Förlaget Moderinista måsta jag säga gör välgärningar i sina utgivningar. En nyutgivning av "En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras anmäldes i veckan av DN.
Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.
"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman
Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)
Peter Frisk
torsdag 28 juni 2012
onsdag 30 maj 2012
"Something is happening here, but you don't know what it is"
Jag vet inte, men han satte allt huvet på spiken. Det hela darrar.
Är det inte lite så det är just nu? En värld, ett samhälle, en tid, människor vi tycker oss känna igen och förstå oss på. Kan det vara så att allt det som vi tar för givet och tycker oss förstå har förändrats i grunden? Till något oförklarligt? Obeskrivbart? Något som ligger där, pyr, gnager, som vi inte kan sätta ord på?
Va fan är det som händer? Husen står ju kvar. Vägarna för oss dit vi brukar åka. Uttrycken och orden är välkända, välfärd, trygghetssystem, sjukvård till alla, verandor, vita knutar, melodifestivaler och fotbollmatcher pågår som förut, fansen skrålar ...
Men det är något som har ändrats. Fan vet vad. Allt är som det varit men få orienterar sig i det hela. Hittar. Känner sig på rätt plats. Känner sig bekväm i sitt skinn. Författaren Ulf Eriksson skrev i en artikel på "Under strecket" i SvD (Mörkret tilltar i nya spanska romaner) om två nutida spanska författare. Jag citerar följande av vad han skrev om en av böckerna, av madridskan Belén Gopegui:
"Stadens gator och hus, liksom de politiska överläggningarna i ett land där Europas ekonomiska och sociala kris dag för dag djupnar, framanas med en återhållen realism som får det framtonade samhället att bli en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt. Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Att bli "en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt". Allt är hos oss nu i världen så bekant. Vi ser vad som sker då vi har fullkomlig uppkoppling och fullkomlig information. Men det är något någonstans som gnager. Som inte är som det har varit och det finns något obegripligt i det hela. "Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Det anas en känsla av att något håller på att rasa och att vad man än gör för att förhindra det så är det dömt att misslyckas. Att läget är prekärt. Någonstans står något och svajar. Bygget. Det där globala bygget som ingen riktigt vet vad det hade för mål mer än att öka den årliga produktiviteten och avkastningen och ...
"Something is happening here, but you don't know what it is"
"do"
"you,"
"Mr Jones?"
Peter Frisk
Är det inte lite så det är just nu? En värld, ett samhälle, en tid, människor vi tycker oss känna igen och förstå oss på. Kan det vara så att allt det som vi tar för givet och tycker oss förstå har förändrats i grunden? Till något oförklarligt? Obeskrivbart? Något som ligger där, pyr, gnager, som vi inte kan sätta ord på?
Va fan är det som händer? Husen står ju kvar. Vägarna för oss dit vi brukar åka. Uttrycken och orden är välkända, välfärd, trygghetssystem, sjukvård till alla, verandor, vita knutar, melodifestivaler och fotbollmatcher pågår som förut, fansen skrålar ...
Men det är något som har ändrats. Fan vet vad. Allt är som det varit men få orienterar sig i det hela. Hittar. Känner sig på rätt plats. Känner sig bekväm i sitt skinn. Författaren Ulf Eriksson skrev i en artikel på "Under strecket" i SvD (Mörkret tilltar i nya spanska romaner) om två nutida spanska författare. Jag citerar följande av vad han skrev om en av böckerna, av madridskan Belén Gopegui:
"Stadens gator och hus, liksom de politiska överläggningarna i ett land där Europas ekonomiska och sociala kris dag för dag djupnar, framanas med en återhållen realism som får det framtonade samhället att bli en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt. Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Att bli "en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt". Allt är hos oss nu i världen så bekant. Vi ser vad som sker då vi har fullkomlig uppkoppling och fullkomlig information. Men det är något någonstans som gnager. Som inte är som det har varit och det finns något obegripligt i det hela. "Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Det anas en känsla av att något håller på att rasa och att vad man än gör för att förhindra det så är det dömt att misslyckas. Att läget är prekärt. Någonstans står något och svajar. Bygget. Det där globala bygget som ingen riktigt vet vad det hade för mål mer än att öka den årliga produktiviteten och avkastningen och ...
"Something is happening here, but you don't know what it is"
"do"
"you,"
"Mr Jones?"
Peter Frisk
En bok om Göteborg ...
Nu under min andra boendeperiod i staden, har jag börjat läsa den. Boken är en, ja, genren har inget egentligt namn (inte vad jag vet i alla fall) - en slags flanörbok kanske ..? Ett tema som idag är sällsynt men som en gång i tiden var vanligare än i dag. En författare, skribent, promenerar genom en stad som han kan utan och innan. Han berättar om högt och lågt och har allt som oftast en tecknare vid sin sida. Han beskriver kunnigt och ofta osentimentalt små skrymslen, människor och förändringar.
Boken "I Göteborg" (1978) är en sådan trevlig bok. En funderarebok med en tecknare som skissar och i det här fallet två skribenter. Författarna Magnus Hedlund och Claes Hylinger och tecknaren Lennart Aschenbrenner.
P.S. När tid finnes, innan tiden är slut, ska jag leta upp Restaurant Gyllene Prag och jag hoppas vid min gud att den finns kvar ... (givetvis står det på dess hemsida att de "bygger om" ... min vanliga jävla otur ... och nu såg jag att det ligger i ett nytt hus - teckningen ovan är från ett äldre ... hm ...).
måndag 7 maj 2012
Mark Rothko - The Segrams Murals - Tate
Det är det närmaste jag kommer något som kan kallas gudomligt.
Var gång jag kliver in i Det rummet fylls jag av något. Detta rum är nollpunkten på jorden. Inne i rummet på Tate Modern i London bland dessa högst mystiska märkliga sugande krafter av röd färg - mestadels - i olika nyanser, skapas något i luften. Ett Något som åtminstone jag sugs fullständigt in i friktionsfritt. Ett omedvetet medvetande. En vibration som inte vibrerar. En sinnesförändring som ingen ser. Ett stillestånd i ständig rörelse. Jag begriper det inte. Och det är just det som är det underbara i detta stora hela - livet. Det finns inget att ta på. Inget att hänga upp sig på. Tyngdlagen, de fysiska lagarna har upphört, slutat att existera, lagt av. Allt flyter i detta rum. Tiden, som inte finns, står still och blir till ett hål av något stort rött ... ingenting. Universum öppnar sig och pressas åter ihop till en solitär materia där allt kanske var vår början och ... vårt slut? Jag tippar att det är så döden ter sig, precis innan det säger, "blink" ... en lättnad och en hoptryckning och inget mer.
Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.
The Seagram Murals skapades av Mark Rothko och skulle hängas på restaurangen The Four Seasons som fortfarande kan besökas i New York. Inte långt från MoMa i den rätt berömda Seagram Building som ritades av Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson 1956. Färdig 1958. Rothkos tavlor hamnade aldrig i restaurangen. Han ville det inte. Om om nu funnits, och tavlorna hamnat på dess väggar, hade bland annat President Kennedy möjligen beundrat dem (eller avskytt dem) när han åt sin 45-årsmiddag där 1962. Vem vet, kanske han i så fall hade sett in och igenom tiden och upptäckt sitt kommande öde?
Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?
Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.
Seagrams Murals.
Peter Frisk
Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.
Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?
Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.
Seagrams Murals.
Peter Frisk
fredag 4 maj 2012
En märklig krock för mitt jag - W.G Sebald och Ulf Eriksson
Det är så märkligt ibland. Förra helgen blev på sitt sätt magisk. Litterärt magiskt. Jag gick från mitt favoritfik på Söder och fick en märklig måste-bara-ha-känsla av att jag absolut måste till biblioteket för att låna någon bok av den tyske författaren W.G. Sebald som jag tidigare har läst en bok av - "Utvandrade" - och som jag anser vara en av de bättre författare jag någonsin läst. Det är nu sällsynt att någon bok finns inne av denne W.G. Sebald så det var på chans jag gick till biblioteket.
Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.
Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).
Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.
Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.
En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)
... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...
Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.
Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).
Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.
Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.
En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)
... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...
måndag 2 april 2012
Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus
Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...
Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.
Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?
Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).
Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.
Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också ...
Peter Frisk (text och bild)
Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.
Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?
Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).
Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också ...
Peter Frisk (text och bild)
fredag 30 mars 2012
Har det hänt nått?
Veckans skörd av utvalda artiklar och nyhetsinslag.
29 mars
29 mars
- Dagens "Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras", en text om "Demokratins förfall" i GP.
- Då rivs ett hus till, personligen tror jag på en kommande rivningsvåg, tyvärr, men så ser tidsandan ut: "Biografen Astoria på Nybrogatan rivs", DN.
- Veckans spion, i SVT, passa dig för grannens kanariefågel.
- Dagens misslyckade upphandling, Västtrafik "Inte läge att berätta vem - från Västnytt", Västnytt.
- "Blöt nostalgitripp genom Tarkovskijs landskap", det har tydligen släppts en box, tack, en mecenat för inköp!
- Veckans bok som jag borde läsa: "Mörk hemlöshet i vitt New York", tror den kan ge en hel del.
- Och där försvann 300 mille igen av skattepengarna ner i några privata aktörers fickor: "Stockholmarnas rullstolar blev en guldgruva"
- Alltid lika kul att läsa Carl-Johan Malmberg i SvD. Speciellt när han skriver om Mahler, då gnistrar han. Dagens Understrecker: "Andra symfonin är Mahlers mest angelägna".
- Det var generalstrejk i Spanien i går. Det kokar och att krisen i Europa är över ... glöm det. Vi står inför mycket svåra tuffa turbulenta våldsamma tider, tyvärr ... "Eurozonens nya krisområde: Spanien"
31 mars
- En gång älskade jag idrott och var bokstavligen totalfrälst. Det har raserats. I dag skrev Lars Lindblad den bästa text jag sett på länge om idrott: "Mot den moderna fotbollen". DN
- Hos ekonomerna saknas inte tro på framtiden. Det är mer illa ställt med deras historiska kunskaper. Då går det som det går och framtiden blir allt som oftast inte som ekonomerna vill. Läs Richard Swartz "Finansvalparnas dumdryghet". DN
- Eftersom jag läste en text av Ingo Schulze 29 mars så nappade jag på följande artikel som dök upp: "Ingo Schulze – 10 theses about the crisis"
1 April
- Arkitekturmuseet visar arkitektur - om Stadshuset: "Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus" Peter Frisk.
- Kunskap, fortfarande och alltid det viktigaste att ge våra barn. Väl rustade när de ger sig ut. Inte bli drejade till en kugge. "Vi måste sluta nedvärdera kunskap" Brännpunkt, SvD.
- Gunnar Björling en stor förnyare, Under Strecket, SvD: "Björling förnyade idyllen genom att spränga den".
måndag 20 februari 2012
... usel beredskap och noll framförhållning ...
Inte helt oväntat läste jag en artikel i DN (18 feb) om att "Vår beredskap är usel". Har vi någon överhuvudtaget? Inte. Vi lever för dagen och tar oss ett lån och låter framtiden vara. Slösa och lev nu. Har vi lärt oss. Detsamma gäller ekonomin. Kvartalsrapporterna gäller och att investera långsiktigt är inte vår tids tanke. Man plockar kvickt som tusan ut så mycket man bara kan ur företagen i utdelning (trots usla tider).
Detsamma har givetvis spridit sig på de flesta håll i samhället. Även i det s.k. "totalförsvaret". Ingen framförhållning. Nej, vi lever ju i en tid där visionen om framtiden är guld och gröna skogar och en fantastisk teknologi som ska lösa allt. Då krävs ingen sidoplan, ingen katastrofplan. Visionen är blanka vackra hus och fungerande samhällen, datorer, I-pads och resor till när och fjärran. I Stockholm lanserades - drömmen, illusionen - Vision 2030. En vision som påminner om Jehovas Vittnes små broshyrer där lejonet ligger bredvid rådjuret - alla har det bra. Men tänk om? Tänk om det inte blir så? Att det någonstans går snett? Om oljan blir svindyr? Elen inte räcker till?
Ja, tänk om det nu inte blir denna ljusa vackra högteknologiska framtid? Något kanske händer som vi inte var beredda på och, vips, strömmen försvinner ett par veckor? Står vi då rustade? Har du fyllt dit skafferi i fall att? Har landet lador där det står mat till medborgarna utifall? Nej, säger artikeln. Vad gäller mat så tar den slut inom ett dygn i affärerna om distributionen faller. Konserver existerar inte. Självhushållning har vi inte.
Jag tycker att det som är signifikativt med vår tid är bristen på att vara redo om saker och ting inte blir som man tänkt sig. Man förväntar sig att allt vi nu har ska finnas för all framtid. Så kanske det inte blir käre medborgare ... Läs artikeln: "Vår beredskap är usel"
Men vi har ju lärt oss att utvecklingen enbart går framåt och någon annan väg finns inte ... hm ...
Detsamma har givetvis spridit sig på de flesta håll i samhället. Även i det s.k. "totalförsvaret". Ingen framförhållning. Nej, vi lever ju i en tid där visionen om framtiden är guld och gröna skogar och en fantastisk teknologi som ska lösa allt. Då krävs ingen sidoplan, ingen katastrofplan. Visionen är blanka vackra hus och fungerande samhällen, datorer, I-pads och resor till när och fjärran. I Stockholm lanserades - drömmen, illusionen - Vision 2030. En vision som påminner om Jehovas Vittnes små broshyrer där lejonet ligger bredvid rådjuret - alla har det bra. Men tänk om? Tänk om det inte blir så? Att det någonstans går snett? Om oljan blir svindyr? Elen inte räcker till?
Ja, tänk om det nu inte blir denna ljusa vackra högteknologiska framtid? Något kanske händer som vi inte var beredda på och, vips, strömmen försvinner ett par veckor? Står vi då rustade? Har du fyllt dit skafferi i fall att? Har landet lador där det står mat till medborgarna utifall? Nej, säger artikeln. Vad gäller mat så tar den slut inom ett dygn i affärerna om distributionen faller. Konserver existerar inte. Självhushållning har vi inte.
Jag tycker att det som är signifikativt med vår tid är bristen på att vara redo om saker och ting inte blir som man tänkt sig. Man förväntar sig att allt vi nu har ska finnas för all framtid. Så kanske det inte blir käre medborgare ... Läs artikeln: "Vår beredskap är usel"
Men vi har ju lärt oss att utvecklingen enbart går framåt och någon annan väg finns inte ... hm ...
måndag 30 januari 2012
Den förtvinnade morgondagens människa
Vad är grunden för det mänskliga skapandet? Hantverket? Fingerfärdigheten? Tekniken? Är vi inte som vuxna skyldiga våra barn att lära ut möjligheten till olika sätt att uttrycka sig? Praktiskt och teorietiskt? I varje klass finns olika förmågor. Någon kan räkna bra, någon tecknar bra, någon sitter hela dagarna och illustrerar med sin "penna", någon är tekniskt intresserad, någon kommer att bygga hus och någon kommer att sitta hela dagarna framför en dator och någon kan tänka sig ett liv som tjänsteman. Innan dess kanske man måste ha möjlighet att prova sig fram? I ett pluralistiskt samhälle finns en utbildning som skapar möjlighet till pluralism. Att hitta sin inneboende kunskap, möjlighet, uttryck, var och ens inre ådra.
Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.
Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet. Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?
Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.
I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)
Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:
"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.
Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:
"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.
Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".
Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb ...
Peter Frisk
Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.
Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet. Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?
Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.
I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)
Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:
"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.
Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:
"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.
Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".
Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb ...
Peter Frisk
fredag 20 januari 2012
"Peredvizjniki" - rysk konst på Nationalmuseum, väl värt ett besök ...
Besökte idag utställningen "Peredvizniki" på Nationalmuseum. Jag hade inte väntat mig en dylik utställning.
I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.
Man bör ställa sig och titta på varje gubbes uttryck när de drar och kämpar på eller tar det lite lugnare som killen med pipan och en som ser rakt in i betraktaren.
Det de här ryssarna lyckade med var blickarna. I fler av tavlorna är det fler händelser och tankar som pågår i en och samma bild. Ta t.ex. pojken som står på tröskeln till en skolklass (enligt utställningen väntar han på att börja i skolan medan jag nog tycker att att tittar in i en klass där han inte är tillåten att delta). Nåväl. Alla elever utom en tittar ner i böckerna och den som tittar kastar upp sitt huvud, han har lagt märke till grabben i dörren och funderar på varför eller vem som står där. Det är just dessa korta glimtar som jag tycker att de här ryssarna är bra på.
I Repins "Den oväntade återkomsten", målad under åren 1884-88, är scenen fullständigt dynamisk där blickarna kan tolkas på otaliga sätt. Ett mästerverk i komposition och rörelse. Bilden är frusen mitt i den sekund då det hela befinner sig mitt i händelsen, mitt i återkomsten. I alla figurer pågår något på flera olika plan, på en och samma gång. Hem kommer mannen. Förmodligen från något slags fångenskap. Bara där finner ryssen som ser tavlan en direkt empati, vare sig han levt i 1800-talets Ryssland, eller 1900-talets Sovjet. Hur ska han nu föra sig när han åter kliver in till dessa människor? Vad ska han säga? Vad kommer de att säga? Vem är man efter ca 6 år i fängelse? (han har ju barn, eller är pojken hans och flickan ...?). Vad ska han göra nu i det här läget? Bara kliva på, gå därifrån, krama sin fru? Han är ju skräckslagen i sin situation men ändå sökande. "Det är ju jag ...".
I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.
Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.
Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.
Peter Frisk
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.
Hon som just reser sig upp, fortfarande i sorgedok, och stödjer sig mot stolen, chockerad, där säkert tusen tankar far runt i hennes huvud. Hur ska det bli nu? Varför idag? Är det han?
I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.
Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.
Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)