Jag fick frågan av en radioreporter efter att vi talat om min syssla som stadsvandrare, om vilken plats som jag ansåg vara vackrast i Stockholm och svarade "alla platser där jag är".
Nu tror jag att radiokillen missuppfattade det hela (vilket nog är det vanliga människor emellan, därav krig och allehanda bråk) och han trodde väl jag var en dryg och narcisstisk typ. Jag har i alla fall funderat på frågan men ännu inte funnit något svar ...
Däremot slog det mig idag att jag nu vet vilken plats som fascinerar mig mest på detta vida klot, en plats jag känner till och besökt: Rothkorummet på Tate Modern i London. Ingen annan plats har skickat ut mig i något slags universum och samtidigt fångat den absoluta stillheten och som jag också fastnat i, mått gott i. Ingen annan plats har fått mig att känna mig så samlad och lugn som Rothkorummet.
Undertecknad tycker att det är besynnerligt, för sitter man där tillräckligt länge så vänder flertalet av besökarna i dörren. Man går inte in i Rothkorummet. Något/någon tycks skrämma och jag vet inte vad? Är det styrkan och djupet in i något annat i som speglas i tavlorna? Det totala tilltalet? Rothkos tavlor är något som säger allt men som omöjligt kan beskrivas. Rummet är inte bara fysiskt. Fyra väggar med stora tavlor målade i rött och svart. Bänkar att sitta på i mitten. Helt tyst. Sitter man där känns det som om det drar en vind genom rummet. Det susar. Fast ingenting var där. Man far fram i sitt eget blodomlopp.
En favorit ... plats ...
måndag 29 september 2008
Rothkorummet ...
Etiketter:
Konst och auktion,
London,
Stockholm,
utskriven
fredag 26 september 2008
Per Kirkeby
Vissa konstnärer tar längre tid att finna än andra. Dansken Per Kirkeby fann jag sent. Jag lyssnade flyktigt på radion häromdan där Kirkeby intervjuades och en gnista tändes. Jag visste att jag sett en del verk av honom men kunde inte direkt placera Kirkeby. Några dagar senare är jag på bokmässan och finner där hans bok "Handbok". Jag hade bestämt mig innan för att inte köpa en endaste bok på den här bokmässan men jag var tvungen att köpa den. Jag har nu under ett par dagar läst boken och det visar sig att Kirkeby växte upp i skuggan av Grundtvigskyrkan, en tegelkyrka i stadsdelen Bispebjerg i Köpenhamn (byggd mellan 1921-1940). Här finns ingen direkt tvekan om att vissa påverkas av sin uppväxtmiljö. Kirkeby fastnade i materialet tegelsten. Han kom att göra flertal tegelstensmonument. Helt pötsligt slog det mig att jag sett ett verk av honom ...
Just. På Skeppsholmen, ned mot vattnet ...
Det finns en del statyer och monument som jag bara passerar förbi och som inte intresserar mig. Jag har sett Kirkebys tegelväggar och kastat ett öga och en tanke men inte blivit så pass nyfiken att jag tagit reda något mer om konstverket. Då jag inledde mitt yrkessamma liv som byggnadsarbetare är det för mig högts besynnerligt med en murad labyrint som inte fyller någon funktion (en vanlig tanke hos en byggnadsarbetare eller murare). Däremot kan en text, ett fragment, fler fragment av händelser under ett par dagar locka in sinnet till en ny plats, en ny tanke eller en ny konstnär som man aldrig tidigare fördjupat sig i. Det hände med Kirkeby. Jag förstår inte vitsen med hans tegelmonument men de väcker onekligen min nyfikenhet - och det är poängen för mig.
Det slutade med att jag rände in på närmaste bibliotek, tog fram en bok av Kirkeby och teglet fick sin mystik. Konstnären blev mer intressant. Ännu ett rum öppnades i konstvärlden och jag kan berätta ännu en historia på Skeppsholmen på mina vandringar.
Kirkebys historia ... det teglets historia ...
(OBS - bilden är tagen från Wikipedia och är fri)
Just. På Skeppsholmen, ned mot vattnet ...
Det finns en del statyer och monument som jag bara passerar förbi och som inte intresserar mig. Jag har sett Kirkebys tegelväggar och kastat ett öga och en tanke men inte blivit så pass nyfiken att jag tagit reda något mer om konstverket. Då jag inledde mitt yrkessamma liv som byggnadsarbetare är det för mig högts besynnerligt med en murad labyrint som inte fyller någon funktion (en vanlig tanke hos en byggnadsarbetare eller murare). Däremot kan en text, ett fragment, fler fragment av händelser under ett par dagar locka in sinnet till en ny plats, en ny tanke eller en ny konstnär som man aldrig tidigare fördjupat sig i. Det hände med Kirkeby. Jag förstår inte vitsen med hans tegelmonument men de väcker onekligen min nyfikenhet - och det är poängen för mig.
Det slutade med att jag rände in på närmaste bibliotek, tog fram en bok av Kirkeby och teglet fick sin mystik. Konstnären blev mer intressant. Ännu ett rum öppnades i konstvärlden och jag kan berätta ännu en historia på Skeppsholmen på mina vandringar.
Kirkebys historia ... det teglets historia ...
(OBS - bilden är tagen från Wikipedia och är fri)
Etiketter:
Konst och auktion,
utskriven
onsdag 17 september 2008
Allt som är fast förflyktigas
Staden förändras ...
Låt säga att vi jämför år 1998 med 2008. Vad har hänt däremellan? Låt oss ta en stadsdel som Söder. Hur många av de som bodde på Söder 1998 bor kvar? Jag har inte hittat några uppgifter på det men genom att se hur förändringen i stadsrummet kan man få en uppfattning av att det hänt något (nya modeaffärer, nya caféer, nya barer, ombyggnationer etc, boende i vindsvåningar, nytt klientel, besynnerliga nya namn på områden som dessa inte haft för bara några år sedan, SoFo, Knivsöder ...
I min hand har jag en tidning som stuckits med i någon morgonblaska som annons. Den heter rätt och slätt "Bostadsrättsförvaltning". Där går det att läsa i en liten notis "Rekordomsättning på bostadsrätter". Att det 2007 såldes 97.000 bostadsrätter i Sverige för 108 miljarder. Fem år tillbaka, alltså 2002, såldes det för 40 miljarder. Det tillkom alltså 68 miljarder mer pengar 2007 än 2002. Prishöjningar och ett utökat utbud (folk som säljer sina bostadsrätter och nybyggnation). År 2002 var medelpriset för en bostadsrätt 526.000 och 2007 1,1 miljon.
Ombildningar har frigjort en stor del av dessa pengar och omsatt människor som flyttat ut, sålt, och nya som flyttat in, köpt (dyrare). De som flyttat in har haft ekonomi till detta och har bra inkomst. Följden blev att ett annat sorts levnadssätt inleddes i tex en stadsdel som Söder. Man fick nya butiker och andra ideal. I en stadsdel som Östermalm syntes detta givetvis inte på samma sätt. På Söder numer är allt "trendigt". Läser man om ett nyöppnat café som målat sina väggar vita så är det "trendigt". Går en journalist på en viss gata och berättar om den i någon artikel så är det en "trendig" gata med "trendiga" butiker med "trendiga" inredningar och där det går "trendiga" människor. Vad nu detta är sägs aldrig rakt ut.
Förpassar man sig då till dessa ställen visar det sig att "trendigt" är lika med vit färg, nada på väggarna och linjeformade människor. Att vara trendig är att slaviskt följa den rådande situationen och inte sticka ut (se gärna bostadsannonserna så kommer ni upptäcka den totala likriktigheten och där försöker man "hänga med"). Man skulle kunna säga att denna förändring i vad bostäderna kostar har gjort vissa stadsdelar enformiga. Ja, likriktade och tråkiga. Ett exempel är Götgatsbacken som tappat det uns av söderkänsla den fordom ägde.
Låt säga att vi jämför år 1998 med 2008. Vad har hänt däremellan? Låt oss ta en stadsdel som Söder. Hur många av de som bodde på Söder 1998 bor kvar? Jag har inte hittat några uppgifter på det men genom att se hur förändringen i stadsrummet kan man få en uppfattning av att det hänt något (nya modeaffärer, nya caféer, nya barer, ombyggnationer etc, boende i vindsvåningar, nytt klientel, besynnerliga nya namn på områden som dessa inte haft för bara några år sedan, SoFo, Knivsöder ...
I min hand har jag en tidning som stuckits med i någon morgonblaska som annons. Den heter rätt och slätt "Bostadsrättsförvaltning". Där går det att läsa i en liten notis "Rekordomsättning på bostadsrätter". Att det 2007 såldes 97.000 bostadsrätter i Sverige för 108 miljarder. Fem år tillbaka, alltså 2002, såldes det för 40 miljarder. Det tillkom alltså 68 miljarder mer pengar 2007 än 2002. Prishöjningar och ett utökat utbud (folk som säljer sina bostadsrätter och nybyggnation). År 2002 var medelpriset för en bostadsrätt 526.000 och 2007 1,1 miljon.
Ombildningar har frigjort en stor del av dessa pengar och omsatt människor som flyttat ut, sålt, och nya som flyttat in, köpt (dyrare). De som flyttat in har haft ekonomi till detta och har bra inkomst. Följden blev att ett annat sorts levnadssätt inleddes i tex en stadsdel som Söder. Man fick nya butiker och andra ideal. I en stadsdel som Östermalm syntes detta givetvis inte på samma sätt. På Söder numer är allt "trendigt". Läser man om ett nyöppnat café som målat sina väggar vita så är det "trendigt". Går en journalist på en viss gata och berättar om den i någon artikel så är det en "trendig" gata med "trendiga" butiker med "trendiga" inredningar och där det går "trendiga" människor. Vad nu detta är sägs aldrig rakt ut.
Förpassar man sig då till dessa ställen visar det sig att "trendigt" är lika med vit färg, nada på väggarna och linjeformade människor. Att vara trendig är att slaviskt följa den rådande situationen och inte sticka ut (se gärna bostadsannonserna så kommer ni upptäcka den totala likriktigheten och där försöker man "hänga med"). Man skulle kunna säga att denna förändring i vad bostäderna kostar har gjort vissa stadsdelar enformiga. Ja, likriktade och tråkiga. Ett exempel är Götgatsbacken som tappat det uns av söderkänsla den fordom ägde.
Det ska byggas ...
Det ska byggas härutanför ... och man har börjat …
Det är besynnerligt hur en plats och dess invånare s.a.s. förlorar sin besittningsrätt över sitt rum. Det vanliga rummet har helt plötsligt tagits över av en utomstående kraft – en byggnation. En belägring har inletts. Nya ljud, borrar, traktorer, slag, utrop och motorsågsljud. Man gräver stora håll och vi som bor här undrar vad som händer. Som fågelholkar står små punkter här och där i kvarteret och nån säger: ”har du hört?”, ”vet du?”, ”hur stor sa du?” ”nån har sagt” ”varför fick inte vi veta?”. Där står de i sitt tidigare så idylliska stadsrum och ser hur asfalten bänds upp och stora hål uppstår, hur det dras fram stora svarta kablar, lastbilar bromsar in med ett skri, gubbar som ryter och skrattar, träd som under sommaren skuggat den lilla gården och som man trott tillhört sitt liv sågas ner.
Helt plötsligt försvann gasen … sen försvann värmen. Radion tystnade. Ingen i huset vet något. I förra veckan försvann elen … två veckor har gått. Allt är tyst. Det är tomt på bygget. Maskinerna står. I går sprang det förbi en man här på gatan helt naken med endast en portfölj i handen och skrek ”det är kris det är kris”. Ingen stoppa honom. Han försvann bakom byggbodarna och bort nånstans.
Det hörs fågelkvitter …
Det är besynnerligt hur en plats och dess invånare s.a.s. förlorar sin besittningsrätt över sitt rum. Det vanliga rummet har helt plötsligt tagits över av en utomstående kraft – en byggnation. En belägring har inletts. Nya ljud, borrar, traktorer, slag, utrop och motorsågsljud. Man gräver stora håll och vi som bor här undrar vad som händer. Som fågelholkar står små punkter här och där i kvarteret och nån säger: ”har du hört?”, ”vet du?”, ”hur stor sa du?” ”nån har sagt” ”varför fick inte vi veta?”. Där står de i sitt tidigare så idylliska stadsrum och ser hur asfalten bänds upp och stora hål uppstår, hur det dras fram stora svarta kablar, lastbilar bromsar in med ett skri, gubbar som ryter och skrattar, träd som under sommaren skuggat den lilla gården och som man trott tillhört sitt liv sågas ner.
Helt plötsligt försvann gasen … sen försvann värmen. Radion tystnade. Ingen i huset vet något. I förra veckan försvann elen … två veckor har gått. Allt är tyst. Det är tomt på bygget. Maskinerna står. I går sprang det förbi en man här på gatan helt naken med endast en portfölj i handen och skrek ”det är kris det är kris”. Ingen stoppa honom. Han försvann bakom byggbodarna och bort nånstans.
Det hörs fågelkvitter …
Rekord av Damien Hirst
Trots den ekonomiska åtstramningen gick 223 stycken verk av den nu ännu levande konstnären Damien Hirst på Sotheby’s. Inbringade 1 380 715 650,00 SEK (1,3 miljard ca $200milj.). 16o miljoner över utrop. Det sattes åter auktionsrekord, den här gången för en auktion inriktad på en enda konstnär – i det här fallet Damien Hirst. Tidigare rekord var från 1993 då 88 verk av Picasso gick för 20 miljoner dollar - detta slogs nu med råge. Enligt Sotheby’s var det ont om amerikaner som bjöd medan det såldes till Ryssland, Asien och mellanöstern.
Frågan är om man inte toppade högkonjukturen med den sista sucken av kitch genom att det dyraste verket ”The Golden Calf”, en vit tjur i en jättetank där horn och hovar beklätts med 18 karats guld. Just det verket personifierar nog vår tid när energibristen och matbristen står för dörren (tjuren gick för 128 miljoner kr). Sotheby’s oroades sig inte för krisen och menar att det finns en liten del av mänskligheten som inte är känsliga för sådant som sviktande konjukturer.
New York-handlaren Alberto Mugrabi lyckades bara köpa två verk under de två dagarna av auktionen. Han kallade auktionen ett fenomen och att det ” är ett sätt att fly från verkligheten”. På lång tid så skulle, menade han, det vara en god investering.
Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte …
Byggt på följande artikel i New York Times
Frågan är om man inte toppade högkonjukturen med den sista sucken av kitch genom att det dyraste verket ”The Golden Calf”, en vit tjur i en jättetank där horn och hovar beklätts med 18 karats guld. Just det verket personifierar nog vår tid när energibristen och matbristen står för dörren (tjuren gick för 128 miljoner kr). Sotheby’s oroades sig inte för krisen och menar att det finns en liten del av mänskligheten som inte är känsliga för sådant som sviktande konjukturer.
New York-handlaren Alberto Mugrabi lyckades bara köpa två verk under de två dagarna av auktionen. Han kallade auktionen ett fenomen och att det ” är ett sätt att fly från verkligheten”. På lång tid så skulle, menade han, det vara en god investering.
Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte …
Byggt på följande artikel i New York Times
Etiketter:
Konst och auktion,
utskriven
lördag 13 september 2008
Nobelmuseet
Jag brukar inleda min stadsvandringar med samling på Stortorget i Gamla stan. Häromdagen slog det mig hur torget har förändrats. Hur internationellt det har blivit. Jag står gärna i timtal och enbart ser människor från andra delar av världen passera. Där går man med sina kameror, sina guideböcker och sina grupper från Kina, Ryssland, Frankrike, Sydamerika, Spanien ... världen samlas på Stortorget i Gamla stan.
Hur det än var kom jag på, då gruppen jag väntade inte kom, att jag aldrig varit inne på Nobelmuseet. Dit strömmar ju våra utländska gäster i en massa. Hur lite en turist än vet om Sverige så vet man vad Nobelpriset är. Jag gick in.
Väl därinne slog det mig: "Det är ju precis så här det ska vara. Det är ju just här som museet ska ligga och ligger!" Museet har ju hamnat helt rätt här vid Stortorget i Gamla stan. Just på grund av att alla utländska gäster kommer att hitta hit. Diskussionen om att flytta är helt onödig - hit hittar man.
Jag gick runt. Det är inte stort. Men det betyder inte så mycket så museet charm. Är inte så säker på att museet skulle vinna på mer plats. Det visades filmer om pristagarna. När jag klev in i biosalongen inleddes en film om Dag Hammarsköld. Det talades om hans tid i FN i början av 60-talet. "Ja, det är ju precis så som det måste vara", tänkte jag. FN, Nobels fredspris, övriga priser och alla människor från alla länder här inne i det gamla Börshuset vid Stortorget i Gamla stan.
Ser man sig runt så finns ju hela 1900-talets vetenskap, politik och litteratur här. Där ser jag Marie Curies luftdämpande balansvåg, Brodskys skrivmaskin, Nansens Pass och Pasternaks manus, Beckett ...
Man har som jag nämnde haft eller har planer på att bygga ett nytt Nobelmuseum. Jag tycker nog att det som finns ligger helt perfekt. Betala 60 kronor, gå in en kall höstdag, slå dig ner framför filmerna i de mjuka kuddarna och se världens kunskap och dess senaste 100 åren svepa förbi. Därefter går du ut och ser det vackra medeltida lilla Stortorg lysa med alla sina fasadfärger, hur det ligger där som ett bevis på allt som varit och själv kan du flanera gatstenen fram och fundera på var vi är på väg ...
Hur det än var kom jag på, då gruppen jag väntade inte kom, att jag aldrig varit inne på Nobelmuseet. Dit strömmar ju våra utländska gäster i en massa. Hur lite en turist än vet om Sverige så vet man vad Nobelpriset är. Jag gick in.
Väl därinne slog det mig: "Det är ju precis så här det ska vara. Det är ju just här som museet ska ligga och ligger!" Museet har ju hamnat helt rätt här vid Stortorget i Gamla stan. Just på grund av att alla utländska gäster kommer att hitta hit. Diskussionen om att flytta är helt onödig - hit hittar man.
Jag gick runt. Det är inte stort. Men det betyder inte så mycket så museet charm. Är inte så säker på att museet skulle vinna på mer plats. Det visades filmer om pristagarna. När jag klev in i biosalongen inleddes en film om Dag Hammarsköld. Det talades om hans tid i FN i början av 60-talet. "Ja, det är ju precis så som det måste vara", tänkte jag. FN, Nobels fredspris, övriga priser och alla människor från alla länder här inne i det gamla Börshuset vid Stortorget i Gamla stan.
Ser man sig runt så finns ju hela 1900-talets vetenskap, politik och litteratur här. Där ser jag Marie Curies luftdämpande balansvåg, Brodskys skrivmaskin, Nansens Pass och Pasternaks manus, Beckett ...
Man har som jag nämnde haft eller har planer på att bygga ett nytt Nobelmuseum. Jag tycker nog att det som finns ligger helt perfekt. Betala 60 kronor, gå in en kall höstdag, slå dig ner framför filmerna i de mjuka kuddarna och se världens kunskap och dess senaste 100 åren svepa förbi. Därefter går du ut och ser det vackra medeltida lilla Stortorg lysa med alla sina fasadfärger, hur det ligger där som ett bevis på allt som varit och själv kan du flanera gatstenen fram och fundera på var vi är på väg ...
Etiketter:
Gamla stan,
Stockholm,
utskriven
tisdag 2 september 2008
Stockholm Waterfront
Stockholm Waterfront heter det nya projektet som nu uppförs mellan Stadshuset och Centralstation. Så mycket är det inte att göra åt byggnaderna som är under uppförande. Tyvärr inte så mycket åt namnet heller för den delen, det tycks gå inflation i att döpa projekt och områden till engelska namn (se tidigare inlägg). Måste vara spännande och exotiskt för en turist eller handelsresande att komma till Stockholm där allt döpts till engelska namn. Är det brist på självförtroende?
Nåväl, gå in på länken här nedan och se det nya som ska "sätta Stockholm på kartan". Man kan ibland tro att staden Stockholm ligger i ett svart håll, ej existerar, eftersom man kämpar så hårt att sätta staden "på kartan". Uppenbarligen finns staden på kartan då det väller in folk till Stockholm, i rekordliga mängder (turismen slår alla rekord). Aldrig har så många hittat hit och aldrig har så många sagt att det är en så vacker stad och därför ska vi ändra på den. Göra den modern. Och att vara modern är att uppföra helt identiska byggnader.
Det tråkiga i det hela är att staden ska ändras just under den perioden då vi fått en kall, isande, rätt omänsklig arkitektur (min egen åsikt, andra har en annan som man kan se). Glas, kallt stål, vita inredningar, stilrent. När man nu tar detta grepp varför är det då så fantasilöst? Var finns kreativiteten, konstnärstänkandet? Det talas ju om att Sverige är ledande inom design. Var ser man det? Dock inte inom färg och form.
Vad jag saknar är värme och orginalitet. Ingen kan påstå för mig att det är annorlunda, det är snarare likriktad arkitektur. När finner man en varm arkitektur som inte bara en nyexaminerad minimalistälskande arkitekt gillar? Se bilden här ovan eller här bredvid (från Dödsstjärnan?). Vad speglar det hela? Vilken syn på livet har den här arkitekturen? Varför denna ensidiga stålfärg? Var finns färgerna?
Var finns livsglädjen? Har vi inget lärt oss under 60-och 70-talen? Stål. Inga kurvor, kantighet. Hårdhet. En arkitektur för den slipade människan i den slipade världen där inte alla passar in. Var finns miljön? Naturen? Inga gröna växter ingen parkanläggning. Var är miljötänkandet? Helt borta.
När ni nästa gång går runt i Stockholm ska ni titta in i de nya små kontor som tar över bottenvåningarna här i stan, ni ska se samma inredning, samma vita stolar och samma plastbord. Ni ska läsa bostadsannonserna med samma inredda lägenheter, samma vita och svarta möbler, samma lattefärg på väggarna. Ni ska sätta er i ett nyöppnat café och finna samma färgsättning, stålbord och stålstolar (ofta från samma leverantör) och inget på väggarna. Titta gärna på de nyanlagda områden runt Stockholm, parkerna som byggs, avskalat, fyrkantigt. Var finner ni det mysiga?
Man säger till dig: "det är så det ska vara nu, det är så det ska se ut". Så det ska vara? Det talas om att Stockholm blivit pluralistisk. Jag påstår att Stockholm håller på att dö som stad. Ett påstående jag bygger på att jag i stort har flanerat dagligen i tio år i denna stad. Med all sannolikhet kommer projektet att föräras ett arkitekturpris. Viket säger en hel del.
P.S. Om ni håller er en stund kommer jag snart att visa de bilder jag tagit på nya byggnader i Stockholm. Ingen munter syn. Det står också på Stockholm Waterfronts hemsida att det "är ny och spännande modern design". Kan någon förklara för mig det spännande i det hela?
Länk: Stockholm Waterfront
P.S. Om ni håller er en stund kommer jag snart att visa de bilder jag tagit på nya byggnader i Stockholm. Ingen munter syn. Det står också på Stockholm Waterfronts hemsida att det "är ny och spännande modern design". Kan någon förklara för mig det spännande i det hela?
Länk: Stockholm Waterfront
Etiketter:
stadsbyggnad,
Stockholm,
utskriven
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)