Jag stod på Centralen i söndags och var förbannad. Man hade tagit bort varenda bänk och i hörnet mot Mc Donalds stod några få överfulla bänkar. Jag var förbannad.
På fredagen hade jag skådat ett kaos och ett museums död när jag besökte galenskaperna ute på Thielska Galleriet. Chefen där sprang omkring och flina medan jag lätt kunde snott med mig 25 bemärkta verk och han kommer att flina länge framöver varje gång han får sitt lönekuvert då han nu är inne i lönematchen. Totalt kaos och förstörelse ger alltid flis. Riv ner och du är en vinnare.
När jag så stod där i kön in på Thielska så tänkte jag på
Ulf Linde. Senast jag stod på den terrassen satt just Linde och läste i en gammal bok och antecknade medan den tidiga vårsolen sken. Jag lät honom sitta där.
Det märkliga var att jag just i dagarna åter lånat hans sista bok "
Sammelsurium". Jag lämnade det misshandlade Djurgården och dess fullständiga förfall på flera plan och drog in till stan. Där hitta jag på "Ord & Bild" på Drottninggatan samma Lindebok "
Sammelsurium" för 65 spänn. Köpte den direkt. Linde säger att boken handlar om teckning men egentligen handlar den om siffran 3. Det som är tre.
Tecknaren, modellen och själva strecket som dras ... tre.
Jag stod alltså vid Centralen och var förbannad. Släppte allt och tänkte "att nu får det fanimej va nog". Jag satte mig då helt sonika i något slags protest mitt i Centralens rymd ner på min resväska och läste min medhavda "Sammelsurium". Folk trava förbi i sin hästgång med och en del lät: "öh, he, ho, host, titta han sitter å läser mitt i" ... "host, ä å, han bara sitter där" "host ä ..." (vad var det nu för problem med det?) ... Så gick de emellertid på och jag borrade mig djupare ner i sidorna om alkemi och sjöar/själar, kokta ägg och okokta ägg och råkade ha sid 90-91 uppslaget där det finns en illustration kopplad till
Euklides Elementa då en ung herre i 25-årsåldern lutar sig ner och sätter sig på huk. På engelska säger han att han hade fastnade för den geometriska figuren och presenterade sig därefter som en "white magican" från Lettland. Han var en nyfiken. En nyfiken på rätt sätt.
Vi började givetvis samtala. "Vad läser ni för bok, vad handlar den om?", fråga han (på engelska givetvis). "Den handlar om viss del om följande; du har månen, du har en sjö, två ting, och du har speglingen i vattnet, som är rätt flytande i sin existens - det tredje. Vad ser du egentligen? Var finns speglingen egentligen? Var börjar den och var slutar den? I ytan? Hur tunn är den?". Varvid den vite magikern började tala om alkemi, mystik och andra märkliga ting som passade in i sammanhanget perfekt. Han berättade om hur han där han bor, vid en tyst stump vid kusten i Lettland, brukar gå ner till vattnet och lyssna på fåglarna. Enligt honom ska kråkorna kraxa i tretal (jag hade inte nämnt bokens ämne). Är man riktigt tyst, mena han, så hör man livet än mer. En vis tanke som jag givetvis höll med om. Ingen gör det numer (låter livet vara tyst). Eller rättare: väldigt få gör så numer (låter livet vara tyst). "Alla har för mycket elektronik", sa han, "ingen kan längre läsa av sin omgivning". Jag höll givetvis med och vi kom att fördjupa oss i över 40 minuter om livets märkligheter, om Jung, Swedenborg, Strindberg, Wim Wenders, nuets evighet, konst, tidlöshet, att-ingen-tid-finns och diverse symbolister, Baudelaire samt Dostojevskij och det ryska språket och om Lindes bok. "Minns nu det" sa han, " att jag, är en vit magiker, inte en svart magiker, det är en stor skillnad".
I efterhand, i nuets tidpunkt, kan jag se oss sitta där i ett slags Kalle Klätterträdperspektiv mitt i Centralens nyblanka sittfria rum med rusande jäktande bärande svettande jagande människor omkring oss. Vad jagar vi efter? En av oss sittande på en resväska viftande med Lindes "Sammelsurium" uppslagen medan den andra förklarar fingrarnas olika symbolik inom magin och fåglars sång och där tiden stannat till, inte finns - jag fick en snabb glimt av någon text av
Borges - att den stanna upp en smula just för dessa två herrar som även de inom kort ska uppsöka, som vi alla ska vare sig vi vill eller inte,
Becketts
intighet. När uppbrottet så infann sig (uppbrottet från lägerelden i Nevadas öken 1882? eller uppbrottet från nomadtält vid sidenväggen 1256? eller ...) så tog vi i hand och lämnade varann broderligt med från min sida "vi kanske ses i framtiden" och lettens "eller så ses vi i historien" med ett vit-magiker-flin gick han vidare på sin vandring i världsaltet och jag satte mig på tåget mot Göteborg och var en lika märklig figur för honom som han var för mig.
Jag satte mig ner. Började anteckna vad som skett under helgen och just när jag antecknat "white magican" så fick jag en hoprullad affisch i skallen. Kvinnan bredvid mig, en mycket tilltalande sådan, tog sin rulle och ställde den i ett hörn och jag skymtade snabbt texten Moderna Museet på affischen. Jag var bara tvungen att fråga: "Vad för utställning?" "
Hilma af Klint", svarade hon ... "självklart, självklart, att jag skulle få Hilma af Klint i huvet ..." ...
Vad var då det tredje? Jag tippar att Linde menar det ord som är snarlikt och släkt med sjö: själ. Det obeskrivbara som vi ibland kan känna som en känsla och som griper tag i vissa av oss.
