Mot årets slut ...

Då var den sista stadsvandringen gjord för 2009.

... avslut.

Tog mig en tur i staden och kände knarret. Funderade lite på Taube; "det knarrar under sulorna det är en vinternatt" och trampade upp på Mariaberget. Tidigare hade jag hunnit in en sväng i Storkyrkan som slår igen den 11 januari för renovering - stängd till mitten av maj. Det ska fejas för ... ja bröllop. Då lämnar man stan.

När jag gick i snön upp på Bastugatan påmindes jag om en liten filmsnutt med Cornelis och Lars Forsell med just en sång av Taube - finns på Youtube, se här. Samma hus. Men en annan mänsklighet. Man bara går på ...

Slussen är alltid lika charmerande ... finns ingen bättre plats ... filosofiskt.

Handlade Te på Puckeln. Stilla. Lite lugn musik. Dofter från andra håll. Gamla teburkar. Att handla där är vila ...

Rekord på Rembrandt

Nytt auktionsrekord på ett verk av Rembrandt slogs den 9 december på Christies i London. “Portrait of a Man, Half-Length, With His Arms Akimbo,” från 1658 gick för 33,2 miljoner dollar (ca 241 milj. SEK). Det tidigare rekordet var från år 2000 för verket "Portrait of a lady aged 62" för $21.7 million. Porträttet som gick den 9:e hade funnits gömd hos en samlare i 40 år.

Vår tids hjältar ...

Man blir riktigt lycklig och glad ibland när man läser morgontidningen. Nu läste jag just om några riktiga svenska hjältar. Tänk att det finns folk som kämpar för andra och för samhällets skull i dessa svåra ekonomiska tider, tänkte jag.

I DN Ekonomi idag (17/12 -09) kan man läsa om några kämpande idealister i Mälarhöjden som med näbbar och klor håller Sverige på fötter. Man blir rörd. Hur skulle samhället se ut utan dessa kämpar, tänkte jag vidare där vid kaffekoppen.

Familjen köpte för tre år sedan sitt hus i Mälarhöjden och tog då ett lån på tre miljoner. När nu Sveriges låntagagare fick besked från Riksbanken att räntan ska hållas fortsatt låg gläds givetvis familjen då de kan fortsätta hålla Sverige vid liv. För här sitter man inte overksam. "Underbart" säger familjen "det gör att vi har möjlighet att renovera huset". Inga sura miner där inte.

Härligt. Så skönt att vi i det här landet har människor som tar sitt ansvar för nationen. För längre ner i samma artikel läser vi att "Familjen" [...] "tagit sitt ansvar för att hjulen ska hållas snurrande i den svenska ekonomin. När räntan varit låg har en stor del av hushållets överskott gått åt till byggmaterial." Vilka underbara människor som offrar sig för vår gemensamma ekonomi. Annat det än de fattiga nötter som spar - slösa är poängen. Låna och konsumera mera och ta ditt "samhällsansvar".

Jag kämpar själv på med mitt "samhällsansvar". Nattetid har jag ugnen på för fullt. Jag kör alltid några extra varv med bilen kring kvarteret när jag kommer hem - sliter lite däck och motor. Spolar alltid två gånger när jag är på muggen. Stänger inte av bilen direkt utan låter den stå och dra lite på tomgång så går det åt lite bensin för att hålla konsumtionen igång. Jag köper bara engångsartiklar, allt för att hålla hjulen igång och hjälpa landet. På Mc Donalds tar jag alltid dubbelt så många servetter som jag behöver - alltid ger jag jobb åt nån därute i landet. Mat köper jag bara sånt som jag vet har transporterats långväga. Jag undviker att åka kollektivt - man måste även tänka på de som gör bilar. Herregud, vi är ju ett land som lever på bilar. Kläder använder jag bara en gång sen kastar jag dom. Jag kämpar på helt enkelt. Och jag lånar så mycket jag bara kan för att verkligen hjälpa till. Jag ger folk jobb helt enkelt.

Överkonsumtion? Vad för nått? Nej, jag ler lite när du säger det, jag är ju "samhällsansvarig" lilla vän. Jag tar mitt ansvar och köper ny storbildstv enbart för att rädda landet. Jag ska berätta om några jag ser upp till, människor, hjältar, som det borde finnas fler av här i landet. En vän till mig hade en granne som skulle sälja sin lägenhet - en 2000-talshjälte. Innan han sålde rev han ut all sin inredning och hela köket och satte in en ny skinande fin inredning och ett nytt skinande kök - det var en månads jobb, lite väsen i trapphuset men det blev snyggt. Han sålde därefter lägenheten på studs med bra avans. Nästkommande, köparen, kom in som ett yrväder och rev ut all den nyinsatta nya inredningen och satte in ny inredning och nytt kök som passade hans smak bättre - fem veckors jobb igen och riktig ruljans på byggmaterial och lite mer rörelse i trapphuset. Iväg med det gammel-nya-köket till tippen. Detta är vad jag kallar vår tids hjältar. Tänk vad många dessa jordens hjältar satte i arbete.

Slösa Sverige ur krisen! Miljömål??? Vad för nått ..? Oändliga resurser? Äh, spelar roll, bullshit - en massa hippies som hittat på sånt där. Jag köper energilampor ... räcker inte det? Nej, nu ska jag åka några varv till med bilen runt kvarteret och tänka på hjältarna i Mälarhöjden. Vilka kämpar! Tack. Tack!

Utlåning fortgår så nu köps det attiraljer: Lånerallyt fortsätter DI 17/12 2009

Stockholm i Världsklass? ...

Idag låg det en stor annonsbilaga i DN från Stockholm stad. "Stimulans för Stockholm". En härlig propagandabroschyr för de i Stadshuset som ska fixa "Stockholm i världsklass". Att få det bra, hyfsat är inget att sikta på, utan det ska givetvis vara världsbäst - vilket gör att man kan sätta upp vilket mål som helst och propagandaskriften påminner då givetvis om propagandan som tex drevs i det forna Sovjetunionen alt Jehovas vittnens där lejonet ligger bredvid lammet och äter gräs i en grön framtid. Där, i det forna öst, kom västjournalister till världens bästa skolor vilka höll på att rasa ihop. Någon större skillnad är det nu inte här hos oss. "Stockholm i världsklass" skapas av och för en speciell mänsklig individ och läser man framtidsvisionen så undrar man hur det ska gå till med alla dessa lattemäniskor som sitter på sina fik.

Stadsborgarrådet Sten Nordin skriver i propagandaskriften:
"Det är viktigt att stockholmarna har chans att välja olika typer av boendeformer. Som individer söker vi olika saker som är viktiga för oss i vårt boende". Vilket betyder, om man ser hur stadshuset hittils handlat fysikt, att en boendeform gäller - bostadsrätten. Det fria valet för den som följt bostadsrättsomvandlingen är att man har rätt att rösta ja. Man har även rätt att säga nej men det hjälper föga då valet ändå blir ... ja. Hyresrätten lyser åtminstone med sin frånvaro i Sten Nordins fria värld.

Vi får även läsa om Rigo i Rinkeby i ljusa fina ordalag. Det står inte så mycket om att medborgarna där försökte ta egna initiativ för att bevara sitt allhus. Detta medborgarinitiativ slogs givetvis ner med polisiära former av Stockholms Stad.

Här kan vi också läsa om "Vision 2030 - Ett Stockholm i världsklass" Här har man en vision om att "framtidens Stockholm ska vara mångsidigt och upplevelserik, innovativ och växande samt en stad för medborgarna (denna vision ska uppenbarligen styras uppifrån av stadens tjänstemän). Stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh fortsätter "Det är en fantastiskt tid för stockholmarna i och med att staden kommer att bli världsstad. Den nya stadsbilden som växer fram kommer att märkas"

Här har vi en ny stadsbild:

Fina ord om "världsbäst", javisst. Är det inte bara en massa floskler, rent skitsnack? (när vet vi att staden blivit värdsstad? när vi inte längre ser stadshuset för alla glashus? - kommer det att meddelas? annonseras i dagspressen? - från FN meddelas nu att Stockholm är intagen i begreppet världsstad av övriga världen - kommer vi att få se fyrverkerier? - det meddelas också från FN att Sverige är det modernaste landet och att Stockholm är modernast och det meddelas att Stockholm nu har mest likadana hus i världen och inte nog med det - alla tycker likadant - men vi i Sverige vet ju det, vi är väl bäst, snälla säg det, att vi är bäst ... det måste vi ju vara vi är ju normen !!! (???))

Vidare står att "En klassisk grund för konflikter är oron över att en del grönområden försvinner när man förtätar staden" och som projektledaren vid Stadsbyggnadskontoret Niklas Svensson fortsätter "Det är en hjärtefråga för många och den frågan har vi burit genom hela resan. Stockholm har fantastiska parker och grönområden som alla uppskattar. Men totalt sett medför en koncentrerard förtätning att värdefulla grönområden kan behållas" och här kommer det viktiga i det hela "När man utvecklar tyngdpunkterna kan man också skapa nya, attraktiva parker". Vilket betyder att vi bygger igen på vissa ställen - där det finns parker och där medborgare protesterar men vi bygger nya parker så som vi på stadsbyggnadskontoret vill ha dem och där vi vill placera dem. Så de som protesterar får ju nya parker ... men på lite andra håll om man säger.

Här några axplock av artiklar som jag fick ihop nu på morgonen om denna förändringsprocess som just nu pågår.

Ulvsunda slottspark bebyggs med radhus En av flera parker som ska naggas i kanten och bebyggas.
Världsarv kan raderas av vägbygge Bra eller dåligt för miljön?
Polisen stormade Aspuddsbadet En sorglig historia där människor försöker ta egna initiativ.
Normalhöjden på hus i Stockholm på väg att höjas Hur ska Stockholmspanoramat se ut?
Vasan måste räddas En del av cityförändringen - viktigt traditionsrik kultur riskerar försvinna.
Intressekonflikter hotar i Stockholms innerstad Intressant artikel om förändringen i staden.
Riv inte Lindgården Det gamla lilla Stockholm mot det nya i glas.
Oviss framtid för Tantogården Där vill staden bygga annat.
Ockupanter fast beslutna rädda hus I Rinkeby tog befolkningen egan initiativ och det slogs givetvis genast ner.
Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk Intressant artikel om stadens förändring
Arkitekt efterlyser debatt Om Tors torn.

Jag vill påstå att tiden inte är olik 60-talets förändringar. Staden uppifrån. Det är en ombyggnad som är lik Hjalmar Mehrs tid där man var lika hårdhänt mot den lilla befolkningen som nu - Vision 2030 kommer att förstöra de värden som är Stockholm. Om världsklass är att få en stod slätstruken så kommer man att lyckas. Staden håller än en gång på att sönderbyggas på ett galet sätt.

Min 1:a dionysiska vision

Något av det värsta man som ung kan råka ut för det är att vara lovande inom någon lagidrott. Du ses som ett framtidshopp, du är kanske 16-17 år, spelar med flera år äldre medspelare. Det kan också tänkas att du är en svagare karaktär och råkar se upp till fel medspelare. Du är lovande, men inte fullständigt utvecklad som personlighet och hamnar med de festglada pratglada och i många fall är de desamma som de karismatiska spelarna. Du hänger på och tror att din talang kan kombineras med ett partajande. Som 22-åring sitter du som föredetting. Många har gått den vägen och många kommer den vägen att vandra. Kanske det naturliga urvalet?

De som är lovande och sedermera blir något hade något utöver alla de lovande som just inte blev något – disciplin och en fullständig inriktning på att bli något i det de utövade, en slags perfektionism.

I mitt fall började det nog tidigt med ett idoliserande av det dionysiska. Av festligheten, av partyt, av lev livet, dryckenskapen. Under många år favoriserade jag, upphöjde jag, fyllon, lodisar, hippies, knarkare, drägg och såg dem som några mystiska intressanta figurer som levde livet i den fullkomliga friheten. Just tonåren var en sån period. Tjuven, flummaren och annat löst folk tyckte jag var högst fräcka individer.

Var kom då dessa idéer ifrån tro som också blev den lovandes fall?

Jag tror att början, själva starten, har sin rot i den första dionysiska fest jag som liten från min farmors balkong var åskådare till. Jag tror jag var mellan 8-10 år. Tidpunkten är vag. Jag bodde rätt ofta hos min farföräldrar (till viss del uppväxt där). Deras gula putsade hyreshus låg mittemot det kvarter i den lilla mellansvenska staden som under 70-talet förfallit och blivit ett näste för stans fria fåglar, stadens ledighetskommité, stadens vildvuxna existenser - de utslagnas släkte. Här fanns alltså ett ruffigt gäng som häckade dagtid samt nattetid på en ganska stor gräsmatta. De var väl ca 60-70 personer och alla var som direkt tagna från dokumentärfilmen om Woodstock alternativt moppepuschgänget utan hjälm -75. Hur det nu var så kröntes deras festligheter, och jag tror att det var droppen som fick det hela att verkligen rinna över, med en gigantisk nattlig fest. Sannolikt en helt oplanerad tillställning från festdeltagarnas sida. Jag hade i alla fall första parkett då min farmors vardagsrum vette ut mot denna gräsmatta. En mörk kväll satt i alla fall 100-talet av dessa existenser runt, som jag såg det, en gigantisk lägereld. Lägerelden kom under kvällen att utökas till att bli en av de större majbrasorna i trakten kring den sörmländska staden och den ökades på med attiraljer från nyss tömda lägenheters inventarier. Allt kastades nu i den flammande elden som steg högt upp i den mörka natten. I detta kaos, virrvarr, lyckades någon få fram ett piano och jag såg en vildvuxen man sitta vid ett paino i närheten av elden och spela hysteriskt med ett skrattande ansikte medan kinderna lyste röda från eldarna och runt allt detta dansde fulla kvinnor och män skrikande och skrattande med händerna fulla av flaskor. Hela detta fortsatte hela natten och blev ett minne som etsades in i den storögde gossen som jag förmodar såg ut som en fågelholk.

Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag gillade det hela. Någonting i mig fascinerades av spektaklet. Det var nog galenskapen i det hela jag sög åt mig och det dionysiska fröet var sått. Det var ett slags scenuppträdande, en teaterföreställning, ett sceniska liv, det var rockkonserten … det var friheten hur ofri den nu egentligen var.

Men eldarna och gubben vid pianot sitter där i minnet som en stor händelse. Det gick det ju som det gick. Laskan tog vid och idrottspaltorna åkte på tippen ...