Inte helt oväntat toppade Stockholms Auktionsverk med ett rekord på Carl Fredrik Hill. Landskapsmotivet "Afton", utförd i Paris 1877/1878, gick för 6,9 milj. (utrop: 3 500 000-4 000 000)
Min personlig favorit på auktionen var Axel Fridells, Dam och herre vid restaurangbord, 1918, (Utrop: 45 000-50 000) gick för 160.00. Hade jag varit stadd i kassan hade den åkt upp på väggen hemma. En pastell som höll internationell klass.
Övriga starka noteringar över utrop var: Anshelm Schiultzberg, Höstdag vid Loing (Utrop: 400 000-600 000) 1 milj. prick. Carl Milles, Dansande menad, 1951, modellerad 1912-13, (Utrop: 60 000-80 000) gick för 370 000. Man får minnas att slutpriset ska ha ca 25 % extra till auktionshuset. Gustaf Fjaestad, Fjällbjörkar i vintersol, (Utrop: 125 000-150 000) gick för 390 000
Vad gäller det internationella måleriet fastnaden jag för "Dansande flicka i parklandskap". En dam utförd i rokoko av Charles le Clercq som uppenbarligen fler gillade då den gick för 170.000 med (utrop 30 000-40 000). Utropet kändes lågt redan från början. Det gick även en rätt besynnerlig Renoir. Ett porträtt utfört i som det kändes mer skissartad form "Etude de Jeune fille et fleur". Den lilla tavlan, 12,5 x 15 cm, gick för 460.000 (Utrop: 300 000-350 000)
fredag 27 november 2009
onsdag 25 november 2009
Så skjuter vi med de tunga kanonerna ...
Mina kära vänner. Gör ingenting på ideel bas. Skapa inte ett samhälle med lokal förankring (Såvida inte: tillåtet lokalt uttryck för lokal förankring är uttrycket, levnadssättet, bostadsrätt - som håller sig inom ett specifikt avgränsat området och ett specifikt avgränsat antal individer - de som befinner sig inne i själva föreningen och som bara kan köpas ut eller köpas in). Lägg er inte i vad er kommun bestämmer - närdemokrati är bara dumheter. Vill man riva ert badhus sitt tysta - varken säg emot eller håll med. Bara håll tyst. Vill man riva ert daghem, bocka, ha mössan i hand och gå till banken och ta ett lån och var en god konsument. Se till att köpa er Ert hem och var tyst - låt styrelsen sköta verksamheten. Låt kommunen styra Er stad. I en sann demokratisk anda får ni säga er mening var fjärde år - däremellan är det bara att följa den linje som dras fram. Dialog är bara ett ord. Pluralism och mångfald bara en fin dekoration i partiprogrammen. Låna er ur krisen. Har ni inget jobb, bli en coach.
Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.
Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.
Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.
I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...
Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.
Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.
Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.
Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.
I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...
Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.
tisdag 24 november 2009
Internationella dag 1 Bukowskis
På tisdagen inleddes veckans stora kvalitésauktioner med Bukowskis som först ut.
Första dagen blev stillsam. Inga större prissensationer. Det som dock slog i topp var en fin tavla av Julia Beck, "Nénuphars (Näckrosor)". I en skör impressionistisk ton (utrop 200.000-250.000) drog den upp till 800.000. Fram till 2009 hade verket hängt i en fransk privatsamling. Därutöver var det de vanliga som toppade i pris: Zorn och Larsson. Några låg inom utrop, några under och någon blev osåld.
”I lövsprickningen”, ett parismotiv av Carl Larsson utfört 1881 gick en bit över utrop för 2 950 000 (utrop 1 500 000 – 2 000 000). Däremot blev "Skolhushållet / Lisbeth dukande bordet" daterad 1908 osåld (Utrop: 1 700 000 – 2 000 000). Ännu en av dessa larssontavlor där han inte får in sina figurer på ett vettigt sätt. Lisbeth svävar här en bit över golvet och känns gigantisk i förhållande till möblemanget. Det är faktiskt slående ofta Carl Larsson får in sina figurer fel i sina motiv. Hur det än var så förblev tavlan osåld.
Anders Zorn's "Vått" från 1910 gick inom utrop för 1 725 000 (Utrop: 1 500 000 – 2 000 000) medan "Skeri-kulla (Skeri Emma)" från 1911 inte orkade upp inom utrop, den gick för 1 950 000 (Utrop: 2 000 000 – 2 500 000).
Toppobjektet på auktionen var en Helene Schjerfbeck. Denna gudomliga finska konstnärinna som är den enda i Skandinaven av riktigt internationell klass (Strindberg ingår till viss del, vissa verk, i den klassen). Zorn får ursäkta, (Carl Larsson kan inte ens nämnas i sammanhanget) - det är klasskillnad. "Katri" for i alla fall iväg för 3,9 milj. (inom utrop 3 000 000 – 4 000 000) och det kan förmodligen ses som rätt billigt för en dylik Schjerfbeck om man jämför internationellt.
I morgon inleder Stockholms Auktionsverk sin auktion.
Första dagen blev stillsam. Inga större prissensationer. Det som dock slog i topp var en fin tavla av Julia Beck, "Nénuphars (Näckrosor)". I en skör impressionistisk ton (utrop 200.000-250.000) drog den upp till 800.000. Fram till 2009 hade verket hängt i en fransk privatsamling. Därutöver var det de vanliga som toppade i pris: Zorn och Larsson. Några låg inom utrop, några under och någon blev osåld.
”I lövsprickningen”, ett parismotiv av Carl Larsson utfört 1881 gick en bit över utrop för 2 950 000 (utrop 1 500 000 – 2 000 000). Däremot blev "Skolhushållet / Lisbeth dukande bordet" daterad 1908 osåld (Utrop: 1 700 000 – 2 000 000). Ännu en av dessa larssontavlor där han inte får in sina figurer på ett vettigt sätt. Lisbeth svävar här en bit över golvet och känns gigantisk i förhållande till möblemanget. Det är faktiskt slående ofta Carl Larsson får in sina figurer fel i sina motiv. Hur det än var så förblev tavlan osåld.
Anders Zorn's "Vått" från 1910 gick inom utrop för 1 725 000 (Utrop: 1 500 000 – 2 000 000) medan "Skeri-kulla (Skeri Emma)" från 1911 inte orkade upp inom utrop, den gick för 1 950 000 (Utrop: 2 000 000 – 2 500 000).
Toppobjektet på auktionen var en Helene Schjerfbeck. Denna gudomliga finska konstnärinna som är den enda i Skandinaven av riktigt internationell klass (Strindberg ingår till viss del, vissa verk, i den klassen). Zorn får ursäkta, (Carl Larsson kan inte ens nämnas i sammanhanget) - det är klasskillnad. "Katri" for i alla fall iväg för 3,9 milj. (inom utrop 3 000 000 – 4 000 000) och det kan förmodligen ses som rätt billigt för en dylik Schjerfbeck om man jämför internationellt.
I morgon inleder Stockholms Auktionsverk sin auktion.
Fimmelstången - skylten tas ner
En god vän till mig plockar idag ner skylten på Kindstugatan i Gamla stan som det står Fimmelstången på. Hon har nu sålt sin keramiska verkstad och plockat ur sin atalje. Tiden rullar och inget är för evigt.Här på denna ärevördiga adress har jag och en drös andra stadsvandrare och guider stannat till och berättar om den krog som låg på platsen 1674. Den berömda krogen Fimmelstången. Berömd, legendarisk. Ett historiskt namn som levt vidare på en skylt på Kindstugatan och i historiens böcker och på berättarnas tungor. Tills idag.
Lasse Lucidor, poet och bohem, stacks 1674 ner av kapten Arvid Storm här inne på grund av en obesvarad skål i ett krogslagsmål. Hårda bud på 1600-talet vid krogarnas bord. Det var nu länge sedan och länge sedan krogen lades ner. Men någon gång på 1900-talet var det en klipsk en som tog tillbaka namnet och det kom upp en skylt. På den stod Fimmelstången. Vi som går och berättar om Gamla stans historia fick det visuelt enklare med skylten. Marknadsmässigt har det absolut gett platsen, där lokalen min vän sålt ligger, en extra puff, en extra PR.
Men tiderna förändras. Min vän ringde mig och sa att den nya ägaren ville ha bort skylten. Det ska upp nya namn och det var inte hennes uppgift att ta ner den skylten. Så min vän sålde den till mäklaren som krängde lokalen - han son ville i alla fall ha den ... Det slog mig att det "passar verkligen vår tid". Idag skaffar man sig inte ett ställe och driver det vidare med samma namn. Tar över ett anrikt inarbetat namn. Nej, man ska fram med sitt namn. Riva ut och bygga på sitt eget sätt (och detta sitt "eget sätt", och här har jag erfarenhet, blir allt som oftast väldigt väldigt likt alla andra "individualister" som kryllar omkring oss just för tillfället - jag kallar det den klonade världen). Tradition, eller att föra något vidare, ligger inte i vår tid. Och det tycker jag är Sorgligt.
Vad ska jag säga nästa gång jag står utanför denna historiska plats och "Fimmelstången" inte dinglar där i luften? Jag kan inte begripa hur man tänker? Platsen är känd, namnet är som en klockas klang från Storkyrkan, Nils Ferlin (Poet sic) har diktat om Fimmelstången och jag vet inte hur många som frågat mig var den "där Fimmelstången" ligger ... nu får det svårare att hitta det.
Vill man inte ha kunder?
Zemla min vän, du hade i alla fall grym stil på din butik och det låg kaskader av stänk av poesi i dina ting som du hade där. Och vems stövel var det du hade utanför? van Goghs, eller Walle´s plantasko ...
torsdag 19 november 2009
Rädda Aspuddsbadet och gå på Badhusfestival
nr 1. 21 november är det Badhusfestival - se affish i slutet av artikeln.
En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.
I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.
Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).
Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...
Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.
Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.
Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,
Peter Frisk, 19 november, Stockholm
På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"
Nu vaktar vi vårt badhus!
Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.
Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.
Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare
En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.
I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.
Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).
Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...
Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.
Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.
Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,
Peter Frisk, 19 november, Stockholm
På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"
Nu vaktar vi vårt badhus!
Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.
Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.
Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare
onsdag 18 november 2009
Pierre-Auguste Renoir på Grand Palais, Paris
På Grand Palais vid Champ-Elysses pågår mellan 23 september 2009 och 4 januari 2010 en härlig utställning med verk av rosens beskyddare Pierre-Auguste Renoir (1841-1919). Utställningen koncentrerar sig på Renoirs konstnärsskap efter år 1900. Här möter besökaren genom 100 verk, målningar, teckningar och skulptureren, en mogen Renoir. Därtill verk av bl.a. Picasso, Matisse, Bonnard m.fl. för att jämföra med de då samtida konstnärerna.Efter 1900 blev Renoir en antagonist mot allt vad den moderna världen stod för. Han inför den tidlösa Arcadia - ett hem för paradisisk oskuld och stilla lycka - i sitt sätt att se på världen. Konstnären önskade också att hans målningar skulle vara dekorativa och levandegöra väggarna.
Det var ganska många porträtt och nakna knubbiga kvinnorna som tyvärr blir lite tråkigt i längden. Picasso tycktes dock inte tråkas ut, då han tog upp de här knubbiga kvinnorna på 20-talet i sitt måleri. Vilket kan ses på utställningen.
Det är något märkligt med Renoirs porträtt. Kvinnorna har något märkligt kisande i sina blickar och ibland skelar de märkbart - det är kanske det som föder deras charm? En lätt vindögdhet som får ett skimmer av mystik i sig? I deras blickar finns ett frånvarande.
Paris var inneslutet i höstfärger vid mitt besök och jag fastnade för några landskap i denna kolorit - den höstliga. En av dessa var ”Paysage à Beaulien” från 1893. (foto: Peter Frisk, vid Champs Elysse, Grand Palais)En målning som verkligen stack ut och dekorerade väggarna på Grand Palais var ”Les Laveuses” från 1912. Här ser betraktaren verkligen vad en renoirtavla i mästarskick kan åstadkomma i ett rum och i ett öga. Var man än såg sig i rummet fanns den där lysande och tog sin plats. Två tvättande kvinnor. Den tavlan ensam på en vägg ... (på bild här ger den inte alls samma utstrålning som i verkligehten). På avstånd fungerar målningen som en blinkande lampa: "se på mig!", och ett renoircitat dyker upp:
”Jag vill att det röda ska låta som en klockas klang”.
En annan höjdpunkten var en kort treminutersstumfilm. Renoir sitter ålderdomlig med krumma tejpade fingrar och målar - reumatismen drabbade honom och 1904 vägde han mindre än 50 kg och från 1910 var han helt bunden till rullstol - en kvinnlig assistent trycker fast penseln i de ihoptryckta knöliga händerna och en annan person klämmer fast en cigg i den andra handen. Gubben Renoir drar in och puffar ut rökringar ur både näsa och mun samtidigt som han blinkar mot kameran och gör pillemariska miner. Han börjar åter måla och småskämtar med de två herrarna som sätter sig och Renoir pratar vidare och det syns att de har otroligt roligt med denne målare. Hur gammal han än blev så var han tydligen alltid en ung målare i sitt sinne. En fräschör och ungdom lyser ut ur hans tavlor av lycka och glädje likväl som ut ur han själv. I detta skick målade han en gigantisk tavla, "Les Baigneuses" också den på utställningen, som blev hans sista.
"Det unika och storartade i Renoirs sena arbeten är att det aldrig faller någon skugga eller förtvivlan eller livsleda mot de friska av den kroniske sjuke gamle mannen. De formar sig besynnerligt nog till en lycklig hymn av livet" (Peter H. Feist, Taschen). Det finns en del att lära i den livsfilosofin...
År 1913 sa den gamle mästaren att att det tagit honom femtio år att komma dit han var nu, och att ”det var långt kvar” till fulländning. Fulländade blir aldrig mästare, de är mästare därför att de alltid lär sig sig saker. Denne, som jag kallar honom, rosens beskyddare, dog den 3 december 1919 och det sägs att det sista ord som kom över hans läppar var ”blommor …”
Åker ni till Paris, se utställningen, den är värd det.
Grand Palais hemsida.
Peter Frisk 18 november, Stockholm
Recension i DN 17 december 2009.
torsdag 12 november 2009
"200 One Dollar Bills" toppade i New York
Det rasslade till rejält i går i New York när det var dags för höstens stora "Contemporary Art Evening Auction" på Sotheby's. Auktionisten Tobias Meyer började lite lätt med $6 milj för Warhols "200 One Dollar Bills" vilket dubblades direkt och slutpriset blev $43.7 miljoner (308,3 SEK milj).
Hela auktionen blev en lyckad tillställning för Sotheby's och här bjöds det som om ingen finanskris existerat eller kommer att existera. Auktionen drog i alla fall in $134.4 milj och det i stort sett det dubbla i förhållande vad man satt priserna - utropet låg på $67.9 milj. Endast två av 54 verk blev osålda.
Läs mer här - NYT
Slutpriser här - Sotheby's
Hela auktionen blev en lyckad tillställning för Sotheby's och här bjöds det som om ingen finanskris existerat eller kommer att existera. Auktionen drog i alla fall in $134.4 milj och det i stort sett det dubbla i förhållande vad man satt priserna - utropet låg på $67.9 milj. Endast två av 54 verk blev osålda.
Läs mer här - NYT
Slutpriser här - Sotheby's
måndag 9 november 2009
Stockholms fulaste hus? ... en ny kåk anno 2009
Man ville få en levande stad. Man ville bort från det gråa 60-talet med all betong ... vad fick vi? Året är 2009 och undertecknad står vid Torsgatan och undrar: "Vad ska det här huset få för färg på fasaden för att lätta upp stämmningen här i staden ... tro?"
Men nej. Det ska vara så här. Grått. Stelt. DDR-aktigt. Är det framtidens arkitektur vi ser här vid Torsgatan? Är det så här den fortsatta överbyggnaden av spårområdet kommer att te sig? Välkommen till Dödsstjärnan. So long Stockholm - än en gång mosas skönhet för betong och glas (Shellmacken var allt snyggare och funkisbyggnaden Restaurang Rotundan).
En gång i tiden kallade man Stockholm för den gula staden - den lyste som en sol.
Det som byggs idag är inte bra - vi uppför total skräp. På Stockholm stads egen hemsida står om området: "En levande stadsmiljö har nu ersatt den trista och skräpiga miljön längs järnvägen vid och kring Norra Bantorget". Ja det blev glatt ...
Läs mer om projektet här i officiell form.
Men nej. Det ska vara så här. Grått. Stelt. DDR-aktigt. Är det framtidens arkitektur vi ser här vid Torsgatan? Är det så här den fortsatta överbyggnaden av spårområdet kommer att te sig? Välkommen till Dödsstjärnan. So long Stockholm - än en gång mosas skönhet för betong och glas (Shellmacken var allt snyggare och funkisbyggnaden Restaurang Rotundan).
En gång i tiden kallade man Stockholm för den gula staden - den lyste som en sol.
Det som byggs idag är inte bra - vi uppför total skräp. På Stockholm stads egen hemsida står om området: "En levande stadsmiljö har nu ersatt den trista och skräpiga miljön längs järnvägen vid och kring Norra Bantorget". Ja det blev glatt ...
Läs mer om projektet här i officiell form.
20 år efter murens fall ...
Det är den 9 november och det finns all anledning att reflektera över tiden som gått sedan 1989. Vad har hänt under de 20 år som förflutit sedan denna förhatlig mur föll. Att de stora möjligheternas tid öppnade sig efter den 9 november 1989 är i stort sett alla som skriver om den tiden överens om.
Den 9 november 1989 är en av de riktigt stora datumen i världshistorien och varenda människa som idag går runt på jorden är fullständigt inblandad i denna historiska vändpunkt. Från det datumet blev världen på en natt något helt annat och det är ingen klyscha.
När man nu läser om det idag är det påfallande hur många gånger det känns som vi efter 1989 gick in i lyckoriket medan några fåtal ser att en jättechans till en annan värld förspilldes kort efter det euforiska första halvåret efter 9 november 1989. Läget var gynnsamt för något helt nytt. Glädjen rådde (det räcker med att se bilderna från de underbara dagarna i Belin den 9:e och framåt). En förhatlig mur var väck och Europa var inte längre delat. Det två sidorna kunde nu mötas.
Skedde det?
Tyvärr inte. Den västliga alliansen bestod och tog över utan pardon.
Den västliga sfären kom att inkorporera den östliga med får man väl säga hull och hår, inte i det system som rådde i väst innan 1989 utan i något nytt, som mer liknade den värld som existerade innan 1914. En tid och era som hos vissa bedömmare har kallats kapitalismens tidsålder. I väst bedrevs, med nedmonteringens början, ännu välfärdssystemet, ett system som aldrig kom det nu fria öst till del och som under 20 år fortsattes att nedmonteras i väst (privatisering) - vad än man säger i de fina politiska salongerna idag.
Den rena kapitalistiska tidsåldern rådde fram till 1914 då första världskriget bröt ut (av vilken orsak får de stora experterna dividera om). Världskriget förde i alla fall fram till revolutionen i Ryssland. Sovjtryssland kom sedan efter andra världskriget att lägga under sig halva Europa med den s.k. Warsawapakten och sätter den fria världen i skräck - åtminstone hos de som sköter pengarna. Detta hot - det kommunistiska hotet mot den fria världens kapital - sätter den fria världen i skräck och man anpassar sig efter rådande läge och ett välfärdssystem föds. Ett system som kapitalet aldrig släppt fram utan hotet från kommunismen. Man får vara lite försiktig, passar sig för att reta upp massan, säljer och köper lite mer i smyg och olika reformer dyker upp - det växer fram en social välfärd (som inte skulle ha skapats innan t.ex. 1914 då motpolen inte existerade i det här fallet öst).
Man kan tycka vad man vill om sovjetsystemet och den kommunism som fanns där - min åsikt är att den stank - men utan den hade vi idag inte haft 350.000 svenskar (mestadels s.k. vanligt folk) som årligen åker till Thailand och platt-tv i var och varannat hem m.m. Det var helt enkelt det kalla kriget som skapade en hyffsad välfärd i väst och det var det vanliga folket i öst som betalde priset.
När så muren föll fanns det fler alternativ för den historiska utvecklingen. Det fanns fler vägar än en att välja (läs gärna en artikel i DN om recensionen av en bok som tar upp några olika vägval som historien kunde ha tagit - "Allt kunde ha blivit bättre"). De som nu satt med dirigentpinnen var topparna i det fria väst. Och vi i väst valde övertagande och inkorporering in i vårt system med vissa östliga korrigeringar - så lite offentligt ägande som möjligt och så mycket privatiserande som möjligt vilket sedan också blev ledstjärnan i väst (ett gott exempel är Sverige).
Alternativet som valdes kan kanske ses som ett ganska dåligt val i hitoriens backspegel. Väst lovade ryssarna att NATO skulle aldrig utvidga en meter och kort därefter var i stort sett hela Europa med i NATO och ryssarna började direkt tala om revansch och upprustning. Ryssarna fick än mer grogrund när så västliga ekonomiska experter for i klasar till "framtidens land" - för att introducera en speciell form av marknadsekonomi som blev en kapitalistisk chockterapi där en mycket liten del av befolkningen fick allt och majoriteten förlorade det lilla sparkapital man hade och landet återgick till det läge man hade innan 1917. En lite priviligierad klass som styrde den fattiga massan. Väst applåderade framsteget.
Till detta ovanstående får man se västdiplomatins totala misslyckande i jugoslavienfrågan som har sitt ursprung i den diplomatiska väg man valde -90 (att splittra än att förena). Här skulle vara intressant att se en mer kritisk granskning av t.ex. Carl Bildts inblandning som enligt mig inte förkortade problemen i området (förövrigt tycker jag att Bildt har alla egenskaper som en diplomat inte ska inneha). Inbördeskriget i Jugoslavien och dess förfärliga följder i splittring och människoliv var starkt kopplad till den väg som valdes av västdiplomatin efter 1989. Väst förde dirigentpinnen och misslyckades i väldigt mycket tyvärr - bland annat i det forna Jugoslavien.
Redan under 1990-talets början tippade historikern Hobsbawm att när nu det kommunistiska hotet försvunnit skulle världen åter skåda en ganska rå kapitalism som liknade den som fanns innan 1914. Och han fick till stor del rätt.
Det är inte så säkert att vi 1989 gick ett steg framåt. Den första tiden sprang vi framåt men sen hamnade vi ett steg bakåt in i i pre-1914-tal. Visst får många det bra numer. Visst blomstrar Indien och Kina och Dubai och Moskva. Men många betalar också stort för denna nya tid. Välfärden har ständigt sedan 1989 varit på tillbakagång. Privatiseringarna liknar mer och mer tiden kring 1800-1900. Uttryck som mer passade 1890-talets överklass dyker lika ofta upp under 2000-talet. Det pyr under ytan. Nya osynliga murar reses. Ojämlikhet, klassskilnader och en totalindividualistisk människosyn har växt sig stark. Främlingsfientligheten tilltar och man förvånar sig att det brinner i förorten ... (vilket förmodligen bara är en början på något annat).
Men vi får jubla idag över dennna förhatliga murs fall och ta nya tag - historien är inte slut.
Vi kanske skulle ställa oss framför spegeln och titta på oss själva denna dag? Hur förvaltade vi fallet? Kunde vi ha gjort på ett annat sätt? Kan vi förändra och förbättra och göra världen mer jämlik utan hotet av ett skräckvälde? Eller får vi leva med att det är pengarna som får världen att rulla?
Peter Frisk den gråa morgonen den 9 november 2009
Läs även en gammal artikel som tar upp lite av ämnet:
"Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter"
Mer här DN 1,
Den 9 november 1989 är en av de riktigt stora datumen i världshistorien och varenda människa som idag går runt på jorden är fullständigt inblandad i denna historiska vändpunkt. Från det datumet blev världen på en natt något helt annat och det är ingen klyscha.
När man nu läser om det idag är det påfallande hur många gånger det känns som vi efter 1989 gick in i lyckoriket medan några fåtal ser att en jättechans till en annan värld förspilldes kort efter det euforiska första halvåret efter 9 november 1989. Läget var gynnsamt för något helt nytt. Glädjen rådde (det räcker med att se bilderna från de underbara dagarna i Belin den 9:e och framåt). En förhatlig mur var väck och Europa var inte längre delat. Det två sidorna kunde nu mötas.
Skedde det?
Tyvärr inte. Den västliga alliansen bestod och tog över utan pardon.
Den västliga sfären kom att inkorporera den östliga med får man väl säga hull och hår, inte i det system som rådde i väst innan 1989 utan i något nytt, som mer liknade den värld som existerade innan 1914. En tid och era som hos vissa bedömmare har kallats kapitalismens tidsålder. I väst bedrevs, med nedmonteringens början, ännu välfärdssystemet, ett system som aldrig kom det nu fria öst till del och som under 20 år fortsattes att nedmonteras i väst (privatisering) - vad än man säger i de fina politiska salongerna idag.
Den rena kapitalistiska tidsåldern rådde fram till 1914 då första världskriget bröt ut (av vilken orsak får de stora experterna dividera om). Världskriget förde i alla fall fram till revolutionen i Ryssland. Sovjtryssland kom sedan efter andra världskriget att lägga under sig halva Europa med den s.k. Warsawapakten och sätter den fria världen i skräck - åtminstone hos de som sköter pengarna. Detta hot - det kommunistiska hotet mot den fria världens kapital - sätter den fria världen i skräck och man anpassar sig efter rådande läge och ett välfärdssystem föds. Ett system som kapitalet aldrig släppt fram utan hotet från kommunismen. Man får vara lite försiktig, passar sig för att reta upp massan, säljer och köper lite mer i smyg och olika reformer dyker upp - det växer fram en social välfärd (som inte skulle ha skapats innan t.ex. 1914 då motpolen inte existerade i det här fallet öst).
Man kan tycka vad man vill om sovjetsystemet och den kommunism som fanns där - min åsikt är att den stank - men utan den hade vi idag inte haft 350.000 svenskar (mestadels s.k. vanligt folk) som årligen åker till Thailand och platt-tv i var och varannat hem m.m. Det var helt enkelt det kalla kriget som skapade en hyffsad välfärd i väst och det var det vanliga folket i öst som betalde priset.
När så muren föll fanns det fler alternativ för den historiska utvecklingen. Det fanns fler vägar än en att välja (läs gärna en artikel i DN om recensionen av en bok som tar upp några olika vägval som historien kunde ha tagit - "Allt kunde ha blivit bättre"). De som nu satt med dirigentpinnen var topparna i det fria väst. Och vi i väst valde övertagande och inkorporering in i vårt system med vissa östliga korrigeringar - så lite offentligt ägande som möjligt och så mycket privatiserande som möjligt vilket sedan också blev ledstjärnan i väst (ett gott exempel är Sverige).
Alternativet som valdes kan kanske ses som ett ganska dåligt val i hitoriens backspegel. Väst lovade ryssarna att NATO skulle aldrig utvidga en meter och kort därefter var i stort sett hela Europa med i NATO och ryssarna började direkt tala om revansch och upprustning. Ryssarna fick än mer grogrund när så västliga ekonomiska experter for i klasar till "framtidens land" - för att introducera en speciell form av marknadsekonomi som blev en kapitalistisk chockterapi där en mycket liten del av befolkningen fick allt och majoriteten förlorade det lilla sparkapital man hade och landet återgick till det läge man hade innan 1917. En lite priviligierad klass som styrde den fattiga massan. Väst applåderade framsteget.
Till detta ovanstående får man se västdiplomatins totala misslyckande i jugoslavienfrågan som har sitt ursprung i den diplomatiska väg man valde -90 (att splittra än att förena). Här skulle vara intressant att se en mer kritisk granskning av t.ex. Carl Bildts inblandning som enligt mig inte förkortade problemen i området (förövrigt tycker jag att Bildt har alla egenskaper som en diplomat inte ska inneha). Inbördeskriget i Jugoslavien och dess förfärliga följder i splittring och människoliv var starkt kopplad till den väg som valdes av västdiplomatin efter 1989. Väst förde dirigentpinnen och misslyckades i väldigt mycket tyvärr - bland annat i det forna Jugoslavien.
Redan under 1990-talets början tippade historikern Hobsbawm att när nu det kommunistiska hotet försvunnit skulle världen åter skåda en ganska rå kapitalism som liknade den som fanns innan 1914. Och han fick till stor del rätt.
Det är inte så säkert att vi 1989 gick ett steg framåt. Den första tiden sprang vi framåt men sen hamnade vi ett steg bakåt in i i pre-1914-tal. Visst får många det bra numer. Visst blomstrar Indien och Kina och Dubai och Moskva. Men många betalar också stort för denna nya tid. Välfärden har ständigt sedan 1989 varit på tillbakagång. Privatiseringarna liknar mer och mer tiden kring 1800-1900. Uttryck som mer passade 1890-talets överklass dyker lika ofta upp under 2000-talet. Det pyr under ytan. Nya osynliga murar reses. Ojämlikhet, klassskilnader och en totalindividualistisk människosyn har växt sig stark. Främlingsfientligheten tilltar och man förvånar sig att det brinner i förorten ... (vilket förmodligen bara är en början på något annat).
Men vi får jubla idag över dennna förhatliga murs fall och ta nya tag - historien är inte slut.
Vi kanske skulle ställa oss framför spegeln och titta på oss själva denna dag? Hur förvaltade vi fallet? Kunde vi ha gjort på ett annat sätt? Kan vi förändra och förbättra och göra världen mer jämlik utan hotet av ett skräckvälde? Eller får vi leva med att det är pengarna som får världen att rulla?
Peter Frisk den gråa morgonen den 9 november 2009
Läs även en gammal artikel som tar upp lite av ämnet:
"Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter"
Mer här DN 1,
söndag 8 november 2009
Sammanfattning auktionsveckan som gick - Sotheby's & Christies
Bedömare säger att en ny optimism blåste in över konstmarknaden i veckan som gick. När de två stora auktionshusen, Christie's och Sotheby's arrangerade sina Impressionsist-moderna auktioner i New York svajade det till rejält. Christie's misslyckades medan Sotheby's presenterade ett högklassigt urval av verk till försäljning som enligt auktionshuset gjorde succe och resultatet överaskade.
På Sotheby's gick 66 verk för $181,7 milj. Flertal av dessa verk kom från en holländsk finansman som jagas av kreditorer som önskar reda pengar och då är det bara att sälja sina ting.
Christie's hade färre verk uppe, 40 st, som gick för $65,6 milj och flera blev osålda - däribland några mediokra Matisse, Sisley, Mondrian och Mondigliani.
En aspekt man bör ta i beaktning när man ser priser som är i dollar är att dollarn i sig var svag. Vilket, säger bedömmare, förde med sig att endast 29 % av köparna var amerikaner vid Christie's auktion.
En svag dollar ställer ju till en till problem när det talas om s.k. "världsrekordpriser" - vilket skedde med några verk nu i veckan (exmpelvis van Dongen, Jeune Arab, målad 1910 för $13,8 milj och André Derain's Barques au port de Collioure som gick för $14,8 milj). Det är inte säkert att en tavla är "dyrare" för att den går för mer dollar. Allt beror på hur valutamarknaden ser ut - hur världsvalutorna förhåller sig mot och till varandra. Vilken valuta priserna är satta i och hur stark/svag just den valutan är vid tillfället i fråga. En miljon i högkonjuktur är en annan 1 miljon i lågkonjuktur likväl om denna miljon växlas från låt säga Kina, Dubai, pund eller dollar eller kr. Det vore intressant att få en jämförelse om pengars reela värde i tid men en sådan uträkning är alltid svår och komplicerad. Så vi får leva med att siffran i dollar säger oss att det blev rekordpriser på dessa två verk.
Avslutningsvis kan sägas att Souren Melikian på New York Times uppfattat en trend i konstmarknaden, vad som eftersöks och som kan vara lite intressant att ta del av: "Expressiveness, color contrast and extreme structural simplicity are the three criteria that now determine success no matter which school or period is considered. It is almost as if collectors were looking at Impressionist and Modern paintings through the lens of Contemporary art." (citat)
Kommande vecka inleds försäljningen av samtida konst på Christie's och Sotheby's. Dock rapporteras det att det varit svårt att få in högklassiga verk då de flesta säljare sitter på sina tavlor för att invänta bättre priser. Däremot får auktionshusen in en del verk från de bankrutta som helt enkelt tvingas sälja sin konst (exempelvis gick en del av Lehman Brothers samlade konst på auktion i Philadelphia i veckan).
Ja, detta spel i livet ... men så rullar det på.
Artikeln byggd på följande artiklar:
"The art market: ‘When you have the right property ... you get fireworks’" FT
"A Rally Marked by Bold Strokes" NYT
"Prices Far Surpass Estimates at Sotheby’s Auction" NYT
"Degas Pastel Is Highlight of a Tepid Christie’s Sale" NYT
På Sotheby's gick 66 verk för $181,7 milj. Flertal av dessa verk kom från en holländsk finansman som jagas av kreditorer som önskar reda pengar och då är det bara att sälja sina ting.
Christie's hade färre verk uppe, 40 st, som gick för $65,6 milj och flera blev osålda - däribland några mediokra Matisse, Sisley, Mondrian och Mondigliani.
En aspekt man bör ta i beaktning när man ser priser som är i dollar är att dollarn i sig var svag. Vilket, säger bedömmare, förde med sig att endast 29 % av köparna var amerikaner vid Christie's auktion.
En svag dollar ställer ju till en till problem när det talas om s.k. "världsrekordpriser" - vilket skedde med några verk nu i veckan (exmpelvis van Dongen, Jeune Arab, målad 1910 för $13,8 milj och André Derain's Barques au port de Collioure som gick för $14,8 milj). Det är inte säkert att en tavla är "dyrare" för att den går för mer dollar. Allt beror på hur valutamarknaden ser ut - hur världsvalutorna förhåller sig mot och till varandra. Vilken valuta priserna är satta i och hur stark/svag just den valutan är vid tillfället i fråga. En miljon i högkonjuktur är en annan 1 miljon i lågkonjuktur likväl om denna miljon växlas från låt säga Kina, Dubai, pund eller dollar eller kr. Det vore intressant att få en jämförelse om pengars reela värde i tid men en sådan uträkning är alltid svår och komplicerad. Så vi får leva med att siffran i dollar säger oss att det blev rekordpriser på dessa två verk.
Avslutningsvis kan sägas att Souren Melikian på New York Times uppfattat en trend i konstmarknaden, vad som eftersöks och som kan vara lite intressant att ta del av: "Expressiveness, color contrast and extreme structural simplicity are the three criteria that now determine success no matter which school or period is considered. It is almost as if collectors were looking at Impressionist and Modern paintings through the lens of Contemporary art." (citat)
Kommande vecka inleds försäljningen av samtida konst på Christie's och Sotheby's. Dock rapporteras det att det varit svårt att få in högklassiga verk då de flesta säljare sitter på sina tavlor för att invänta bättre priser. Däremot får auktionshusen in en del verk från de bankrutta som helt enkelt tvingas sälja sin konst (exempelvis gick en del av Lehman Brothers samlade konst på auktion i Philadelphia i veckan).
Ja, detta spel i livet ... men så rullar det på.
Artikeln byggd på följande artiklar:
"The art market: ‘When you have the right property ... you get fireworks’" FT
"A Rally Marked by Bold Strokes" NYT
"Prices Far Surpass Estimates at Sotheby’s Auction" NYT
"Degas Pastel Is Highlight of a Tepid Christie’s Sale" NYT
torsdag 5 november 2009
Impressionist & Modern art evening sale i New York 4 nov
Auktionen, Impressionist & Modern" i New York den 4 november 2009 gav mestadels högre priser än var utropen var lagda på de 66 verk som var uppe på försäljning. Enbart 10 verk misslyckades att säljas. Två verk som drog upp rejält var en Derain och en Giacommeti. Enligt New York Times Carol Vogel var man mycket överaskad över de höga priserna.
Nedan några utdrag ur auktionen:
Kees Van Dongens Jeune Arabe gick en bra bit över utrop för 13,8 milj USD (100,7 milj. SEK)
Fernand Léger, Les Trois Musiciens gick en bra bit över utrop för 5,7 milj USD (41,4 milj. SEK).
Albaerto Giacometti, L'Homme Qui Chavire 19,3 milj USD (141,2 milj. SEK) (utrop 8,000,000—12,000,000 USD)
André Derain's Barques au port de Collioure med utrop 6,000,000—8,000,000 USD landade nästan på det dubbla på 14 milj USD (102,8 milj. SEK)
Camille Pissarro's Le Pont Boieldieu et la Gare D'Orléans, Rouen, Soleil
gick för 7 milj USD (61,2 milj SEK) (2,000,000—3,000,000 USD)
Femme Au Chapeau Blanc av Pierre-Auguste Renoir höll sig inom utrop på
2,8 milj USD (21 milj. SEK).
Kandinskys Krass und Mild gick en bra bit över utrop på 10,6 USD (77,4 milj. SEK)
Däremot höll sig två sena Picasso, Buste D'Homme inom utrop på 10,4 USD (75,8 milj SEK) och en tavla på Picassos då tvååriga son, Claude á deux ans, gick för 6,2 milj. USD (45,5 milj. SEK). En tredje Picasso, Femme au Chapeau vert, gick över utrop för 8,1 milj. USD (59,4 milj SEK)
Intressant för oss nordbor var en Munch, Seated Female Nudes, som dubblade från utropet till 2,7 milj USD (20,2 SEK).
Totalt sålde Sothebys för 181,820,000 USD vilket var en bra bit från satta utrop 163,000,000 USD. Att jämföras med Christie's auktion någon dag innan som drog in 65,6 milj. USD.
Prislista Sotheby's.
Nedan några utdrag ur auktionen:
Kees Van Dongens Jeune Arabe gick en bra bit över utrop för 13,8 milj USD (100,7 milj. SEK)
Fernand Léger, Les Trois Musiciens gick en bra bit över utrop för 5,7 milj USD (41,4 milj. SEK).
Albaerto Giacometti, L'Homme Qui Chavire 19,3 milj USD (141,2 milj. SEK) (utrop 8,000,000—12,000,000 USD)
André Derain's Barques au port de Collioure med utrop 6,000,000—8,000,000 USD landade nästan på det dubbla på 14 milj USD (102,8 milj. SEK)
Camille Pissarro's Le Pont Boieldieu et la Gare D'Orléans, Rouen, Soleil
gick för 7 milj USD (61,2 milj SEK) (2,000,000—3,000,000 USD)
Femme Au Chapeau Blanc av Pierre-Auguste Renoir höll sig inom utrop på
2,8 milj USD (21 milj. SEK).
Kandinskys Krass und Mild gick en bra bit över utrop på 10,6 USD (77,4 milj. SEK)
Däremot höll sig två sena Picasso, Buste D'Homme inom utrop på 10,4 USD (75,8 milj SEK) och en tavla på Picassos då tvååriga son, Claude á deux ans, gick för 6,2 milj. USD (45,5 milj. SEK). En tredje Picasso, Femme au Chapeau vert, gick över utrop för 8,1 milj. USD (59,4 milj SEK)
Intressant för oss nordbor var en Munch, Seated Female Nudes, som dubblade från utropet till 2,7 milj USD (20,2 SEK).
Totalt sålde Sothebys för 181,820,000 USD vilket var en bra bit från satta utrop 163,000,000 USD. Att jämföras med Christie's auktion någon dag innan som drog in 65,6 milj. USD.
Prislista Sotheby's.
måndag 2 november 2009
... åter till Stockholm ...
Tillbaka.
Efter några år, ja det var faktiskt fler än ett, är jag åter tillbaka till Stockholm med fru och barn och alla pinaler, ting, papper, böcker, bestick, blommor, möbler, kartonger och lådor. Ett stånkande och kånkande och till slut installerade i Enskedekrokarna den 1 november 2009 - Tallkrogen.
Pendlandet är över.
Alla dessa, i en del fall, billiga traderabiljetter, svindyra ordinära SJ-plåtar, freehertzbilar, nattbussar och transporter av bilar till och från Göteborg alt. Stockholm är nu över. Och att arrangera stadsvandringar i Stockholm och bo i Göteborg var ingen riktig höjdare.
Vad minns man då av Göteborg? Jo, nu kan det sägas. Något jag aldrig kommer att riktigt förstå är göteborgarens förkärlek att kliva på spårvagnen innan de som ska gå av har gått av. Den lilla egenheten kommer jag aldrig att riktigt förstå ... att försöka i pedagogisk form förklara att det är lite enklare om man släpper ut det som ska av innan föll liksom i död jord, ingen mening ... men rätt kul kunde det se ut.
Däremot minns jag Majorna. Fin död stadsdel med charm. Linnégatan i dis från Järntorget sett en vårförmiddag. "Kommersen", marknaden i Göteborgs vackraste hus vid Masthugget. Sjöfartsmuseet med dess lekrum. Inhoppet som medhjäpare en kväll på Musikens Hus. Lekplatsen Plikta i Slottsskogen. Den urgamla stinkande valen på Biologiska Museet, Arosenius på Göteborgs Konstmuseum, icketystheten på Göteborgs Stadsbibliotek, Norra Krokslättsgatan, Röda Sten i kvällsljus ... framochbaksidantjötet, Andra Långgatan - kul gata, besöket av min vän lopphandlaren och när denne visade sin farsas gamla antikhandel i Haga och besöken i kulturhusen i Majorna, Zenit, hållplatsen vid Kaptensgatan och framför allt våran underbara gård på Ankargatan som man gärna hade velat tagit med sig - inklusive merparten av grannarna.
Missat: Det var tänkt att en gång åtminstone träna på Majornas Boxningsklubb, men det sprack. Inte en fotbollsmatch kom svärfar och jag iväg på ... GAIS:are som han är ska han byta klubb innan han dör till ÖIS - "bättre att en ÖIS:are dör än en GIAS:are ..." Saknat: Det gamla Haga, det gamla Majorna ...
Efter några år, ja det var faktiskt fler än ett, är jag åter tillbaka till Stockholm med fru och barn och alla pinaler, ting, papper, böcker, bestick, blommor, möbler, kartonger och lådor. Ett stånkande och kånkande och till slut installerade i Enskedekrokarna den 1 november 2009 - Tallkrogen.
Pendlandet är över.
Alla dessa, i en del fall, billiga traderabiljetter, svindyra ordinära SJ-plåtar, freehertzbilar, nattbussar och transporter av bilar till och från Göteborg alt. Stockholm är nu över. Och att arrangera stadsvandringar i Stockholm och bo i Göteborg var ingen riktig höjdare.
Vad minns man då av Göteborg? Jo, nu kan det sägas. Något jag aldrig kommer att riktigt förstå är göteborgarens förkärlek att kliva på spårvagnen innan de som ska gå av har gått av. Den lilla egenheten kommer jag aldrig att riktigt förstå ... att försöka i pedagogisk form förklara att det är lite enklare om man släpper ut det som ska av innan föll liksom i död jord, ingen mening ... men rätt kul kunde det se ut.
Däremot minns jag Majorna. Fin död stadsdel med charm. Linnégatan i dis från Järntorget sett en vårförmiddag. "Kommersen", marknaden i Göteborgs vackraste hus vid Masthugget. Sjöfartsmuseet med dess lekrum. Inhoppet som medhjäpare en kväll på Musikens Hus. Lekplatsen Plikta i Slottsskogen. Den urgamla stinkande valen på Biologiska Museet, Arosenius på Göteborgs Konstmuseum, icketystheten på Göteborgs Stadsbibliotek, Norra Krokslättsgatan, Röda Sten i kvällsljus ... framochbaksidantjötet, Andra Långgatan - kul gata, besöket av min vän lopphandlaren och när denne visade sin farsas gamla antikhandel i Haga och besöken i kulturhusen i Majorna, Zenit, hållplatsen vid Kaptensgatan och framför allt våran underbara gård på Ankargatan som man gärna hade velat tagit med sig - inklusive merparten av grannarna.
Missat: Det var tänkt att en gång åtminstone träna på Majornas Boxningsklubb, men det sprack. Inte en fotbollsmatch kom svärfar och jag iväg på ... GAIS:are som han är ska han byta klubb innan han dör till ÖIS - "bättre att en ÖIS:are dör än en GIAS:are ..." Saknat: Det gamla Haga, det gamla Majorna ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
