Rothkorummet ...

Jag fick frågan av en radioreporter efter att vi talat om min syssla som stadsvandrare, om vilken plats som jag ansåg vara vackrast i Stockholm och svarade "alla platser där jag är".

Nu tror jag att radiokillen missuppfattade det hela (vilket nog är det vanliga människor emellan, därav krig och allehanda bråk) och han trodde väl jag var en dryg och narcisstisk typ. Jag har i alla fall funderat på frågan men ännu inte funnit något svar ...

Däremot slog det mig idag att jag nu vet vilken plats som fascinerar mig mest på detta vida klot, en plats jag känner till och besökt: Rothkorummet på Tate Modern i London. Ingen annan plats har skickat ut mig i något slags universum och samtidigt fångat den absoluta stillheten och som jag också fastnat i, mått gott i. Ingen annan plats har fått mig att känna mig så samlad och lugn som Rothkorummet.

Undertecknad tycker att det är besynnerligt, för sitter man där tillräckligt länge så vänder flertalet av besökarna i dörren. Man går inte in i Rothkorummet. Något/någon tycks skrämma och jag vet inte vad? Är det styrkan och djupet in i något annat i som speglas i tavlorna? Det totala tilltalet? Rothkos tavlor är något som säger allt men som omöjligt kan beskrivas. Rummet är inte bara fysiskt. Fyra väggar med stora tavlor målade i rött och svart. Bänkar att sitta på i mitten. Helt tyst. Sitter man där känns det som om det drar en vind genom rummet. Det susar. Fast ingenting var där. Man far fram i sitt eget blodomlopp.

En favorit ... plats ...