Det svarta och det vita samt en del grått ...

Inom den del av livets människoyttringar som vi alla måste se, arkitekturen, har den svarta färgen blivit central. På väg till Göteborg häromdan åkte jag förbi Sundbyberg. Där står ett nytt kontorshus färdigt som har namnet "Black Building". Ett riktigt mussolinikontorshus som jag tycker speglar nutiden alldeles perfekt med sin kyla och svarthet. Och det finns fler exemplar av samma husfärgideal.

På 1700-talet kallades Stockholm den gula staden. Den lätta ljusgula färgen var något av ett signum för rokokkostaden Stockholm. Man kan ännu se den på några byggnader: Katarina Kyrka, Arvfurstens Palats. Men vid sekelskiftet in till 1900-talet blev istället den tunga bruna färgen populär och goda exempel är Slottet, Riksdagshuset och Operan och rätt många bankbyggnader från den tiden.
2000-talet är vitt och svart och lite grått - en och annan röd o gul plexiglasbit syns dock ibland. Ta gärna en promenad och gå runt bland en del av våra nybyggda hus i Stockholm och förundras över färgsättningen. Pröva också att slå upp en tidning med bostadsannonser och se färgsättningen och inredning. Varje bild den andra lik.

Nog med gnäll. Frågan är egentligen: Vad säger dessa hus om vår tid? Vad säger denna likriktning inom inredningen om vår tid? Vad säger all denna vithet och svarthet om våra liv? Säger den månde att vi ängslas? Lider brist på egna idéer? Att medelklassen gör allt för att bli än mer trist? En vilsenhet?

Kan det vara så att den människa som köper sig en nybyggd bostadsrätt i tex Stockholm tror "att så här ska det vara"? För att passa in i normen måste jag ha totalt vitt, grå fyrkantig soffa och inget på väggarna och en singelorkidé i fönstret? Vem vill man visa detta för (de andra som har likadant?). Jag är osäker på vad det speglar men jag tycker att det finns intressanta frågor att ställa om vad nutidens arkitektur säger om samhället vi lever i.

Här nedan några nybyggda hus i Stockholm.

Häng med på en vandring på det döende Södermalm!

På lördag är det premiär med en vandring på Söder - Kring Katarina kyrka. Jag har väl traskat runt där på Söder nu med mina vandringar i över 10 år (turen Söders Höjder fyller nog 11 år i år). Mycket har hänt och alla ändringar känns väl inte direkt upphetsande av det som kommit. Framför allt har alla omvandlingar från hyresrätt till bostadsrätt satt sina spår. Roliga originella människor av stor blandning har bytts ut mot strömlinjeformade medelklassmänniskor (ett litet hopp i mörkret finner ni här).

På sina håll gläds man åt att "trendiga" caféer och välkända modebutiker slagit upp sina portar. Därtill kommer uttryck som "Sofo". Lanserat för ca fyra år sedan och nu ett väletablerat namn hos den som kan "sitt" Söder. Man ska även dra åt sig öronen när människor från mer väletablerade stadsdelar drar sig mot en gammal arbetarstadsdel - då har själva området dött. I Göteborg finns tex det gamla Haga. Dit "kan man numer gå och äta" sade en dam från Fiskebäck häromsistens, vilket för min del vara lika med döden för stadsdelen - pricket över i:et s.a.s.

Haga är en kullis. Södermalm likaså. Tyvärr.

Götgatan är ett slående exempel. För några år sedan en mycket blandad och intressant gata vad gäller butiker och krogar. Går man puckeln i dag ser det ut som vilken förortsgalleria som helst (med undantaget Söderbokhandeln). Att många ser det som en intressant gata i dag säger lite om vad vi lever i för tid. Man inväntar snart att någon götgatshistorielös människa skriver en roman om gatan som tappat sin historia *s*.

Men häng gärna med på en vandring kring Katarina. Jag kan inte garantera att vi slipper någon inflyttad Östermalmare som går med en poesibok och läser högt men jag berättar gärna om det gamla Södermalm som på 10 år ändrats grundligt.

Däremot kan jag tipsa om ett stänk av det gamla trevliga Södermalm: Giffis på Hornsgatan 67. Ett av stadens trevligaste fik (och jag säger det direkt här, det lär inte hamna i någon koncepttidning med tillnamn "trendigt", vilket är själva poängen). Jag tror faktiskt inte att det serveras "latte" där ...

Det sägs att man idag söker det originella - jag är tveksam. Ängsligt följer de flesta en och samma snitslade bana. Men Giffis har trevligt klientel och jag är glad att jag hann träffa ett antal gamla söderbor och hört deras berättelser.

Gräddfiler i T-banan - VIP

Vissa aprilskämt kan ibland ha mer sanning i sig än vad till en början tror. Eller snarare säga mer om tillståndet i tidsandan än vad man anar. I DN i dag, 1 april, hade man som aprilskämt att SL skulle sälja speciella biljetter, vip-kort, som gav innehavaren speciella förturer. Man skulle hamna först i kön, alltid ha sittplats m.m.

Hade man gjort ett liknande skämt för låt oss säga 10 år sedan?
Tror inte det ...

Vi har sedan 90-talet genomlevt en tid av gräddfilssystem som omskapat vår tids människa till att tro på pengarnas totala makt. På Centralstationen i Stockholm finns exempelvis SJ Lounge för den speciella SJ-resenären (långt bort från "SJ som hela folkets järnväg" - se gärna länken och begrunda bilden som säger en del - där låg faktiskt en gång i tiden Centralens Café - se filmen "Morrhår och ärtor" för att se hur det då såg ut). Där sitter numer de som har speciella biljetter och absolut inte de som inte har speciella biljetter. VIP systemet är i total kraft överallt. Från LO-folk till bankdirrar till Centralstationen till ökade ekonomiska skillnader mellan hög och låg.

Skämtet kan väl snarare ses som en framtid om vi inte börjar se vissa saker som nödvändiga: exempelvis en solidaritet mellan människor. Där vi har en ickeprivatiserad kollektivtrafik som innefattar alla. Där vi har en ickeprivatiserad tågtrafik som innefattar alla (utan VIP Lounge etc). En Centralstation för alla. Ett framtidsvision med låga priser på kollektiva färdmedel för alla. Sjukvård utan gräddfiler för alla. Skolor utan gräddfiler.

Möjligen kommer denna kris vi är i att sätta käppar i hjulet för att aprilskämtet någonsin blir en realitet. Det ser ju ut som om det mullrar ur folkdjupen i världen. Kanske det sista vip-skämtet dragits ...