OPS = offentlig-privat samverkan

I mitten av 90-talet var det någon som berättade om en kille som hade tagit över en fritidsgårdsverksamhet. Plötsligt kom den nye chefen, entreprenören, till jobbet med en ny firmabil modell senaste BMW med en snygg logga på sidan. Man kunde plötsligt göra vinst på det offentliga. Och visst, kunde han göra vinst på verksamheten så skulle ju även jag och du och han på andra sidan gatan kunna göra vinst på det offentliga och få en snygg BMW och driva upp det offentliga till något vinstgivande.

Jag har nu inga bevis på att just den historien är sann. Men med ca 15 års erfarnhet om vad som skett i Sverige sedan dess och vad jag sett så är jag rätt övertygad om att historien rymmer en stor del sanning.

Jag kom att tänka på ovanstående när jag i dag läste en debattartikel i Dagens Industri idag om det s.k. OSP ("Nya vägar med OSP", Dagens Industri, Debatt, 22 aug 2012 - tyvärr har jag ingen länk till artikeln).

OSP är förkortning av "Offentlig-privat samverkan" som är ett "nytt" sätt att investera i större infrastrukturprojekt, menar skribenterna. Genom en kombination av samarbete mellan det privata näringslivet och det offentliga, skattemedel och politiker, ska det vara möjligt att skapa stora infrastruktursatsningar. Det låter ju vackert.

Man önskar sig alltså mer av det som vi sett så mycket av de senaste tjugo åren. Man vill ha mer av det som satt oss en den krissituation som samhället just nu är i. Istället för att släcka den brand som är i full gång vill man ge den än mer bränsle och kallar det effektivt. Ett sätt att få in mer pengar till stora projekt. Vad händer egentligen när det privata näringslivets sammanblandas med offentliga? Får vi inte problem med att avgöra vem som är politiker och vem som är representant från näringslivet? Vem står för kostnaden och vem ska stå för vinsten? Har vi i ett sådant samhälle möjlighet att se det? Har vi insyn? Klarar politikerna av att hålla isär sitt uppdrag med ekonomiska intressen?

Är inte risken med denna sammanblandning att det offentliga tar investeringskostnaden och det privata vinsten? Är det inte så det ser ut idag? Vi har blivit så inmatade i att det privata ska lösa allt och att näringslivet är effektivt och "gör vinst" (som om vinst i sig betyder att samhället fungerar bättre då ordet vinst enbart har en positiv betydelse, med en slags slututopi att alla ska göra vinst och att vi då nått det perfekta samhället - hur nu det skulle se ut? Någon som hört talat om pyramidspel?). Samtidigt som många tror att vi fortfarande har ett välfärdssamhälle så lever vi i det mest privatiserade landet. Politiskt, så är man övertygad om, att att den kombinationen går ihop. Att många tror att vi fortfarande har en välfärd beror nog på att vi fortfarande betalar skatt som "om vi hade" ett välfärdssamhälle. Problemet är att dessa skattepengar går till helt andra saker än vad de är tänkta för. De går till att göda helt andra intressen än basverksamheten. Där är tex skolan och vinstdebatten ett utmärkt exempel.

Resultatet av denna OSP:fiering kan ju snarare vara att de som arbetar i dessa OSP-objekt, exempelvis de folkvalda, också börjar bete sig som om de arbetade inom det allsmäktigt heliga näringslivet och att man plötsligt representerar och har fester och bygger varumärken "som om man" egentligen ingick i näringslivets krets? Att de pengar man förfogar över inte kommer ur det offentliga och att dessa pengar inte är skattemedel utan något som man förfogar över lite som man vill? Sin egen lilla kassa på samma sätt som det privata företaget Skanska eller något annat?

Att Skanska, Stockholms Handelskammare och Fastighetsägarna Stockholm vill ha det så här kan man ju förstå. Men är det vettigt att driva ett samhälle på ett sånt sätt? Är det inte så att politikerna också har ett ansvar att hålla sig lite på avstånd och s.a.s. vara neutrala, ställa upp regler, kanske undvika jäv genom sin sammanblandning med näringslivet. Eller ska vi se på samhället som ett företag och döpa om det till Sverige AB? Där de s.k. experterna styr. De som vet hur man gör vinst? Näringslivet?

Vi är på väg dit och jag ser inte det som en lyckad väg.

Låt det offentliga vara offentligt och det privata privat. En del av de problem samhället Sverige har i dag är just sammanblandning av offentlighet och det privata. Gränsen är suddig på många håll. Stat, kommun och näringsliv, styrelser och politiker är mer eller mindre ihopgegade i en enda stor boll. Skattepengarna rinner in i privata entreprenörpellejönsars fickor, vilka drar nytta av de politiska pellejönsarna som vill leka affär, mysa på galor, vara i smeten, fila på sitt eget varumärke för att klättra i sin personliga stege och absolut inte vill sysselsätta sig med så tråkiga saker som att förvalta de pengar som tas av skattebetalarna så som det var tänkt en gång i tiden (då man hade ett välfärdssamhälle som kanske var något tråkigare men rättvisare). De senaste åren bevisar ju glasklart att vi på alla plan är fullständigt på väg åt fel håll och att de tre som skrev dagens artikel, Johan Karlström vd och koncernchef i Skanska, Maria Rankka vd Handelskammaren Stockholm och Christer Jansson vd Fastighetsägarna borde lämna planeten Pluto och ta sig ner till verkligheten men att de givetvis inte gör det utan håller sig med visioner som de givetvis tjänar pengar på. Tacka för det.

Vi kan ta leken med pensionspengarna i världen. Vi kan ta som exempel vår idrottsrörelse där lag går i konkurs och där man leker affär och där de från näringslivet som "vet hur det går till" efter fullständiga misslyckanden flinande drar vidare till nästa styrelse och där fansen som älskar sitt lag och fotboll i många fall samlar in egna pengar är de stora förlorarna - genom att idrottens själ flugit väck långt ut i universum (jag verkligen älskade idrotten en gång i tiden). Det räcker med att säga Tele2 arena eller vad säg som "Färs & Frosta Swedbank Arena" i Lund (ärligt talat, jag trodde vi hade nått botten, men ... så jag var tvungen att länka ...)

Ja, vi har OPS i idrott. Där O, som i Offentligt kan vara de ideellt arbetande som inte tar ut en krona och jobbar häcken av sig och där P, det Privata, näringslivsfolk som dundrar in, tjänar bra, jobbar lite mindre och vänder upp och ner på det hela, håvar in än mer flis, får en idé om hur det ska vara, kör allt i botten, drar till nästa ställe och glömmer sin ickekompetens för att flina in sig i nästa projekt medan han lämnat en ruin som O, det Offentliga, i det här fallet, idealisten, eller den som verkligen älskar fotbollen, får ta hand om. På område efter område speglas denna samhällsomvandling. Och där sitter de s.k. ekonomiexperterna och undrar varför det är kris? Ja, man undrar varför det är kris...

Tjena.

Ta Arlandabanan som exempel. De som driver den gör en mycket bra vinst medan det är skattebetalarna som byggt den och som står för lånen - ett OSP om något. En kritisk granskning av de nybyggda arenorna i Sverige, och framför allt Stockholm skulle vara på sin plats där det just stinker OPS fast det inte är uttalat. Tar vi arenan i Solna så är det ju en soppa av OSP av statliga pengar, fotbollsförbundspengar, kommunala pengar och privata pengar i en stor enda röra. Den nya arenan vid Globen är byggd med enbart skattepengar men ska drivas privat. OPS existerar idag i hela det svenska samhället. Vad gäller Karolinska som skribenterna tar upp så har det ju hörts kritiska röster om kostnader och vem som ska stå för vad med frågetecken som hopar sig.

Vad vi närmar oss är att all verksamhet, all drift, sker privat. För varje sådant projekt, för varje bolagisring, privatisering, så kommer stadens att styras, inte av medborgarna, som politikerna ska vara den förlängda armen till, utan av näringslivet - enbart.

Jag ska ta ett exempel på medborgarnas mindre inflytande. Ett slag av OSP:ifiering. Det finns något som heter Cityssamverkan. Olika företag som går ihop för att planera stadskärnorna i Sverige. Kan ju låta harmlöst och trevligt. De vill ju bara väl. Mer köpenskap. Ett citat från www.vasterascity.com:

"Västerås Citysamverkan är ett bolag som ägs av företagare och fastighetsägare i City via respektive intresseförening. Tillsammans skapar vi en levande, aktiv och trevlig miljö för besökande och boende att vistas i."

Kan man klaga på det?

Men går man in på en annan av dessa sidor av organisationer som tagit som sin uppgift att ta hand om samhället så kanske det inte känns lika roligt längre. Vi kan läsa följande på www.svenskastadskarnor.se

Alltås: "Utmärkande för stadskärneutveckling är samarbete mellan kommun, fastighetsägare, handel och övrigt näringsliv". Snart käre medborgare är även din stadskärna ett slag galleria där andra krafter än medborgarna bestämmer om vad som ska finnas eller inte finnas.

Det var egentligen det här som var grunden i min kritik av Slussenprojektet i Stockholm att det hela skapades och styrdes upp av ett slags företag. Ett slags Stadshus sa sig representera befolkningen men beter sig egentligen mer som ett slags "Stockholm AB" och drev fram förslaget tillsammans med privata större företag och fastighetsägare. Alltså ett "samarbete mellan kommun, fastighetsägare, handel och övrigt näringsliv" om hur din stad ska se ut. Detta är OSP och vi har det överallt i vårt samhälle och risken är att vi får staten, kommunen och näringslivet i en och samma båt när de ska sitta i varsin och syna varann.

Redan på 1700-talet kom man på att man skulle ha uppdelning av makten. Vad vi ser idag är att politiken och näringslivet ska samarbeta, och det så tajt att vi inte ser gränsen dem emellan. En fungerande stat särskiljer det privata näringslivet med politiken där politiken fördelar och skyddar och lägger lagar som sedan det privata förhåller sig till. Där finns också verksamheter som inte passar sig för kombinationen, sammanblandningen - näringsliv/politik. Jag tror att det är livsfarligt att i en demokrati skapa dessa sammanblandningar. Det gör demokratin till en ruin. Näringslivet fär gärna ha sina tävlingar med varann och med sin fria företagsamhet - men det kan inte sippra in i varje por i samhället. Visst, det är sant, det går att göra vinst på allt. Frågan är bara: vem vinner på den vinsten? Samhället i stort eller det företag som gör vinst genom det offentliga? Till detta kan vi ju lägga medborgarnas insyn i de olika verksamheterna som beskärs för varje privatisering och varje bolagisering.

Det finns en del att tänka på i nutidens Sverige så var på din vakt käre medborgare. Snart är du enbart och endast en "god" konsument.

Svara mig någon, vad ger egentligen Almedalsveckan den svenske medborgaren?

Vad har den egentlige för syfte? Almedalsveckan. Vad är grundidén och vad får de som åker dit ut av det hela? Vad får Sveriges medborgare ut av den här politikerveckan? Jag är nyfiken. Vad ger denna vecka mer än kostnader, uppätna snittar och urdruckan vitvinsglas?

För en oinvigd känns det som ett spektakel av ord och kotterier och ”jag är där och företräder mitt personliga kapital" (citat påhittad fejk) och väldigt lite handling. Men det rullar visst rätt mycket skattepengar. Att Almedalsveckan växt kopiöst under en och samma tid som ekonomin rusat med sin lånekarusell, fastighetsboom och konsumtionsökning under 2000-2012 är kanske inte så konstigt. Möjligen drivs det hela av samma lagar? Vi har levt i leksakspengaspelets tidevarv och med pyramidspelsliknande banksystem samtidigt som vi alla vill leka bolag och när nu verklighetens klocka klämtar - den ekonomiska krisen- visar sig det mesta vara luft. Ja, då liknar hela den här cirkusveckan, för den oinvigde, en politisk bubbla med enbart yta och noll i innehåll. För mig speglar veckan tidseran 2000-2012 fullständigt.

Vad får ni ut av det hela? Ni som åker dit? Och vad får skattebetalarna ut av det hela?

Jag känner en del som åker dit varje år. Man har lite småvänner på Facebook och det meddelas när det är dags för veckan där och man får lite spridda infoskurar från ön. Men vad får ni ut? Eller rättare sagt, vad får de ut av det hela som ni representerar? För mig verkar det hela handla om att snacka lite sommarskvaller och runda av året med de som ni träffar under året i sammanhang som handlar om politik, lobbying och nätverksletande. Handlar inte det hela om er egen möjlighet att kreera er egen karriärväg? För mig känns det tyvärr så. Rätta mig gärna om jag har fel med konkreta resultat.

Jag har funderat på det här i många år. I dag skrev SvD med en liten undersökning angående statliga myndigheter som åker till Almedlasveckan och vad det hela kostar för skattebetalarna.

Man undrar försiktigt varför Försvarsmakten lägger 745 000? Har inte de ett ”uppdrag” att utföra som riksdag och regering gett dem? Är de månde en egen fri enhet fristående från staten Sverige då landet släppt värnpliktsarmén och de ser kanske så som ett företag likt alla andra? Varför de överhuvud finns på en sån tillställning är för mig en gåta. Varför lägger Uppsala Universitet 450 000 då de gått ut med att de måste spara. Vad får de ut av det hela? Vad vill de få ut av det hela? Lägger de kanske ut de här 450 000 för att åka till Almedalsveckan och be politikerna om mer pengar just för att de måste spara? Verkar det i så fall genomtänkt?

I dagens SvD kan läsas att ”flera av myndigheterna” som medverkar i Almedalen förklarar att deras syfte är att påverka beslutsfattarna. Är inte det rätt märkligt? En myndighet för lobbyverksamhet mot den instans den egentligen tillhör och har sitt uppdrag ifrån? Jag är inte direkt insatt i svensk förvaltning m.m. men jag tycker det låter högst knasigt att en myndighet måste ta skattepengar för att åka till Almedalen och påverka deras uppdragsgivare? Borde ju finnas vettigare sätt. Ökningen kanske har att göra med att vi alla vill leka marknad? Allt blir bolag. Kommunala verksamheter blir bolag och drivs efter mallen bolag. Skolor lägger ner miljoner på att skaffa ”kunder”. Skolor drar ner på verksamheten, färre lärare, lägre löner, men inte på reklamutskicken och annonseringen och mässorna som är av största vikt.

Jag är helt säker på att vi skulle se skrämmande siffror om vi räknade ut hur mycket skattepengar som går till annat än till den kärnverksamhet de var tänka för. Varenda småtjänsteman i alla kommunera har väl rest halva jorden runt till någon "viktig" mässa. Och konsultuppdragen ... ack ...

Jag undrar om Almedalen är rätt plats att diskutera viktiga politiska frågor helt enkel? Stefan Attedal (KD) noterar i alla fall det märkliga i SvD: ”Myndigheten jobbar ju på uppdrag av regeringen. Man har redan kanaler för att både föra fram sina resultat och åsikter”.

Utöver det har vi sedan regionerna och kommunerna, universiteten redan nämnda, förmodligen visa skolor etc o.s.v.. Det rinner nog i väg en bra slant utefter gränderna i Visby och baksmällan kan sitta i länge …


Peter Frisk
(se också DN1, DN2)

Det känns snarare som om det inte finns hopp för Bellevueparken.

Att ta backen upp till toppen av Bellevueparken är i sin fridfullhet och känsla av ett gammalt Stockholm helt underbart. När man väl kommer upp möts man av några tjärade byggnader som vissa vill mena har tappat sin färg. Tjärade byggnader ser nu ut på det viset och var rätt vanliga förr. Väl uppe ser man en skylt där det står "Stockholms Brevduveklubb Grundad 1911" ... vad väcker inte det i fantasin, brevduvor ... man ler för sig själv och blir glad inombords. Tänk att en sådan ovanlig verksamhet kan finnas kvar i en stad som på eget bevåg dagligen gör allt för att operera bort ovanligheter för likriktigheter. Ja, man blir glad. 

Ända sedan 30-talet har Stockholms brevduveklubb hyrt lokaler här uppe. Snart är de ett minne blott och staden blir åter lite fattigare på något unikt och annorlunda.

Jag läser i DN (28/6 -12) att "Det finns hopp för oss som gillar Bellevueparken" (se artikel nedan, tyvärr finns den inte länkad på nätet). Någon har passerat husen och noterat att färgen flagnat och att pannorna är trasiga. En ansvarig på fastighetsavdelningen svarar att det finns "en upprustningsplan för byggnaderna" och att man ska "starta ett utvecklingsarbete [jag anar det vanliga, ett avvecklingsarbete] för att hitta en ekonomisk lönsam verksamhet som kan inrymmas här". Vidare säger Lars Edwin Andersson från fastighetsavdelningen att "Det skräpar dessutom ner i parken och föreslås att man avvecklar". Man lockar då med de sedvanliga standarddrömfraserna, andra kulturella verksamheter. I det här fallet ska det bli "naturskola/ateljéverksamhet". Gott så kan man tänka ...

Men vi som följt stadens utveckling de senaste åren anar andra kvastar på berget. Väl renoverat [förmodligen hårt moderniserat] höjs hyran rejält och med största sannolikhet lär vi se kontor och väldigt få ateljéer eller naturskola. Vi lär förmodligen också se mindre av en underbar orörd kulturmiljö.

Kultur är enligt min uppfattning inte bara själva skalet. Huset. Kultur är också det som finns inuti byggnaderna. Dess verksamhet. Dess historia. I en vettig civiliserad kultur som gör allt för ett pluralistiskt samhälle ser man till att det finns möjligheter för alla möjliga olika uttryck. I det samhället tar man hand om tex de ideellas kraft och stöttar och hjälper och förstår dess värde.

Jag anser att Stockholms Brevduveförening har fullkomlig hemortsrätt till platsen. Har man betalt sin hyra sedan 30-talet borde givetvis Stockholm stad, utan att ens blinka, i rättvisans namn, samarbeta och hjälpa Stockholms Brevduveförening att reparerar husen. Så gör man om man har bara lite hyfs i kroppen.

Men så går det inte till numer, som vi kan se i artikeln i DN där det talas om "hopp".

Vi skulle kanske kunna tala om "Hopp" om stadens tjänstemän sa att "visst, vi stödjer er med material och hjälp att på något vis underhålla husen och vi tänker absolut inte riva ut det gamla eller bygga om fullständigt utan förstår att platsens värde ligger i det som finns inuti och utanför och hos verksamheten och det kanske går att få ihop insamlingar eller frivilligt arbete och givetvis vill vi ha kvar de här duvorna som funnits här sedan 30-talet och vi vill också be Er om ursäkt för att vi inte underhållit byggnaderna då ni är trogna långvariga hyresgäster - och sådana finner man inte lätt i dagens samhälle - så i dessa tider är ni ovärderliga".

Men så säger man inte och därför tycks "hoppet" snarare vara ute.

Peter Frisk

Klicka på bilden för att se hela artikeln:

Käre medborgare, allt är tillrättalagt och ordnat för dig ...

.. tja ... vad ska man säga? En ny film om den nya Slussen kan skådas på DN:s webbsida.

Jag har lite svårt för slemmiga reklamfilmer likaväl som de där reklamlapparna Jehovas har där ett lejon ligger bredvid ett lamm. Nu handlar det inte om religion utan om stadstjänstemän som målar upp hur världen kommer te sig för oss. Det som gör mig mest förbannad med sånna här projekt är att det finns ingen plats för individualism. Alltså, man planerar uppifrån redan nu var caféer ska var, restauranger, handelsplats etc. Intet att det kan växa fram av befolkningen. Att de som bor i staden kan få för sig att här skulle jag vilja öppna ett café. "nej, si det går inte, caféerna ska ligga här och restaurangen här och kultur där". Det är det här som jag är mest kritisk mot - den tillrättalagda staden. Skapad uppifrån av tjänstemän i exploateringskontor och stadsbyggnadskontor och det sker nu på många platser. Jag vill hävda att de misstror sina invånare. En levande stad består enligt mig av ett myller av människor som startar rockklubbar i uttjänta lager eller krogar på märkliga ställen eller utför konst utan att blivit tillsagda var, öppnar butiker av annorlunda slag, vanliga slag, stora som små. En lyckad stad är blandad med 536.754 olika uttryck och sett att se på livet.

Jag hävdar bestämt att vi håller på att bygga oss en död stad.

Bara början, första texten, av det hela får mig att må illa: "Här ser vi hur gång- och cykelbanorna kommer att dras, var bilvägen går och var man kommer att kunna dricka sitt kaffe" ... var man kommer att dricka sitt kaffe ...

... men allmänheten kanske gillar det, att fösas runt som boskap där allt står klart och redo så de slipper tänka?

"En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras.

Förlaget Moderinista måsta jag säga gör välgärningar i sina utgivningar. En nyutgivning av "En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras anmäldes i veckan av DN.


Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.


"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman


Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)

Peter Frisk

"Something is happening here, but you don't know what it is"

Jag vet inte, men han satte allt huvet på spiken. Det hela darrar.

Är det inte lite så det är just nu? En värld, ett samhälle, en tid, människor vi tycker oss känna igen och förstå oss på. Kan det vara så att allt det som vi tar för givet och tycker oss förstå har förändrats i grunden? Till något oförklarligt? Obeskrivbart? Något som ligger där, pyr, gnager, som vi inte kan sätta ord på?

Va fan är det som händer? Husen står ju kvar. Vägarna för oss dit vi brukar åka. Uttrycken och orden är välkända, välfärd, trygghetssystem, sjukvård till alla, verandor, vita knutar, melodifestivaler och fotbollmatcher pågår som förut, fansen skrålar ...

Men det är något som har ändrats. Fan vet vad. Allt är som det varit men få orienterar sig i det hela. Hittar. Känner sig på rätt plats. Känner sig bekväm i sitt skinn. Författaren Ulf Eriksson skrev i en artikel på "Under strecket" i SvD (Mörkret tilltar i nya spanska romaner) om två nutida spanska författare. Jag citerar följande av vad han skrev om en av böckerna, av madridskan Belén Gopegui:

"Stadens gator och hus, liksom de politiska överläggningarna i ett land där Europas ekonomiska och sociala kris dag för dag djupnar, framanas med en återhållen realism som får det framtonade samhället att bli en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt. Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".

Att bli "en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt". Allt är hos oss nu i världen så bekant. Vi ser vad som sker då vi har fullkomlig uppkoppling och fullkomlig information. Men det är något någonstans som gnager. Som inte är som det har varit och det finns något obegripligt i det hela. "Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".

Det anas en känsla av att något håller på att rasa och att vad man än gör för att förhindra det så är det dömt att misslyckas. Att läget är prekärt. Någonstans står något och svajar. Bygget. Det där globala bygget som ingen riktigt vet vad det hade för mål mer än att öka den årliga produktiviteten och avkastningen och ...

"Something is happening here, but you don't know what it is"

"do"
"you,"
"Mr Jones?"

Peter Frisk

En bok om Göteborg ...

För några år sedan när jag bodde en första sejour i Göteborg köpte jag en bok i ett antikvariat om staden.

Nu under min andra boendeperiod i staden, har jag börjat läsa den. Boken är en, ja, genren har inget egentligt namn (inte vad jag vet i alla fall) - en slags flanörbok kanske ..? Ett tema som idag är sällsynt men som en gång i tiden var vanligare än i dag. En författare, skribent, promenerar genom en stad som han kan utan och innan. Han berättar om högt och lågt och har allt som oftast en tecknare vid sin sida. Han beskriver kunnigt och ofta osentimentalt små skrymslen, människor och förändringar.

I Stockholm har vi Per Anders Fogeström som inte så sällan hade med tecknaren Slas. Ett annat radarpar var Torsten Ehrenmark och Björn Berg och min absoluta favorit Erik Asklund med tecknaren Charles Gl. Behrens. Där gick de runt och observerade, lade märke till, antecknade och skissade och fångade något. Tyvärr finner man sällan på böcker av dylik sort i vår nutid. Vad det beror på tänker jag inte fördjupa mig i. Att de inte finns är enligt min syn en brist och den bristen får vi tydligen leva med.

Boken "I Göteborg" (1978) är en sådan trevlig bok. En funderarebok med en tecknare som skissar och i det här fallet två skribenter. Författarna Magnus Hedlund och Claes Hylinger och tecknaren Lennart Aschenbrenner.

När jag väl satte i gång att läsa boken så dök ju herrarna upp i andra sammanhang. Plötsligt fanns det en recension av en ny bok av Magnus Hedlund. Claes Hylinger hade jag råkat på när jag slösökte lite på nätet om Proustsällskapet där han tydligen en gång varit ordförande (all heder till denne man). Tecknaren Aschenbrenner, som för mig var fullkomligt okänd, visade sig vara mer än tecknare då jag råkade bläddra i Olle Granths "Slutbok" från 1991 där jag läser om just konstnären, den skånske, Lennart Aschenbrenner (jämförd med Chardin av Granath). Alla dessa härliga kopplingar fick mig att låna en bok av Borges ... "Labyrinter" ...

P.S. När tid finnes, innan tiden är slut, ska jag leta upp Restaurant Gyllene Prag och jag hoppas vid min gud att den finns kvar ... (givetvis står det på dess hemsida att de "bygger om" ... min vanliga jävla otur ... och nu såg jag att det ligger i ett nytt hus - teckningen ovan är från ett äldre ... hm ...).
       

Mark Rothko - The Segrams Murals - Tate

Det är det närmaste jag kommer något som kan kallas gudomligt.

Var gång jag kliver in i Det rummet fylls jag av något. Detta rum är nollpunkten på jorden. Inne i rummet på Tate Modern i London bland dessa högst mystiska märkliga sugande krafter av röd färg - mestadels - i olika nyanser, skapas något i luften. Ett Något som åtminstone jag sugs fullständigt in i friktionsfritt. Ett omedvetet medvetande. En vibration som inte vibrerar. En sinnesförändring som ingen ser. Ett stillestånd i ständig rörelse. Jag begriper det inte. Och det är just det som är det underbara i detta stora hela - livet. Det finns inget att ta på. Inget att hänga upp sig på. Tyngdlagen, de fysiska lagarna har upphört, slutat att existera, lagt av. Allt flyter i detta rum. Tiden, som inte finns, står still och blir till ett hål av något stort rött ... ingenting. Universum öppnar sig och pressas åter ihop till en solitär materia där allt kanske var vår början och ... vårt slut? Jag tippar att det är så döden ter sig, precis innan det säger, "blink" ... en lättnad och en hoptryckning och inget mer.

Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.

The Seagram Murals skapades av Mark Rothko och skulle hängas på restaurangen The Four Seasons som fortfarande kan besökas  i New York. Inte långt från MoMa i den rätt berömda Seagram Building som ritades av Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson 1956. Färdig 1958. Rothkos tavlor hamnade aldrig i restaurangen. Han ville det inte. Om om nu funnits, och tavlorna hamnat på dess väggar, hade bland annat President Kennedy möjligen beundrat dem (eller avskytt dem) när han åt sin 45-årsmiddag där 1962. Vem vet, kanske han i så fall hade sett in och igenom tiden och upptäckt sitt kommande öde?



Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?

Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.

Seagrams Murals.

Peter Frisk

En märklig krock för mitt jag - W.G Sebald och Ulf Eriksson

Det är så märkligt ibland. Förra helgen blev på sitt sätt magisk. Litterärt magiskt. Jag gick från mitt favoritfik på Söder och fick en märklig måste-bara-ha-känsla av att jag absolut måste till biblioteket för att låna någon bok av den tyske författaren W.G. Sebald som jag tidigare har läst en bok av - "Utvandrade" - och som jag anser vara en av de bättre författare jag någonsin läst. Det är nu sällsynt att någon bok finns inne av denne W.G. Sebald så det var på chans jag gick till biblioteket.

Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.

 

Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).

Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.

Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.

En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)      

... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...

Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus

Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...

Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.

Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?

Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt  i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).

Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.

Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också  ...

Peter Frisk (text och bild)