Rom hösten 2005 / Foto: P. Frisk
onsdag 18 augusti 2010
måndag 16 augusti 2010
Harrys Bar, Paris
Så, till slut hamnade jag där. På Harrys Bar i Paris. Hemmingway’s stamställe på Sank Roe Doe Noo. Jag beställde in en öl och tog en dagstidning som hängde vid fönstret vid entrén. Vad handlar då den första artikeln om som jag läser, så här på Ernst eget stamställe? Jo, givetvis om tjurfäktning. Just så ska det vara. Man ska kliva in på Hemmingway’s hak i Paris, slå upp International Herald Tribune och hitta en artikel om tjurfäktning. Tack livet! (jo man ska tacka livet ibland, vi gör det absolut för sällan, tackar livet - det är lite av dess kärna ...)Höll på att skrika högt i baren där jag var i stort sett ensam då klockan stod på den magiska bartiden 14:30 då ingen människa går på en bar: ”ja, precis så här ska det vara, precis så här ska det va! Man ska kliva in på Harrys bar i Paris och sno åt sig en tidning och läsa en artikel om tjurfäktning, kan fan inte bli bättre!”. Men jag zippade min bärs och läste tyst vidare medan kyparen pysslade och putsade på sina ölglas och småpratade med ställets enda andra gäst.
Om jag kommit hit senare på kvällen hade jag kunnat kliva ner till pianobaren. På det pianot, i källaren, komponerade förövrigt George Gershwin "An American in Paris". Baren ska också, enligt källorna, ha skapat följande klassiker inom cocktailgenren: "Bloody Mary", "French 75", "Side Car" och "The Monkey Gland". Inredningen är en nedplockad bar från New York som skeppades över till Paris på 10-talet av den förste ägaren och 1923 köpte Harry MacElhone stället och gav det sitt förnamn. Harrys Bar anses idag som en av världens mest berömda barer. Sin storhetstid hade haket under 20-talet då Paris fylldes av amerikaner som samlades just här. Den låg då i närheten av tidningskvarteren och journalisten Hemmingway hängde i baren.
Tips: Ta en sväng till Harrys Bar vid nästa parisbesök.
Text & bild: Peter Frisk
söndag 15 augusti 2010
Église Saint-Roch
Livet blir ibland, helt oanat likt en film. I trilogin ”Trikoloren” av Krzysztof Kieslowski, (kallad den blå, den röda och den vita filmen) kliver Juliette Binoche in i en rättegångsal. Hon öppnar dörren till en sal där det pågår en rättegång och stänger den snabbt med ett ”förlåt”. Hon gick fel. I scenen ser vi det hela från hennes vinkel. I en annan scen, i en annan del, följer vi rättegången inuti salen och någon tittar flyktigt in i salen, ursäktar sig och stänger dörren. Återigen ett flyktigt kort ögonblick från en annan vinkel, ur ett annat perspektiv. Ett ingenting i det stora hela. En scen som jag tycker speglar livet. En alldaglig händelse som rymmer något mystiskt, något stort.
Jag kom att tänkte på just den scenen när jag steg ut ur kyrkan Saint Roch som ligger i Paris på rue Saint Honoré. Jag hade just upplevt en liten händelse med en stark fläkt av historiens vingslag utplockat. Ur vardagslivet. Jag hade gått runt i kyrkan och fastnat för ett av kapellen med namnet Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). I kapellet stod en pieta - en framställningar av den sörjande Jungfru Maria med sin döde sons kropp. På väggen hängde en gigantisk marmorskiva. Där stod det: Buchenwald, Dachau, Ravensbrück, Auschwitz inhugget i stenen tillsammans med flera personnamn.
Väggen har ett namn: ”The wall of the deportation” och invigdes 1957. Närvarande vid invigningen var Genevieve de Gaulle (Charles de Gaulles brorsdotter) och Konrad Adenauer (vid tiden västtysk förbundskansler). Väggen skapades till minne över de fransmän, mestadels judiska, som deporterades till koncentrationslägren under andra världskriget. Från de olika utrotningslägren samlade man in jord och aska som placerades bakom denna marmorsten. Genevieve de Gaulle gick med i den franska motståndsrörelsen direkt efter den tyska ockupationen 1940 och fängslades 1943. Hon sändes till koncentrationslägret Ravensbrück i januari 1944 där hon satt fram till april 1945 då hon befriades. Jag hade ovetande ställt mig framför ett starkt monument med koppling till Europas absolut mörkaste tid. Här bakom fanns jord och aska från dess koncentrationsläger. Jag blev tvungen att sätta mig ner en stund vid sidan av kapellet.
När jag sitter där kastar jag av någon anledning en flyktig blick bort mot ingången av kyrkan där porten just öppnas. Solljuset från gatan föll in i kyrkan tillsammans med en kvinna i trettioårsåldern som kliver in. Jag fastnar med min blick direkt på kvinnan och följer henne hela vägen där hon går med bestämda steg in i kyrkorummet. Det är här, just här, som jag påminns om Juliette Binoche i ”Trikoloren”. ”Lustigt”, tänkte jag där jag satt till höger om”The wall of the deportation” framför ett annat kapell som heter Chapelle Saint Suzanne. Kvinnan gick nu spikrakt mot den plats där jag satt och stannade framför "The wall of the deportation”. Hon ställer ner påsen hon har i handen och gömmer sitt huvud i sina händer och står så i fem minuter. Jag satt stilla och tyst och ville inte störa eller synas eller höras.
Jag hade hamnat i historien.
Händelsen var märklig. Jag hade just bytt kapell innan kvinnan kom in. Jag hade ju stått där kvinnan nu stod för en kort stund sen och jag hade fastnat för henne direkt när hon kom in som om jag var tvungen att följa just den människan just nu och just här vid Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). Känslan som kom över mig var att allt kändes arrangerat. Skapat. Likt en film. Men det var en verklig händelse ur livet. I sin flyktighet kan uppenbarligen en händelse dyka upp ur ingenting och bete sig som magisk i det vardagliga livet. Man får vara tacksam åt de gånger man av någon anledning låter sig fångas av händelsen. Jag tror att det var det Kieslowski ville visa med sin scen där vid rättsalen.
Just bredvid mig ställde sig kvinna. Med ansiktet i händerna. Än idag kan vi stå fem meter från Andra världskrigets hemskheter. Hon var absolut en koppling till hemskheterna och jag satt bredvid. Jag hade kunnat viska till henne – ”ja, jag såg kapellet och jag vet vad det innehåller”. Men det gjorde jag inte. Här stod kvinnan. Inte vet jag vad hennes förhållande till historien var, att den var nära rådde inget tvivel om. Jag hade inte tänkt skriva ner det här, men historien klev in genom kyrkporten och ett ljus föll in och begärde på något vis att den historien blev berättad. Kvinnan tog snabbt sin påse och försvann ut genom dörren som sakta gled igen och kvar blev en liten strimma ljus som fortsatte att skina in i kyrkan innan dörren stängdes helt bakom henne.
När kvinnan gått gick jag åter fram till kapellet. Nu såg jag även en minnesplatta över prästen Louis Courcel. Courcel hade varit präst i Saint Roch och räddat amerikanska och engelska flygare som skjutits ner över Frankrike under kriget. Även Courcel togs till fånga av tyskarna och deporterades till ett läger i Tyskland 1945. Han var då 35 år gammal och klarade sig inte såsom Genevieve utan dog i lägret … och själv är jag 42 framför marmorstenen där hans aska kan ligga ...
Han gjorde något och fick betala med sitt liv.
Än idag kan vi tänka: ”aldrig mer”. Än idag påverkar historien oss även om många av oss tror att den är över och slut och att vi som individuella människor inte har något med den att göra. Men vi går inte fria. Vi kan inte stänga fönstret mot historien och glömma. Galenskapen har funnits och galenskaper kan återkomma. Vi bör alltid ha en viss beredskap och kämpa mot den latenta galenskapen. Hur? Ja, det är frågan …
Framför kapellet stod en hållare för ljus. Där brann inget. Längre bort fanns en hållare fylld med små tända ljus. Jag tände ett i den tomma hållaren framför ”The wall of the deportation” … För alla de förlorade och för min familj och för den okända kvinnan, vem det nu var och varför … sånt vet man inte …
Jag kom att tänkte på just den scenen när jag steg ut ur kyrkan Saint Roch som ligger i Paris på rue Saint Honoré. Jag hade just upplevt en liten händelse med en stark fläkt av historiens vingslag utplockat. Ur vardagslivet. Jag hade gått runt i kyrkan och fastnat för ett av kapellen med namnet Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). I kapellet stod en pieta - en framställningar av den sörjande Jungfru Maria med sin döde sons kropp. På väggen hängde en gigantisk marmorskiva. Där stod det: Buchenwald, Dachau, Ravensbrück, Auschwitz inhugget i stenen tillsammans med flera personnamn.
Väggen har ett namn: ”The wall of the deportation” och invigdes 1957. Närvarande vid invigningen var Genevieve de Gaulle (Charles de Gaulles brorsdotter) och Konrad Adenauer (vid tiden västtysk förbundskansler). Väggen skapades till minne över de fransmän, mestadels judiska, som deporterades till koncentrationslägren under andra världskriget. Från de olika utrotningslägren samlade man in jord och aska som placerades bakom denna marmorsten. Genevieve de Gaulle gick med i den franska motståndsrörelsen direkt efter den tyska ockupationen 1940 och fängslades 1943. Hon sändes till koncentrationslägret Ravensbrück i januari 1944 där hon satt fram till april 1945 då hon befriades. Jag hade ovetande ställt mig framför ett starkt monument med koppling till Europas absolut mörkaste tid. Här bakom fanns jord och aska från dess koncentrationsläger. Jag blev tvungen att sätta mig ner en stund vid sidan av kapellet.
När jag sitter där kastar jag av någon anledning en flyktig blick bort mot ingången av kyrkan där porten just öppnas. Solljuset från gatan föll in i kyrkan tillsammans med en kvinna i trettioårsåldern som kliver in. Jag fastnar med min blick direkt på kvinnan och följer henne hela vägen där hon går med bestämda steg in i kyrkorummet. Det är här, just här, som jag påminns om Juliette Binoche i ”Trikoloren”. ”Lustigt”, tänkte jag där jag satt till höger om”The wall of the deportation” framför ett annat kapell som heter Chapelle Saint Suzanne. Kvinnan gick nu spikrakt mot den plats där jag satt och stannade framför "The wall of the deportation”. Hon ställer ner påsen hon har i handen och gömmer sitt huvud i sina händer och står så i fem minuter. Jag satt stilla och tyst och ville inte störa eller synas eller höras.
Jag hade hamnat i historien.
Händelsen var märklig. Jag hade just bytt kapell innan kvinnan kom in. Jag hade ju stått där kvinnan nu stod för en kort stund sen och jag hade fastnat för henne direkt när hon kom in som om jag var tvungen att följa just den människan just nu och just här vid Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). Känslan som kom över mig var att allt kändes arrangerat. Skapat. Likt en film. Men det var en verklig händelse ur livet. I sin flyktighet kan uppenbarligen en händelse dyka upp ur ingenting och bete sig som magisk i det vardagliga livet. Man får vara tacksam åt de gånger man av någon anledning låter sig fångas av händelsen. Jag tror att det var det Kieslowski ville visa med sin scen där vid rättsalen.
Just bredvid mig ställde sig kvinna. Med ansiktet i händerna. Än idag kan vi stå fem meter från Andra världskrigets hemskheter. Hon var absolut en koppling till hemskheterna och jag satt bredvid. Jag hade kunnat viska till henne – ”ja, jag såg kapellet och jag vet vad det innehåller”. Men det gjorde jag inte. Här stod kvinnan. Inte vet jag vad hennes förhållande till historien var, att den var nära rådde inget tvivel om. Jag hade inte tänkt skriva ner det här, men historien klev in genom kyrkporten och ett ljus föll in och begärde på något vis att den historien blev berättad. Kvinnan tog snabbt sin påse och försvann ut genom dörren som sakta gled igen och kvar blev en liten strimma ljus som fortsatte att skina in i kyrkan innan dörren stängdes helt bakom henne.
När kvinnan gått gick jag åter fram till kapellet. Nu såg jag även en minnesplatta över prästen Louis Courcel. Courcel hade varit präst i Saint Roch och räddat amerikanska och engelska flygare som skjutits ner över Frankrike under kriget. Även Courcel togs till fånga av tyskarna och deporterades till ett läger i Tyskland 1945. Han var då 35 år gammal och klarade sig inte såsom Genevieve utan dog i lägret … och själv är jag 42 framför marmorstenen där hans aska kan ligga ...
Han gjorde något och fick betala med sitt liv.
Än idag kan vi tänka: ”aldrig mer”. Än idag påverkar historien oss även om många av oss tror att den är över och slut och att vi som individuella människor inte har något med den att göra. Men vi går inte fria. Vi kan inte stänga fönstret mot historien och glömma. Galenskapen har funnits och galenskaper kan återkomma. Vi bör alltid ha en viss beredskap och kämpa mot den latenta galenskapen. Hur? Ja, det är frågan …
Framför kapellet stod en hållare för ljus. Där brann inget. Längre bort fanns en hållare fylld med små tända ljus. Jag tände ett i den tomma hållaren framför ”The wall of the deportation” … För alla de förlorade och för min familj och för den okända kvinnan, vem det nu var och varför … sånt vet man inte …
Tillägg: Långt efter att jag skrev ovanstående text var jag På "Sarahs Nyckel" och historien väcktes åter till liv.
Hantverkargatan - Basaren 1
I slutet av Hantverkargatan mot St Eriksgatan ligger idag en låg funktionalistisk byggnad från 30-talet som ritades av Björn Hedvall. Ett härligt hus i sin låghet som bryter av den gängse höjden i området. Bakom kan man skymta en jugendbyggnad. Planer är nu att riva och bygga ett 13-våningshus på platsen som på ett annat sätt kommer att bryta av den gängse höjden. Läs mer om Hedvall här.
Foto: Peter Frisk
Enligt Stadsbyggnadskontoret:
"Den befintliga kontorsbyggnaden, som uppfördes på 1930-talet efter ritningar av Björn Hedvall, behöver omfattande och dyrbara åtgärder om den ska kunna behållas. Av detta skäl vill SKB få pröva att i stället riva den befintliga byggnaden och ersätta den med en ny högre byggnad, som utnyttjar läget bättre och ger ett bostadstillskott."
En skiss på den planerade byggnaden nedan. Se mer om processen på Stadsbyggnadskontorets hemsida om Basaren 1.
Illustration: Stadsbyggnadskontoret.
fredag 13 augusti 2010
Posthuset i Göteborg
Ibland kan saker och ting tyckas lite märkliga. En sådan sak är den nutida ovarsamheten av byggnadsminnesmärkta hus. Vi kan ta ett exempel. Posthuset i Göteborg från 1925 som byggnadsminnesmärkt sedan 1995.
Här nedan kan vi se att man ska göra en pyttelitet ingrepp som inte skadar byggnadens historiska karaktär ... det lilla som är nytt är huset i mitten ...... ja det som reser sig mot skyn. Ett arkitektoniskt U-land? jepp ... Det ska byggas om "lite" till ett hotell och ska snart stå klart står det i nedanstående artikel. Läs gärna Svenska Byggnadsvårdsföreningens yttrande.
Bild: Semrén och Månsson
"Ett byggnadsminne är det starkaste kulturhistoriska skyddet bebyggelse i Sverige kan åtnjuta." och "Syftet med byggnadsminnen är att bevara spår av historien som har stor betydelse för förståelsen av dagens och morgondagens samhälle och att garantera människors rätt till en viktig del av kulturarvet. För att reglera hur det kulturhistoriska värdet ska tas tillvara fastställs skyddsbestämmelser eller föreskrifter för varje byggnadsminne". (wikipedia)
Läs artikel i GP här.
Och så här blev det:
Peter Frisk
Här nedan kan vi se att man ska göra en pyttelitet ingrepp som inte skadar byggnadens historiska karaktär ... det lilla som är nytt är huset i mitten ...... ja det som reser sig mot skyn. Ett arkitektoniskt U-land? jepp ... Det ska byggas om "lite" till ett hotell och ska snart stå klart står det i nedanstående artikel. Läs gärna Svenska Byggnadsvårdsföreningens yttrande.
Bild: Semrén och MånssonLäs artikel i GP här.
Och så här blev det:
torsdag 29 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
Mannen med taggtrådsrösten
Det var någon gång 1990. En dokumentär. Jag hade aldrig hört talat om killen och där satt jag som ett ljus, som en fågelholk och plockade in varenda ton. På en timme var jag totalt fast. Det var den timmen som lärde mig hur man ger 140 % av sig själv som artist. Det var den timmen som lockade in mig i det ryska språket och den ryska kulturen. Snart nog satt jag på färjan Iljitch på väg till ex-Leningrad som blivit St Petersburg med långa steg mot första bästa skivbutik som låg på Nevskij Prospekt och inhandlade 10 plattor vid den knökfyllda disken på rot. Jag var fast.Jag tänkte på episoden när jag för några dagar sedan läste en utmärkt understreckare om Vladimir Vysotskij och att det i år var 30 år sedan hans stämma slockna (Vysotskij satte personlig frihet före flockens lag). Det är inte ofta det skrivs om honom och det är sällan man hör någon som känner till honom. Han var med i ca. 80-tal filme och tv-roller, flertalet teateruppsättningar framför allt på Taganka, ca 800-900 visor (som han aldrig fick ge ut officiellt - endast ett dikthäfte med 10 dikter) och död i en ålder av 42 under OS 1980 i Moskva.
Tips: "Ochota na Volkof" (Man jagar vargar) på Youtube.
Tips 2 "Ja nje ljubllo" - Jag tycker inte om ..." på Youtube.
Källa bild: Wikipedia.
måndag 26 juli 2010
Besökta ting och händelser under juli
I skissad form om sommarens konst ...
Göteborgs Konstmuseum.
Ett gott tillfälle att släppa det man arbetat med är att ta semester och då helst besöka något konstmuseum. I det här fallet Göteborgs Konstmuseum och denna sommar gällde vila från Slussen i Stockholm. Men. Vad är det första man ser i Göteborg? Jo, David Molanders fantastiska slussenihoppklipp. Då jag personligen har haft förmånen att bli tipsad av David om hans projekt och följt hans blogg var det givetvis kul att springa på hans färdiga verk. Bloggen rekommenderas starkt. Collaget finns också att se på nätet men gör sig bäst i full storlek. De är också olika. Den stora bilden här i Göteborg har mycket i sig som saknas i nätversionen. Man kan se på det hela hur länge som helst och hela tiden dyker det upp något nytt. Små collage i collaget tittar fram. Platsen är fullständigt uppbruten och inget ligger där det höt hemma i verkligheten. Trots det stämmer märkligt nog ihop ändå. Den förvrängda helheten är ändå Slussen. Jag tror också att de flesta i publiken inte har en aning om hur ändrat allt är i Molanders slussenvärld. Spelar sådant egentligen någon roll idag när ingen har någon egentlig koll på något i denna samling av vilsna skärvor av värld vi liver i? Hans projekt kallas ”An urban anatomy city heart”. Passande när det idag tjatas om urbanitet lite här och där och när våra stora städer övegöds av människor och dör som städer i allt snack om urbanitet. Det är vackert klippt. Jag känner igen varenda dörr. Ett exempel: I ett hörn vid trappan som går upp vid Blå Bodarna, skymtar vi Stomatolskylten instucken bakom den gråa kolloss som i vanliga verkligheten ligger i svängen av Katarinavägen, vid Thor Modeéns trappor. Här, i dåtidens collagesluss, finns ännu Nordins kvar (pappershandeln som stängde för något år sedan). I en annan scen sitter en ensam duva på en stång och mitt i väggarna passerar en t-vagn slussens station bort mot söder eller … norr.
Nyförvärv till Göteborgs Konstmuseum.
I Falkhallen visas nya verk som museet köpt in. Jag kom att fastna för Thomas Broomé (f. 1971). Hans Äggskalspojke som jag såg för första gången. En vit skolgrabb i tvåan eller trean sitter lite på snedd. Möjligen har först fram att det vita i skulpturen speglas mot det oskrivna vita bladet framför pojken. Att hans liv ännu är oskrivet. Kan givetvis vara en tolkning – vitt mot vitt, oskyldigt mot oskyldigt, oskuldhet mot oskuldhet. Det svarta i pojkens ögon, har en blick som Broomé lyckats få fram starkt. Den verkligen suger sig fast och talar om något annat som inte kopplas till det oskyldiga. Pojken har uppenbarligen inte bara dansat fram i livet utan genomlevt något som gjort honom till något annat – han är inte längre ett oskrivet blad. Han har utsatts - av livet. Men vi vet inte vad. Vad blicken tycks säga är omöjligt att tolka och det är verkets styrka (blickar är inte lätta att skapa konstnärligt). Den är stark och det gör verkligen verket till något mycket bra. Något som får skulpturen att fånga betraktaren är också dess levande sätt att sitta. Här har han lyckats. Går man några varv runt pojken ser vi sen att något har hänt, en erfarenhet har smugit sig in i oskuldheten, i det vita oskyldiga; huvudet är spräckt. Skalet är krossat. Här döljer sig något fasansfullt. Vi vet inte vad. Men det är där, eller? ... Mr Jones?
Dick Bengtsson
Jag fortsatte vidare mot de äldre avdelningarna. I romantikrummet dök det plötsligt upp en tavla av Dick Bengtsson – ”Landskap med kyrka”. Kyrkan ligger fridfull vid den romantiska ängen och i ena hörnet, som en stämpel krossande idyllen - ett hakkkors. Smack. Nazismen, från första stund översållad med idyll, romantik och ordning döljande den mänskliga botten bottens. Dick Bengtsson lyckades allt med att gräva runt lite i romantiksörjan.
Rembrandt – ”Riddaren med falken”
I ett av rummen på Göteborgs Konstmuseum hänger åter Rembrandts Riddaren med falken, målad c 1661 och donerad till museet 1921. Tavlan ät tillbaka efter att blivit nyrestaurerad i The Getty Museum, Los Angeles. (det Getty som förövrigt nyligen köpte den dyraste Turnermålningen någonsin). Det rullade, nja, rullar gör det ju inte längre … det visades en film om restaureringsarbetet som alltid är intressant att ta del av för den konstintresserade.
Rubens
Det är altt märkligt med konstmuseer (tycker moi). Vissa tavlor fastnar man för direkt och vissa går man bara förbi och fastnar för någon annan gång i ett annat sammanhang. Några Rubens här i Göteborg har fladdrat omärkt förbi trots storleken. Men att efter ha sett Rubens och van Dyjk utställning i Stockholm så räcker det oftast med en utställning för att få upp ögonen. Så nu när jag strosar runt här i Göteborg så såg jag att här finns ju några Rubens. ”Konungarnas tillbedjan” / The Adoration of the Magi, 1620-tal och gåva 1934, och ”Henry IV av Frankrike vid belägringen av Amiens 1597” / Henry IV of France at the siege of Amiens 1597, som gåva 1950. Undrar hur de kom hit? Från vem och var tavlorna befunnits sig innan det hamnade just på dessa väggar?
Renässans
Fallet = jo du, syndafallet …
Svenska avdelningen:
Av någon anledning kan jag inte släppa Slussen och dess former. Vid Åke Göranssons ”Gata i ljusa färger” associerar jag direkt till Slussen, dess kurvor, svängar och stänk av collagestuk i David Molanders ton (se ovan). Tavlan är just målad under perioden när Slussen börjar byggas om: 1930-32.
Göteborgs Konsthall
Göteborgs Konsthall har ofta starka och bra utställningar. Den som var här nu höll hög standard. Jag fastnade för två konstnärer. Nick Cave, icke sångaren, men namnen. Han gav här s.a.s. vouvozelan ett ansikte ... Den andra var (Barcelona) med ett helt rum installerat som en spansk Bar i november 1975 (månaden Franco dog). En Bar är alltid en Bar eller …
Göteborgs Konstmuseum.
Ett gott tillfälle att släppa det man arbetat med är att ta semester och då helst besöka något konstmuseum. I det här fallet Göteborgs Konstmuseum och denna sommar gällde vila från Slussen i Stockholm. Men. Vad är det första man ser i Göteborg? Jo, David Molanders fantastiska slussenihoppklipp. Då jag personligen har haft förmånen att bli tipsad av David om hans projekt och följt hans blogg var det givetvis kul att springa på hans färdiga verk. Bloggen rekommenderas starkt. Collaget finns också att se på nätet men gör sig bäst i full storlek. De är också olika. Den stora bilden här i Göteborg har mycket i sig som saknas i nätversionen. Man kan se på det hela hur länge som helst och hela tiden dyker det upp något nytt. Små collage i collaget tittar fram. Platsen är fullständigt uppbruten och inget ligger där det höt hemma i verkligheten. Trots det stämmer märkligt nog ihop ändå. Den förvrängda helheten är ändå Slussen. Jag tror också att de flesta i publiken inte har en aning om hur ändrat allt är i Molanders slussenvärld. Spelar sådant egentligen någon roll idag när ingen har någon egentlig koll på något i denna samling av vilsna skärvor av värld vi liver i? Hans projekt kallas ”An urban anatomy city heart”. Passande när det idag tjatas om urbanitet lite här och där och när våra stora städer övegöds av människor och dör som städer i allt snack om urbanitet. Det är vackert klippt. Jag känner igen varenda dörr. Ett exempel: I ett hörn vid trappan som går upp vid Blå Bodarna, skymtar vi Stomatolskylten instucken bakom den gråa kolloss som i vanliga verkligheten ligger i svängen av Katarinavägen, vid Thor Modeéns trappor. Här, i dåtidens collagesluss, finns ännu Nordins kvar (pappershandeln som stängde för något år sedan). I en annan scen sitter en ensam duva på en stång och mitt i väggarna passerar en t-vagn slussens station bort mot söder eller … norr.
Nyförvärv till Göteborgs Konstmuseum.
I Falkhallen visas nya verk som museet köpt in. Jag kom att fastna för Thomas Broomé (f. 1971). Hans Äggskalspojke som jag såg för första gången. En vit skolgrabb i tvåan eller trean sitter lite på snedd. Möjligen har först fram att det vita i skulpturen speglas mot det oskrivna vita bladet framför pojken. Att hans liv ännu är oskrivet. Kan givetvis vara en tolkning – vitt mot vitt, oskyldigt mot oskyldigt, oskuldhet mot oskuldhet. Det svarta i pojkens ögon, har en blick som Broomé lyckats få fram starkt. Den verkligen suger sig fast och talar om något annat som inte kopplas till det oskyldiga. Pojken har uppenbarligen inte bara dansat fram i livet utan genomlevt något som gjort honom till något annat – han är inte längre ett oskrivet blad. Han har utsatts - av livet. Men vi vet inte vad. Vad blicken tycks säga är omöjligt att tolka och det är verkets styrka (blickar är inte lätta att skapa konstnärligt). Den är stark och det gör verkligen verket till något mycket bra. Något som får skulpturen att fånga betraktaren är också dess levande sätt att sitta. Här har han lyckats. Går man några varv runt pojken ser vi sen att något har hänt, en erfarenhet har smugit sig in i oskuldheten, i det vita oskyldiga; huvudet är spräckt. Skalet är krossat. Här döljer sig något fasansfullt. Vi vet inte vad. Men det är där, eller? ... Mr Jones?
Dick Bengtsson
Jag fortsatte vidare mot de äldre avdelningarna. I romantikrummet dök det plötsligt upp en tavla av Dick Bengtsson – ”Landskap med kyrka”. Kyrkan ligger fridfull vid den romantiska ängen och i ena hörnet, som en stämpel krossande idyllen - ett hakkkors. Smack. Nazismen, från första stund översållad med idyll, romantik och ordning döljande den mänskliga botten bottens. Dick Bengtsson lyckades allt med att gräva runt lite i romantiksörjan.
Rembrandt – ”Riddaren med falken”
I ett av rummen på Göteborgs Konstmuseum hänger åter Rembrandts Riddaren med falken, målad c 1661 och donerad till museet 1921. Tavlan ät tillbaka efter att blivit nyrestaurerad i The Getty Museum, Los Angeles. (det Getty som förövrigt nyligen köpte den dyraste Turnermålningen någonsin). Det rullade, nja, rullar gör det ju inte längre … det visades en film om restaureringsarbetet som alltid är intressant att ta del av för den konstintresserade.
Rubens
Det är altt märkligt med konstmuseer (tycker moi). Vissa tavlor fastnar man för direkt och vissa går man bara förbi och fastnar för någon annan gång i ett annat sammanhang. Några Rubens här i Göteborg har fladdrat omärkt förbi trots storleken. Men att efter ha sett Rubens och van Dyjk utställning i Stockholm så räcker det oftast med en utställning för att få upp ögonen. Så nu när jag strosar runt här i Göteborg så såg jag att här finns ju några Rubens. ”Konungarnas tillbedjan” / The Adoration of the Magi, 1620-tal och gåva 1934, och ”Henry IV av Frankrike vid belägringen av Amiens 1597” / Henry IV of France at the siege of Amiens 1597, som gåva 1950. Undrar hur de kom hit? Från vem och var tavlorna befunnits sig innan det hamnade just på dessa väggar?
Renässans
Fallet = jo du, syndafallet …
Svenska avdelningen:
Av någon anledning kan jag inte släppa Slussen och dess former. Vid Åke Göranssons ”Gata i ljusa färger” associerar jag direkt till Slussen, dess kurvor, svängar och stänk av collagestuk i David Molanders ton (se ovan). Tavlan är just målad under perioden när Slussen börjar byggas om: 1930-32.
Göteborgs Konsthall
Göteborgs Konsthall har ofta starka och bra utställningar. Den som var här nu höll hög standard. Jag fastnade för två konstnärer. Nick Cave, icke sångaren, men namnen. Han gav här s.a.s. vouvozelan ett ansikte ... Den andra var (Barcelona) med ett helt rum installerat som en spansk Bar i november 1975 (månaden Franco dog). En Bar är alltid en Bar eller …
(Nick Cave, Foto: Peter Frisk)
(Simon Fujiwara, Foto: Peter Frisk)
Halmstadsgruppen i Norrköping
På Norrköpings Konstmuseum har man under 24 april till 22 augusti en utställning om Hamlstadgruppen. Jag fastnade direkt för Ecco Homo och Reliker från samma år och hängda bredvid varann. Utförda år -37. Bägge andas ruin och död mänsklighet alienation från varann. Just Ecco Homo känner jag till, hänger i vanliga fall på Moderna Museet och brukar också kopplas till Gunnar Ekelöfs dikt med samma namn. Relik hänger i vanliga fall i Mjellby Museum. Ihop passar de utmärkt. Så ska de hänga. Den ena är dag och den andra natt/skymning. Bägge tavlor har jag sett i reproduktion. I Ecco Homo kan man se att bergen längst bort kan man också se som stridsvagnar eller varför inte stridsbåtar (av den senaste arten). Man anar även de blå dukarna och de ensamma människorna med långa skuggor.
Men det var inte bara Sven Jonsson som anade vad som skulle komma. Fler i Halmstadsgruppen hade föraningar. Som till exempel E. Thoréns ”Blodsfåglarna” från -36. Likt Ekelöf anade konstnärerna framtiden. Mörner är väl lite lättare i sällskapet.
måndag 21 juni 2010
Kulturhistoria ... Slussens spår ...
Vid Skeppsbrons avslutning mot Slussen ligger ett par rostiga järnvägsspår som löper från "skilsmässodiket" (där båtar slussas mellan Mälaren och Saltsjön) förbi Djurgårdsfärjans fäste och vidare bort mot Skeppsbron där de någonstans försvinner ... dessa spår berättar om det som har varit för de som ska komma ... Kulturhistoria är, enligt mitt sett att se på saken, mer än kungar, slott och herresäten ... Jag har under mina slussenvandringar berättat om dessa och då relaterat till en specifik dikt skriven av Gunnar Ekelöf (som jag letat febrilt efter och nu äntligen funnit). Jag kastar nu helt enkelt ut den utan vederbörliga tillstånd från höga instanser. Må jag straffas. Den finns i "Färjesång" (så passande just här):
"I den unga sjudande huvudstaden,
vid det nya stolta riksdagshuset där,
alldeles nedanför gaveln,
under republikens hjärta,
där stod jag och såg på det kvarglömda spåret,
en skärning med rostiga skenor,
tistel, kardborre, malört,
ogräs och grus mellan ruttna sleepers
- hörde på dom som var med mig:
(urskuldande)
Snart ska här fyllas igen!
Så ge mig minnet av grus och ogräs,
malört, kardborre, tistel
och spår som ingenstans ledde.
Ge mig det värdelösa,
det som tjänat ut
och kan återgå till sitt ursprung,
det som tjänat nog
att adlas av glömska och vanvård!
Lyckliga ting som får vara sig själva,
vittra och rosta i fred!
Jag känner för dem."
Ekelöf levde i en förändringens tid i Stockholm. Så gör även vi. År 2010 känner man sig givetvis som om man befinner sig i en miniminoritet om man håller med Ekelöfs kulturhistoriska känsla ... ja, jag står bakom. Jag känner för dem.
Dikt: Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941).
Övrig text och bild: Peter Frisk
fredag 18 juni 2010
Skeppsbron och "ockelborullar" ...
För att inte döma det kommande spektaklet osett tog undertecknad med familj en promenix utmed Skeppsholmen idag fredag för att studera hur man visar upp stan inför det där stundande bröllopet.
Kort och gott kan sägas - själva Stockholm såg man inte mycket av. Dock en stor mängd partytält av högst olika art och kvalité.
Vi fick se en kunglig skuta från Danmark landa framför Slottet bredvid vår svenska kronjuvel IKEA. Där stod små, stora, gamla, och unga rojalister och tuggade på kokt korv för fem spänn styck och tryckte i sig "ockelborullar". Och fanorna, IKEA-fanorna, vajade stolt i fond av, förmodade vi, det Kungliga Svenska Slottet som vi tippade fanns någonstans bakom de provisoriska vita tälten.
Mellan IKEA och TV4 såg vi i alla fall Storkyrkan där det inte bara arangeras kungliga bröllop ... (nutch nutch) ... Nu kunde vi i alla fall lokalisera oss till Gamla stan. Trots det kände vi inte riktigt den kungliga glansen, men va tusan, vi måste ju visa upp vad vi har här i landet. Vi är ju ett modernt land ... Kamprad och de andra måst ju fram ...
Och vi skymtade Gustav III mellan tälten. Låt oss få tillbaka de gamla gustavianerna - ett krav! :-)
Sen blev vi lite kissnödiga, men ... trots att man har en anarkistisk läggning finns det gränser. Det kändes lite fel att slå en drill precis utanför kortegeväg, kungliga danska och norska yatcher, Slott och IKEA-fanor ... så det fick helt enkelt vara.
Vi gick bort mot Strömbron och Kungsträdgården där Stockholm hade sin egen paviljong. Stockholm visar Stockholm - märkligt när allt och alla blir ett varumärke som ska krängas - men its 2010. Bakom någonstans låg Kungsträdgården - man skymta den i alla fall. Borta vid Strömparterren sågs åter ännu ett vattenfestivaltä ... ursäkta kungligt partytält. Till slut såg vi då den lilla berömda provisoriska bron mellan Strömbron och Strömparterren, pris 420.000 lax (där gjorde säkerligen brouthyragubben en snabb bra slant).
Alla dessa tält är det vi bär med oss i våra hjärtat från vårt besök i den Kungliga innerstaden ...
Text och bild Peter Frisk
Kort och gott kan sägas - själva Stockholm såg man inte mycket av. Dock en stor mängd partytält av högst olika art och kvalité.
Vi fick se en kunglig skuta från Danmark landa framför Slottet bredvid vår svenska kronjuvel IKEA. Där stod små, stora, gamla, och unga rojalister och tuggade på kokt korv för fem spänn styck och tryckte i sig "ockelborullar". Och fanorna, IKEA-fanorna, vajade stolt i fond av, förmodade vi, det Kungliga Svenska Slottet som vi tippade fanns någonstans bakom de provisoriska vita tälten.
Mellan IKEA och TV4 såg vi i alla fall Storkyrkan där det inte bara arangeras kungliga bröllop ... (nutch nutch) ... Nu kunde vi i alla fall lokalisera oss till Gamla stan. Trots det kände vi inte riktigt den kungliga glansen, men va tusan, vi måste ju visa upp vad vi har här i landet. Vi är ju ett modernt land ... Kamprad och de andra måst ju fram ...
Och vi skymtade Gustav III mellan tälten. Låt oss få tillbaka de gamla gustavianerna - ett krav! :-)
Sen blev vi lite kissnödiga, men ... trots att man har en anarkistisk läggning finns det gränser. Det kändes lite fel att slå en drill precis utanför kortegeväg, kungliga danska och norska yatcher, Slott och IKEA-fanor ... så det fick helt enkelt vara.
Vi gick bort mot Strömbron och Kungsträdgården där Stockholm hade sin egen paviljong. Stockholm visar Stockholm - märkligt när allt och alla blir ett varumärke som ska krängas - men its 2010. Bakom någonstans låg Kungsträdgården - man skymta den i alla fall. Borta vid Strömparterren sågs åter ännu ett vattenfestivaltä ... ursäkta kungligt partytält. Till slut såg vi då den lilla berömda provisoriska bron mellan Strömbron och Strömparterren, pris 420.000 lax (där gjorde säkerligen brouthyragubben en snabb bra slant).
Alla dessa tält är det vi bär med oss i våra hjärtat från vårt besök i den Kungliga innerstaden ...
Text och bild Peter Frisk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)