Med sorg i hjärtat - Tantogården i aska ...

En av Stockholms mest härliga idyller gick i natt upp i rök. Alla dessa sommarkvällar med god musik och kulörta lyktor ... vi är många som både spelat där och lyssnat på artisterna ... Nu får väl byggherrarna sin vilja igenom och kan fortsätta nybyggnationer i området. Synd, en del av det gamla Stockholm försvann verkligen i denna brand.

Läs mer här: DN, SvD.

Sulo i Blancheflor, Tantogården 1999, foto: P.Frisk

Frasse Haraldsen, Tantogården, 1999, foto: P. Frisk

Skyltfönster i Gamla stan

Sedan något år sedan kan man se det här skyltfönstret vid Köpmannatorget i Gamla stan. Man kan inte säga annat än att företaget har satsat rätt.

Det står:
"Biz Care Insight
Näringslivets akutmottagning för mental friskvård"

New York ...

Nu var det inte i december som i L. Cohens sång Famous blue raincoat:
"New York is cold, but I like where I'm living
There's music on Clinton Street all through the evening"
Men ovanstående känsla fanns där och snön föll ... 2004 var det visst.

Majorna ...

Majorna här i Göteborg har sina guldkorn, Bangatan ...
... medan somliga längtar bort ...

Nya Årstafältet - förorten breder ut sig

Varför åker jag aldrig till Hammarby Sjöstad för att roa mig eller bara gå runt och flanera? Varför tar jag mig inte till Kista för att ha en skön kväll eller till Liljeholmens nybyggen? Varför åker jag gärna till Kungsholmen, Södermalm eller någon annan del av innerstaden eller Sundbyberg när jag vill känna stadskänsla och stadslivet?

Är dessa frågor något som en stadsplanerare funderar över? Är det en fråga som de nya urbanisterna funderar över? Det verkar inte så. Fast det talas varmt om urbanitet idag - en viss sorts urbanitet (köpcentrum, stilrent boende och glas ...).

Nu har förslag på ny bebyggelse på Årstafältet lagts fram. Det visar sig att förortsidétrenden fortfarande gäller (och man talar om den som en ny trend - då drar man gärna öronen åt sig). Ett jätteområde ska bebyggas och området ska givetvis planeras som en helhet av samma arkitektfirma/stadsplanerare och det talas om den nya urbaniteten. Men, det blir utslätat, ointressant, förortslikt (bostäder på ett ställe, galleria på ett annat, stråk mellan husen, blåshål, punkthus - ja, noll stadskänsla helt enkelt).

Det vinnande förslaget.

Det är för mig helt besynnerligt hur man å ena sidan kan tala sig varm om den urbana staden, vilket man gjort under de senaste åren bland politiker och arkitekter och planera sovstäder - för Hammarby Sjöstad är inget annat än en sovstad (och ställ er gärna i en av de blåsiga gångarna i det nybyggda Liljeholmsområdet klockan 19 på kvällen och försök finna urbanitet ...). Men alla har inte fallit för "trenden": arkitekten och forskaren Jerker Söderlund kommenterar i SvD den 19 februari de nya förslagen för Årstafältet:

"Tyvärr tycker jag att de flesta förslag följer förortsidén för mycket, alltså att man bygger små områden som inte hänger ihop" och han tycker att förslaget innehåller en del schablonuppfattningar om urbanitet.

Problemmet med stadsbyggnaden idag likväl som för miljonprogrammen är att man totalplanerar hela områden. Man detaljstyr. Istället för att de växer fram organiskt med pluralistiska byggnader, av olika art, får vi enhetliga områden som kanske på bild ser väldigt moderna och fräcka ut men som med all sannolikhet kommer att sluta som trista sovstäder (ett gott exempel är Norra Stationsområdet som verkar bli ett av Stockholms tråkigaste förortsområden). Den dagen man lyckas få människor att åka till ett ställe som Årstafältet för att roa sig har man lyckats. Samt den dagen man ritar och bygger ett samhälle där alla är med - alltså en pluralistisk värld där olika människor möts - då lyckas man. Det tror jag inget av de förslag som lades fram gör.

Vinnaren "Arkipelag"

Jag tvivlar att man kommer att vallfärda till Årstafältet såvida man inte bor där och ingår i den världens estetik.

Jämför exempelvis den livfulla blandade Sturegatan i Sundbyberg (en småstadsgata med storstadsliv) med något stråk i Hammarby Sjöstad. Ta Hantverkargatan eller Götgatan i innerstan (kan någon betvivla dess urbanitet?) och jämför med något nybyggt område - exmpelvis de nya kvarteren kring Vasaparken. Ta er gärna ner till Göteborg och studera Norra Älvstrande som skjuter upp utan minsta stadskänsla - nybyggda kvarter med förortsstuk.

"Hur vill du ha det då" kanske någon då undrar? Jo, jag skulle vilja ha följande stadsplanering. En plan att här ska byggas och här ska vi ha en park. Staden ser till att planera in kommunikationer, skolor och sjukhus. Man låter sedan området växa av sig självt med olika byggnader med olika uttryck - gott exempel på stad som växt på det sättet = New York. Där kan man se ett litet tvåvåningshus i tegel stå bredvid en gigantisk skyskrapa ... det är ett exempel på när två olikheter möts och kan verka i samklang.

För bilder och mer info läs: "Den nya Årstastaden tar form"
Så ska Årstafältet utformas - Stockholm Stad.
"Så ska Årsta se ut" DN 19 feb

Bildexempel:
Idé om Norra Stationsområdet (vilken variation).

Förortsgalleriaestetikidealet - en död design

Det tycks bli en följetong.

För var dag jag flanerar i Gamla stan ser jag brun papp på skyltfönster som stavas ombyggnationer. Många gånger handlar det om ställen som öppnar och stänger om vartannat och byggs om och om igen. Mitt i denna byta-inredningsvärld dras givetvis ställen av äldre art med och när det byggs om rivs rubbet ut - rubbet.

Man trodde väl i sin enfald att det var innerstan, när den blev populär att bo i, att det var den som skulle påverka Sverige och förorten med något nytt? Att det var innerstaden som skulle besegra förortsgalleriornas värld. Så har det ju varit historiskt. Men vad hände? Vad fick vi? Förortsgalleriestetiken kom att besegrade innerstan. Vi fick ett inredningsideal som stavas likriktighet. Vi fick butiker som liknar galleriornas världar - vare sig de ligger i Sollentuna eller Gävle eller Stockholms innerstad eller varför inte London eller Paris. Vi fick restauranger som är identiskt lika och vi fick cafékedjorna - jämför gärna Starbucks vid Gare Saint Lazare i Paris med någon annan coffe-kedja i Stockholm så är likheten total förortsgallerialik.

Kan ändringen i Stockholm bero på alla bostadsrättsombildningar. All tokflytt under de senaste 10 åren? Man kanske har rumlat om i husen med de boende så att de som tidigare satte färg på staden lämnat den för helt andra färgklickar som nu tagit vid?

Om någon händelsevis har sett på de inredningsprogram som går företrädesvis på TV3, 5 och 4:a så händer följande. Några människor som kallar sig inredare ska hjälpa en familj att inreda deras hem. In kallas några snickare, de tar hand om släggor, motorsågar och andra tillhyggen för att demolera så mycket de bara kan. När man väl rivit ut rubbet så det bara återstår fyra ytterväggar placeras en köksbänk i mitten, gärna lik en obduktionsbänk och vita fyrkantiga skåp och lådor där inga handtag syns bärs in. Man använder färgat glas och plast och gärna 17 olika starka färger och lite fondväggar. När man väl kastat ut allt som var familjens liv och inrett efter eget huvud kommer familjen i fråga in - och jublar ... dessa är nu överlyckliga över att hela deras identitet klubbats i bitar av släggor och kastats på tippen - men de jublar.

Ungefär så ser städernas framtid ut. Åtminstone Stockholms. Ett jubel av att allt gammalt rensas bort för förortsgalleriaidealet.


Hela denna utrivningsidé har så fångat nutidens människor att den håller på att förstöra mängder av kulturvärlden. Från gamla robusta charmiga kök till vackra inredningar från 1700-1800-1900tal. Förändring har tagit fart de senaste 10 åren i rasande fart och lär inte stanna upp.

Inom kort kommer framtidens människa inte veta av annat än nya saker, nya stolar, kasta muggar, nya väggar, ny färg, ny telefon, ny människa, nya semsetrorter med ny pool och nya parasol och historia för våra barn kommer att stavas förra årets mobil.

Två ställen byggs nu om av ett bygga-om-restauranger-företag. Tittar man in på deras sida finner man förortsestetiken i sitt esse. Det var synd att den även kom att hamna i Gamla stan - klicka där på Projekt & Design (känner ni igen designen? Är den originell?).

Även Göteborg där man brukar ta det rätt lugnt har fått ombyggnadsnoja. Jag har sett flertal igenstängda caféer med charm som nu byggs om. Här ett exempel på Cafe Flygarns Haga. Ombyggt 2009:





Även skyltestetiken följer rådande obduktionstrend. Här på det gamla Tullhuset vid Skeppsbron - tidigare ägt av oss alla (Vasakronan - tidigare statligt) nu sålt och nu begagnat med en ny skylt:


Man kan exempelvis jämföra med den här dörren på Stora Nygatan 22:

Det är riktigt - skrota kundens tjänst!

För något år sedan lyfte man ur turistbyrån som låg på Centralen. Den var omodern och kostade mer än vad det smakade. Man satte upp denna skylt och bakom står några datorer där man kan se vilsna turister stå och knappa - en turistkundtjänst.

Genom att nu också renodla SL och sälja dess kundtjänst kommer man där att bli effektivare ... En underbar tanke. Det är väl alldeles utmärkt att man lyfter bort kundtjänst ur sin verksamhet (att någon fick för sig tanken att placera den i samma företag är ju absurd - men vi lever nu i 2000-talet så nu ordnas dylika besynnerligheter upp i ett jehuj). Jag förstår dem. Ingen vill väl ha en massa tjatande, drällande kunder som ringer och har åsikter om saker och ting som de inte ska ha åsikter om. Ställer frågor och tar en massa viktig tid i anspråk. Bättre att ordna ett slags såll som fångar upp de där jobbiga resenärerna.

Man har lärt sig av de stora shoppingdatorhusen - se till att hålla ryggen fri. Vi bara säljer de här produkterna - men något ansvar därutöver har vi inte ...

Läs i DN om denna fiffiga idé. "SL:s kundtjänst säljs ut"

Frågan man ställer sig är vad SL egentligen gör. Tågen körs numer av ett företag från Hong Kong ...

Åter sätter stadshuset spaden i Stockholm

Det byggs och planeras som aldrig förr. Nu ska det byggas på höjden. Vid Sergels torg finns den här underbara skulpturen av Lasse Andréasson. Här kan man stå och begrunda det gamla Klara som gick upp i rök i mitten av 1900-talet.
Däremot var det lugnt på Djurgården ...

... och en ny klocka har vi förärats

Ett pysmysigt kontor ... ??

Jag är verkligen glad att jag inte arbetar på kontor. Dagens inredningsideal är som bilden ovan. Vit färg och fyrkantigheter (ibland piffar man upp det med lite grått och brunt). I det här kontoret sitter Statens Fastighetsverk som förvaltar de flesta av våra historiska byggnader (ett annat är Vasakronan som var statlig men såldes ut av nuvarande regering - där ingick några fängelser och lite domstolsbyggnader - kan vi ju lika gärna privatisera). OBS, här på bilden är det inte flyttning på gång. De är i full verksamhet här, de sitter faktiskt och jobbar här (sic).

Sverige vill ju vara modernt. Så vi sitter tydligen gladeligen i detta designgetto - kontor efter kontor efter kontor ...

Om ni flanerar i Stockholm så kika in i kontorsskyltfönstrena. Majoriteten har en liknande inredning - det säger väl en hel del ... Det påstås också att vi i Sverige är bra på design ... jag tvivlar. Flanerar man i Stockholm och gör det ofta slås man över likriktningen som råder.

Jag lär återkomma med fler exempel.

Det är inte ofta jag citerar långt ...

Det är sällan jag har långa citat men Johan Jönson skrev något väldigt bra i DN idag - sen kanske det äro förbjudet med långa citat ...

"moderatstaden Stockholm nu en plats varifrån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen, och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sina hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva"

Kan inte annat än att hålla med. Läs hela hans text här.