Den förtvinnade morgondagens människa

Vad är grunden för det mänskliga skapandet? Hantverket? Fingerfärdigheten? Tekniken? Är vi inte som vuxna skyldiga våra barn att lära ut möjligheten till olika sätt att uttrycka sig? Praktiskt och teorietiskt? I varje klass finns olika förmågor. Någon kan räkna bra, någon tecknar bra, någon sitter hela dagarna och illustrerar med sin "penna", någon är tekniskt intresserad, någon kommer att bygga hus och någon kommer att sitta hela dagarna framför en dator och någon kan tänka sig ett liv som tjänsteman. Innan dess kanske man måste ha möjlighet att prova sig fram? I ett pluralistiskt samhälle finns en utbildning som skapar möjlighet till pluralism. Att hitta sin inneboende kunskap, möjlighet, uttryck, var och ens inre ådra.

Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.

Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet.  Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?

Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.

I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)

Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:

"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.

Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:

"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.

Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".

Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb  ...

Peter Frisk

"Peredvizjniki" - rysk konst på Nationalmuseum, väl värt ett besök ...

Besökte idag utställningen "Peredvizniki" på Nationalmuseum. Jag hade inte väntat mig en dylik utställning.

I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.

Man bör ställa sig och titta på varje gubbes uttryck när de drar och kämpar på eller tar det lite lugnare som killen med pipan och en som ser rakt in i betraktaren.

Det de här ryssarna lyckade med var blickarna. I fler av tavlorna är det fler händelser och tankar som pågår i en och samma bild. Ta t.ex. pojken som står på tröskeln till en skolklass (enligt utställningen väntar han på att börja i skolan medan jag nog tycker att att tittar in i en klass där han inte är tillåten att delta). Nåväl. Alla elever utom en tittar ner i böckerna och den som tittar kastar upp sitt huvud, han har lagt märke till grabben i dörren och funderar på varför eller vem som står där. Det är just dessa korta glimtar som jag tycker att de här ryssarna är bra på.

I Repins "Den oväntade återkomsten", målad under åren 1884-88, är scenen fullständigt dynamisk där blickarna kan tolkas på otaliga sätt. Ett mästerverk i komposition och rörelse. Bilden är frusen mitt i den sekund då det hela befinner sig mitt i händelsen, mitt i återkomsten. I alla figurer pågår något på flera olika plan, på en och samma gång. Hem kommer mannen. Förmodligen från något slags fångenskap. Bara där finner ryssen som ser tavlan en direkt empati, vare sig han levt i 1800-talets Ryssland, eller 1900-talets Sovjet. Hur ska han nu föra sig när han åter kliver in till dessa människor? Vad ska han säga? Vad kommer de att säga? Vem är man efter ca 6 år i fängelse? (han har ju barn, eller är pojken hans och flickan ...?). Vad ska han göra nu i det här läget? Bara kliva på, gå därifrån, krama sin fru? Han är ju skräckslagen i sin situation men ändå sökande. "Det är ju jag ...".

Hon som just reser sig upp, fortfarande i sorgedok, och stödjer sig mot stolen, chockerad, där säkert tusen tankar far runt i hennes huvud. Hur ska det bli nu? Varför idag? Är det han?

I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.

Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.

Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.

Peter Frisk
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)