måndag 2 april 2012

Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus

Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...

Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.

Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?

Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt  i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).

Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.

Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också  ...

Peter Frisk (text och bild)

fredag 30 mars 2012

Har det hänt nått?

Veckans skörd av utvalda artiklar och nyhetsinslag.
29 mars
30 mars
31 mars

  • En gång älskade jag idrott och var bokstavligen totalfrälst. Det har raserats. I dag skrev Lars Lindblad den bästa text jag sett på länge om idrott: "Mot den moderna fotbollen". DN 
  • Hos ekonomerna saknas inte tro på framtiden. Det är mer illa ställt med deras historiska kunskaper. Då går det som det går och framtiden blir allt som oftast inte som ekonomerna vill. Läs Richard Swartz "Finansvalparnas dumdryghet". DN 
  • Eftersom jag läste en text av Ingo Schulze 29 mars så nappade jag på följande artikel som dök upp: "Ingo Schulze – 10 theses about the crisis"
1 April

måndag 20 februari 2012

... usel beredskap och noll framförhållning ...

Inte helt oväntat läste jag en artikel i DN (18 feb) om att "Vår beredskap är usel". Har vi någon överhuvudtaget? Inte. Vi lever för dagen och tar oss ett lån och låter framtiden vara. Slösa och lev nu. Har vi lärt oss. Detsamma gäller ekonomin. Kvartalsrapporterna gäller och att investera långsiktigt är inte vår tids tanke. Man plockar kvickt som tusan ut så mycket man bara kan ur företagen i utdelning (trots usla tider).

Detsamma har givetvis spridit sig på de flesta håll i samhället. Även i det s.k. "totalförsvaret". Ingen framförhållning. Nej, vi lever ju i en tid där visionen om framtiden är guld och gröna skogar och en fantastisk teknologi som ska lösa allt. Då krävs ingen sidoplan, ingen katastrofplan. Visionen är blanka vackra hus och fungerande samhällen, datorer, I-pads och resor till när och fjärran. I Stockholm lanserades - drömmen, illusionen - Vision 2030. En vision som påminner om Jehovas Vittnes små broshyrer där lejonet ligger bredvid rådjuret - alla har det bra. Men tänk om? Tänk om det inte blir så? Att det någonstans går snett? Om oljan blir svindyr? Elen inte räcker till?

Ja, tänk om det nu inte blir denna ljusa vackra högteknologiska framtid? Något kanske händer som vi inte var beredda på och, vips, strömmen försvinner ett par veckor? Står vi då rustade? Har du fyllt dit skafferi i fall att? Har landet lador där det står mat till medborgarna utifall? Nej, säger artikeln. Vad gäller mat så tar den slut inom ett dygn i affärerna om distributionen faller. Konserver existerar inte. Självhushållning har vi inte.  

Jag tycker att det som är signifikativt med vår tid är bristen på att vara redo om saker och ting inte blir som man tänkt sig. Man förväntar sig att allt vi nu har ska finnas för all framtid. Så kanske det inte blir käre medborgare ... Läs artikeln: "Vår beredskap är usel"

Men vi har ju lärt oss att utvecklingen enbart går framåt och någon annan väg finns inte ... hm ...

måndag 30 januari 2012

Den förtvinnade morgondagens människa

Vad är grunden för det mänskliga skapandet? Hantverket? Fingerfärdigheten? Tekniken? Är vi inte som vuxna skyldiga våra barn att lära ut möjligheten till olika sätt att uttrycka sig? Praktiskt och teorietiskt? I varje klass finns olika förmågor. Någon kan räkna bra, någon tecknar bra, någon sitter hela dagarna och illustrerar med sin "penna", någon är tekniskt intresserad, någon kommer att bygga hus och någon kommer att sitta hela dagarna framför en dator och någon kan tänka sig ett liv som tjänsteman. Innan dess kanske man måste ha möjlighet att prova sig fram? I ett pluralistiskt samhälle finns en utbildning som skapar möjlighet till pluralism. Att hitta sin inneboende kunskap, möjlighet, uttryck, var och ens inre ådra.

Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.

Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet.  Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?

Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.

I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)

Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:

"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.

Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:

"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.

Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".

Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb  ...

Peter Frisk

fredag 20 januari 2012

"Peredvizjniki" - rysk konst på Nationalmuseum, väl värt ett besök ...

Besökte idag utställningen "Peredvizniki" på Nationalmuseum. Jag hade inte väntat mig en dylik utställning.

I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.

Man bör ställa sig och titta på varje gubbes uttryck när de drar och kämpar på eller tar det lite lugnare som killen med pipan och en som ser rakt in i betraktaren.

Det de här ryssarna lyckade med var blickarna. I fler av tavlorna är det fler händelser och tankar som pågår i en och samma bild. Ta t.ex. pojken som står på tröskeln till en skolklass (enligt utställningen väntar han på att börja i skolan medan jag nog tycker att att tittar in i en klass där han inte är tillåten att delta). Nåväl. Alla elever utom en tittar ner i böckerna och den som tittar kastar upp sitt huvud, han har lagt märke till grabben i dörren och funderar på varför eller vem som står där. Det är just dessa korta glimtar som jag tycker att de här ryssarna är bra på.

I Repins "Den oväntade återkomsten", målad under åren 1884-88, är scenen fullständigt dynamisk där blickarna kan tolkas på otaliga sätt. Ett mästerverk i komposition och rörelse. Bilden är frusen mitt i den sekund då det hela befinner sig mitt i händelsen, mitt i återkomsten. I alla figurer pågår något på flera olika plan, på en och samma gång. Hem kommer mannen. Förmodligen från något slags fångenskap. Bara där finner ryssen som ser tavlan en direkt empati, vare sig han levt i 1800-talets Ryssland, eller 1900-talets Sovjet. Hur ska han nu föra sig när han åter kliver in till dessa människor? Vad ska han säga? Vad kommer de att säga? Vem är man efter ca 6 år i fängelse? (han har ju barn, eller är pojken hans och flickan ...?). Vad ska han göra nu i det här läget? Bara kliva på, gå därifrån, krama sin fru? Han är ju skräckslagen i sin situation men ändå sökande. "Det är ju jag ...".


Hon som just reser sig upp, fortfarande i sorgedok, och stödjer sig mot stolen, chockerad, där säkert tusen tankar far runt i hennes huvud. Hur ska det bli nu? Varför idag? Är det han?


I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.


Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.


Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.

Peter Frisk
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)

fredag 16 december 2011

En fin film om Slussen där undertecknad passerar ...

Hans Sandström har gjort en film om Slussen. Det är inte ofta jag är nöjd med min insatts i livet men i det här fallet är jag mycket nöjd. Jag tycker också att Hans fångat det bra i filmen och hur många vandringar jag gått under de här två åren, det vet jag faktiskt inte. Men många har följt med och lyssnat och berättat sina egna historier om platsen. Jag har haft hur kul som helst. Tack alla som gått med! Ni har verkligen bevisat att Slussen är en älskad plats!


Slussen - hjärtpunkt / hjärtefråga from Hans Sandström on Vimeo.

Synd att det inte räckte ända fram. Men tiden är ännu inte ute och allt kan hända. Nästa år, 2012, finns möjligheter att göra mycket kul i Slussen. Boka en helkväll (eller heldag eller helförmiddag eller frukosttur eller nattvandring - allt kan ordnas) på och i Slussen. Jag visar runt och riggar mathak samt musik om så önskas! Läs mer här. På Slussenevent! Eller knata in på min hemsida peterfrisk.se

Peter Frisk

torsdag 15 december 2011

... Slussen - räkna med strul kära medborgare ...

Jag är glad att jag inte tillhör Stockholms näringsliv. Stockholm kommer att stanna upp fullständigt i en gigantisk trafikpropp de kommande 25 år och framåt ...

Huvudproblemet: En vansinnig trafiklösning som kommer att ställa till ett gigantiskt kaos och som klubbats igenom pga av politisk prestige. Det räcka att titta på den här beskrivningen för att förstå var vi är på väg: Slussen - från problemlösare till problem.

Jag ska ta ett eget exempel där jag anser att vi saknar följdfrågor (dagens samhälle och debatt kännetecknas av att ingen längre ställer följdfrågor utan mest försöker vara lustig över just de få som försöker ställa följdfrågor). Sten Nordin och Kevius borde fundera lite över sitt ansvar (gäller även alla andra politiker i alla färger som inte satt sig in i problematiken). De säger att de tänker på stockholmarnas väl och ve. I dag skriver de båda i en artikel i SvD kallad ”Vi har lagt ännu en pusselbit” att det inom 10 år kommer att finnas 350.000 fler invånare i Stockholm än idag. År 2030 har staden även räknat ut att Stockholm kommer att ha 500.000 fler invånare. I förslaget som klubbats så ingår en stor bussterminal inne i Katarinaberget med en kostnad på ca 3 miljarder (kostnaden är utanför de 8 miljarder som Nya Slussen beräknades kosta 2006, dessa 3 ska SL stå för) som ska ta emot alla befintliga och nya stockholmare Man förmodar att det till denna bussterminal ska resa människor.

Det blir alltså fler resenärer/trafikanter som ska till Slussen. Var ska dessa sen ta vägen?

Nämnda ökning av människor och att Nacka-Värmdö växer bör således generera än fler resenärer till Slussen än vad vi har idag. Den stora bussterminal är väl tilltagen för att föra alla dessa till just Slussen. Frågan är då: Var ska dessa efter att de tagit sig till bussterminalen ta vägen sen? Dricka latte på något café? Nej, förmodligen ska de på smidigaste vis ta sig vidare någon annanstans i Stockholm.

De tar sig då till tunnelbanan som med dagens invånarantal är överfull vid rusningstrafik. Att få in fler avgångar på tunnelbanan är omöjligt. De tar sig då vidare upp till bussarna ovan jord (om man inte gjort någon hemlig busstunnel från bussterminalen över till Norrmalm som vi inte känner till). De nya resenärerna tillsammans med de gamla trycks således upp till busstrafiken ovan jord (och till de spårvagnar som det sägs att man planerar i framtiden). Detta betyder att busstrafiken ovan jord bör öka rejält. Beräkningar säger att ca 70 % av resenärerna som tar sig till Slussen i rusning en vardagsmorgon ska norrut. Med andra ord. Många fler blir det som ska ta sig från Slussen och vidare norrut när Nya Slussen står färdig.

Vad har då hänt ovan jord? Hur ser det ut där 2022? Där finns då en t-korsning och även en mystrappa för att man bestämt från stadens sida att platsen ska bli en mötesplats och absolut inte får vara en trafikplats (vilket den varit i över 700 år). För den som är lite intresserad av att Stockholms infrastruktur fungerar bör stanna upp en liten stund och fundera lite. Korsningen kommer fyllas av bussar. Näringslivets viktiga transporter kommer att påverkas långt bort från Slussen likväl som flertalet busslinjer.

Det galna i det nya projekt är inte gallerian, eller utsiktens förändring: det galna i det här är att kollektivtrafiken och nyttotrafiken i Stockholm kommer att försämras något vansinnigt. Vi bygger in ett stillestånd med stående bussar, lastbilar och privatbilar. Miljömässigt är det absolut inte. Infrastrukturmässigt fullständigt befängt.

Vad ni nu får käre medborgare och näringslivsrepresentanter är en byggperiod på 10 år. Därefter kommer vi får något som kommer att kallas "nya slusseneländet" med åtskillig väntan och frustration. Efter några år kommer med all sannolikhet ombyggnader att göras för att "rätta till" problemen och man kommer då åter att se vilket nav denna plats är för stockholmstrafiken.

Hur skulle man då ha gått till väga? Kanske funderat på att lösa problematiken snabbt, smidigt och på billigaste vis. Att först lösa trafikproblematiken. Inte ytan, inte skalet (samma dårskap skedde vid Tegelbacken där Waterfront byggdes innan man löst trafiksituationen och således målade in sig i ett hörn och man kan nu inte vara lika flexibel som om Waterfront byggts efter en ny trafiklösning).

Jag säger inte att man nödvändigtvis skulle rekonstruera Slussen så som den ser ut idag. Det jag säger är att det som löst slussenproblematiken har varit klöverbladssystemet. Katastrofen i denna process är att man inte använt sig av de erfarenheter vi fått av denna lösning. Beslutet att  överge klöverbladsidén för en enda bro är det som skapar den kommande trafikkatastrofen.

Den som är det minsta intresserad av att Stockholms trafik ska fungera bör titta igenom Tor Edsjö och Bernt Lindgrens genomgång av trafiken och noga fundera i kritiska banor över det klubbade förslaget istället för att försöka göra sig lustig över de som arbetar med att kritiskt gå igenom Nya Slussen. Aldrig någonsin, tyvärr, har väl ordspråket "skrattar bäst som skrattar sist" varit så väl passande.

Visst. En pusselbit på plats. Men titta i kartongen Nordin och Kevius. Där finner ni ett fullständigt kaos. Ett pussel består av många bitar. Det blir ofta så när man ser det man vill se ...          

Peter Frisk - fritänkare, stockholmsguide och historiker.
Chatt om nya Slussen - DN
Nya Slussen – det här återstår före byggstart
Vad vet du om Slussen?
Slussen: Så gick det
Jag står och blickar ut över Slussen
Ja till förslag om nytt Slussen

onsdag 14 december 2011

Debaser och den salta sjön ...

Lokalen är inte stor. Står man under betongen tänker man inte på att nattens trafik rullar ovanför ditt huvudet. Eller att väggen, den ena som vätter ut mot Gröna gången, avskiljer två olika rumsligheter.

Så du går då lite halvberusad rätt genom lokalen och är snart vid den lilla baren som kallas DBF. Du ser därifrån hela Saltsjön ligga utflyten, ljusen från båtarna, Söders skimmer och du känner dig kanske överväldigad och att det hela är näst intill surrealistiskt i sin verklighet. Här, just här, skulle man kanske kunna säga att ”vattnet korsar bilderna”. Att här möts elementen som är Stockholm, att det kanske här ännu finns en sekund i legenderna inbyggd i känslans själ. Ja. En märklig dröm är livet. Vi flyter omkring i detta akvarium där du för ovanlighetens skull också kan beställa in öl och andra drycker och kanske frågar vi oss: flyger eller simmar fisken eller är det tvärtom? Eller har Ni spräckt Er fiskskål? Vi, i vår mänskliga inlåsta mentala ensamhet? Vad bryr sig de där målade sotsvarta betongbalkarna som tycks vara i gott skick här om det? Intet. Vid barens ände står jag. Den lämnar jag inte. Ölen är där. En vind drog in från dörren som öppnades. Jag såg en glimt av slusskanalen i natten och kände kort doften av Österjöns vatten och någonstans i rymden ovan de mörka Södra bergen bor Tranströmer, poeten, diktaren på stigens berg. Vart hän? Bartendern med en cigg i mungipan var överfylld av ölbackslass som han nu i denna sekund stuvar in som vilken vara som helst medan de förmodade taxibilarna drar över den nyblöta asfalten mellan Gamla stan och Södermalm. Jag drack ur min öl. Bandet hade inte börjat spela. Lokalen fylldes sakteligen med människor. Jag gick tillbaka mot saltsjösidan och DBF. Slog mig ner. Ett citat. Av argentinaren Borges for genom min ölindränkta hjärna: ”Liksom livet är en dröm i en dröm, är universum en reflex i en reflex”. Jag tog en klunk och kände att jag kommer att sakna den här platsen. På samma sätt som jag saknar den nedbrunna Tantogården. Som på sätt och vis var Debasers början och kanske också dess slut, dess förgrening, dess kommande nät … hur de två musikhaken satt ihop. Ihop av en livstråd av människor, de som var där då och nu möjligen är här nu eller sen? Tantogården är en reflex i min hjärna som har upphört att finnas till som verkligt fenomen förutom som namn, ord och som nu svävar som ett minne hos de som minns. Det jag ser och känner kommer att vara en dröm som drömts i en tid som inte är när vi hamnat i framtiden (tiden som inte finns). En synvilla. En dikt.

Likt glidande ringar på vattnet, på vattnet som glänste till och försvann och jag förstod att det var i dessa böljor han ville dö. Jag ser honom därute nu. Jag ser honom där, han står där längst fram i stäven och trotsar vågorna likt Don Quijote som kastar sig mot väderkvarnarna, så står han där och viftar mot vinden med sin brännvinsflaska, mot regn, mot snö, mot livets ALLA element, mot det där obevekliga hjulet som stavas tiden, som krossar allt, dödar, mot den, tiden och döden, hötter han sin knotiga näve och sjunger ut, vägrar besegras av verkligheten, han, den store drömmaren som står där i båten mitt i Saltsjön och bakom honom sitter hela gänget av drömmare och förlustar sig i livet med brännvin och sång: Ulla, Movitz, Mollberg och tidens mästare Fredman, representanter för alla kämpar ur enkelhetens folkdjup som livet igenom i historien stått med glaset höjt mot vinden, mot storm, mot natt för att leva, för att livet fan i mig är mer än den futtighet som vardagen ger i sitt tomma kärl. Hur de med fantasins hjälp – och väldigt mycket sprit - trotsat verkligheten, ger fan i realiteten, trotsar orättvisans jämmerdal och gett hin håle i den gråa vardagen för illusionen, för glädjen och för livet och allt i kontrast mot de sovande, de som vet hur allt ska var, de som vill reglera, samla i ladorna, lägga på hög, tänka på sin ränta och planera för oss andra, vad och hur vi ska göra, glädjedödarna, som säger sig alltid veta ... Så står han där, Bellman, i stäven i alla väder och skriker: ”ljug för mig, ljug för mig älskling!” med roddarmadammerna flinandes glatt med svarta gluggar i truten och de ror på med årorna i det mörka vattnet och festsällskapet försvinner bortom kastellet ut till lönnkrogarna och det hoglandska vinet på Djurgården där festen fortsätter i all evighets natt som fester alltid gör och deras eldar kommer att brinna genom de ständigt fyllda snapsglasen…

.... då mindes jag en egen kamp på Djurgårdsfärjan med gitarr i hand och egna drömmar om det som inte blev något, men drömmar som fanns, och hur glad jag fortfarande är över att drömmarna i alla fall får finnas och att de är vinstfria och jag mindes hur Totta Näslund tog min gitarr ifrån mig och spelade ”Felica försvann” på just dessa bellmanska böljor, på denna Djurgårdsfärja ”över Styx” över dessa ”skuggornas hav”. Hur jag där i min oskuldfullhet sa då jag inte visste att han var han att ”du spelar ju gitarr bra” och hur hans tjeckiska vackra kvinnliga sällskap – ja, hur det slog mig i denna korta sekund av liv att jag tänkte på Varats olidliga lätthet, Prag, stridvagnar, en hög hatt, Sovjet, öl, ost, Sabina och den tappre soldaten Svejk i en samma tanke - log lite överinseende mot mig. Hur jag först på Skeppsbrons kant kom på att ”det var ju för fan Totta som låna min gitarr” att jag fortfarande tjugo år senare är på drift utan mål vid en och samma kajkant utan möjlighet att ankra för vintern med samma gitarr och att jag fortfarande är lika husvill då som nu och just i denna tanke satte bandet igång och musiken träffade mitt öra och mitt inre med den kraft som musiken alltid träffat mig och slår omkull mig så jag gick längst fram, för att som jag alltid gör, kliva in i musiken och försvinna från verkligheten för en stund ....

Peter Frisk

Saga Sjöberg, Paris, KAOS och Gamla stan ...

Jag minns mitt korta möte med vissångerskan Saga Sjöberg i Gamla stan i början av 90-talet. Det var en viskväll på Cafe Sten Sture. En gång kallades källaren för Kurbitz och de tunga visnamnen uppträdde här efter att den legendariska vispråmen Storken bogserats bort. Nu satt vi några stycken eftersläntrare i kölvattnet av en svunnen epok. Minns jag inte fel så var det vissångaren Ivan Dittmer som höll i kvällen och som hade lockat dit mig. Några damer satt i ett hörn och en äldre herre i skägg samt då denne, som jag tycket, elegante Sara Sjöberg. Jag visste inte då att Saga var en legend i visvärlden. Hon hade från 1965 till 1980 drivit den berömda viskrogen KAOS som då låg på Stora Nygatan 21.

Jag hittade en gammal bild på stället på min dator som jag tyvärr inte vet upphovsrätten till. Så här såg det i alla fall ut på gatan någon gång i slutet av 60-talet (notera att det tydligen fanns något som hette "Lilla KAOS" och att staden var något mer sliten ... kanske mänskligare?). Idag, 2011, ligger här en irländsk konceptkrog (globalisering kalas det visst ;-)

Stora Nygatan. Jag vet inte vem som har upphovsrätten eller årtal. Den låg arkiverad på min dator ...
Jag tippar på sent 60-tal - en talande bild från en annan tid ...   
Nu satt hon där på caféet med en väldigt ostämd gitarr och sjöng en visa om Paris. Det lät inte bra. Men det var bland det finaste jag hade hört. Det jag fann vackert var den länk till något annat som hon förmedlade för mig och att Saga sjöng sin visa som om hon sjöng den för absolut första gången. Det var en magisk stund. Den gamla damen berättade saker som hon säkert berättat tusentals gånger men just där och då som om det var första gången. Var gång ordet "Paris" kom över hennes läppar glimmade ögat till där under de medeltida valven. Jag är inte riktigt säker på vad, men, jag lärde mig något den kvällen om livet.

Jag mindes åter den där episoden idag då jag lyssnade på visprogrammet Felicia. Den gode viskunnige Jan Hammarlund berättade då om Saga Sjöberg, Paris och om Kaos.

Lyssna gärna på det här:
Parisälskande vissångerska och grundare av visklubben KAOS - Saga Sjöberg

tisdag 13 december 2011

Lycka till ...

Då har det klubbats, den Nya Slussen ska byggas. Jag gratulerar er stockholmare och resenärer. Efter att jobbat och gått i Slussen i två år och satt mig in i det Nya förslaget och ställ det mot nuvarande Slussen kan jag bara gratulera Er. Grattis till 10 års kaos. Grattis till 10 års trafikkaos för en tummetott ...

Jag älskar den här stan. Jag har inte gjort annat än vandrat dess gator och torg och berättat om denna stad i snart 13 år. Denna fantastiska stad som besöks för dess vyer och dess specifika karaktär.

Jag kommer att fortsätta arrangera mina vandringar här i 1 år till. Sen lämnar jag Er. Jag lämnar Er förbannade  historielöshet. Jag lämnar Er Nya Sluss till Er själva. Där kan ni sen sitta på er trappa i blåsten med Er latte och planerade värld och stad och undra över trafikkaoset. "Dong, var det det här vi fick för alla pengarna och all byggkaos?" Jag vill inte vara med och ta den nota ni drar på Er. Jag vill inte bekosta Er leksak. Er Mötesplats. Er "trendighet". Er plastiga urvattnade "urbanitet" som är ljusår från stadsliv och kretativitet. Jag vill inte vara med om Era "visioner" och ert monolitiska tänkande. Jag vill inte stå där 2022 och trängas på en plats som inte kommer att fungerar där folk trängs och där bussar fastnar i köer och kostnaden för hela projektet sprängde alla budgettar och man fick en plats som inte fungerar.

Ja lycka till Ni. Jag vill inte se när denna stad grävs upp och krängs om till ett Sickla köpcentrum. Jag vill inte vara med när Ni skapar en förort av innerstadens liv. Så jag lämnar Er leksak. Eran planerade stad med Ert arroganta misslyckade flumstyre är inget för mig.

Jag vill inte bo i en stad som har mage att rösta fram sådana arroganta människor som Sten Nordin och Regina Kevius. Deras samhälle är inget för mig. Visst du nyinflyttad (jag är en bonnläpp från början men jag har alltid älskat lokalpatriotism och alltid trivts med innerstadstockholmaren) ... visst du nyinflyttad, Du tror att det att leva i en stad är att inte bry sig om något eller någon. Du tror att man stövlar på. Du har så fel och Du är en del i att Stockholm självdör. Ni talar om "världsklass" när det hela handlar om "världskass".

På många sätt är den här staden på väg att dö. Det var en levande stad jag kom till en gång. Men så här vill jag minnas dig, du "Mina drömmars stad" ...

Peter Frisk

Om gårdagens beslut här:
Plan för nya Slussen klubbades
Ja till förslag om nytt Slussen