Tack Michael Haneke, så då är även jag är en optimist!

För några dagar sedan såg jag dokumentären på K-Special om Michael Haneke. I slutet av programmet säger Haneke följande:

Det gjorde mig glad och hoppfull. Jag vet inte hur ofta jag själv hört att jag är en pessimist och bara klagar och gnäller och lägger mig i. Det var en lisa för själen med denna vändning - jag är ju för fan en optimist:

Ta kille som ställde sig framför stridsvagnen på Himmelska fridens torg. Vilken optimist. Och vilket mod. Dumdristigt? Ja kanske, men han gjorde skillnad. Va? Hade en pessimist agerat så? Eller motståndsrörelsen i Frankrike under den värsta tiden under ockupationen när avrättningarna ökade. Pessimister? Knappast. Optimistiskt kämpade man på och gav sig inte utan fortsatte sitt motstånd.

Vad ska vi då kalla alla de som inte ställer sig upp? Står emot. De som inte tror att det "lönar sig att tala om verkliga saker"? Är de optimister? Knappast. I mitt tycke är de ofta krakar som sitter med en bärs framför någon fotbollsmatch, lägger en fjärt och ser på ännu en Beckfilm (sorry, kom inte på något bättre exempel mina herrar) och muttrar nått om "att det där kan man inte göra nått åt och du bara gnäller, jävla pessimist". Ja jag gnäller och tror på förändring. Inte på ett stillasittande soffliv med en bärs och att ingenting går.

Optimister är de som kämpar mot det som tycks omöjligt. Mot stater, totalitarism, överhet av alla slag, gigantiska oljekonglomerat, storföretag, maktmänniskor, kommunens starke man, miljösvin, mot styrkan, ondskan - mot det omöjliga. Det är en Davids kamp mot Goliat. De kan göra fel och de kan göra det rätta men de försöker uträtta något - så kalla dem inte pessimister.

I min egen lilla värld har jag under de senaste två åren träffat ett gäng riktiga optimister. I ur och skur. Med knappa ekonomiska medel - välte dessa, vände dessa - startade dessa en opinion från intet och stoppade det slussenförslag (2010 års) som var klart av Staden och det berömda arkitektkontoret som vunnit så många priser. En och annan pessimist skrek ut de vanliga dängorna: "det går inte att göra nått - det går inte!". Men det gick. Några få kämpar, optimister bör vi nu kalla dem, med en tro på att det går att förändra i samhället , visade att det gick att förklara och informera och visa på tokerierna i slussenförslaget och de förändrade.

Med hemmakopierade A-fyraark, med hemmagjorda affischer, skyltar, stod dessa optimister mot den stora ekonomiska apparaten Stockholms Stad med allt från välgjorda filmer och fyrfärgiga kataloger som spreds till alla stadens medborgare där det beskrevs om hur förträffligt allt skulle bli, mot dess tjänstemän som alla hade ett och samma mål, att få igenom det hela och stadens politiker (alla var då överens), det hippa glassiga arkitektkontoret, byggherrar med ekonomiska intressen, flera andra ekonomiska organisationer med saftigt väntande pengapåsar - där vinsterna skulle håvas in - såg nya vinster runt knuten och därtill vår infantila media som skrev om dessa optimister med hemmasnickrade skyltar utan något ekonomiskt intresse i saken mer än att de uppskattade platsen, dess charm, dess historia och dessa fick epitetet "kulturelit" i den stora morgondraken ägd av en svinrik mediamogul (mediaelit?) och dessa optimister sågades i vissa inlägg rakt av vid fotknölarna av dess skribenter. Trots detta, ja trots detta vann optimisterna en stor seger genom att staden drog tillbaka sitt förslag just på grund av optimisternas protester. Optimisterna hade visat på svagheter och märkligheter i förslagen genom att vara kritiska, ifrågasätta, undra, komma med frågor som inte var populära hos makten.

Man nådde nu inte ända fram - hur skulle det egentligen ha gått till med detta massiva ekonomiska och storpolitiska motstånd? Man antog det andra förslaget. Men att sänka det första var en seger för optimisterna mot pessimisterna. Ja, man kan göra skillnad. man kan förändra. Har jag lärt mig något under de här åren så är det att vi kan göra skillnad.  

Vad gäller Slussen så har vi hört oss till leda om att det är "omöjligt" från de ansvariga. Än hit och än dit är det "omöjligt". "Det går inte". Det fanns bara en väg. "Det och det måste rivas". "Den och den ungdomsgården eller det och det kulturhuset måste stängas".

Vad gäller Slussen så var deras förslag (2010 års) det absolut bästa som lagts fram enligt ansvariga tjänstemän från Stockholms stad. När väl protesterna satte igång och man inte klarade opinionen och reviderade, småputsade och vred om för att blidka sitt förslag, så var det nya förslaget (2011 års) plötsligt det absolut bästa förslag man någonsin fått fram och det sades av samma personer som hyllat det tidigare förslaget som nu kaserats och glömts för länge sen. Nu var det här det bästa (här hos tjänstemännen finns en gnutta optimism, dock en annan optimism, en vända-ryggen-optimism som jag skulle ville kalla Bagdad-Bob-optimismen, kan förveklas med en riktig optimist - mer om den nån annan gång).

Tack Michale Haneke för den lilla vändningen i tanken och jag kommer att kämpa vidare. Och som du sa: "Människor som blir arga, upprörda eller rasande över orättvisor eller vad det må vara, kan ju bara vara optimister". Tack Michael, jag är en obotlig optimist! Jag sitter inte framför 236 kanaler och lägger en cynisk fjärt över de som kämpar för förändring. Jag förändrar. Jag säger inte med grogglaset i handen på verandan att "det går inte". Jag säger att "det går".

Ni är pessimister. Inte jag. Jag är en optimist.

Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus

Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...

Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.

Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?

Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt  i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).

Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.

Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också  ...

Peter Frisk (text och bild)