Rothkorummet ...

Jag fick frågan av en radioreporter efter att vi talat om min syssla som stadsvandrare, om vilken plats som jag ansåg vara vackrast i Stockholm och svarade "alla platser där jag är".

Nu tror jag att radiokillen missuppfattade det hela (vilket nog är det vanliga människor emellan, därav krig och allehanda bråk) och han trodde väl jag var en dryg och narcisstisk typ. Jag har i alla fall funderat på frågan men ännu inte funnit något svar ...

Däremot slog det mig idag att jag nu vet vilken plats som fascinerar mig mest på detta vida klot, en plats jag känner till och besökt: Rothkorummet på Tate Modern i London. Ingen annan plats har skickat ut mig i något slags universum och samtidigt fångat den absoluta stillheten och som jag också fastnat i, mått gott i. Ingen annan plats har fått mig att känna mig så samlad och lugn som Rothkorummet.

Undertecknad tycker att det är besynnerligt, för sitter man där tillräckligt länge så vänder flertalet av besökarna i dörren. Man går inte in i Rothkorummet. Något/någon tycks skrämma och jag vet inte vad? Är det styrkan och djupet in i något annat i som speglas i tavlorna? Det totala tilltalet? Rothkos tavlor är något som säger allt men som omöjligt kan beskrivas. Rummet är inte bara fysiskt. Fyra väggar med stora tavlor målade i rött och svart. Bänkar att sitta på i mitten. Helt tyst. Sitter man där känns det som om det drar en vind genom rummet. Det susar. Fast ingenting var där. Man far fram i sitt eget blodomlopp.

En favorit ... plats ...

Per Kirkeby

Vissa konstnärer tar längre tid att finna än andra. Dansken Per Kirkeby fann jag sent. Jag lyssnade flyktigt på radion häromdan där Kirkeby intervjuades och en gnista tändes. Jag visste att jag sett en del verk av honom men kunde inte direkt placera Kirkeby. Några dagar senare är jag på bokmässan och finner där hans bok "Handbok". Jag hade bestämt mig innan för att inte köpa en endaste bok på den här bokmässan men jag var tvungen att köpa den. Jag har nu under ett par dagar läst boken och det visar sig att Kirkeby växte upp i skuggan av Grundtvigskyrkan, en tegelkyrka i stadsdelen Bispebjerg i Köpenhamn (byggd mellan 1921-1940). Här finns ingen direkt tvekan om att vissa påverkas av sin uppväxtmiljö. Kirkeby fastnade i materialet tegelsten. Han kom att göra flertal tegelstensmonument. Helt pötsligt slog det mig att jag sett ett verk av honom ...

Just. På Skeppsholmen, ned mot vattnet ...

Det finns en del statyer och monument som jag bara passerar förbi och som inte intresserar mig. Jag har sett Kirkebys tegelväggar och kastat ett öga och en tanke men inte blivit så pass nyfiken att jag tagit reda något mer om konstverket. Då jag inledde mitt yrkessamma liv som byggnadsarbetare är det för mig högts besynnerligt med en murad labyrint som inte fyller någon funktion (en vanlig tanke hos en byggnadsarbetare eller murare). Däremot kan en text, ett fragment, fler fragment av händelser under ett par dagar locka in sinnet till en ny plats, en ny tanke eller en ny konstnär som man aldrig tidigare fördjupat sig i. Det hände med Kirkeby. Jag förstår inte vitsen med hans tegelmonument men de väcker onekligen min nyfikenhet - och det är poängen för mig.

Det slutade med att jag rände in på närmaste bibliotek, tog fram en bok av Kirkeby och teglet fick sin mystik. Konstnären blev mer intressant. Ännu ett rum öppnades i konstvärlden och jag kan berätta ännu en historia på Skeppsholmen på mina vandringar.

Kirkebys historia ... det teglets historia ...

(OBS - bilden är tagen från Wikipedia och är fri)

Allt som är fast förflyktigas

Staden förändras ...

Låt säga att vi jämför år 1998 med 2008. Vad har hänt däremellan? Låt oss ta en stadsdel som Söder. Hur många av de som bodde på Söder 1998 bor kvar? Jag har inte hittat några uppgifter på det men genom att se hur förändringen i stadsrummet kan man få en uppfattning av att det hänt något (nya modeaffärer, nya caféer, nya barer, ombyggnationer etc, boende i vindsvåningar, nytt klientel, besynnerliga nya namn på områden som dessa inte haft för bara några år sedan, SoFo, Knivsöder ...

I min hand har jag en tidning som stuckits med i någon morgonblaska som annons. Den heter rätt och slätt "Bostadsrättsförvaltning". Där går det att läsa i en liten notis "Rekordomsättning på bostadsrätter". Att det 2007 såldes 97.000 bostadsrätter i Sverige för 108 miljarder. Fem år tillbaka, alltså 2002, såldes det för 40 miljarder. Det tillkom alltså 68 miljarder mer pengar 2007 än 2002. Prishöjningar och ett utökat utbud (folk som säljer sina bostadsrätter och nybyggnation). År 2002 var medelpriset för en bostadsrätt 526.000 och 2007 1,1 miljon.

Ombildningar har frigjort en stor del av dessa pengar och omsatt människor som flyttat ut, sålt, och nya som flyttat in, köpt (dyrare). De som flyttat in har haft ekonomi till detta och har bra inkomst. Följden blev att ett annat sorts levnadssätt inleddes i tex en stadsdel som Söder. Man fick nya butiker och andra ideal. I en stadsdel som Östermalm syntes detta givetvis inte på samma sätt. På Söder numer är allt "trendigt". Läser man om ett nyöppnat café som målat sina väggar vita så är det "trendigt". Går en journalist på en viss gata och berättar om den i någon artikel så är det en "trendig" gata med "trendiga" butiker med "trendiga" inredningar och där det går "trendiga" människor. Vad nu detta är sägs aldrig rakt ut.

Förpassar man sig då till dessa ställen visar det sig att "trendigt" är lika med vit färg, nada på väggarna och linjeformade människor. Att vara trendig är att slaviskt följa den rådande situationen och inte sticka ut (se gärna bostadsannonserna så kommer ni upptäcka den totala likriktigheten och där försöker man "hänga med"). Man skulle kunna säga att denna förändring i vad bostäderna kostar har gjort vissa stadsdelar enformiga. Ja, likriktade och tråkiga. Ett exempel är Götgatsbacken som tappat det uns av söderkänsla den fordom ägde.

Rekord av Damien Hirst

Trots den ekonomiska åtstramningen gick 223 stycken verk av den nu ännu levande konstnären Damien Hirst på Sotheby’s. Inbringade 1 380 715 650,00 SEK (1,3 miljard ca $200milj.). 16o miljoner över utrop. Det sattes åter auktionsrekord, den här gången för en auktion inriktad på en enda konstnär – i det här fallet Damien Hirst. Tidigare rekord var från 1993 då 88 verk av Picasso gick för 20 miljoner dollar - detta slogs nu med råge. Enligt Sotheby’s var det ont om amerikaner som bjöd medan det såldes till Ryssland, Asien och mellanöstern.

Frågan är om man inte toppade högkonjukturen med den sista sucken av kitch genom att det dyraste verket ”The Golden Calf”, en vit tjur i en jättetank där horn och hovar beklätts med 18 karats guld. Just det verket personifierar nog vår tid när energibristen och matbristen står för dörren (tjuren gick för 128 miljoner kr). Sotheby’s oroades sig inte för krisen och menar att det finns en liten del av mänskligheten som inte är känsliga för sådant som sviktande konjukturer.

New York-handlaren Alberto Mugrabi lyckades bara köpa två verk under de två dagarna av auktionen. Han kallade auktionen ett fenomen och att det ” är ett sätt att fly från verkligheten”. På lång tid så skulle, menade han, det vara en god investering.

Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte …
Byggt på följande artikel i New York Times

Stockholm Waterfront

Stockholm Waterfront heter det nya projektet som nu uppförs mellan Stadshuset och Centralstation. Så mycket är det inte att göra åt byggnaderna som är under uppförande. Tyvärr inte så mycket åt namnet heller för den delen, det tycks gå inflation i att döpa projekt och områden till engelska namn (se tidigare inlägg). Måste vara spännande och exotiskt för en turist eller handelsresande att komma till Stockholm där allt döpts till engelska namn. Är det brist på självförtroende?

Nåväl, gå in på länken här nedan och se det nya som ska "sätta Stockholm på kartan". Man kan ibland tro att staden Stockholm ligger i ett svart håll, ej existerar, eftersom man kämpar så hårt att sätta staden "på kartan". Uppenbarligen finns staden på kartan då det väller in folk till Stockholm, i rekordliga mängder (turismen slår alla rekord). Aldrig har så många hittat hit och aldrig har så många sagt att det är en så vacker stad och därför ska vi ändra på den. Göra den modern. Och att vara modern är att uppföra helt identiska byggnader.

Det tråkiga i det hela är att staden ska ändras just under den perioden då vi fått en kall, isande, rätt omänsklig arkitektur (min egen åsikt, andra har en annan som man kan se). Glas, kallt stål, vita inredningar, stilrent. När man nu tar detta grepp varför är det då så fantasilöst? Var finns kreativiteten, konstnärstänkandet? Det talas ju om att Sverige är ledande inom design. Var ser man det? Dock inte inom färg och form.

Vad jag saknar är värme och orginalitet. Ingen kan påstå för mig att det är annorlunda, det är snarare likriktad arkitektur. När finner man en varm arkitektur som inte bara en nyexaminerad minimalistälskande arkitekt gillar? Se bilden här ovan eller här bredvid (från Dödsstjärnan?). Vad speglar det hela? Vilken syn på livet har den här arkitekturen? Varför denna ensidiga stålfärg? Var finns färgerna?

Var finns livsglädjen? Har vi inget lärt oss under 60-och 70-talen? Stål. Inga kurvor, kantighet. Hårdhet. En arkitektur för den slipade människan i den slipade världen där inte alla passar in. Var finns miljön? Naturen? Inga gröna växter ingen parkanläggning. Var är miljötänkandet? Helt borta.

När ni nästa gång går runt i Stockholm ska ni titta in i de nya små kontor som tar över bottenvåningarna här i stan, ni ska se samma inredning, samma vita stolar och samma plastbord. Ni ska läsa bostadsannonserna med samma inredda lägenheter, samma vita och svarta möbler, samma lattefärg på väggarna. Ni ska sätta er i ett nyöppnat café och finna samma färgsättning, stålbord och stålstolar (ofta från samma leverantör) och inget på väggarna. Titta gärna på de nyanlagda områden runt Stockholm, parkerna som byggs, avskalat, fyrkantigt. Var finner ni det mysiga?

Man säger till dig: "det är så det ska vara nu, det är så det ska se ut". Så det ska vara? Det talas om att Stockholm blivit pluralistisk. Jag påstår att Stockholm håller på att dö som stad. Ett påstående jag bygger på att jag i stort har flanerat dagligen i tio år i denna stad. Med all sannolikhet kommer projektet att föräras ett arkitekturpris. Viket säger en hel del.

P.S. Om ni håller er en stund kommer jag snart att visa de bilder jag tagit på nya byggnader i Stockholm. Ingen munter syn. Det står också på Stockholm Waterfronts hemsida att det "är ny och spännande modern design". Kan någon förklara för mig det spännande i det hela?

Länk: Stockholm Waterfront

Nyår i St Petersburg på 90-talet

Vissa matupplevelser är något alldeles extra. En av de mest minnesvärda stunder jag varit med om var en natt i St Petersburg i mitten av 90-talet. Snön låg vit och gatlyktornas ljus var gula och det var som sig bör iskallt. Precis så vill man ha det om man är i St Petersburg och det är nyårsafton. Jag hade fått för mig att lära mig ryska och hade hoppat på en tvåveckors språkkurs. Vi var sju studenter och nu hade vi kommit överens om att fira själva nyårskvällen tillsammans på restaurang Landskrona. Ett nyöppnat ställe på Nevskij Prospekt (osäker på om stället finns kvar idag).

Nåja vi åt en rejäl bit mat (det var billigt då för oss svenskar). När vi satt och tandpetade oss kom en av studentvännerna på att vi var inbjudna till hennes värdinna om vi kände för det. Det ville vi och det var inte långt från Landskrona. Gatan låg bakom Nevskij, jäms med helt enkelt. Vi klev in i ett gammalt härligt pre-revolutionärt hus från 1800-talet och kom in i en annan värld, ett Ryssland 70 år tillbaka i tiden. Vår värdinna var en äldre charmig gråhårig dam på kanske 75 år instoppad i någon slags filt. Det hade dukats upp som sig bör vid en rysk nyårsfest och runt bordet satt en härlig samling av hennes vänner - många skägg. En hade arbetat inom kärnvapenindustrin och en var pianist (denne spelade senare några slingor på pianot i vardagsrummet när snöflingorna föll utanför i det gula ljuset efter att Jeltsin haft sitt nyårstal och någon hade deklamerat Pusjkin medan man väntade på att Dostojevskij skulle visa sig i hallen där vi svenskar hade trasslat in oss bland de lånade tofflorna). Vi blev dock trakterade kyckling, kompott, kötträtter, inlagd fisk, vodka och vin och jag har väl aldrig stoppat i mig så mycket som den kvällen.

När vi rullade hemåt var vi helt fyllda. Jag gick mot min studentplats till min familj och trodde att de somnat - klockan var nästan halv fyra på natten.
Tji.

Där satt man och väntade på mig. De hade inte börjat äta sin nyårsmiddag då de väntade på mig. Så nu höggs det in igen. Efter det blev det charader och sen gick man till sängs. Nu sprängdes jag nästan. Jag fick sova i en och en halv timme då jag väcktes av att frun i huset hade lagat en frukost. Då sa jag:
njeeet...

Kosmos i Helsingfors

Ett av de absolut trevligaste ställen jag besökt är Kosmos på Kalevankatu 3 i Helsingfors. Det var med några arbetskamrater för några år sedan som vi hamnade på restaurangen och åt ställets klassisker som var något som Mannerheim ofta åt (namn efter honom i alla fall - det exakta namnet har jag nu glömt). En av dåvarande jobbarkompisarna var från Finland och han visste vad som gällde här.

Restaurangen öppnade 1924 och har alltid varit ett ställe för konstnärer, författare och politiker. Vissa ställen man besöker har egentligen inget speciellt i inredning, något spektakulärt, men har "det" ändå så att säga. Kosmos är en sådan plats. Det ligger lite lätt avsidigt och är en diskret restaurang.

Andra gången var jag där själv och åt en härlig trerätters och vid bordet bredvid satt fyra storvuxna finnar och smörjde kråset och rökte. Det verkade ytterst trevligt men. Den äldre kvinna som då serverade såg precis ut som den unga kvinna jag såg på en svartvit bild i broschyren som jag fått hos garderobiären. Jag frågade henne om det var hennes mor som stod bredvid och hon log, gav mig en minnesknapp från året innan, då Kosmos firat jubilum.

"Jag var ung då" sa hon och log.

Kosmos har ett "helsingforskök" som är en blandning av det svenska, finska och det ryska. En spännande blandning. När man ätit, tagis sin sup, så går man uppför backen och tittar på Torni. Ett klassiskt hotell med en sorgsen historia. Här satt sovjetryssarna och gjorde upp efterkrigstidens Finlandspolitik.

(fortsättning följer)

BAR x 2

Greenwich Ave ...

Den hängde lite snett, det gjorde den. Men budskapet var klart och tydligt: BAR.

Det är sällan man numer i Stockholm möter det enkla ordet BAR. Men här på Åsögatan ligger ett enkelt hål i väggen där skylten hänger lite på trekvarts. Men det gör inget för det står BAR och då vet man vad som gäller. Jag var tvungen att ge ägaren min syn på saken, min uppskattning, så jag gick in och smakade hans fludium.

I dessa tider när allt heter allt annat än just BAR är det tryggt att se denna kulturinsatts. Man kan faktiskt bli räddad av sådanna skyltar. I New York var jag på väg att försvinna bort i en snöstorm, en s.k. blizzard, när jag i snödiset såg något rött glimma till och det gick att utläsa BAR. Jag gick mot ljuset och kom in i värmen - räddad. Där stod ägaren och torkade sina glas i värmen och det var bara att slå sig ner. Det small till i dörren och snön yrde återigen tillsammans med två kvinnor som även de sett den röda räddningsskylten och gått hit för att finna skydd. De var ett lesbiskt par från Philadelfia. Tjejerna hade gjort vad som brukligt är när man bor i närheten av en stor stad och det är lördag, de hade tagit sig en lördagstripp. "Det gör alla i Philadelfia", sa den ene.

Vi blev kvar därinne hela eftermiddagen medan snön gjorde New York kaotiskt. Det bästa sättet att lära känna folk är under ett kaos och i en BAR som enbart heter BAR.

Så jag slår ett slag för hålet i väggen på Åsögatan med sin snea BAR-skylt!

Elbutiken som försvann.

Jag vet inte hur länge de hade sin affär. Men jag tror att det var länge. I hörnet av korsningen Tjärhovsgatan/Östgötagatan klev man in i en butik med oljiga små motorer, generatorer, elsladdar, strömbrytare, relän, kontakter och skruvmejslar. Väl därinne mötte man två äldre herrar som snackade stark- och svagström. Var det något trassel med någon gammal elektrisk tingest kunde man få hjälp här. I hela Stockholm hitta jag ingen sladd till min gamla dator men det fixade elgubbarna på Tjärhovsgatan.

Häromåret hade man flyttat ur den stora butiken.

Dock fanns man kvar på samma gata, inte långt från korsningen. Man hade minskat på butiksytan, trappat ner. I skyltfönsterna där man tidigare sett säkringar och dylikt låg nu vita handukar och på skyltfönstret stod "Södermalms Spa". Jag undrade då hur länge de skulle finnas kvar med sin lilla butik bredvid "Södermalms Spa".

I förra veckan gick jag förbi och nu var även den lilla butiken tom. Elbutiken hade gått i graven och därmed en epok av Södermalms historia. Det var fram till bara några år sedan vanligt med små elbutiker och verkstäder. Nu har marknaden dött för en elbutik där man lämnar in sin radio eller hittar en gammal sladd. Man köper helt enkelt nytt.

Däremot har en annan marknad fått fart och det är skönhetsvården. I de gamla lokalerna på Söder målas väggarna vita och in stuvas kvinnor som putsas upp, kammas, klipps, rakas, masseras, målas. Öppnar man inte skönhetsvårdsaffär så är det kontor och då gäller samma färg, vitt. Samt att det ska vara minimalistiskt, då är man fräck. Trendig och helt rätt. Men om nu alla gör likadant? Blir det inte tråkigt då? Fantasilöst?

Det slår mig hur fort Södermalm har förändrats, hur fantasilöst det blivit.

Drottningatan x 2

I flanörens födelsestad, en mindre ort i södra Södermanland, kunde man förr gå Drottninggatan fram och i fonden av gatan se stadens äldsta kyrktorn - i den kyrkan är underteckan ävenledes döpt.

I det Stockholm som flanören verkat som flanör kan man promenera Drottningatan ner och långt borta i perspektivet se Katarina kyrka resa sig högt på det södra berget - där är förövrigt flanörens son döpt.

I den stad som flanören döptes i och där han växte upp kan man idag inte se någon kyrka om man går Drottningatan fram. Man har där placerat ett hus. Ett hus som perfekt stoppar all perspektivsyn.

Förr i tiden hade man en styrka i att se det långa perspektivet. Man utnyttjade utsikter, gatuperspektiv och höll dem öppna. Man stängde inte igen dem. Det finns rätt många exempel på sånna platser. Exempelvis Hantverkaregatan på Kungsholmen där man ser Stadshuset i fonden. Bara en galning skulle flytta ut en huskropp och ställa den i vägen för en lyckad utsikt.
Det gjorde man i flanörens födelsestad. Man ställde ett nybyggt hus i vägen. Man tänkte kanske "även om jag inte ritar vackra hus så kan jag bygga det så ni inte kan se det vackra bakom mitt".

Så går du Drottninggatan fram i Katrineholm i dag så möter man således ett stort 90-talshus som stänger den öppna vy som tidigare fanns där. Går man fram och till höger kommer man ut till stadens stora torg. Torget var en gång charmigt och pittoreskt och byggdes givetvis även det om på 90-talet. Efter ombyggnaden fick torget ett arkitektpris.

Numer ser det inte klokt ut, men det är prisat.

Det säger en del om våra arkitekter och de som delar ut priser.