onsdag 16 januari 2013

När någon tystnar ... för gott - ett minne över Janne Olofsman

Jag vet inte hur, jag ska börja ... men ... jag vet var det började och slutade.

En god vän i livets villervalla.
Janne Olofsman
1966 29 juli - 2012 20 dec
I går skars en stor bit ut ur mitt hjärta. Tillsammans med många många vänner bevistade jag min absolut bästa väns begravning - Janne Olofsman. Det hela var vackert och det var som sig bör musik, mycket musik och Janne låg inte där i nån kista ... han sväva omkring i rummet fullkomligt levande och fyllde rummet fullständigt fullt ut. På samma sätt som han gjorde när han levde. Han fyllde ut nuet till bristningsgränsen och detta nu stod mycket sällan still. Vi som kände Janne och alla de som träffade honom vet mycket väl att han inte direkt gick obemärkt förbi ...

Trots det kaos som ofta lämnades efter denna virvelvind i livet var det alltid förbaskat kul att umgås med Janne - till viss del kanske just på grund av själva kaossysselsättningen. Men det var en mångfacitterad person, beläst, begåvad, vetgirig, nyfiken, musikalisk, arg, poetisk, stridslysten, känslosam, fritidspsykolog, okontrollerad kontrollerad, ytterligheter och sammansatthet och - extremt frihetstörstande och sa alltid vad han tyckte ...      

Det är den där tomheten. Den där förbannade tomheten i bröstet som jag hade när jag vakna i morse. Den där känslan när man fattar att det man inte vill befinna sig i är sant. Att någon som man snackade med bara för ett tag sen inte ... finns.

Vi kom i kontakt 1998. Det som förenade direkt var intresset för visdiktaren Dan Berglund och denne store musikpoets texter. Janne fann nog mer likheter hos Berglund än vad jag då gjorde. Jag tänker då specifikt på "En Yngling" av Berglund. Jag minns när Janne berättade hur den visan slog till honom, ruskade om honom, hur han menade att den visan är ju "för fan mitt liv". Både Berglund och Olofsman är ursprungligen finlandsvenskar och bär helt enkelt med sig ett helt annat temperament än en rikssvensk som jag som är lite ... lagom. Vi fann hur som helst ordet i texterna (inte bara Berglunds), i en låt, var något som vi bägge verkligen tog som något oerhört viktigt. Det var allvarliga saker. Musik var texten. Jag hade under perioden skrivit en del egna låtar och vi dela våra alster med varann och kom att uppskatta och respekterade varandras verk. Första spelningen jag var på med Janne var i Vallentuna (kan vara -98) där Janne lira med bandet Ukokko (förmodligen felstavat). Jag blev såld. Janne var ju en jäkligt bra liveartist och det svängde.

Småängens Visfestival 12 juli 1999 ...
Det finns faktiskt en duett som vi gjorde -99 tippar jag, som det tyvärr blev, som lite för ofta tyvärr, halvdant, inte riktigt färdig - men den finns kvar, med Jannes text och musik: Sköna nya stad (liberalstad).

I samma veva passerade jag Tantogården och fick för mig att jag skulle arra ett vispilsnerpang - japp, sådana ord finns. Jag hade fått för mig att det vore läge att arra en viskväll och hade fullständigt noll koll på hur sånt gick till och hade nu bokat stället av Knigge som hade hand om det numera nedbrunna så trevliga haket där på Söder med sina röda, gula och gröna kulörta kulor. Där inleddes vårt första riktiga samarbete. Poängen med det hela var att finna en plats att lira på för okända artister som skrev sin egen musik och framför allt sina egna texter. Alla skulle spela på dörren och få samma gage. Alltså artister som arrade artister - alltså sig själva. Det var själv uridén.

Och en stor artikel fick vi in i Aftonbladet - de va fan inte illa (klicka för större bild) 
Peter och Janne Vispilsnerpanget 1999 - Tantogården.
Jannes logga - SUR.
Här inleddes några fantastiska år. Vi hade bägge varit tidigt ute på nätet och där fanns fler av samma art och det bildades nätverk (långt innan nätverkandet på nätet blev s.a.s. allmänt nätverkande och näten bröt samman ...). Janne hade kommit i kontakt med en lirare som hette Dick Lundberg i Östergötland som hade liknande idéer och kontakter och som själv var en fixare av festivaler. På något vis, minns inte längre hur, kom jag i kontakt, eller om de kontakta mig, med ett gäng urtrevliga tjötande skålande skrålande göteborgare med duon Alexandersson och Paulsson i spetsen. Vips lira vi i Göteborg och fick sjunga vår älskade Dan Berglunds texter om kättingslängor som slår och Älvsborgsbroar med lysande diadem när bilen rulla in mot hamnstaden och vi lira på ett lite ställe som hette Krasnopolski och det blev fler spelningar i Göteborg och en del kalas (exempelvis på Solrosen och Västerhus, ack ack vilka tider ...). Vi fortsatte att arra och hyrde in oss på Stampen och Dick hamna i en dokusåpa, Baren, och undergroundvisan klev in i mediarummet :-) (minns jag inte helt fel ska Janne vara med i en snutt där i nått avsnitt och tjoa "fullkultur ska det va!"

Sören, Pålle och Janne - vara annars än i mitten,
Peter och Leffa på Grytgöls visfestival.
I den vevan kom Janne på att vi skulle kalla oss för S.U.R. = Sparka Uppåt Rörelsen. Vem annars kunde komma på det epitet och personifiera det hela om inte Janne. SUR blev det. Vi blev två medlemmar i detta celebra sällskap, S.U.R. I dags dato är det bara en kvar (nej, en nyinvald! Välkommen Sören Alexandersson). På Stampen dök det upp en långhårig figur från de norrländska ödemarkerna som var/är en urfena på att koka soppa på en spik och arrangera festivaler och annat spännande - Johan Piribauer. I Märsta hade Anders Wallentin hittat en liten park med äppelträd som han tyckte passa bra som en visfestivalarena och det gjorde den ju - vi drog ut dit och spela. Kontakterna växte  och vännerna blev flera.

Stampen 2002 kanske?
Däremellan ett otaligt antal händelser. En makalös Åboturné, en likaså underbar proggtågsturné, några skruvade dagar i Moskosel i Norrland, konsertbesök, en och annan öl med sedvanliga ryck ... hur vi kom ut på Södermalms torg med nåra bira i kroppen och Slussen låg där i sin prakt och plötsligt kläcker Janne ur sig "ska vi bada?" och undertecknad hänger ju på direkt "klart vi ska bada" och vi kastar oss i strömmen, Anki som var med skrek livrädd "ni är inte kloka upp!" och en gubbe vråla "det är livsfarligt, kom genast upp" och som om det var i går minns jag Jannes huvud guppa på ytan med Gamla stan och Engelen i bakgrunden och Söders neon på andra sidan och hur det ur huvudet vrålades i stockholmsnatten  "vi gör va fan vi vill!" kopplat till ett rungande avslutande skratt ... Jag tror det var samma kväll som vi såg Jens Gustavson och Andras ungar på Skånegatan som var ett satans bra band och som hängde på en sväng i Proggtåget.

Inte sjönk vi där inte, inte då ...
Den här spelningen minns jag klart då cafe Aguéli var proppfullt.
Alla tre gjord ett kanonlir och Janne och jag var lika stolta att få lira med Jan Hammarlund.
Till detta en och annan fylla och, ursäkta lång efteråt, hur vi dånade och vad jag minns var allmänt otrevliga på Stacken när vår käre Frasse Haraldsen hade sin kväll, eller när Janne sa vad han tyckte om Winnerbäck till Winnerbäck i baren på Cirkus (Janne var inget fans där men då blev jag lite putt som faktiskt tycker Winnerbäck är bra och intet hade gjort) och sist men inte minst den sista gången vi sågs live på Mosebacke på en konsert av vår diktarhjälte Dan Berglund ... den kvällen var bra och jag anade aldrig att jag inte skulle se Janne mer. Men så är tydligen livet.

Det som blev kvar var i alla fall Jannes stenhårda kamp att ge ut en hyllningsplatta till över Dan Berglunds musik: "Endera dan ...". Den höll på att inte bli av alls men Janne kirra det och den finns att köpa ... av mig om man önskar - jag sitter faktiskt inne med några kvarvarande ex. Hela skivan var helt igenom Jannes förtjänst att den till slut kom ut. Fan vad du slet med ...

... och Proggtåget, glömmes aldrig - giget i Vallentuna var så jävla bra ... 
Sen kom sjukdomen. Stamcellstransplantationen. Ett par år av ständig kamp och flytt till Skogsnäs. Jag skulle hälsa på men det blev inte av. Ett stort tack Janne för alla samtal som vi hade hela 2011. Jag hade min kris och hade en enda människa som jag kunde fördjupa mig med och det var du Janne. Tack för alla de timmarna ... och alla de andra tusen grejerna som inte kom med här. Du var fan förtjänt att leva längre!

Det blir tomt och jag hade tänkt skriva bättre och mer och hej och hå, men orken bär inte.

Frid Broder, frid ...

Skulle jag tipsa någon som inte hört Jannes musik så skulle jag börja med "Vals till Bris" som är en av de starkaste låtarna jag någonsin hört. Det tog lång tid innan Janne orkade spela den live och vi tjatade att det var en bra låt. Sen tog han med den i låtlistan och det var klokt. Sen har alltid min favoritlåt varit "Höstvisa" som har nån slags frihetens slinga - ja, nått höstlöv som fladdrar kring. Den är sorglig och vacker och var nog om jag mins rätt den första låten jag hörde av Janne eller om det var den här där hon dansar på taket och ser hela staden "Eugenias rejvdans" .... och mer finns här: www.olofsman.com nu blir det inget mer Janne, allt är sagt, sjunget, skrivet ... mer blir det inte och jag ska säga, fortfarande, ett stort faaaaaaaan!

2 kommentarer:

Unknown sa...

Frid Broder

Anonym sa...

Fint skrivet om Janne O!! Oj, vilket Proggtåg!! Tack från Vallentuna