gårdagens hamn

Söder Mälarstrand någon gång -99, en tid då det ännu kunde dyka upp oväntade och ickeorganiserade ting ...

Foto: Peter Frisk

Orson Welles och Manowar ...

Satt och surfa runt på spanienälskaren och tjurfäktningsfrälste Orson Welles och hamnade, vad jag först trodde, långt bort från denne filmlegend in på några hårdrockslåtar av Manowar. Jag bedrog mig .... Jag var närmre målet än vad jag trodde. Regissören och skådespelare Orson Welles var på ålderns höst berättarröst i två låtar av Manowar. Han inleder på Defender (en låt som spelades in två år efter Welles död) och kommer även in i slutet på Dark Avenger. En rätt kul ny vetskap :-) och en flashback i det gamla hårdrocksmedvetandet ...

Strahovklostret, Prag

Av de bilder jag tagit är den nedan min fullständiga favorit. Det är nu egentligen inte fotografen som bestämmer motivet, det råkar bara finnas där, man tar en bild och tänker inte så mycket på det hela. Sen framkallar man - det här var innan den digitala tiden, och så ... så har man haft turen att lyckas.

Tyvärr har jag slarvat bort negativet till den här bilden. Bilden har varit inramad och det har hamnat något slag av vätska på den så jag var tvungen att scanna bilden med glaset. Det gav kanske bilden än mer mystik i sin slitenhet.

Platsen är Strahovklostret uppe på kullen på Lillsidan (Malá Strana) år 2000 och den enda gång som jag kommer att vara lite nära Atget någonsin i mitt liv (mannen plåtade Paris kring sekelskiftet). Det som gör bilden speciell är det som jag omöjligt kan ha tänkt på. Trädet såg jag. Att det växt för dörren. Men såg jag pinnen som stötta trädet? Att en gren exakt ligger mitt i en vit skylt? Mitt i denna härliga slitna puts - som är härlig därför att den skiftar i färg och det ger liv. Det raka stupröret som spelar med det krokiga trädet och den korta rostbruna åskledaren som man kan följa tråden uppåt och in i trädet. In kliver också nutiden, den blå bilen och pricken över i:et i bilden - den färgglada bänken. Men det som gör en bra bild enligt min mening är helheten. Att det bara kan vara på just det sättet. Där alla delarna, utan planering, ändå tycks ge en harmoni. Det gör den här bilden. Trots sin blandning är delarna förenade i varandra till en perfekt helhet och det gör den här bilden bra helt enkelt.

Synd att jag inte hittar negativet ...

Nytt Operahus istället för utbyggt Nationalmuseum

... tänka sig, nyårsklockorna har knappt tystnat och ännu hörs spridda ljud av smällare utanför mitt fönster och det fullkomligt patetiska 00-talet är över och man trodde i sin enfald att nu går vi mot en ny mer vettig tid (även om det bara var en illusion en kort stund, nyårsnatten ... men ändå - det fladdra ett ljus). Men icke. Flosklernas tidevarv glider in i det nya årtiondet med uttryck som att "sätta Stockholm på kartan", vilket man trodde var förpassat till historiens sopphög, på samma sätt som man önskade sig att 00-talets politiska stadsplansflum ävenledes hade gjort sitt ... men icke.

Madeleine Sjöstedts, den berömda badhusriverskan och tillika kulturborgarrådet, trotsar 10-talet och skjuter nu skarpt med det klassiska operatricket (en ny opera måste man helt enkelt ha för att hänga med i den globala striden med alla de andra städerna som fått lov att bygga i sina städer och nu har man hittat var man vill ha huset). Även den vitt berömda 00-talsfrasen: "Stockholm måste sättas på kartan" bärs som en helig ko in i 10-talet (jag vet inget värre uttryck, ett uttryck som i sin fullkomliga idéfattighet, tomhet, dödar det som verkligen varit bra med Stockholm - att Stockholm är Stockholm, något som man i all högönskan från politiskt håll och inom vissa intresseföreningar vill ändra på just genom att "sätta Stockholm på kartan") När saker och ting ska sättas på kartor, medborgare, så är det inte städer som ska inpräntas utan märk väl, politiker som vill skriva in sig i hävderna eller någon byggherre som vill lysa lite extra och givetvis tjäna en slant på kalaset. En ny opera måste vi ha sägs det. Jag vet inte hur dålig den Operabyggnad vi har är men enligt Sjöstedt är den fallfärdig och med hennes syn på hus lär vi väl se en snar rivning (med ett gäng YIMBY:aner tutandes i urbana clas-olson-tutor kan man tänka).

Men varför inte flytta Nationalmuseum till Operan? Givetvis i en nybyggd kubkåk i glas, gärna oproportioneligt utförd mot den befintliga bebyggelsen helt utan rim och reson (ett garanterat segergrepp för att vinna Kasper Sahlinpriset). Det kan man väl göra likväl som att bygga den nya Madeleine-Operan - och även pressa in Nobelmuseet på platsen - bakom Nationalmuseum just på den plats Nationalmuseum under långliga tider önskat bygga ut just Nationalmuseum men att bristen på pengar - hos Nationalmuseum då - satt stopp för just den utbyggnaden. Då kör vi en Opera istället, tänkte kulturborgarråd Sjöstedt (fp) och skrev en debattinsändare i DN tillsammans med Christer Nylander (fp) . Men varför inte löpa linan ut: Låt Operan sälja sin tomt till Nationalmuseum och gör en statlig rokad i den statliga budgeten mellan finans och kultur, lite avskrivningar här mot lite avskrivningar där, och vips kan man ha nuvarande Nationalmuseum som ett operacafé och kanske en liten galleria - högst obetydlig för att få in till hyran, och om nu Jernhusen som förvaltar alla stationshus i Sverige och är ett fristående statligt bolag kan pynta in nästan 30 % i Swedbank Arena-projektet så kan väl de lägga pengar på Operabygget och knyta det Nya Operacafét till sin kärnverksamhet och dra av det som

goodwill? Namnet är inga problem, Canetti kan ju inte ha kvar Opera i sitt café om Operan flyttar och han har ju fått bitar av Skeppsholmen ... så?

Men vi vilsna 2010-talsmänniskor är barn i förflyttnings tidsålder då inget ska vara kvar där det en gång stod utan flyttas någon annanstans och byta namn (Råsunda ett minne blott, Söderstation ett minne blott, Solvalla ett minne blott, Täby Galopp ett minne blott, Konstfack ut i bystan, etc). Då är det givetvis självklart att något ljushuvud vill bygga Operan där Nationalmuseum önskat en utbyggnad.

Frågan är: Behövs en Opera? Och om en ny behövs, krävs det ett speciellt

operahus för Operan och i sådanna fall varför? Ett av årets aprilskämt var att Operan skrivit kontrakt att flytta sin verksamhet till Swedbank Arena (jo den heter faktiskt så, Nationalarenan som byggs i Solna). Att man skulle spela Opera på arenan. Det var inget dumt aprilskämt. Tänk nytt. Behåll den gamla Operan och kör där klassiker och använd de gigantiska arenor som nu byggs, högteknologiska för scenframträdanden, när man ska göra någon häftig uppsättning. Dessa arenorna måste f.ö. finna på all sköns idéer för att gå runt. Ta Stockholmsarenan (som givetvis skulle döpts till Söderstadion och inget annat) som ska ha ett tak som kan täckas. En perfekt operascen. De som jobbar på inom de här arenorna pysslar inte bara med fotboll utan är högklassiga inom scenkonsten. En fräck Operascen skulle de lätt fixa och vi hade kvar den klassiska Operan som Opera och Nationalmuseum kunde bygga ut för sina samlingar med de pengar som var tänkta till den nya Operan.

Man ska inte bygga hus för husets skull, man måste ha något i husen också = verksamheter. Var de pengarna ska komma från till själva verksamheten, den löpande kostnaden, år för år, det står skrivet i stjärnorna. Återigen, jag har tagit upp det på annan plats, redan nu kämpar Operan med ekonomin - hyra framför allt, till staten (?!) - och det "moderna och gärna spektakulärt hus för opera och annan scenkonst" [citat DN] lär väl inte bli gratis att ha sina föreställningar i. Samma situation gäller för flera kulturinstitutioner som går på knäna.

Och ... jag är inte för förtätningar, mer för luft och ljus och grönt. Plätten bakom Nationalmuseum borde vara den lilla stillsamma park den är. Rusta de äldre husen och ta bort parkeringarna som finns där bakom och gör en lummig park med bänkar och bygg in de gamla husen och trädgården i en stålkonstruktion med glas - lite som de gamla botaniska trädgårdarna glashus - och dra ut museet till den inbyggda trädgården tex med en skulpturpark i grönskan och fontäner med porlande vatten och lite dammar och använd det som finns lagrat i våra museer - gamla portaler, dörrar, fönster, gjutjärn, krukor, statyer ... det vore ett nytt grepp men med bevarande och med grön ekologi.

Text & bild Peter Frisk

(www.peterfrisk.se)