Så blev det bara en grushög av Lindgården från 1930

Passerade Lindgården i dag söndag. Där fanns nu bara skrot och grus. När jag stod inne bland rivningsmassorna kände jag för första gången, riktigt på riktigt, att fan vet om jag vill fortsätta och leva i den här stan. En stad som är på väg mot någon vision som jag inte är så säker på att jag vill möta. Planen är att fly innan den fullständigt gått under och dött ... men där stod jag alltså och funderade på arroganta politiker med slags förakt mot sina medborgare (den här historien är rena snurren från början och slut och är inte direkt den enda märkligheten i Stockholm idag).

Nu är det här ett ganska litet hus på en liten plats i en Nationalstadspark och kanske inget stort i det stora världsliga hela. Värre saker sker. Men någonstans i Lindgårdens senare historia finner jag en stark koppling till mycket i tiden vi lever i. Gör man som man behagar och ger tusan i lagar och regler får man fri lejd och kan t.o.m. tjäna en rejäl slant på kalaset. Det kanske inte är så underligt att man då kan känna en märklig känsla av ilska hängande i luften över hela vårt samhället? Jag tror att det är mycket som hänger ihop helt enkelt ...

Stockholm i världsklass ... jo, jag tackar ... kass snarare.

Lindgården 31 juli 2011.

Bakom rivningsmassorna skymtar Liljevalchs.

Det hela är ju mest en pina och varför jag står här och trycker och självplågar mig själv ... är en gåta. Men någon måste ju dokumentera eländet.

Vad som komma skall får vi väl se men jag tippar att det blir en kub. Sen kommer kuben att vinna någon arkitekttävling och prisas. Kuben kommer sedan bli en byggnad som visar att "man vågar" och fler byggherrar och stadsplanerare kommer stå i kö för att visa att även de "vågar" bygga i känsliga kulturmiljöer och vi kommer översvämmas av kuber och de vanliga flosklerna trots att det som nu idag byggs är rena rama dyngan.

Den kvalitén på virke får man leta efter. Inget fel på de här träbalkarna.

Från den lummiga gården inne på Blå Porten har man tidigare suttit och drömt sig bort i idyllen. Men idyll och lugn ska utrotas för någon slags vision och snart lär det stå en byggnad som skyltar om den vackra utsikten (alltså in till Blå portens trädgård) på Lindgårdens tomt. Från Blå Portens håll lär det nog se annorlunda ut ... å andra sidan ska det grävas upp sägs det för ett garage så även Blå Portens lummiga gård ska väl moderniseras vilket är lika med steriliseras.

Det blev rätt tomt utan Lindgårdens fasad ... tycker jag ...

Men jag vill minnas platsen så som den en gång var. En av flertal pärlor på Djurgården. Men nu har man alltså satt kniven i en klassiker: Lindgården, den sista byggnaden från Stockholmsutställningen 1930. Lyckat drag Stockholm, bra gjort ... vilka visionärer ...

Lindgården.

Text och foto: Peter Frisk

Se också: En liten film om Lindgården:

Lite artiklar och länkar och bakgrund till Lindgårdens öde. Läs även här om skandalen.

Gårdagens Gamla stan

Man bör då och då enligt mitt sätt att se på saken anamma det gamla talesätten att "vid ett fönsterbord på Zum Franziskaner börjar Stockholms skärgård". Att slå sig ner på det sista sekelskiftesbierstubbe vi har i Stockholm och svinga en bägare helt enkelt. (för man kan aldrig veta när konceptkrogsmarodörerna sätter kniven i stället) ... allt är bara ... tidsfrågor, tid ...

Zum Franziskaner, Skeppsbron, Gamla stan, 23/7 2011, kl: 16:19.

Foto: P. F.

Utkast: Sean Scully, Malevitj, dörrar och spån om konst på nattkröken ...

Jag är ingen målare. Men, jag funderar ofta på hur jag skulle måla om jag nu målade själv. Hur jag skulle uttrycka mitt innersta. Ett sätt för mig att förstå vilka konstverk och konstnärer jag gillar är att fantisera om hur jag skulle måla om jag var målare.

Det är ett sätt för mig själv att förstå vad jag själv egentligen tycker om. Det är inte alltid jag vet det. Jag är glad och tacksam över att inneha den bristen. En brist som jag tror för med sig ett öppet sinne. Att låta saker ske och det får mig att leva. Man ska vara rädd om öppna sinnen. I majoriteten av fallen, ja i stort sett 100 %, kan jag inte rationellt och medvetet säga vad som får mig att gilla ett visst konstverk. Vissa konstnärer kan för mig i långa tider vara totalt ointressanta. I flera år. Men så plötsligt ser jag någon okänd tavla som jag aldrig tidigare sett och det smäller till, knakar, brakar, vrider runt nått, i tysthet, och plötsligt fattar jag. "Men det här är ju bra" ... och jag inser att konstnärens andra tavlor som för mig varit fullständigt ointressanta och obegripliga är bra. Jag får en puff och ser dom från en annan vinkel, från ett annat perspektiv, i ett annat ljus. Det hela måste komma in bakvägen. Från sidan och det sker när jag är oförberedd och ouppmärksam. Det överrumplar.

Så det kan vara nyttigt att ibland släppa loss så-skulle-jag-vilja-måla-nerven och sedan låta den styra iväg på sin märkliga resa fullständigt fritt. Flera av mina verkliga favoriter (en del har jag uppskattat under flera år och en annan någon vecka men de flyter ihop till en och samma kladdiga tid och rymd på något mystiskt sätt ....) har dykt upp rent slumpmässigt utan min egentliga vetskap.

Konstnären Sean Scully är nu en sådan artist som korresponderar till något inne i mig.

Sean Scully "Hiddensee", Mark Rothko "No 10 1950", trädörr Gamla stan 2010, plåtdörr Slussen 2011.

Vad som korresponderar och slår mot vad vet jag inte, lika lite som jag inte vet varför jag fullständigt avgudar Mark Rothko och därav inte förmår att läsa en rad om honom eller varför jag kan finna glädje i en rostig ståldörr vid Slussen eller provisorisk trädörr på ett bygge i Gamla stan. Jag vill av någon märklig anledning inte veta något om Mark Rothko eller varför jag får en upprymd känsla av en rostig plåtdörr vid Slussen. Tavlorna räcker fullständigt. Lika lite önskar jag veta något om Bonnard. En konst som säger mig allt ... fullständigt. Helt utan ord. Ja, en tyst konst. Vuillard är en bättre och mångsidigare (men det är inte tyst i hans konst - ett evinnerligt prat, där sitter tysta tanter i gungstolar i fyllda rum av ting rum helt tysta men det är inte tyst, ett babbel pågår konstant, hos B. är det tyst) konstnär men Bonnard säger mig mer ... Kalla det inte magkänsla, ett ord som får mig att spy då ordet påminner mig mer om lotteri än att ha "en aning" om något, ja ordet känns som en tillfällig nyck. Kalla det ingenting, nada. Det handlar kanske bara om att låta de inre känslorna flöda som de vill i en kreativ fantasi. Vad vet jag, kanske åt det Jung kallar en "aktiv fantasi". En "aktiv fantasi" som plötsligt dyker upp på en vägg vid Kindstugatan i Gamla stan och namnet Jean Dubuffet dyker upp ...

Jean Dubuffet "Miss Araignée", väggklotter i Gamla stan 2010.

Visst, långsökt ... men vad gör det? Det är sent på jorden nu ... Den sista stunden som alltid nuet är leker med oss i natten ... så ... flyt ...

Jag undrar: "vad får mig att känna mig upprymd av att se en målning av", låt oss säga Kazimir Malevitjs "Composition"? (En tavla som man får slita häcken av sig för att överhuvud finna på nätet. Den ska hänga på Erimitaget - jag såg den i någon dokumentär bara glida förbi av någon intendent - men det kan man aldrig riktigt veta, vad som finns på Erimitaget ... Ryssland är dunklet, Gogol, Bulgakov, kan ske vad som helst ...). Nu vill jag inte veta längre, vad, och jag har slutat att bry mig, jag bara gillar det ... punkt.

Bilden saxad ur den här rullen på "tuben":

"Sean Scully. You never get to Nirvana"

Men du kan ta en utsikt från en åkande bil. Exempelvis den vy som Sean Scully talar om när han ser ut ur sin bil här ovan. Där finner man dessa fält, hans fält, nu i vintertid. I fantasin kan de likväl vara ett sommarlandskap, i realitet är de det, om vi får finnas till nästa sommar, med horisonter och fält i andra färger än vitt och grått. Kanske som Malevitjs abstrakta tavla ovanför, som kanske inte är så abstrakt som man kan tro, beror ju på betraktaren, kan vara dragna linjer och färgfält eller så drömmer sig betraktaren bort till ukrainska vetefält vilka böljar svagt i sommaren när tåget passerar och där konstnären en gång föddes (man passerar på något märkligt vis inte ett fält i Ukraina med bil utan med tåg ...)

Ur dessa fragment blir inget vettigt sagt och nedan kan man se några filmklipp med och om Sean Scully.

Några ord om förflyttningen från New York, vad en ung konstnär borde ta sig för. Till Berlin.

Metropolitan Museum och MoMa NY

Två upplyftande filmer på 50 min vardera, med perfekt bild och ljud, om två av världens mest intressanta muséer: Metropolitan och MoMa. I brist på möjligheten att vara där ... kan men se på det här ...

Peter Frisk

Minnen, Torgny Lindgren

Underbar uppläsning och fantastiska texter och reflektioner. Torgny Lindgren läser sin bok "Minnen":

SR har programmet fram till 19 aug 2011. Alla avsnitt finns här.

Läs gärna Sara Danius recension i DN 4/10 2010, här.

Peter Frisk

nu får det va ...

Nu orkar jag inte med allt jox, jag tar min kamera och går ur bild helt enkelt ...

Bilden tagen av min käre syster, tack ska du ha! Det var allt en kul fotodag vi hade! Bäst att ta så länge allt finns kvar. Nu är det fredag och man kan ta sig ett glas vin!

Foto: Karro Pettersson

Artiklar och länkar om sorgebarnet Lindgården som nu rivs

Jag har skrivit en del om Lindgården på Djurgården som just håller på att rivas. Nu har jag hittat fler artiklar och länkar om Lindgårdens öde. (I skrivande stund hitta jag Staffan Rahms hemsida och där han har en bild av vad som händer just nu, idag (22/7 -11), när klocktornet lyfts ner. Se bilderna här.

Jag skrev tidigare att det bara fanns en bild att få tag i på ang. den byggnad som är tänkt att uppföras. Det finns fler och de kan man se här: ”Insyn Stockholm”. Där går att läsa om kommunstyrelsens utlåtande och vad de beslutat. Jag fann länken på den mycket stockholmsinformativa hemsidan Stockholm Skyline som har ett par intressanta artiklar i ämnet. Där skriver Matti Shevchenko Sandin uttömmande om "Lindgårdsdramat" (16/7 -11), dess bakgrund och vad som är tänkt att byggas på platsen. Han har även skrivit "Lindgården akt 3 -bevara?" (22/7 -11) på samma sida.

Av ren okunskap trodde jag att jag var den enda som klättrat in och fotograferat Lindgården precis innan rivningen. Detsamma har även Henrik Nerlund från Skönhetsrådet (som har en helt annan syn på byggnaden än jag) gjort, och de bilderna kan ses här: "Lindgården från insidan" (10/3 -11). Är man intresserad av mina finns de här: "Lindgården under rivning 10 juli 2011"

ABC hade reportaget "Lindgården rivs utan lov" (18/7 -11). I DN skrev Fredrik von Feilitzen att ”Lindgården är Stockholms värsta skandal” (14/7 -11) i Epsteins STHLM, DN:s nätupplaga, skrev Lars Epstein "Nu rivs restaurang Lindgården på Djurgården" (7/7 -11).

På Östermalmsnytts nätupplaga finns ett forum med kommentarer "Är det rätt att riva Lindgården?", med för eller emot.

Här finner man det jag skrivit om Lindgården här på Stadsflanören.

Det finns fler artiklar om Lindgården och kan sökas på nätet. Nu tappa jag sugen när jag såg bilderna på klocktornet som togs ner ... rullgardin ner för Stockholm.

Peter Frisk

Inte höghastighet

inte höghastighet
men stillhet
lugnet
att hinna med
sig själv
i det djupa allvaret att undersöka mellanrummen
fickorna i tiden
ja jag skriver för att komma ihåg
att jag lever
att minnas mitt jag
i svarta anteckningsböcker fragment utdrag bilder
citat om ett ihärdigt jagande efter vind i tid i rum

här ligger en låda oförbrukade ting
ting som skjuter undan medvetandet
som inte längre syns
arkaiska kulturer som snabbt eroderar
försvinner
blir till grus

Peter Frisk

Ett inlägg om rivningar och förlorade möjligheter

Ett litet ihopklippt bildspel med kommentarer om rivningar, graffiti och förlorade möjligheter.

Sammanställd av Peter Frisk

Conny

Det var en sen sommarnatt, klockan var närmare fyra och jag kom som vanligt gryningsfull gående på den centrala tomma gatan i den lilla staden som jag är uppvuxen i. En bit bort såg jag en lång smal kille spelandes en blues på ett munspel i den karaktäristiska läderjackan med fransar, slitna jeansbrallor och det stora burriga håret fladdrande under cowboyläderhatten och med sin specilla slöa gångstil. Jag kommer aldrig att glömma den bilden.

Jag stanna till. "Conny", sa jag "så länge sen" och han log det där leendet som var så speciellt för Conny och fråga om jag "lastat dom där bananerna?", han förde munspelet mot munnen och blinkade till, började åter spela sin blues och gled vidare nerför gatan bort till någon annanstans ... Det var mycket som var speciellt med Conny.

Vi gick i samma klass från 4:an till 9:an. Under de där åren deltog Conny inte på en enda gymnastiklektion. Det ingick inte i hans världsbild. Han chockade en gång vår rätt neurotiska mellanstadielärarinna med att springa över skolgården - en gång. Jag minns hennes blick när hon hosta fram: "kan du springa Conny?". Annars var det skralt med kvicka rörelser hos Conny. Mitt minne, min bild av honom, var just burret av krulligt hår, ett par smala armar innanför den slitna fransiga jeansjackan med peace-märket och huvudet nedpressat i skolbänken sovande. Alltid sovande. Det fanns helt enkelt inget man kunde göra. Det enda ämnet då episoden inte upprepades var musiklektioner. Där fick Conny och en till gå in i ett speciellt rum och göra precis vad de ville med instrumenten.

Jag har några saker att tacka dig för Conny. Framför allt den där gången i 5:an som du introducerade Jimi Hendrix för mig hemma i din källare. Givetvis "Hey Joe". Redan i 4:an såg du ju ut som Hendrix. Du var nog född att se ut som Hendrix för att ni skulle känna igen varann däruppe, för finns det en himmel så sitter ni nog och jammar just nu, du med munspelet och han med gitarren ... om några är värda det så är det ni två.

Jag var en rätt osynlig figur i plugget men du mindes bananerna. Det måste varit kort innan du gjorde din högst egenartade sorti ut ur vår klasss. Rektorn som hade klippkort till vårt klassrum skrek "vad ska ni göra med era liv, ser ni inte att ni förstör för er själva!" och vi skrattade och han blev vansinnig och pekade på första bästa "och Du", han pekade på mig, "vad ska du göra med ditt liv!", jag som aldrig varit någon kvick figur hosta med stolthet i rösten att "jag ska lasta bananer i Brasilien" vilket fick hela klassen att drypa och rektorn att lämnade salen uppgiven och högröd med en gigantisk smäll.

Du mindes ...

Några veckor senare chockade du vår geografilärare med att räcka upp handen på frågan "om någon kunde peka ut på kartan var Budapest ligger". Jag hade aldrig sett vår geografilärare och tillika den som var ansvarig för våran klass så glad när han överlämnade pinnen till dig. Du stod där en kort stund framför den nedrullade stora kartan över vår kontinent. Han överräckte pinnen och du tog ett steg fram när du skrek "det ligger precis här" och samtidigt tryckte med all kraft in pinnen i Europas hjärta och släppte pinnen och gick för evigt bort och ut ur vår klass för alltid. Jag har aldrig sett en snabbare skiftning från vitt till rött. Jag har aldrig sett någon så arg och jag hade aldrig någonsin hört vår klass skratta så mycket som den gången.

Efter den episoden sågs vi inte så ofta. Vi möttes då och då i livets villervalla. Det näst sista jag hörde om dig var att du och några till kuska runt på gatorna i det Europa som du en gång stuckit hål på som gatumusiker. Ett Europa som inte gjort annat än att slå ihjäl varann.

Nu idag kom det för mig att jag för tjugotre år sedan nämnde något om dig till någon som då svarade "men begravningen var ju för ett halvår sen". Jag missade din begravning och det är jag fortfarande ledsen över.

Mitt sista minne av dig Conny är när jag sitter hemma hos din syster och hennes man för tjugo år sedan och ser ut över dina tjugo proppfyllda backar med lp-skivor som de ärvt. Jag frågar om det var sant, om den där lappen som du lämnade efter dig, den jävla dagen då du lämnade allt det här - livet: att du, som hatade krig så in i helvete, inte kunde stå ut med att leva i den här världen och därför tog livet av dig? Jag undrade vad som stod i brevet och vet du vad det jävliga är? Det är att jag idag inte minns vad din syster och man svarade ... jag minns att de visade brevet ... men jag var för full ...

Men du är saknad. Det finns för få av din sort här nere ... tack för att du fanns Conny, nu sätter jag på "Hey Joe" och tänker lite mer på dig.

Peter Frisk