"Something is happening here, but you don't know what it is"

Jag vet inte, men han satte allt huvet på spiken. Det hela darrar.

Är det inte lite så det är just nu? En värld, ett samhälle, en tid, människor vi tycker oss känna igen och förstå oss på. Kan det vara så att allt det som vi tar för givet och tycker oss förstå har förändrats i grunden? Till något oförklarligt? Obeskrivbart? Något som ligger där, pyr, gnager, som vi inte kan sätta ord på?

Va fan är det som händer? Husen står ju kvar. Vägarna för oss dit vi brukar åka. Uttrycken och orden är välkända, välfärd, trygghetssystem, sjukvård till alla, verandor, vita knutar, melodifestivaler och fotbollmatcher pågår som förut, fansen skrålar ...

Men det är något som har ändrats. Fan vet vad. Allt är som det varit men få orienterar sig i det hela. Hittar. Känner sig på rätt plats. Känner sig bekväm i sitt skinn. Författaren Ulf Eriksson skrev i en artikel på "Under strecket" i SvD (Mörkret tilltar i nya spanska romaner) om två nutida spanska författare. Jag citerar följande av vad han skrev om en av böckerna, av madridskan Belén Gopegui:

"Stadens gator och hus, liksom de politiska överläggningarna i ett land där Europas ekonomiska och sociala kris dag för dag djupnar, framanas med en återhållen realism som får det framtonade samhället att bli en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt. Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".

Att bli "en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt". Allt är hos oss nu i världen så bekant. Vi ser vad som sker då vi har fullkomlig uppkoppling och fullkomlig information. Men det är något någonstans som gnager. Som inte är som det har varit och det finns något obegripligt i det hela. "Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".

Det anas en känsla av att något håller på att rasa och att vad man än gör för att förhindra det så är det dömt att misslyckas. Att läget är prekärt. Någonstans står något och svajar. Bygget. Det där globala bygget som ingen riktigt vet vad det hade för mål mer än att öka den årliga produktiviteten och avkastningen och ...

"Something is happening here, but you don't know what it is"

"do"
"you,"
"Mr Jones?"

Peter Frisk

En bok om Göteborg ...

För några år sedan när jag bodde en första sejour i Göteborg köpte jag en bok i ett antikvariat om staden.

Nu under min andra boendeperiod i staden, har jag börjat läsa den. Boken är en, ja, genren har inget egentligt namn (inte vad jag vet i alla fall) - en slags flanörbok kanske ..? Ett tema som idag är sällsynt men som en gång i tiden var vanligare än i dag. En författare, skribent, promenerar genom en stad som han kan utan och innan. Han berättar om högt och lågt och har allt som oftast en tecknare vid sin sida. Han beskriver kunnigt och ofta osentimentalt små skrymslen, människor och förändringar.

I Stockholm har vi Per Anders Fogeström som inte så sällan hade med tecknaren Slas. Ett annat radarpar var Torsten Ehrenmark och Björn Berg och min absoluta favorit Erik Asklund med tecknaren Charles Gl. Behrens. Där gick de runt och observerade, lade märke till, antecknade och skissade och fångade något. Tyvärr finner man sällan på böcker av dylik sort i vår nutid. Vad det beror på tänker jag inte fördjupa mig i. Att de inte finns är enligt min syn en brist och den bristen får vi tydligen leva med.

Boken "I Göteborg" (1978) är en sådan trevlig bok. En funderarebok med en tecknare som skissar och i det här fallet två skribenter. Författarna Magnus Hedlund och Claes Hylinger och tecknaren Lennart Aschenbrenner.

När jag väl satte i gång att läsa boken så dök ju herrarna upp i andra sammanhang. Plötsligt fanns det en recension av en ny bok av Magnus Hedlund. Claes Hylinger hade jag råkat på när jag slösökte lite på nätet om Proustsällskapet där han tydligen en gång varit ordförande (all heder till denne man). Tecknaren Aschenbrenner, som för mig var fullkomligt okänd, visade sig vara mer än tecknare då jag råkade bläddra i Olle Granths "Slutbok" från 1991 där jag läser om just konstnären, den skånske, Lennart Aschenbrenner (jämförd med Chardin av Granath). Alla dessa härliga kopplingar fick mig att låna en bok av Borges ... "Labyrinter" ...

P.S. När tid finnes, innan tiden är slut, ska jag leta upp Restaurant Gyllene Prag och jag hoppas vid min gud att den finns kvar ... (givetvis står det på dess hemsida att de "bygger om" ... min vanliga jävla otur ... och nu såg jag att det ligger i ett nytt hus - teckningen ovan är från ett äldre ... hm ...).
       

Mark Rothko - The Segrams Murals - Tate

Det är det närmaste jag kommer något som kan kallas gudomligt.

Var gång jag kliver in i Det rummet fylls jag av något. Detta rum är nollpunkten på jorden. Inne i rummet på Tate Modern i London bland dessa högst mystiska märkliga sugande krafter av röd färg - mestadels - i olika nyanser, skapas något i luften. Ett Något som åtminstone jag sugs fullständigt in i friktionsfritt. Ett omedvetet medvetande. En vibration som inte vibrerar. En sinnesförändring som ingen ser. Ett stillestånd i ständig rörelse. Jag begriper det inte. Och det är just det som är det underbara i detta stora hela - livet. Det finns inget att ta på. Inget att hänga upp sig på. Tyngdlagen, de fysiska lagarna har upphört, slutat att existera, lagt av. Allt flyter i detta rum. Tiden, som inte finns, står still och blir till ett hål av något stort rött ... ingenting. Universum öppnar sig och pressas åter ihop till en solitär materia där allt kanske var vår början och ... vårt slut? Jag tippar att det är så döden ter sig, precis innan det säger, "blink" ... en lättnad och en hoptryckning och inget mer.

Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.

The Seagram Murals skapades av Mark Rothko och skulle hängas på restaurangen The Four Seasons som fortfarande kan besökas  i New York. Inte långt från MoMa i den rätt berömda Seagram Building som ritades av Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson 1956. Färdig 1958. Rothkos tavlor hamnade aldrig i restaurangen. Han ville det inte. Om om nu funnits, och tavlorna hamnat på dess väggar, hade bland annat President Kennedy möjligen beundrat dem (eller avskytt dem) när han åt sin 45-årsmiddag där 1962. Vem vet, kanske han i så fall hade sett in och igenom tiden och upptäckt sitt kommande öde?



Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?

Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.

Seagrams Murals.

Peter Frisk

En märklig krock för mitt jag - W.G Sebald och Ulf Eriksson

Det är så märkligt ibland. Förra helgen blev på sitt sätt magisk. Litterärt magiskt. Jag gick från mitt favoritfik på Söder och fick en märklig måste-bara-ha-känsla av att jag absolut måste till biblioteket för att låna någon bok av den tyske författaren W.G. Sebald som jag tidigare har läst en bok av - "Utvandrade" - och som jag anser vara en av de bättre författare jag någonsin läst. Det är nu sällsynt att någon bok finns inne av denne W.G. Sebald så det var på chans jag gick till biblioteket.

Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.

 

Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).

Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.

Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.

En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)      

... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...