Nytt auktionsrekord på ett verk av Rembrandt slogs den 9 december på Christies i London. “Portrait of a Man, Half-Length, With His Arms Akimbo,” från 1658 gick för 33,2 miljoner dollar (ca 241 milj. SEK). Det tidigare rekordet var från år 2000 för verket "Portrait of a lady aged 62" för $21.7 million. Porträttet som gick den 9:e hade funnits gömd hos en samlare i 40 år.
söndag 20 december 2009
Rekord på Rembrandt
Nytt auktionsrekord på ett verk av Rembrandt slogs den 9 december på Christies i London. “Portrait of a Man, Half-Length, With His Arms Akimbo,” från 1658 gick för 33,2 miljoner dollar (ca 241 milj. SEK). Det tidigare rekordet var från år 2000 för verket "Portrait of a lady aged 62" för $21.7 million. Porträttet som gick den 9:e hade funnits gömd hos en samlare i 40 år.
onsdag 9 december 2009
Stockholm i Världsklass? ...
Idag låg det en stor annonsbilaga i DN från Stockholm stad. "Stimulans för Stockholm". En härlig propagandabroschyr för de i Stadshuset som ska fixa "Stockholm i världsklass". Att få det bra, hyfsat är inget att sikta på, utan det ska givetvis vara världsbäst - vilket gör att man kan sätta upp vilket mål som helst och propagandaskriften påminner då givetvis om propagandan som tex drevs i det forna Sovjetunionen alt Jehovas vittnens där lejonet ligger bredvid lammet och äter gräs i en grön framtid. Där, i det forna öst, kom västjournalister till världens bästa skolor vilka höll på att rasa ihop. Någon större skillnad är det nu inte här hos oss. "Stockholm i världsklass" skapas av och för en speciell mänsklig individ och läser man framtidsvisionen så undrar man hur det ska gå till med alla dessa lattemäniskor som sitter på sina fik.
Stadsborgarrådet Sten Nordin skriver i propagandaskriften:
"Det är viktigt att stockholmarna har chans att välja olika typer av boendeformer. Som individer söker vi olika saker som är viktiga för oss i vårt boende". Vilket betyder, om man ser hur stadshuset hittils handlat fysikt, att en boendeform gäller - bostadsrätten. Det fria valet för den som följt bostadsrättsomvandlingen är att man har rätt att rösta ja. Man har även rätt att säga nej men det hjälper föga då valet ändå blir ... ja. Hyresrätten lyser åtminstone med sin frånvaro i Sten Nordins fria värld.
Vi får även läsa om Rigo i Rinkeby i ljusa fina ordalag. Det står inte så mycket om att medborgarna där försökte ta egna initiativ för att bevara sitt allhus. Detta medborgarinitiativ slogs givetvis ner med polisiära former av Stockholms Stad.
Här kan vi också läsa om "Vision 2030 - Ett Stockholm i världsklass" Här har man en vision om att "framtidens Stockholm ska vara mångsidigt och upplevelserik, innovativ och växande samt en stad för medborgarna (denna vision ska uppenbarligen styras uppifrån av stadens tjänstemän). Stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh fortsätter "Det är en fantastiskt tid för stockholmarna i och med att staden kommer att bli världsstad. Den nya stadsbilden som växer fram kommer att märkas"
Här har vi en ny stadsbild:
Fina ord om "världsbäst", javisst. Är det inte bara en massa floskler, rent skitsnack? (när vet vi att staden blivit värdsstad? när vi inte längre ser stadshuset för alla glashus? - kommer det att meddelas? annonseras i dagspressen? - från FN meddelas nu att Stockholm är intagen i begreppet världsstad av övriga världen - kommer vi att få se fyrverkerier? - det meddelas också från FN att Sverige är det modernaste landet och att Stockholm är modernast och det meddelas att Stockholm nu har mest likadana hus i världen och inte nog med det - alla tycker likadant - men vi i Sverige vet ju det, vi är väl bäst, snälla säg det, att vi är bäst ... det måste vi ju vara vi är ju normen !!! (???))
Vidare står att "En klassisk grund för konflikter är oron över att en del grönområden försvinner när man förtätar staden" och som projektledaren vid Stadsbyggnadskontoret Niklas Svensson fortsätter "Det är en hjärtefråga för många och den frågan har vi burit genom hela resan. Stockholm har fantastiska parker och grönområden som alla uppskattar. Men totalt sett medför en koncentrerard förtätning att värdefulla grönområden kan behållas" och här kommer det viktiga i det hela "När man utvecklar tyngdpunkterna kan man också skapa nya, attraktiva parker". Vilket betyder att vi bygger igen på vissa ställen - där det finns parker och där medborgare protesterar men vi bygger nya parker så som vi på stadsbyggnadskontoret vill ha dem och där vi vill placera dem. Så de som protesterar får ju nya parker ... men på lite andra håll om man säger.
Här några axplock av artiklar som jag fick ihop nu på morgonen om denna förändringsprocess som just nu pågår.
Ulvsunda slottspark bebyggs med radhus En av flera parker som ska naggas i kanten och bebyggas.
Världsarv kan raderas av vägbygge Bra eller dåligt för miljön?
Polisen stormade Aspuddsbadet En sorglig historia där människor försöker ta egna initiativ.
Normalhöjden på hus i Stockholm på väg att höjas Hur ska Stockholmspanoramat se ut?
Vasan måste räddas En del av cityförändringen - viktigt traditionsrik kultur riskerar försvinna.
Intressekonflikter hotar i Stockholms innerstad Intressant artikel om förändringen i staden.
Riv inte Lindgården Det gamla lilla Stockholm mot det nya i glas.
Oviss framtid för Tantogården Där vill staden bygga annat.
Ockupanter fast beslutna rädda hus I Rinkeby tog befolkningen egan initiativ och det slogs givetvis genast ner.
Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk Intressant artikel om stadens förändring
Arkitekt efterlyser debatt Om Tors torn.
Jag vill påstå att tiden inte är olik 60-talets förändringar. Staden uppifrån. Det är en ombyggnad som är lik Hjalmar Mehrs tid där man var lika hårdhänt mot den lilla befolkningen som nu - Vision 2030 kommer att förstöra de värden som är Stockholm. Om världsklass är att få en stod slätstruken så kommer man att lyckas. Staden håller än en gång på att sönderbyggas på ett galet sätt.
Stadsborgarrådet Sten Nordin skriver i propagandaskriften:
"Det är viktigt att stockholmarna har chans att välja olika typer av boendeformer. Som individer söker vi olika saker som är viktiga för oss i vårt boende". Vilket betyder, om man ser hur stadshuset hittils handlat fysikt, att en boendeform gäller - bostadsrätten. Det fria valet för den som följt bostadsrättsomvandlingen är att man har rätt att rösta ja. Man har även rätt att säga nej men det hjälper föga då valet ändå blir ... ja. Hyresrätten lyser åtminstone med sin frånvaro i Sten Nordins fria värld.
Vi får även läsa om Rigo i Rinkeby i ljusa fina ordalag. Det står inte så mycket om att medborgarna där försökte ta egna initiativ för att bevara sitt allhus. Detta medborgarinitiativ slogs givetvis ner med polisiära former av Stockholms Stad.
Här kan vi också läsa om "Vision 2030 - Ett Stockholm i världsklass" Här har man en vision om att "framtidens Stockholm ska vara mångsidigt och upplevelserik, innovativ och växande samt en stad för medborgarna (denna vision ska uppenbarligen styras uppifrån av stadens tjänstemän). Stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh fortsätter "Det är en fantastiskt tid för stockholmarna i och med att staden kommer att bli världsstad. Den nya stadsbilden som växer fram kommer att märkas"
Här har vi en ny stadsbild:
Fina ord om "världsbäst", javisst. Är det inte bara en massa floskler, rent skitsnack? (när vet vi att staden blivit värdsstad? när vi inte längre ser stadshuset för alla glashus? - kommer det att meddelas? annonseras i dagspressen? - från FN meddelas nu att Stockholm är intagen i begreppet världsstad av övriga världen - kommer vi att få se fyrverkerier? - det meddelas också från FN att Sverige är det modernaste landet och att Stockholm är modernast och det meddelas att Stockholm nu har mest likadana hus i världen och inte nog med det - alla tycker likadant - men vi i Sverige vet ju det, vi är väl bäst, snälla säg det, att vi är bäst ... det måste vi ju vara vi är ju normen !!! (???))
Vidare står att "En klassisk grund för konflikter är oron över att en del grönområden försvinner när man förtätar staden" och som projektledaren vid Stadsbyggnadskontoret Niklas Svensson fortsätter "Det är en hjärtefråga för många och den frågan har vi burit genom hela resan. Stockholm har fantastiska parker och grönområden som alla uppskattar. Men totalt sett medför en koncentrerard förtätning att värdefulla grönområden kan behållas" och här kommer det viktiga i det hela "När man utvecklar tyngdpunkterna kan man också skapa nya, attraktiva parker". Vilket betyder att vi bygger igen på vissa ställen - där det finns parker och där medborgare protesterar men vi bygger nya parker så som vi på stadsbyggnadskontoret vill ha dem och där vi vill placera dem. Så de som protesterar får ju nya parker ... men på lite andra håll om man säger.
Här några axplock av artiklar som jag fick ihop nu på morgonen om denna förändringsprocess som just nu pågår.
Ulvsunda slottspark bebyggs med radhus En av flera parker som ska naggas i kanten och bebyggas.
Världsarv kan raderas av vägbygge Bra eller dåligt för miljön?
Polisen stormade Aspuddsbadet En sorglig historia där människor försöker ta egna initiativ.
Normalhöjden på hus i Stockholm på väg att höjas Hur ska Stockholmspanoramat se ut?
Vasan måste räddas En del av cityförändringen - viktigt traditionsrik kultur riskerar försvinna.
Intressekonflikter hotar i Stockholms innerstad Intressant artikel om förändringen i staden.
Riv inte Lindgården Det gamla lilla Stockholm mot det nya i glas.
Oviss framtid för Tantogården Där vill staden bygga annat.
Ockupanter fast beslutna rädda hus I Rinkeby tog befolkningen egan initiativ och det slogs givetvis genast ner.
Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk Intressant artikel om stadens förändring
Arkitekt efterlyser debatt Om Tors torn.
Jag vill påstå att tiden inte är olik 60-talets förändringar. Staden uppifrån. Det är en ombyggnad som är lik Hjalmar Mehrs tid där man var lika hårdhänt mot den lilla befolkningen som nu - Vision 2030 kommer att förstöra de värden som är Stockholm. Om världsklass är att få en stod slätstruken så kommer man att lyckas. Staden håller än en gång på att sönderbyggas på ett galet sätt.
torsdag 3 december 2009
Min 1:a dionysiska vision
Något av det värsta man som ung kan råka ut för det är att vara lovande inom någon lagidrott. Du ses som ett framtidshopp, du är kanske 16-17 år, spelar med flera år äldre medspelare. Det kan också tänkas att du är en svagare karaktär och råkar se upp till fel medspelare. Du är lovande, men inte fullständigt utvecklad som personlighet och hamnar med de festglada pratglada och i många fall är de desamma som de karismatiska spelarna. Du hänger på och tror att din talang kan kombineras med ett partajande. Som 22-åring sitter du som föredetting. Många har gått den vägen och många kommer den vägen att vandra. Kanske det naturliga urvalet?
De som är lovande och sedermera blir något hade något utöver alla de lovande som just inte blev något – disciplin och en fullständig inriktning på att bli något i det de utövade, en slags perfektionism.
I mitt fall började det nog tidigt med ett idoliserande av det dionysiska. Av festligheten, av partyt, av lev livet, dryckenskapen. Under många år favoriserade jag, upphöjde jag, fyllon, lodisar, hippies, knarkare, drägg och såg dem som några mystiska intressanta figurer som levde livet i den fullkomliga friheten. Just tonåren var en sån period. Tjuven, flummaren och annat löst folk tyckte jag var högst fräcka individer.
Var kom då dessa idéer ifrån tro som också blev den lovandes fall?
Jag tror att början, själva starten, har sin rot i den första dionysiska fest jag som liten från min farmors balkong var åskådare till. Jag tror jag var mellan 8-10 år. Tidpunkten är vag. Jag bodde rätt ofta hos min farföräldrar (till viss del uppväxt där). Deras gula putsade hyreshus låg mittemot det kvarter i den lilla mellansvenska staden som under 70-talet förfallit och blivit ett näste för stans fria fåglar, stadens ledighetskommité, stadens vildvuxna existenser - de utslagnas släkte. Här fanns alltså ett ruffigt gäng som häckade dagtid samt nattetid på en ganska stor gräsmatta. De var väl ca 60-70 personer och alla var som direkt tagna från dokumentärfilmen om Woodstock alternativt moppepuschgänget utan hjälm -75. Hur det nu var så kröntes deras festligheter, och jag tror att det var droppen som fick det hela att verkligen rinna över, med en gigantisk nattlig fest. Sannolikt en helt oplanerad tillställning från festdeltagarnas sida. Jag hade i alla fall första parkett då min farmors vardagsrum vette ut mot denna gräsmatta. En mörk kväll satt i alla fall 100-talet av dessa existenser runt, som jag såg det, en gigantisk lägereld. Lägerelden kom under kvällen att utökas till att bli en av de större majbrasorna i trakten kring den sörmländska staden och den ökades på med attiraljer från nyss tömda lägenheters inventarier. Allt kastades nu i den flammande elden som steg högt upp i den mörka natten. I detta kaos, virrvarr, lyckades någon få fram ett piano och jag såg en vildvuxen man sitta vid ett paino i närheten av elden och spela hysteriskt med ett skrattande ansikte medan kinderna lyste röda från eldarna och runt allt detta dansde fulla kvinnor och män skrikande och skrattande med händerna fulla av flaskor. Hela detta fortsatte hela natten och blev ett minne som etsades in i den storögde gossen som jag förmodar såg ut som en fågelholk.
Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag gillade det hela. Någonting i mig fascinerades av spektaklet. Det var nog galenskapen i det hela jag sög åt mig och det dionysiska fröet var sått. Det var ett slags scenuppträdande, en teaterföreställning, ett sceniska liv, det var rockkonserten … det var friheten hur ofri den nu egentligen var.
Men eldarna och gubben vid pianot sitter där i minnet som en stor händelse. Det gick det ju som det gick. Laskan tog vid och idrottspaltorna åkte på tippen ...
De som är lovande och sedermera blir något hade något utöver alla de lovande som just inte blev något – disciplin och en fullständig inriktning på att bli något i det de utövade, en slags perfektionism.
I mitt fall började det nog tidigt med ett idoliserande av det dionysiska. Av festligheten, av partyt, av lev livet, dryckenskapen. Under många år favoriserade jag, upphöjde jag, fyllon, lodisar, hippies, knarkare, drägg och såg dem som några mystiska intressanta figurer som levde livet i den fullkomliga friheten. Just tonåren var en sån period. Tjuven, flummaren och annat löst folk tyckte jag var högst fräcka individer.
Var kom då dessa idéer ifrån tro som också blev den lovandes fall?
Jag tror att början, själva starten, har sin rot i den första dionysiska fest jag som liten från min farmors balkong var åskådare till. Jag tror jag var mellan 8-10 år. Tidpunkten är vag. Jag bodde rätt ofta hos min farföräldrar (till viss del uppväxt där). Deras gula putsade hyreshus låg mittemot det kvarter i den lilla mellansvenska staden som under 70-talet förfallit och blivit ett näste för stans fria fåglar, stadens ledighetskommité, stadens vildvuxna existenser - de utslagnas släkte. Här fanns alltså ett ruffigt gäng som häckade dagtid samt nattetid på en ganska stor gräsmatta. De var väl ca 60-70 personer och alla var som direkt tagna från dokumentärfilmen om Woodstock alternativt moppepuschgänget utan hjälm -75. Hur det nu var så kröntes deras festligheter, och jag tror att det var droppen som fick det hela att verkligen rinna över, med en gigantisk nattlig fest. Sannolikt en helt oplanerad tillställning från festdeltagarnas sida. Jag hade i alla fall första parkett då min farmors vardagsrum vette ut mot denna gräsmatta. En mörk kväll satt i alla fall 100-talet av dessa existenser runt, som jag såg det, en gigantisk lägereld. Lägerelden kom under kvällen att utökas till att bli en av de större majbrasorna i trakten kring den sörmländska staden och den ökades på med attiraljer från nyss tömda lägenheters inventarier. Allt kastades nu i den flammande elden som steg högt upp i den mörka natten. I detta kaos, virrvarr, lyckades någon få fram ett piano och jag såg en vildvuxen man sitta vid ett paino i närheten av elden och spela hysteriskt med ett skrattande ansikte medan kinderna lyste röda från eldarna och runt allt detta dansde fulla kvinnor och män skrikande och skrattande med händerna fulla av flaskor. Hela detta fortsatte hela natten och blev ett minne som etsades in i den storögde gossen som jag förmodar såg ut som en fågelholk.
Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag gillade det hela. Någonting i mig fascinerades av spektaklet. Det var nog galenskapen i det hela jag sög åt mig och det dionysiska fröet var sått. Det var ett slags scenuppträdande, en teaterföreställning, ett sceniska liv, det var rockkonserten … det var friheten hur ofri den nu egentligen var.
Men eldarna och gubben vid pianot sitter där i minnet som en stor händelse. Det gick det ju som det gick. Laskan tog vid och idrottspaltorna åkte på tippen ...
fredag 27 november 2009
Torsdagens auktion på Stockholms Auktionsverk - rekord på Hill
Inte helt oväntat toppade Stockholms Auktionsverk med ett rekord på Carl Fredrik Hill. Landskapsmotivet "Afton", utförd i Paris 1877/1878, gick för 6,9 milj. (utrop: 3 500 000-4 000 000)
Min personlig favorit på auktionen var Axel Fridells, Dam och herre vid restaurangbord, 1918, (Utrop: 45 000-50 000) gick för 160.00. Hade jag varit stadd i kassan hade den åkt upp på väggen hemma. En pastell som höll internationell klass.
Övriga starka noteringar över utrop var: Anshelm Schiultzberg, Höstdag vid Loing (Utrop: 400 000-600 000) 1 milj. prick. Carl Milles, Dansande menad, 1951, modellerad 1912-13, (Utrop: 60 000-80 000) gick för 370 000. Man får minnas att slutpriset ska ha ca 25 % extra till auktionshuset. Gustaf Fjaestad, Fjällbjörkar i vintersol, (Utrop: 125 000-150 000) gick för 390 000
Vad gäller det internationella måleriet fastnaden jag för "Dansande flicka i parklandskap". En dam utförd i rokoko av Charles le Clercq som uppenbarligen fler gillade då den gick för 170.000 med (utrop 30 000-40 000). Utropet kändes lågt redan från början. Det gick även en rätt besynnerlig Renoir. Ett porträtt utfört i som det kändes mer skissartad form "Etude de Jeune fille et fleur". Den lilla tavlan, 12,5 x 15 cm, gick för 460.000 (Utrop: 300 000-350 000)
Min personlig favorit på auktionen var Axel Fridells, Dam och herre vid restaurangbord, 1918, (Utrop: 45 000-50 000) gick för 160.00. Hade jag varit stadd i kassan hade den åkt upp på väggen hemma. En pastell som höll internationell klass.
Övriga starka noteringar över utrop var: Anshelm Schiultzberg, Höstdag vid Loing (Utrop: 400 000-600 000) 1 milj. prick. Carl Milles, Dansande menad, 1951, modellerad 1912-13, (Utrop: 60 000-80 000) gick för 370 000. Man får minnas att slutpriset ska ha ca 25 % extra till auktionshuset. Gustaf Fjaestad, Fjällbjörkar i vintersol, (Utrop: 125 000-150 000) gick för 390 000
Vad gäller det internationella måleriet fastnaden jag för "Dansande flicka i parklandskap". En dam utförd i rokoko av Charles le Clercq som uppenbarligen fler gillade då den gick för 170.000 med (utrop 30 000-40 000). Utropet kändes lågt redan från början. Det gick även en rätt besynnerlig Renoir. Ett porträtt utfört i som det kändes mer skissartad form "Etude de Jeune fille et fleur". Den lilla tavlan, 12,5 x 15 cm, gick för 460.000 (Utrop: 300 000-350 000)
onsdag 25 november 2009
Så skjuter vi med de tunga kanonerna ...
Mina kära vänner. Gör ingenting på ideel bas. Skapa inte ett samhälle med lokal förankring (Såvida inte: tillåtet lokalt uttryck för lokal förankring är uttrycket, levnadssättet, bostadsrätt - som håller sig inom ett specifikt avgränsat området och ett specifikt avgränsat antal individer - de som befinner sig inne i själva föreningen och som bara kan köpas ut eller köpas in). Lägg er inte i vad er kommun bestämmer - närdemokrati är bara dumheter. Vill man riva ert badhus sitt tysta - varken säg emot eller håll med. Bara håll tyst. Vill man riva ert daghem, bocka, ha mössan i hand och gå till banken och ta ett lån och var en god konsument. Se till att köpa er Ert hem och var tyst - låt styrelsen sköta verksamheten. Låt kommunen styra Er stad. I en sann demokratisk anda får ni säga er mening var fjärde år - däremellan är det bara att följa den linje som dras fram. Dialog är bara ett ord. Pluralism och mångfald bara en fin dekoration i partiprogrammen. Låna er ur krisen. Har ni inget jobb, bli en coach.
Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.
Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.
Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.
I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...
Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.
Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.
Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.
Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.
I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...
Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.
tisdag 24 november 2009
Internationella dag 1 Bukowskis
På tisdagen inleddes veckans stora kvalitésauktioner med Bukowskis som först ut.
Första dagen blev stillsam. Inga större prissensationer. Det som dock slog i topp var en fin tavla av Julia Beck, "Nénuphars (Näckrosor)". I en skör impressionistisk ton (utrop 200.000-250.000) drog den upp till 800.000. Fram till 2009 hade verket hängt i en fransk privatsamling. Därutöver var det de vanliga som toppade i pris: Zorn och Larsson. Några låg inom utrop, några under och någon blev osåld.
”I lövsprickningen”, ett parismotiv av Carl Larsson utfört 1881 gick en bit över utrop för 2 950 000 (utrop 1 500 000 – 2 000 000). Däremot blev "Skolhushållet / Lisbeth dukande bordet" daterad 1908 osåld (Utrop: 1 700 000 – 2 000 000). Ännu en av dessa larssontavlor där han inte får in sina figurer på ett vettigt sätt. Lisbeth svävar här en bit över golvet och känns gigantisk i förhållande till möblemanget. Det är faktiskt slående ofta Carl Larsson får in sina figurer fel i sina motiv. Hur det än var så förblev tavlan osåld.
Anders Zorn's "Vått" från 1910 gick inom utrop för 1 725 000 (Utrop: 1 500 000 – 2 000 000) medan "Skeri-kulla (Skeri Emma)" från 1911 inte orkade upp inom utrop, den gick för 1 950 000 (Utrop: 2 000 000 – 2 500 000).
Toppobjektet på auktionen var en Helene Schjerfbeck. Denna gudomliga finska konstnärinna som är den enda i Skandinaven av riktigt internationell klass (Strindberg ingår till viss del, vissa verk, i den klassen). Zorn får ursäkta, (Carl Larsson kan inte ens nämnas i sammanhanget) - det är klasskillnad. "Katri" for i alla fall iväg för 3,9 milj. (inom utrop 3 000 000 – 4 000 000) och det kan förmodligen ses som rätt billigt för en dylik Schjerfbeck om man jämför internationellt.
I morgon inleder Stockholms Auktionsverk sin auktion.
Första dagen blev stillsam. Inga större prissensationer. Det som dock slog i topp var en fin tavla av Julia Beck, "Nénuphars (Näckrosor)". I en skör impressionistisk ton (utrop 200.000-250.000) drog den upp till 800.000. Fram till 2009 hade verket hängt i en fransk privatsamling. Därutöver var det de vanliga som toppade i pris: Zorn och Larsson. Några låg inom utrop, några under och någon blev osåld.
”I lövsprickningen”, ett parismotiv av Carl Larsson utfört 1881 gick en bit över utrop för 2 950 000 (utrop 1 500 000 – 2 000 000). Däremot blev "Skolhushållet / Lisbeth dukande bordet" daterad 1908 osåld (Utrop: 1 700 000 – 2 000 000). Ännu en av dessa larssontavlor där han inte får in sina figurer på ett vettigt sätt. Lisbeth svävar här en bit över golvet och känns gigantisk i förhållande till möblemanget. Det är faktiskt slående ofta Carl Larsson får in sina figurer fel i sina motiv. Hur det än var så förblev tavlan osåld.
Anders Zorn's "Vått" från 1910 gick inom utrop för 1 725 000 (Utrop: 1 500 000 – 2 000 000) medan "Skeri-kulla (Skeri Emma)" från 1911 inte orkade upp inom utrop, den gick för 1 950 000 (Utrop: 2 000 000 – 2 500 000).
Toppobjektet på auktionen var en Helene Schjerfbeck. Denna gudomliga finska konstnärinna som är den enda i Skandinaven av riktigt internationell klass (Strindberg ingår till viss del, vissa verk, i den klassen). Zorn får ursäkta, (Carl Larsson kan inte ens nämnas i sammanhanget) - det är klasskillnad. "Katri" for i alla fall iväg för 3,9 milj. (inom utrop 3 000 000 – 4 000 000) och det kan förmodligen ses som rätt billigt för en dylik Schjerfbeck om man jämför internationellt.
I morgon inleder Stockholms Auktionsverk sin auktion.
Fimmelstången - skylten tas ner
En god vän till mig plockar idag ner skylten på Kindstugatan i Gamla stan som det står Fimmelstången på. Hon har nu sålt sin keramiska verkstad och plockat ur sin atalje. Tiden rullar och inget är för evigt.Här på denna ärevördiga adress har jag och en drös andra stadsvandrare och guider stannat till och berättar om den krog som låg på platsen 1674. Den berömda krogen Fimmelstången. Berömd, legendarisk. Ett historiskt namn som levt vidare på en skylt på Kindstugatan och i historiens böcker och på berättarnas tungor. Tills idag.
Lasse Lucidor, poet och bohem, stacks 1674 ner av kapten Arvid Storm här inne på grund av en obesvarad skål i ett krogslagsmål. Hårda bud på 1600-talet vid krogarnas bord. Det var nu länge sedan och länge sedan krogen lades ner. Men någon gång på 1900-talet var det en klipsk en som tog tillbaka namnet och det kom upp en skylt. På den stod Fimmelstången. Vi som går och berättar om Gamla stans historia fick det visuelt enklare med skylten. Marknadsmässigt har det absolut gett platsen, där lokalen min vän sålt ligger, en extra puff, en extra PR.
Men tiderna förändras. Min vän ringde mig och sa att den nya ägaren ville ha bort skylten. Det ska upp nya namn och det var inte hennes uppgift att ta ner den skylten. Så min vän sålde den till mäklaren som krängde lokalen - han son ville i alla fall ha den ... Det slog mig att det "passar verkligen vår tid". Idag skaffar man sig inte ett ställe och driver det vidare med samma namn. Tar över ett anrikt inarbetat namn. Nej, man ska fram med sitt namn. Riva ut och bygga på sitt eget sätt (och detta sitt "eget sätt", och här har jag erfarenhet, blir allt som oftast väldigt väldigt likt alla andra "individualister" som kryllar omkring oss just för tillfället - jag kallar det den klonade världen). Tradition, eller att föra något vidare, ligger inte i vår tid. Och det tycker jag är Sorgligt.
Vad ska jag säga nästa gång jag står utanför denna historiska plats och "Fimmelstången" inte dinglar där i luften? Jag kan inte begripa hur man tänker? Platsen är känd, namnet är som en klockas klang från Storkyrkan, Nils Ferlin (Poet sic) har diktat om Fimmelstången och jag vet inte hur många som frågat mig var den "där Fimmelstången" ligger ... nu får det svårare att hitta det.
Vill man inte ha kunder?
Zemla min vän, du hade i alla fall grym stil på din butik och det låg kaskader av stänk av poesi i dina ting som du hade där. Och vems stövel var det du hade utanför? van Goghs, eller Walle´s plantasko ...
torsdag 19 november 2009
Rädda Aspuddsbadet och gå på Badhusfestival
nr 1. 21 november är det Badhusfestival - se affish i slutet av artikeln.
En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.
I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.
Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).
Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...
Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.
Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.
Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,
Peter Frisk, 19 november, Stockholm
På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"
Nu vaktar vi vårt badhus!
Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.
Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.
Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare
En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.
I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.
Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).
Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...
Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.
Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.
Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,
Peter Frisk, 19 november, Stockholm
På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"
Nu vaktar vi vårt badhus!
Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.
Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.
Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare
onsdag 18 november 2009
Pierre-Auguste Renoir på Grand Palais, Paris
På Grand Palais vid Champ-Elysses pågår mellan 23 september 2009 och 4 januari 2010 en härlig utställning med verk av rosens beskyddare Pierre-Auguste Renoir (1841-1919). Utställningen koncentrerar sig på Renoirs konstnärsskap efter år 1900. Här möter besökaren genom 100 verk, målningar, teckningar och skulptureren, en mogen Renoir. Därtill verk av bl.a. Picasso, Matisse, Bonnard m.fl. för att jämföra med de då samtida konstnärerna.Efter 1900 blev Renoir en antagonist mot allt vad den moderna världen stod för. Han inför den tidlösa Arcadia - ett hem för paradisisk oskuld och stilla lycka - i sitt sätt att se på världen. Konstnären önskade också att hans målningar skulle vara dekorativa och levandegöra väggarna.
Det var ganska många porträtt och nakna knubbiga kvinnorna som tyvärr blir lite tråkigt i längden. Picasso tycktes dock inte tråkas ut, då han tog upp de här knubbiga kvinnorna på 20-talet i sitt måleri. Vilket kan ses på utställningen.
Det är något märkligt med Renoirs porträtt. Kvinnorna har något märkligt kisande i sina blickar och ibland skelar de märkbart - det är kanske det som föder deras charm? En lätt vindögdhet som får ett skimmer av mystik i sig? I deras blickar finns ett frånvarande.
Paris var inneslutet i höstfärger vid mitt besök och jag fastnade för några landskap i denna kolorit - den höstliga. En av dessa var ”Paysage à Beaulien” från 1893. (foto: Peter Frisk, vid Champs Elysse, Grand Palais)
En målning som verkligen stack ut och dekorerade väggarna på Grand Palais var ”Les Laveuses” från 1912. Här ser betraktaren verkligen vad en renoirtavla i mästarskick kan åstadkomma i ett rum och i ett öga. Var man än såg sig i rummet fanns den där lysande och tog sin plats. Två tvättande kvinnor. Den tavlan ensam på en vägg ... (på bild här ger den inte alls samma utstrålning som i verkligehten). På avstånd fungerar målningen som en blinkande lampa: "se på mig!", och ett renoircitat dyker upp:
”Jag vill att det röda ska låta som en klockas klang”.
En annan höjdpunkten var en kort treminutersstumfilm. Renoir sitter ålderdomlig med krumma tejpade fingrar och målar - reumatismen drabbade honom och 1904 vägde han mindre än 50 kg och från 1910 var han helt bunden till rullstol - en kvinnlig assistent trycker fast penseln i de ihoptryckta knöliga händerna och en annan person klämmer fast en cigg i den andra handen. Gubben Renoir drar in och puffar ut rökringar ur både näsa och mun samtidigt som han blinkar mot kameran och gör pillemariska miner. Han börjar åter måla och småskämtar med de två herrarna som sätter sig och Renoir pratar vidare och det syns att de har otroligt roligt med denne målare. Hur gammal han än blev så var han tydligen alltid en ung målare i sitt sinne. En fräschör och ungdom lyser ut ur hans tavlor av lycka och glädje likväl som ut ur han själv. I detta skick målade han en gigantisk tavla, "Les Baigneuses" också den på utställningen, som blev hans sista.
"Det unika och storartade i Renoirs sena arbeten är att det aldrig faller någon skugga eller förtvivlan eller livsleda mot de friska av den kroniske sjuke gamle mannen. De formar sig besynnerligt nog till en lycklig hymn av livet" (Peter H. Feist, Taschen). Det finns en del att lära i den livsfilosofin...
År 1913 sa den gamle mästaren att att det tagit honom femtio år att komma dit han var nu, och att ”det var långt kvar” till fulländning. Fulländade blir aldrig mästare, de är mästare därför att de alltid lär sig sig saker. Denne, som jag kallar honom, rosens beskyddare, dog den 3 december 1919 och det sägs att det sista ord som kom över hans läppar var ”blommor …”
Åker ni till Paris, se utställningen, den är värd det.
Grand Palais hemsida.
Peter Frisk 18 november, Stockholm
Recension i DN 17 december 2009.
torsdag 12 november 2009
"200 One Dollar Bills" toppade i New York
Det rasslade till rejält i går i New York när det var dags för höstens stora "Contemporary Art Evening Auction" på Sotheby's. Auktionisten Tobias Meyer började lite lätt med $6 milj för Warhols "200 One Dollar Bills" vilket dubblades direkt och slutpriset blev $43.7 miljoner (308,3 SEK milj).
Hela auktionen blev en lyckad tillställning för Sotheby's och här bjöds det som om ingen finanskris existerat eller kommer att existera. Auktionen drog i alla fall in $134.4 milj och det i stort sett det dubbla i förhållande vad man satt priserna - utropet låg på $67.9 milj. Endast två av 54 verk blev osålda.
Läs mer här - NYT
Slutpriser här - Sotheby's
Hela auktionen blev en lyckad tillställning för Sotheby's och här bjöds det som om ingen finanskris existerat eller kommer att existera. Auktionen drog i alla fall in $134.4 milj och det i stort sett det dubbla i förhållande vad man satt priserna - utropet låg på $67.9 milj. Endast två av 54 verk blev osålda.
Läs mer här - NYT
Slutpriser här - Sotheby's
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)