Sveavägen 44 töms och total ombyggnad av Skandiahuset inom kort.

På Sveavägen ligger en stor byggnad från 40-talets början. Inom kort inleds ombyggnationer av hela kvarteret. Inför den kommande totala ombyggnaden (som är mer lik en nybyggnad) rensas de nuvarande lokalerna i botten ut. Här finns i dag sedan 50 år tillbaka bl.a. Svensk Hemslöjd och sedan 70 år prick (since 1940) har Stockholms konstnärer haft möjlighet att köpa penslar och färg inne i Kreatima på Sveavägen 42.

Snart är detta ett minne blott.

Skandiahuset eller som det hette när det byggdes, Thulehuset, uppfördes åren 1938-1942 och ritades av Gustaf Clason. De gulaktiga keramiska fasadplattorna har prytt gatan i 70 år och kommer att försvinna vid den kommande renoveringen för nya mer ”moderna” material.

Illustrationen, samt bilden nedan är utklippt från Stockholm stad, Stadsbyggnadskontorets handlingar, arkitekt är Wingårdhs arkitektkontor.

För tre år sedan stod det klart att Skandia skulle flytta från Sveavägen 44 till nya lokaler på Kungsholmen. Fastigheten ägs genom dess dotterbolag Diligentia som bestämt sig för en helrenovering av byggnaden.

Fasaden:
Det som kommer påverka det yttre är en stor förändring av fasaden och även själva volymen av kvarteret.
Den nuvarande fasaden, med keramiska fasadplattor i ljusgul färg i original. Foto: Peter Frisk

Följande står att läsa på Stadsbyggnadskontoret:

”Förslaget innebär fasadmässigt att befintlig ursprunglig klinkerfasad byts ut mot Sveavägen och Tunnelgatan. Skälen som framförs för denna stora åtgärd i utredningen är både tekniska och estetiska. Fasaden bedöms ej ha tillräckligt lång livslängd, och upplevs av fastighetsägaren som dyster.” (egentligen borde det väl stå - av kostnadskäl) ”Det nya fasadmaterialet kommer emellertid att upplevas som ett helt nytt inslag avseende färg, glans och med avseende på ljusreflexion i stadsbilden.” och ”Butiksvåningen får ett nytt uttryck genom att det nya fasadmaterialet förs ända ner till gatan och det längsgående skärmtaket avlägsnas. (huset landar på marken).”

Huset landar på marken?

”Åtgärden innebär att en av byggnadens grundidéer - den uppglasade bottenvåningen som står i kontrast till keramikfasaden med en tydlig avgränsning med ett horisontellt skärmtak, ändras och omgestaltas.”

Märk väl "en av byggnadens grundidéer" - "ändras och omgestaltats" ... vi snackar nu ombyggnad på tidigt 2000-talsvis. I planbeskrivningen sägs att ombyggnaden "ska ske utan att områdets karaktär går förlorad.” och ”Tilläggen görs medvetet modernt gestaltade men samtidigt med respekt för de kvalitéer som befintlig byggnad har och i linje med ursprungsarkitektens vision om en kvartersstor gestalt." Personligen tycker jag att förändringen är påfallande och att man helt enkelt ger fan i vad ursprungsarkitekten hade för "vision".

Svensk Hemslöjds neonskylt, Sveavägen, foto: Peter Frisk

Tillbaka till våra butiker i botten.
I planbeskrivningen står följande: ”En omgestaltning av kvarterets bottenvåning med ytterligare entréer och butikslokaler bidrar till att skapa en mer attraktiv och levande innerstadsmiljö.” och ”Genom mer flexibla lokaler för centrumändamål kan kvarteret utvecklas för nya hyresgäster och därigenom öka dess kommersiella värde.” Vilket betyder att Svensk Hemslöjd som hyrt lokal i huset i 50 år inte passar in i en "levande innerstadsmiljö" och att "Kretima" inte kan hysas in i "flexibla lokaler för centrumändamål" trots att de befunnit sig i samma lokal i 70 år.

Hörnet Sveavägen/Tunnelgatan, Kreatima foto: Peter Frisk

Min syn på det hela är att trenden med att tömma hela byggnader fortsätter. En trend där fastighetsägaren bestämmer vad som ska finnas i gatuplanet. På samma sätt som i en galleria bestämmer han vilken inriktning som gäller. Vad för verksamheter man önskar sig för att "öka dess kommersiella värde". Det här är inte det första huset som töms på hyresgäster som ofta befunnit sig på samma plats mycket länge och tyvärr inte det sista. Byggnaden blir likriktad likväl som verksamheterna i den. Allt ur samma tidsepok. I dag kan man här på Sveavägen gå och se olika skyltar från olika tider, butiker av olika art från olika epoker - en blandad mix i gatuplanet. Det som kännetecknar staden och inte det som kännetecknar köpcentruemmen utanför staden.

Jag är rädd för att mixens tid är förbi.

Neonskylt ovan en mindre tobaksaffär. Foto: Peter Frisk

Jag gick in till Svensk Hemslöjd och tittade runt. Två damer satt och knypplade och en av tjejerna i personalen tyckte det skulle bli kul att flytta. Men de visste inte riktigt var. Lilli Zickerman hade startat Svensk Hemslöjd för 111 år sedan nästan nu på dagen och för ca 50 år sedan hamnade de här i huset. Jag flanerade vidare mot Kreatima som ligger i ett historiskt hörn (Statsminister Olof Palme mördades här 1986). På Kreatima berättade en medelålders dam som arbetat i butiken i 20 år för mig att de till slut funnit nya bra lokaler på Kungsgatan. Men att det hade inte var lätt. Jag frågade om fastighetsägaren föreslagit att de gamla trotjänarna skulle få komma tillbaka efter ombyggnaden - "ni har ju ändå funnits här i 70 år?" (man kan ju tänka sig att det finns någon besittningsrätt eller ett annat ord, som ren och skär hyfs). Men det hade de inte. Det hade aldrig varit tal om någon möjlighet att komma tillbaka.

I planbeskrivningen läser jag följande: ”Kvarterets entréplan omgestaltas i syfte till att utveckla och tydliggöra dess publika gatuplan med förnyade butikslokaler och ytterligare entréer. Ambitionen är att öka områdets attraktivitet och bidra till en tryggare och mer levande stadsmiljö.”
Den nya fasaden som går ända ner till marken utan den lilla utbyggnaden med tak som ger huset en viss accent och liv. Den nya fasaden blir i hel linje utan förändringar. Den känns enligt min mening mer klumpig och tung i sitt uttryck och har ingenting kopplat till det som en gång var (man kunde likväl byggt en helt ny byggnad). Illustration från Stadsbyggnadskontorets hemsida - Wingårdhs Arkitektkontor.

Än en gång försvinner de så viktiga trådarna i staden. Labyrinterna tillbaka till det som varit. Väven av ett då och ett nu och en framtid. Stockholm blir åter lite fattigare och tillsammans med flera liknande projekt så sitter vi snart i en död stad ...

Peter Frisk

För mer information och annat se Stadsbyggnadskontorets sida - klicka här för att komma direkt. För mer bilder angående det nya gå vidare på "gestaltningsprogram". Mer om förtätning och ombyggnad i exempelvis den här artikeln "Trygg-Hansas paviljong i hetluften" SvD 14/10 - 01.

Nedan lite bilder tagna 7 oktober 2010.

Kreatima i sina lokaler som det haft de senaste 70 åren. Foto: Peter Frisk.
Kreatima inuti. Foto: Peter Frisk
Svenska Hemslöjd, i samma lokal sedan 50 år. Foto: Peter Frisk
I Svensk Hemslöjds lokaler. Notera fotot på grundaren Lilli Zickerman. Foto: Peter Frisk
I Svensk Hemslöjds lokaler. Foto Peter Frisk
Notera den svängda avslutningen på tillbyggnaden. Jämför den gärna med byggnaderna på Rue Rivoli i Paris. Rundningar av det här slaget sägs skapa slankare byggnader och passar ypperligt till stora husvolymer. Se bild på Rue Rivoli här. En sådan rundning finns givetvis inte i det nya förlaget.

Söderport - var tar alla trevliga syltor vägen ...

Gick för några veckor sedan över Liljeholmsbron. På andra sidan låg för inte så länge sen den trevliga gamla syltan Söderport. Nu var det nyputsade fasader och inne i lokalen kritvita väggar för nya kommande verksamheter.

Man undrar då ... vad hände? Blev det bostadsrätt? Hela huset är tömt, så det måste vara en enskild ägare som på något sätt fått iväg de som bodde där ... för nog bodde det väl folk där? Innan ... ?

För den som har ögonen med sig kan man se en liten trend. När hus i dag renoveras försvinner ofta de butiker och restauranger som legat i byggnaden, ofta länge. Jag har sett fler exempel på den trenden det senaste året. Det är synd. Givetvis hndlar det om pengar. Höjda hyror och mindre välvilliga bostadsrättsägare. De nya lokalerna blir allt som oftast likadana som de nybygda lokalerna i Marievik eller Hornsberg.

Staden urvattnas på sin variation .,., någon som vet något om varför det gick som det gick för huset?

Förtätning i Vasastan - kv Embla, Hälsingehöjden

Det är sällan jag befinner mig i de yttre kanterna av Vasastan. I dag när jag passerade Hälsingehöjden upptäckte jag att det hängde röda lakan i fönstren kring parken. Öppen yta, park och uthängda lakan i någon färg är lika med - förtätning. Det ska till att byggas något.

I kanten av parken ligger en Montessoriskola. Paviljongen den ligger i är inte speciellt stor och har inga kvaliteér som byggnad att bevara. På samma plats är det tänkt att bygga en fyravåningsbyggnad (se nedan) som givetvis förändrar parkens karaktär. Stadsbyggnadskontoret och Exploateringskontoret har under de sista fem åren dammsugit stan på öppna platser för att förtäta staden och när nu montsesoriskolan vill bygga högre och större tycks det hela vara så gott som klart. Man säger ju från stadens sida att man "måste" förtäta. Sånt går givetvis ut över mellanrummen. Mellanrummen, så viktiga i en stad. Parker, öppningar, låga byggnader, hål i stadsrummet, etc, som släpper in ljus, skapar skuggor och som ofta är platser där man kan rasta sin hund eller vila upp sig eller ha lekplatser. Det finns fungerande sådana och ickefungerande. Hälsingehöjden är en fungerade sådan öppning i stadsrummet.

Intressant i det hela är att man just renoverat parken och om man bygger så ska den åter rivas upp. (på frågan "Men känns det inte konstigt att inviga något som kanske ska rivas?" i Vi i Vasatstan (20/8 2010) som ställdes vid nyinvigningen av parken svarade Hanna Broberg (M)"– Nej, det är något vi nog får vänja oss vid. Det krävs att vi gör nya investeringar i vår stadsdel." Det är bara att vänja sig ...

Ovan den befintliga byggnaden och nedan den föreslagna byggnaden.
Bild: Michale Perlmutter (övriga foton: Peter Frisk)
Ett längre citat ur planbeskrivningen:
Arkitektens ord om gestaltningen: "Vasastans Montessoriskolans nya hus tar sin utgångspunkt i skolans verksamhet, men husets form har också utvecklats noggrant i relation till omgivningen. Skolan står på en känslig plats, i en gedigen äldre stadsmiljö och vid kanten av en park. Istället för att försöka få huset att smälta in i denna miljö tar huset sin plats med ett modernt formspråk som står i kontrast till de äldre byggnadsstilarna omkring. Husets nuvarande bruna spritputsade övervåningar ersätts med trevåningshöga glasfasader infattade i tunna vita rammar. Det ger transparens och ett lätt uttryck trots att huset blir dubbelt så högt som det befintliga.

Även om huset avviker i stil från omgivningen är det ändå utformat för att passa in.”

Om jag förstår det hela rätt så står det ovan: "husets form [alltså det nya vi ser] har också utvecklats noggrant i relation till omgivningen" och därefter skriver arkitekten "Istället för att försöka få huset att smälta in i denna miljö tar huset sin plats med ett modernt formspråk som står i kontrast till de äldre byggnadsstilarna omkring" ... ? Går det ihop?

Det är sånt här jag kallar rappakalja och ordvrängeri.

Man skulle givetvis önska sig en modern byggnad. Jag önskar något nytt när det nu ska byggas. Men det blir det inte här, likväl som på alla andra ställen i stan. Här får vi en 30-talspastisch och arkitekten talar om en modern byggnad. Var? Om man nu önskar bygga här och behålla platsens charm skulle man väl försöka att smälta in byggnaden i berget, i höjden, i landskapet, hos de boende ikring, få den att naturligt passa in och verkligen kämpa för att behålla platsens öppenheten (som de som bor i kvarteren uppskattar - då de protesterar starkt mot förslaget).

Det hade varit stor arkitektur.

Att i samma veva skapa en byggnad som blev ett med parken. Det behöver absolut inte vara pastisch på 1890-tal eller 30-tal utan en mjuk byggnad inväxt i naturen. Alltså en arkitektur som vi ännu inte sett. Men vi har arkitekter som vill klä sig i smoking och inte fattar att de inte kan ha hockeyhjälm till de kläderna. Proportioner. En ekologisk byggnad i nytt snitt vill jag se. Det hade varit modernt och framsynt. Men detta? Gammal skåpmat, åter igen.

Bara ett stenkast norrut ska man dra igång det stora Norra stationsbygget och där borde det rimligen finnas plats för skolor (om inte annat i Tors Torn). Stockholm är väl värd sina öppna ytor och parker. Där spaden sätts i backen kommer snart fler byggnader.

Var försiktiga med Hälsingehöjden.

Peter Frisk

Mer om Hälsingehöjden går att läsa i "Vi i Vasastan" (läs gärna inläggen):
"Är det bra med en ny skola i Hälsingehöjden?"

"Staden: Bygg skolan men bevara lekplatsen" (pdf)

"Så blir den nya jätteskolan" (pdf)

"Invigning av parken som snart ska bli byggprojekt igen" (pdf)

Norra Station under rivning ...

Tog en promenad kring Norra stationsområdet nu på tisdagen för att ta några bilder på det som ännu finns kvar innan det blir grus ...

I ett Stockholm där hela stadsdelar uppförs utan den minsta koppling bakåt och med total likriktad bebyggelse hoppas man ju i sin stilla tanke att staden ska arbeta hårt med att bevara det som går att bevara. Att byggherrarna vill riva, det vet man ju, det har de ju alltid gjort - men de ansvariga i Stadshuset som ... bestämmer? Man trodde ju att man skulle kunna gå omkring i det nybyggda området 2025 och helt plötsligt stå vid en gammal byggnad - Norra station. Man hade ju trott att den här enda byggnaden i det stora område som ska bebyggas av nya hus fullständig självklart skulle sparas. Då trodde man visst fel.

Det där med "världsklass" som det talas om här och där i Stockholm och dess stadsförvaltning är tydligen bara ... ord. "Urkass" vore väl snarare epitetet.

Tegelbyggnaden hade varit ett perfekt avbrott, en tråd till det som varit - ett tillägg till den stadsbebyggelse som nu ska uppföras. Här hade man haft möjlighet att hysa in konstnärer och hantverkare eller musiker som allt som ofta älskar tegelbyggnader av det här snittet. Men Stockholm vill självdö. Missförstå mig inte, jag tror givetvis att stan kommer fortsätta att växa - men det är en väldigt likriktad stad vi bygger för en ganska likriktad publik.

Det verkar tyvärr också vara som så att när arkitekten inte har något motstånd, det normala idag, så blir hans byggnader mediokra. En duktig arkitekt förhåller sig till det som varit, klarar motstånd (att behålla befintliga byggnader) och skapar något nytt som spelar mot det tidigare.

Ser vi på det som byggs i Stockholm idag så uppförs de mer som sovstäder och klassisk förort, än kreativa, brusande, stadsmässig, föränderliga urbana historiska blandade stadskvarter.

Det fanns en tanke att spara klocktornet. Men det tanken har uppenbarligen lämnats ...
Det är verkligen ledsamt, och det menar jag verkligen ur mitt hjärta, att leva i Stockholm just nu - och jag vet att jag inte är ensam om den känslan ...
Ett snitt på det som ska byggas ses nedan här (klipp från Stockholm Stad). Visst, hela platsen lämpar sig för att bygga på - men varför så trist och intetsägandes?

Jag hoppas snart vara färdig med min artikel "God arkitektur klarar motstånd" som går in lite mer på ovanstående tankar.
Peter Frisk

Mer att läsa även här: "Nu rivs Norra station", Epstiens Stockholm, DN

gårdagens slussen ##

Slussen, Blå Bodarna, 12 september, 13:16 ...

Gamla Mästare - Thomas Bernhard

Vissa böcker och vissa författare begär metafysiskt att bli lästa. Somliga skribenter är den medicin vissa människor är i behov av för att kunna stå ut i den utarmade tid och tillvaro som vi lever i.

Häromdagen passerade jag Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan. Ett av bokens numera få magiska tempel (antikvariat ser i vår tid ännu ut och känns som antikvariat till skillnad från nutidens bokhandlar och bibliotek som satsar på allt utom – just böcker). I fönstret låg ”Gamla Mästare” av Thomas Bernhard. Den såg ny ut. Jag gick in för att se vad det hela handlade om och fick veta att det var en pinfärsk nyöversatt roman av Bernhard. Jag köpte den givetvis på fläcken då det inte finns något mer upplyftande i livet än att läsa Thomas Bernhard - en författare som lindrar själen i vårt flosklernas totala tidevarv. Det finns bara ett fel med karln. Han lever inte. Han kan inte längre göra narr av vår andefattiga "vedervärdiga tid". Vår tid är i behov av författare av det slaget. Men de finns inte. Hos Bernhard går inga företeelser fria från hans attacker. Allt och alla får sin dos. Jag mår helt enkelt bra av att läsa hur illa han mår och han hade haft en del att skriva om idag.

Thomas Bernhard skrev en trilogi i slutet av sitt liv. En lös serie om musik, ”Undergångaren” (1983), scenkonst ”Skogshuggning” (1984), och om bildkonsten, ”Gamla Mästare” (1985).

I den sista delen, som låg där i fönstret, möter vi musikvetaren Reger som varannan dag under trettio år besökt Konsthistoriska Museet i Wien. Han sitter alltid på samma plats. Framför tavlan: ”Den vitskäggiga mannen” av Tintoretto. Nu har han bestämt träff med sin vän Atzbacher och det på en dag som gör att han för första gången på trettio år besöker museet två dagar i rad. Harmonin är rubbad.

Inledningsvis möter vi vännen Atzbacher betraktande Reger i smyg där han sitter på sin bänk. Atzbacher funderar på allt som denne Reger sagt till honom under alla år. Reger, som är en filosoftyp, har en tes om att det är det fullkomliga som hotar oss. ”Det fullkomliga hotar oss inte bara oavbrutet med vår förintelse, det förintar också allt som hänger här på väggarna under kodordet mästerverk” och att vi inte står ”ut med det hela och det fullkomliga”. Just att det onåbara och orealistiska ligger i det fulländade, fullkomliga och perfekta. Även det fulländade samhället förebådar förmultningen och förruttnelsen. Det fulländade är i topp, på krönet, i slutet, och kan enbart fortsätta åt ett enda håll. Mot ras och förfall och ner i avgrunden. När vi således nått toppen, fulländningen, så väntar raskt förmultningen där vid fulländningens krön.

Enligt Reger kan således inget vara fullkomligt då allt går mot förintelse. Allt är ändligt. Inom en viss tidsrymd multnar vi bort och in i intet. Människor dör och bryts ner likt konsten och alla dess ”mästerverk” bryts även det ner till mull. Trots det beundrar vi människor konstverk som om de vore fullkomliga och oändliga och perfekta. Enligt Reger är den synen förljugen. För att ta ett exempel så är påven en människa som spelar spel i sin tilldelade roll av andra människor i samspel. De är av kött och blod, likt kändisar, men tror sig vara förmer, men för den som skådar igenom "spelet" blir det hela enbart löjeväckande och vedervärdigt. Här ser vi en människa som beundras för sitt uppblåsta väsen – guds ställföreträdare på jorden och plötsligt blir han än mer löjlig i sitt uttryck, sin skrud, sin teater, i sitt sceneri, i sin falska fullkomlighet. Sak samma gäller med kungar, diktatorer, kommunalpampar och överspända fullkomliga perfekta chefer. Vi har väl alla träffat på en fullkomlig människa som ser sig som felfri och som givetvis är farlig i sin perfekthet (en som aldrig gör fel och sitter på en position är inte direkt en sån man önskar sig - just där). Enligt Bernhard gäller det alla som vi ”beundrar” och ”dyrkar”. Reger däremot föredrar hellre en figur som essäisten Montaigne just för hans livslånga sökande eller Pascal, för att han inte är fulländad och perfekt, utan hjälplös och frågande. Den perfekta, fullkomliga, ställer aldrig frågor. Man vet.

Begreppet fullkomlig följs av beundran hos Bernhard. Den ofullkomlige beundrar den fullkomlige. Mänsklighetens stora problemen ligger just där enligt Reger: ”Beundran är lättare än respekterande”[…] ”beundran är dumhuvudenas egenskap” […] ”Bara dumhuvudet beundrar, den kloke beundrar inte, han respekterar, uppskattar, förstår”. Beundra är att gå genom museisalar och se namn efter namn efter namn för att just se dessa namn efter namn efter namn. Man beundrar van Goghs tavlor för att man vet att det är van Gogh som målat tavlorna och man beundrar dem för att man lärt sig att man just ska beundra just de som van Gogh målat. Man åker till Thailand och beundrar ett kloster, glor och går vidare. Man står som en fågelholk och beundrar pyramiderna och går vidare till sin solstol och sin all inclusive-värld. Men man respekterar inte. Man respekterar varken platsen, konsten eller tingen eller, viktigast av allt, människorna man beskådat. Man intresserar sig inte för att förstå eller uppskatta det man ser framför sig. Man kan rakt av säga att man helt enkelt inte bryr sig om klostret i Thailand eller pyramiderna eller konsten – man är där för att man vill glo in dom i sitt kartotek av upplevelser, se på dem och för att någon sagt att just där finns något att beundra och man samlar på sin beundran i sina fotoböcker och virrar vidare i världen lika vilsen som förut.

Kanske finner vi en del av kärnan i Bernhards resonemang här. I kritiken mot det fullkomliga och mot det perfekta. I kritiken av de upphöjda och begapade hos de Gamla Mästarna. Kritik överhuvudtaget. Att ifrågasätta sin värld, att ifrågasätta de Gamla Mästarna och rasera det beundrade och idoliserade och upphöjda står snarare hos Bernhard en förståelse och inlevelse av livets kantstötta, sökande, letande och funderande och att ingen kan vara helt perfekt – alltså inte ens hos de Gamla Mästarna.

Man ska passa sig för beundran och istället visa respekt – respektera tillvaron. Någonstans säger Reger att ”man fäster sig inte vid en människa för att hon är fulländad (perfekt), utan då hon har fel och brister, är kaotisk”. Det finns en uppriktighet hos en sådan person. Och uppriktighet leder i vårt samhälle till undergång för den uppriktige. Den som är uppriktigt, rak och tränger in och säger vad hon tycker och genomskådar hyckleriet (för det är vad vår värld handlar om) – den går under. Man måste vara oerhört stark, själsligt, för att klara sig oskadd genom den här sörjan av förljugenheten. Sanningssägare går obevekligen under. Sanningssägaren är/blir dömd av sin omgivningen: Av samhället, familjen, historien och staten. Den som är sann är fullständigt dömd till total undergång. Det hela påminner inte så lite om Furst Musjkin i Dostojevskijs ”Idioten” som inte kan ljuga. Musjkin säger exakt vad han tycker och tänker vilket sätter fursten i en komisk sitts bland societeten i St Petersburg som skrattar ut honom. Musjkin blir en fullständig ”idiot” i de ”normala” människornas ögon. Det är den som ser sig som fullkomlig som går fri och aldrig blir pinsam i den här ”sanna” världen – ingen kan i egentlig mening kritisera eller komma åt den fullkomlige.

Där ligger tragedin.

Vi ser det också i vardagslivets beundran och avdyrkan. Lismandet på arbetsplatser och inom kändisvärlden och medier och - överallt. Hur människor får metamorfosiska egenskaper och förändras, av låt oss säga, en nytilldelad titel ”Ni kallar en bra person för er vän” säger Reger ”och sedan låter han sig plötsligt göras till hedersdoktor och kallar sig professor på sitt brevpapper och hans hustru uppträder helt plötsligt som professorska hos slaktaren, så att hon inte behöver vänta så länge som de andra som inte har någon man som är professor. Så löjeväckande”

Hur klarar man då livet enligt Reger? Genom det löjeväckande. Allt är egentligen fullständigt löjeväckande och vedervärdigt och det enda sättet att klara sig igenom det hela, livet, är enligt Bernhard, eller Reger, att se det löjeväckande i allt – då kan vi gå vidare.

Så, ännu ett citat av Reger/Bernhard: ”I den här världen och i den här tiden, sade han, där allt ändå är möjligt är snart inte längre något alls möjligt”.

Peter Frisk

Mer om T. Bernhard här: DN (1) (2) SvD (1) (2) (3)

gårdagens slussen

Slussen, 13:16, 12 september ... så vad väljer man ... baren Dick?

Leonard Cohen - Globen aug 2010

(det hände sig en kväll att jag flanerade bort mot le Globe och beskådade Leonard Cohen)

… förbi den stora gropen där det så småningom ska resa sig en glittrande nyskapad ordnad arena för framtidens lyckade lyckliga människor cyklade jag tillsammans med det senaste i den svenska bilparken fram mot parkeringshusen som nu fylldes av oss välnärda medelklassnordbor och – möjligen - en och annan fattig vilsen anarkistisk själ som kanske i sin enkelhet hade hoppats att de beslutande organen i alla fall behållit det ärevördiga namnet Söderstadion ... medan vi alla ringlade oss in i, icke enbart, icke enbart till Globen, utan vi talar globalization; Ericsson Globe Arena – tack o tack LM! att du drog dina trådar och drog dina växlar av det här – där digitala apparaterna läste av våra streckkoder som vi alla själva i våra bostäder (och förmodligen i många fall på våra arbeten) skrivit ut på ca 10.000 A4-ark för att släcka törsten inhandlade jag mig en halv liter vatten på PET, på flaska, för 27 pix, slog mig ner i templet där det på toppen i de röda stolarna, ovanför själva volymen, ja där ovanför, existerar ett ännu mindre tempel där man kan åka upp likt en större pingpongboll men med skillnaden att den är genomskinlig och se ”sky view”, ja se skywiev över stan, hallelulja, skysikt och långt borta i diset, ja långt därborta, någonstans, skymtar ”Logiland”, gunga i dyn av köp och sälj och just då man deppat ihop en aning dansar en gammal man, grå, in på scenen så att den gigantiska volymen luft som hela Ericsson Globe Arena består av krymper ihop till en liten intim fläkt för en publik på cirkus 50 pers i nån trång källare någonstans med levande ljus och det trots att det handlar om ett fullsatt Ericsson Globe Arena med alla tillägg och konserten där på, Ericsson Globe Arena, är igång med ”Dance me to the end of love”, där på scenen ser jag för första gången samma figur som jag konstant lyssnat på under mina senaste två år i livet och som enligt mitt eget tycke och viss smak anser vara en av de största, inte bara som låtskrivare, utan störst i det melodiskt skapande. Redan från första tonen förbannar jag mig själv och min pankhet och att jag inte är en rik jävla knös som säljer röda vattenplastslangar, eller skruv eller spik, i parti och således skulle ha råd att åka var jag ville och då efter den här konserten skulle rest till nästa konsert på turnélistan och gett fan i de röda plastslangarna ett tag och rest till nästa så länge jag ville och hade lust.

När så låt nummer 2 sprider tonerna ut i det globala rummet känns det som om orden pressar sig in i fläsket på oss i publiken, som om orden blir kött i oss övergödda skandinaver och ingen önskar väl ta till sig sångarens profetiska ord ”I have seen the future, its murder” och jag påminner mig om boken där det stod följande: ”denne man har mycket få illusioner. Han vet allt om egoism, och om grymhet” och han är mitt i denna, låt oss kalla det, romantiska ton, en fullständig realist som säger precis så som det är, precis så som man vill ha det, då – varken mer eller mindre och i nästa låt, nummer 3, ”Berlin wall” förstår vi kanske lite mer om vad vi jagar här på jorden, att läkarna kämpar på, likväl de som far mot rymden och tillbaka, för en enda sak, ja inte framsteget utan för all livs botemedel, för kärleken … eller botemedlet mot dess brist … och rösten är nu nere så djupt som i jordens mitt tillsammans med Dante och Vergilius och frihetens fåglar flaxar upp ur underjorden likt skrämda höns i en film från Balkan till närmsta telefonledning och … ”Like a bird” … och vi andas in, vi alla som snart ska dö, vi andas ut och vi önskar oss just den fågelns frihet men placeras snart nog åter på verklighetens golv där i, Ericsson Globe Arena, vi, trots vår tro på något annat, att vi inte som rovfåglar lever på andra, på andras arbete, så plockas vi ner just dit, ja långt ner dit, i våra Nikeskor, Dressman och H&M -kläder, ner till djupet i ”Everybody Nows”, där alla vet, där vi vet att skiten plockas bort av andra och där ”Old Joe still picks cotton”.

Av någon mystisk anledning blir Cohens ord kött och melodierna blodet som pumpar in i det röda inre, och ut i arenans mitt skrivs orden av mystik, ordet och melodin – i kött och blod - som kommer i uttryck i en av undertecknads absoluta favoriter av den senare Cohen: ”Secret Life” - ur den klangen landar därefter klassikerna ”Avalanche” (låt 8) som följs av för mig två okända låtar (9 & 10) och efter dessa: ”Chelsea Hotel” (11). Där mitt jag en gång satt i, i foajen och försökte finna känslan i, mig själv, i, hittade inte mig själv, just då, just i vestibulen med alla tavlorna av alla popkonstnärer och jag såg bara fullständigt dum ut innan jag åter drog därifrån halvfull i en gul taxi mot hotellet för sömn på 17:e och Cohen följer på den upp med ”Ring the bells that still can ring”(låt 12) – och vi i detta fridfulla nord kan gotta oss åt våra rikedomar (som vi av någon lustig anledning ser oss förtjänta av mer än andra), medan [freds]duvan säljs gång på gång på gång på gång när vi sitter på våra gigantiska altaner och väggstora tv-skärmar medan barnen leker med sina kinesiska leksaker och vi dansar runt på den gröna fredliga svenska ängen i våra nyinköpta snorbilliga jeans och jumprar från Asien och tror på freden som hos oss tycks vara helt lagstadgad, moderna länder har inga krig ser ni, och vi gottar oss åt hans text och att vi är … bra, ja vi – och någon kanske undrar, för vem, ja för vem är denna strimma ljus, strimma hopp, ämnad för, för vem är det ljus som faller ur sprickan i cementmuren ämnad för? Ditt? Mitt? Deras?

Sen tappade den självvalda recensenten tydligen sitt intresse … (det trasiga och ofärdiga är alltid mer helt än det hela …). Nedan resterande låtar som aldrig fick någon text:

13 vet ej
14 ring the bell
Paus
15 Tower of love
16 Susanne
17 sister of mercy
18 gipsy wife
19 gammal? Känner ej igen, det känns så bra eller dåligt på morgonen
20 over the border – den de flyr
21 körtjejen sjunger boggiestreet (han får oss in i en cohenvärld)
22 Haleluja
23 Im your man
24 wiena waltz
25 Marianne
26 manhattan
27 new York, end of septeember – han vill hoppa In i spanjorens gitarr
28 if its be your will
29 Closing time
30 I try to go
3,10 min utan paus.

Regn, stillhet & tid för Chardin ...

En sån här vacker dag när regnet faller och luften är tunn och vi pessimister och tillika höstfanatiker får vårt lystmäte medan optimisterna surar för att solen och sommaren är väck är det passande att landa i en tavla av Jean Siméon Chardin. Vardagslivets målare nummer ett i historien.

På Nationalmuseum i Stockholm hänger en av mina absoluta favoriter: "Tvätterskan" målad 1733.
Året för tillkomsten är mitt i den s.k. konstepoken rokokon. En tid när man helst avbildar unga yppiga adelsdamer gungande, dansande, lekande, konserverande eller hoppande. Chardin däremot, i sitt hem i kvarteren kring St Germain-des-Pres målade helt andra motiv. Stillsamma, lugna motiv, ur vardagslivets rofyldhet i 1700-talets Paris.

Jag brukar stanna till en längre stund och försöker fånga motivet (helst skulle jag vilja gå in i tavlan och försvinna bort i den och från er som håller till i den här tiden). Jag ser på pojken som är helt i sin värld och i sitt och pysslar med sina såpbubblor och jag tänker på mina egna barn: "ta det lugnt grabbar, tids nog kommer stress och spring, vila, lek, som barn ska göra, sitt bara och var, jaga inte den där vinden ...". Ibland, rätt ofta faktiskt, kan jag se grabbarna hemma sitta på samma sätt med någon pryl - aldrig egentligen med en plastleksak - och fingra och pyssla mitt uppe i sig själva med ett "ingenting". De bara existera i fullkomlig ro. Då blir pappa glad och smyger undan och tänker på Chardin och såpbubblepojken. Märkligt nog så är det den tavlan och en låt av Janis Joplin som jag kopplar till mina barn i denna lugnets stund. "Tvätterskan" till min äldsta och "Little Girl Blue" (länk här till Youtube) till den yngsta just på grund av att Joplin sjunger, fritt översatt, "sitt där och räkna dina fingrar" med en känsla att just bara vara ... min yngsta gjorde det när han var väldigt liten. Satt och räknade sina fingrar i stillhet ...

Som ni förstår. Här uppfostras inga BNP-jägare.

Det vi finner i Chardins måleri är lugn. Det finns ofta inga krav eller måste. Krav och måsten är ju ofta kopplade till tid, att passa, att hinna, att göra. Här finns ingen direkt tid att passa. Det är stiltje. Livet går på och människorna tycks må gott i det hela. Ingen direkt konsumtionsstress eller statusstress.

Då säger någon "men så kan man ju inte leva!"
Jag svarar, "visst kan man leva i lugn och ro - skippa jagandet efter vind - allt är bara ett bloss"

Vi kan tänka oss att det är barnets mor (förmodligen hon som står och tvättar). På gården står en annan kvinna och hänger tvätt (en regning dag kan det inte vara ...). En katt kurrar lite vid sidan. Man arbetar. Men trots arbetet andas tavlan vila, tysthet och frid. Den andas något som vi inte ser så ofta i vår tid, som vi många gånger kallar den bästa - lugn. Det är lite som att handdiska. Hemma har vi ingen diskmaskin och jag får ständigt höra när vi har gäster "att diskmaskin är bra". Men jag trivs att stå och diska för hand och få tid att tänka, att fundera. Diska är en underskattad sysselsättning som jag även tror att tvätta kläder för hand också är.

Chardin, du stillhetens store mästare, du är i mina tankar och jag själv försöker hålla lugnet här vid min balkong, här nere på jordelivet, där regnet faller stilla mot Svedmyraskogens mörka löv ...
Peter Frisk

en gammal text ...

Det är märkligt vad man kan finna på. Hitta en gammal text jag skrev en gång som jag helt glömt bort. Kanske var tur det att jag glömde den eller att jag hitta den? Jag släpper den i alla fall oputsad:

... jag hade tänkt mig att skriva en roman ... ja, en roman.
Passar det sig inte?
Nä … hä …
Idén hade kommit en aning plötsligt, men va fan, att krita ihop en sisådär trehundra sidor tycktes mig inte alls vara någon komplicerad historia. I en längre tid hade jag, i en skiftad kvalité, och med en aning kryptisk form - jag är den förste att medge detta - skrivit små brottstycken ur mitt då ännu alltför innehållslösa liv, ja mest ett töcken, en slags flegma, flykt. Ja små pillimariska påhitt i mer fantiserande form med penna på vitt papper för att roa mig själv. Vad värre att göra, än att pussla ihop dessa små prosastycken till en ansenlig roman och bli en smula känd och på samma gång få ett skimmer av intellektualitet på sitt ännu ganska anonyma och intetsägande personliga anlete. Vad mera är: ett par diskussionsprogram och krönikor i Expressen eller Aftonbladet, eller DN och Svenskan eller en inbjuden till Bonniers litterära magasin som hedersgäst och att där få supa sig full gratis och spy i chefredaktörens urringning medan man skakar på huvudet och sluddrar: "jag är ju förfanförihelvet poet!". Skulle passa min person på alla sätt och vis. Superiet har jag övat upp från unga år. Eller så kunde jag bli inbjuden till någon personlig journalistfest och slå någon journalisträv eller någon annan folkbildare på käften och hamna på vederbörandes nummerett lista över slynglar som inte tar den store journalisten eller journalistiken seriöst.

Allt detta låg ju givetvis och väntade. I potten. Själva livets orgasm. Slutpunkten. Som en stor jävla guldblänkande skatt kallad den ultimata lyckan: kändisskap, glitter, gratis käk, gratis biobiljetter, ryggdunk, gratis sprit realsepartyn, gratis skärgårdskryssningar, gratis välgörenhetstillställningar och ett liv i sus och dus utan tanke, nytt kök, sitta och äta mat i tv med andra koryfer och avdankade pådankanden stjärnor, snacka soppor och vitlök eller virkning och kasta ve och spott över de förbannade lönesvinen som dreta på i någon urvattnad bruksort och flytta in till en högerfyllekvart på Söder och rösta stenblått och skrika ut det i rutan som en fräckhet över sin nyvunna patetiska frihet.

Vad konkurrensen anbelangar, tycktes den ju inte alltför mördande … eller existerande … Ja, allt gick bra... tills jag kom till början ... Att supa och slå journalister på käften och bete sig som ett allmänt svin skulle jag klara galant. Värre var det ju att skriva ihop boken. Att konkritisera begreppet bok: bokstav, papper, mening, omslag, innehål, inriktning, form (vad är inne nu - känna vibbarna, trenden, ha tentaklerna ute, inte gå på en nit, nej klockrent måste det vara) – oväsentligt, handling – oväsentligt, sex – väsenligt, våld – väsenligt, smaskiga bekännelser – väsenligt och inga livsfrågor ...

Å andra sidan kunde man ju bli festfixare. Glida runt och ordna partys, bli stekare, bratta till sig, skulle ge bättre pröjs och inte vara så förbannat kulturellt och akademiskt och fisförnämnt - åka ribbåt till Sandhamn på 1,2. Det blir gärna akademiskt om man ältar könsord och perversiteter, de tycks trivas i detta dessa höga, så därför vore det ju en aning smidigare att suga i sig ett rent och vitt näspuder på operabaren eller sitta i det numera så eftertraktade hörnhuset vid Stureplan på Spyan - förövrigt låg det en gång i tiden ett ställe i Finspång som kallades spyfiket ...

Hur fan skulle jag inleda, hur skulle jag få en mening eller ett första stycke som slog an på läsaren, och framförallt, de jag frukta mest, och hos vilka jag verkligen ville vinna min gunst hos, kritikerna. Man ville ju bli ett uppburet namn, talas om på allas läppar, från Horace till Sture Allén och Per Hagman, placeras i Se & Hör, ja det var prioritering nummer ett. Det var mitt mål helt enkelt. Men, här krävdes nu en svungfull början, något av en strindbergsk rödarummet start, ett trick, ett panorama över Stockholm en junimorgon från Mosebacketerassen skulle verkligen slå, eller att man vakna bakfull och rånad ensam och skitig på en havsstrand med förlorade knarkpengar med en massa trix i fickan. Och inte nog med det, vederbörande skulle inse att här kom det en grabb med hela litteraturhistorien instucken under armen och bara kastade ut adverb och pronomen i olika helt fantastiska konstellationer som ännu ej använts tidigare och som ingen heller riktigt förstår något av. Något nytt skulle framföras på den svenska diktarhimlen, och inte nog med det, skulle man säga, han är beläst också, skulle man säga, och så skulle man säga; ge oss ännu en bok, och då hade jag tänkt att skriva en bok till och faktiskt, och ja, innan jag börjat på den första boken hade jag redan bestämt själva fortsättningsromanen, som inte skulle vara en fortsättning av den första, utan mera bryta av den första i ett bevis att här kom Sveriges James Joyce inklampande från bakgården och visade upp en penna av starkaste och vassaste art, så visste jag att marknadsföringen var nummer ett, Nike och Centrum och Bildjournalen skulle stå i kö, allt var som klappat och klart.

Redan när jag tänkte på min andra bok kom det upp idéer på en tredje. Ja, den var väl mer åt självbiografihållet, och skulle heta något: I mitten av min karriär, eller På toppen av en sten? Eller Utsikt över ingenmansland?, eller Fanfar för en trumpet? I självbiografisk form skulle jag kunna koppla bort hela mig själv, radera mig, utplåna mitt jag och hitta på direkt ur fantasin och skapa en ny figur - ja ett nytt jag. I min självbiografi.

Nåväl, jag inköpte mig en skrivmaskin, en ordlista, tipex, samt kuvär - att sända manuskriptet i. Här insåg jag inte problematiken i denna värld att ge ut böcker och annat av konstnärlig art. Inte fan visste jag eller anade jag att det satt folk och skrev i var och varannan vindskupa och att alla dessa var och varannan skrev om en ensam man som inte visste vart han skulle ta vägen i Stockholm eller livet och att denne man satt och drömde sig bort på caféer och att detta var lika vanligt som att gå och handla på IKEA en lördag om man hade varit tillsammans med en tjej över ett år och att alla dessa som satt i sina fönsterkupor skrev om samma jävla vilsna bohemindivid som ännu inte fått bohemstatus utan bara väntade på genombrottet – och bohemlivet som inte längre kunde levas då hyrorna krävde en helt annan livsstil ... men jag hade köpt mig fem kuvär. Jag räkna med napp på första förlaget som givetvis kom att bli det största. En investering som sved, jag medger det - men vad gör man inte för konsten? Frågan som genast infann sig efter att jag klippt och klistrat med mina små essäer och stumpar av meningar och annat nedskrivet, var .... vad ska boken handla om? Jag var så klarsynt att jag förstod att boken måste ha en handling.

Men detta förskräckte mig inte. Jag skulle nog komma på något. Jag behövde bara hitta på några baskomponenter så skulle biffen va all och jag skulle snart sitta nånstans i Provence och dricka vin och leva på stor fot med författarbidrag i en ljus panamahatt och pipa och knäppa med fingrarna för att få in nästkommande honorar. Ropa med min hemsnickrade franska till min inhyrda asistent att gå ner till byn och köpa en stor, ja en stor jävla korg med vin skulle det va, med nån fransk ost i, och sen skrattat högt och åter kasta ut ögonen mot lagunen och tänka på svinen i hyperboernas land och skratta ännu en gång och ropa - ta nån frukt också!

Jag fann mig snart tillrätta men började fundera på om han inte skulle bo i Norrland intill en liten nedlagd järnvägsstation där endast flugorna surrade omkring och där han möjligen hade en gammal farfar som inte såg ordentligt och fick lov att gå till affären som låg tre och en halv mil bort dit aldrig någon post kom, och killen skulle längta till Luleå, för där låg stora stan, och han skulle åka dit nån gång och komma hem och berätta för sin farfar, som såg dåligt, att nu hade han varit i Luleå och där hade dom pratat om Stockholm och därför ville han åka dit, men farfarn skulle bara skaka på huvudet och mena på att till nått Stockholm skulle han då inte fara för där vet man hur det går till, antingen lurar dom en eller så får man bli knarkare och knarkare ville han väl inte bli? Killen skulle se ut som killen i Fucking Åmål som inte kunde ta att tjejen gjorde slut och pluta med läppen på samma vis som han och bara gå in på sitt rum och sparka av sig stövlarna och lägga sig på sängen och böla och sen läsa ETC och fortsätta att drömma om Luleå och aldrig ta den där bussen till Stockholm och just slippa all jävla stress och alla utsläpp som farfar snacka om.

Jag sket i det hela gick till Mosebacke och skissade en aning på panoramat, köpte mig en kaffe, en röd stickad mössa med en vit pil på, satte mig ner vid de vita stolarna såg bort mot öster där en Siljafärja flöt ut från inloppet och såg uppp på toppen på Skansen och tänkte på den där jävla påfågeln som alltid skriker så förbannat, såg Gröna Lund och fortsatte vidare västerut med blicken. Från paviljongen spelade ett hurtigt gubband musik och snart nog var det salsakurs. Några måsar cirklade över gästernas huvuden och anföll. En äldre man skrek att "kan ingen ta tag i fågeljävlarna", Gamla stan såg gammal ut och Grand Hotell hade flaggorna upphissade och ingen gjorde en fena i att detronisera skrattmåsen och gubben skrek en gång till:"kan ingen ta tag i fågeljävlarna" I samma stund kom jag att tänka på att varför inte skriva en snygg inledning om landet. Hur det än var så var jag ju svensk och hade ju bott här i hela mitt liv och jag skrev ju på svenska. Något stolt kunde man ju skriva, den vackra Skärgården, att vi är så fria, allemansrätten, att vem som vill kan plocka svamp och blåbär, svenska dylika, vår ärevördiga historia, dalahästarna, hur moderna vi är, om Pippi, midsommar, jul med Disney, ja, det vore ju nått nytt ... Men då dök han upp, han som sväva som en ande över terassen, inte fågelfan, Strindberg.

Man skulle spräcka den här jävla självgoda överhetsfasaden som tyvärr blivit normgivande i vårt kära fosterland, ja, man skulle sparka alla dessa på benet och springa över gränsen till Danmark och göra fula grimaser bakom tullen och gå in och suga i sig en gammeldansk och sen lämna allt det här bakom sig ...

Nä, här i landet stör man inte linjerna, här är vi fria på ett humant civiliserat sätt. Vi slår inte ihjäl folk, vi tystar dom till döds. Nä, man skulle gå bort till den där gubben och slå sig ner, skrika “Kaffepaus!, Kaffepaus!”
"Det här måste vi komma överens om genom samförstånd".
“Har ni hört talas om Saltsjöboavtalet?”
“Va skriker ni för?”, svarar gubben.
“Skriker, ni skrek ju på måsen? Är ni arg?, allt går att reda ut med samförstånd - staten och kapitalet och facket i samma båt, då blir organisationen komplett. Låt det gå ut över alla instanser, varför inte börja med skolorna”, sa jag.
“jo det blir nog bra”, sa han “men vi måste först tala med dom andra här vid bordet. Alla ska väl bestämma, ha rätt därtill”, sa han.
“Givetvis”, sa jag.
Men tydligen var sällskapet vana vid att hålla tyst och gubben såg sig själv, i plats av sin kompetens, nödsakad till att ta saken i egna händer.
“För att vi inte ska hamna i något symöte så är det bäst att vi finner en stark man”, sa han. “Är det ni?”
“Nä”, sa jag.
“Då så”, sa han “vill ni dra det i långbänk?”
“Nä”, sa jag.
“Ja, då gör vi såhär”, sa han “är ni ingenjör?”
“Nä”
“Synd, då är ni förmodligen en sån som tär på samhället”
“Möjligen” sa jag och tog en klunk kaffe och började skruva på mig för jag såg att måsen återigen var på ingång och startat ett anfall mot logikens fader som satt mitt emot mig och som såg ut som en levande räknemaskin där han nu satt och la ihop på något.