måndag 21 oktober 2013

Clas på Hörnet, hög diplomati och en Kolja på tallriken ...

Dagens lunch inmundigas på Clas på hörnet. Så bör man helt enkelt förhålla sig om man ska gå med lite glada pensionärer runt "Sibirien" i Vasastan. Där hamnade jag onekligen i ett hörn på "hörnet". Koljan kom in och det gamla golvet knarra där det sägs att Fredrik I dansat efter att Hedvig Taube, älskarinnan hans, avlidit och att han den kvällen fann en Beata att trösta sig med. Nu var klockan runt två och det var nästan helt tomt i salen förutom tre herrar som satt och konverserade på engelska. Mycket intressant (jo, jag är en nyfiken figur och att äta själv har sina fördelar om man är en lyssnare).

Hur som ... Nu började min egen gissningslek att lista ut vad de var för ena. Den ene var onekligen diplomat. Var den andre svensk? Var det ett affärsmöte? Kanske ryss? Den tredje hade en engelska som påminde om en slags finsk koppling. Något mer släpande och saktmodigt i sitt tal. Jag kom att tänka på Marquis de Norpois i Proust "På spaning efter den tid som flytt". Norpois som var diplomat och att diplomater sällan talar om människor, personer, utan om länder så som personer eller var deras utrikesdepartement har sin adress. Dessa herrar var Norpoislika och talade om länder. Jag tänkte på min kolja och min vandring och de talade om länder och andra diplomater och den stora världen. Olika falla en servett inne på Clas på hörnet där två världar satt på samma krog i samma tid.

Efter 45 minuter hade jag till slut luskat ut var de kom ifrån och vilka det var. Våra baltiska grannar helt enkelt.

Tidpunkten för mitt arbete närmade sig och jag var tvungen att bryta upp för att möta min grupp ute i Monica Zetterlunds park och jag var tvungen att passera herrarna. Det kändes nu lite märkligt att bara gå förbi då jag var den ende som suttit därinne och hört deras mycket intressant samtal.

Så jag tog av mig min hatt och ursäktade mig att jag störde dom men ville bara som en obetydlig svensk medborgare (när jag sa det for en tanke i min skalle till Evert Taube av alla, hm ...) meddela herrarna att jag är en mycket stor vän av era tre länder och skulle vilja ge er denna komplimang (detta sagt på engelska på något vis). Inte helt oväntat, jag hade gissat mig till det, sken alla tre upp och tackade hövligt, en på någon slags svenska (saken är ju den att alla tre, tyvärr, allt för ofta negligeras i historien och hamnat under en del ångvältar och där mitt eget lands invånares kunskap om deras historia, våra grannars, är lika med noll, ja, lite under noll vilket givetvis är bedrövligt och det är klart, vet man inget om sitt eget lands historia ... så, blir det bedrövligt ... och att en svensk skulle uppskatta dessa så här fanns förmodligen inte på deras kartor).

De tre mycket välklädda ambassadörerna (japp, har alltid intresserat mig för östersjöregionen, dåtid som nutid) tackade allra ödmjukast och jag sa att det var mycket trevligt och att jag tyvärr hade lite bråttom till andra sysslor och sa så värdigt jag kunde adjö till sällskapet som jag förstod hade mycket mer viktigare saker att ta hand om.

Jag har nu, på minimalistisk droppnivå, varit en del i de internationella förbindelernas positivitet och förväntar mig nu en, åtminstone, klapp på axeln av vår egen Norpois på Quai d’ Gustaf Adolfs torg ....

En liten sak. Vad de talade om håller jag för mig själv.

onsdag 16 oktober 2013

Ostindiska huset, George Pauli och David Molander ...

Var på en liten promenad idag och gick in i Ostindiska huset som ritades, inte av min gode vän, antikhandlaren i Gamla stan, utan hans släkting på 1700-talet: Bengt Wilhelm Carlberg. I dess trapphus finns några fresker av George Pauli. Sekelskiftet 1800/1900 var verkligen en höjdpunkt för freskmåleriet här i nord. Carl Larsson målade i Göteborg och i Stockholm på Nationalmuseum och Operan var ny och Operakällaren var ny och Dramaten skulle målas m.m. etc och alla trapphus som skulle målas i alla nya stenhus ...

Det här målade G. Pauli 1896 - långt bort från hemmet på Bellmansgatan i Stockholm (det finns en i Göteborg också ...).




En senkommen, kan vi kalla honom fotofreskartistmontageist, eller vad ska vi säga, är David Molander. Hans montage med bilder av Slussen har jag hyllat flera gånger på bloggen och på andra håll och det verket visades sedan på Hasselbladcentret och det var väl det som fick Göteborgs stad att beställa nedanstående verk av David. En 150-årsjubileumsbild till byggnaden som museum. 

Nu stod jag ett bra tag och titta på den och den har inte alls samma kraft som slussenmontaget som var något alldeles extra. Det anas här och där tidsbrist. Det bästa partit tycker jag ändå nattbilderna är (snarlika backanattbilderna med skyltar som är en annan serie). Nattbilderna är de till vänster. De gula drömska lamporna (helst ska det vara natt och regna lite och alla gator ska vara tomma och lamporna ska spraka, låta och tillvaron ska vara ett eko och man är på väg hem efter en blöt fest och det är mycket långt kvar till bingen och man fryser ...). Gillar jag den delen, nattdelen, för att det andas slussenstämning? ... vad vet jag?  


Mitt i sitt verk sitter så artisten, konstnären själv, mitt inne i Paulis fresk och är likt någon Delacroix, eller David (den franske), eller Ingres och avbildar således en naken dam med sin kamera ...


Men som sagt, jag gilla nattpartiet, mörkret ... 


När jag så gick hem. Fundera jag. "Sånna där balkonger det finns det inte i Stockholm" ... Där skiljer sig verkligen Göteborg och Stockholm. De där gjutjärnsbalkongerna som har ett mer franskt stuk - man finner dom inte i Stockholm - och ...


 ... jag passerade den nyligen byggnadsminnsemärkta Feskekyrkan med den här skulpturen vid Rosenlundskanalen:


Jag vet inte vem konstnären är. Men det lukta fisk. Man hade just stängt ... jag fortsatte förbi Järntorget och funderade på dessa statyer som är frusna mot himlen ... varför? Varför har vi dom? Vad är meningen? Egentligen ...? Vad vill dessa statyer säga oss? I djupaste mening? Att vi förlorat något? Att vi ska minnas något? Hedra något? Hur länge får de stå kvar? Kommer det en tid när ingen vill se dom? Man funderar ... och går vidare ... hemåt ...










 

fredag 11 oktober 2013

James Hunt och Niki Lauda och en annan tid ...

När jag var tio år 1976 hade eller var min mamma tillsammans med en snubbe som hade en bensinmack. Jag var ofta där och där fanns givetvis en verkstad och ett fikarum (oljigt och skitigt med någon Gulfalmanacka med någon naken tjej på och oljiga mekaniker hängde över ett litet bord med plastmuggar som var svarta i handtaget) där mekanikerna satt. Att jämföra den platsen med en mack idag, 2013, är fullständigt meningslöst. Det är två olika världar. Snubben körde rally och vi var ofta ute och såg dessa tävlingar. Jag blev mycket motorintresserad och toppen av toppen inom motor var Formel 1.

Ronnie Peterson var givetvis den store idolen och hemma låg man på golvet med tre bilar, en Ferrari, en Lotus-Ford och McLaren. Vilket betydde för 10-åringen: Niki Lauda, Ronnie Peterson och James Hunt. Jag hängde med rätt bra i vad som hände fram till 1978 och Monzabanan.

Just 1976 är den absolut fräckaste säsongen inom Formula 1 någonsin. Svårt att bräcka. Det har nu gjorts en film om den och jag har inte sett den och kommer inte att se den. Lika lite som jag vill se filmen om Monica Z eller den om Cornelis vill jag förstöra min bild av året 1976 med någon löjlig återblicksfilm. Verkligheten är enligt mig alltid märkligare än fiktionen.

Däremot finns det några bra dokumentärer på "tuben" om denna fantastiska F1-säsong som hade allt. Precis allt. (Se två utmärkta dokumentärer som "Hunt vs Lauda F1s Greatest Racing Rivals" och "James Hunt: Clash Of The Titans - Lauda Vs Hunt")

Vad hände då egentligen säsongen 1976 när jag var tio bast? Här en liten resumé:

Niki Lauda var regerande mästare sedan säsongen 1975 i Ferrari. James Hunt var helt ny i McLaren inför säsongen 1976. Ferrari hade pengarna. McLaren var lite tunna ekonomiskt och hade fått en ny sponsor ciggaretmärket Marlboro. Laudas poäng först och därefter Hunt.

Lopp 1 (Brasilien).
Hunt tog pole position men bröt (0p), Lauda vinner (9p).
(L. 9- H. 0)

Lopp 2 (Sydafrika)
Lauda (9p) vinner igen och Hunt får (6p).
(18- 6)

Lopp 3 (USA väst)  
USA. Lauda 7 p och Hunt 0
(24-6)
Mellan lopp 3 och 4 trillar Lauda av sin traktor i Österrike och bryter några revben men sitter i bilen till lopp 4.

Lopp 4 (Spanien).
Hunt vinner (9p) och Lauda kommer tvåa (6p).
(30-15)
Det blir bråk om McLarens bil som Ferrari menar vara för bred. Hunt diskas och förlorar sina poäng. Ställningen ändras från (30-15) till (33-6).

Lopp 5 (Belgien)
Hunt bryter (växellådan) och Lauda vinner (9p).
(39-6)

Lopp 6 (Monaco)
Hunt bryter (motorn) och Lauda vinner (9p)
(51-6)

Lopp 7 (Sverige, jo då :-) Anderstorp ...
Hunt på femte plats (2p) och Lauda 3.a (4p)
(55-8)

Lopp 8 (Frankrike)
Hunt vinner (9p) och Lauda bryter (motor) (0p).
(55-17)

Lopp 9 (England)
Sommaren i England är den varmaste någonsin. Hunt har vunnit i Frankrike och är på allas läppar och loppet har en rekordpublik på 80.000. Två Ferrari i pole position och Hunt bakom. Ferraribilarna kör i varann och Hunts bil träffas och skadas. Han tar sig in i depå (dock fullföljer han inte banan - viktigt). Arrangörerna vill starta direkt men det blir palaver och Hunt ska egentligen inte få starta och publiken blir vansinniga och skriker "Hunt Hunt" och kastar in saker på banan varvid omstarten försenas och det gör att McLaren får tid att fixa bilen och den står redo för start. Efter omstarten hamnar Lauda etta och Hunt tvåa och vid ett träd som skymmer en kurva (se dokumentären) kör Hunt om Lauda och vinner Englands Grand Prix. Ferrari protesterar. Hunt kommer att diskas en månad efter tävlingen efter ett möte i Paris och det blir ett himla virrvarr med poäng. Men efter englandsloppet står det:
(58-35)  

Lopp 10 (Tyskland, Nürnberg)
Banan i Tyskland ansågs som en av de farligaste banorna i världen. Fram till 1976 hade ca 50 förare mist livet på banan. Lauda ville inte åka och samlar ett möte inför tävlingen med alla förare. Man röstar och Laudas förslag förlorar med en röst. Loppet ska köras.

För första gången regnar det vid ett F1 lopp 1976. Banan är lång och det är både blött och torrt på banan. Vid en rakstrecka får Lauda sladd på sin bil och den åker in i ett räcke och bilen tar eld och en annan bil kör in i Laudas bil och hans hjälm flyger av. I en minut sitter Lauda kvar i den brinnande bilen och lungorna tar mycket stryk. Man beräknar att han har 5 % chans att överleva. James Hunt vinner tävlingen (9p).
(58-44)

Ferrariteamet plockar in en ny förare direkt på Laudas plats.

Lopp 11 (Österrike)
Lauda deltar givetvis inte och Hunt kommer 4:a och får (3p).

Lopp 12 (Holland)
Lauda deltar inte och Hunt vinner (9p)
(58-56)

Det skiljer nu två poäng mellan de två och Lauda som har varit borta sedan kraschen kommer att sätta sig i bilen 40 dagar efter olyckan. Han får till en början en total psykos under sin första träning och kör omkring på ettans växel och kan absolut inte växla till tvåan. Olyckan kommer att sitta djupt i honom och i samband med regn får han än svårare att hålla sig lugn. Regnet under tävlingen i Nürnberg kommer att förfölja honom. När han åter gör comeback i Monza 1976 så öser regnet ner ...

Lopp 13 (Italien, Monza).
Monzabanan är Ferraris hemmaplan och Lauda hyllas som en hjälte till sitt första lopp efter kraschen. Ferrari kommer att anklaga McLaren för att använda fel bränsle. Hunt krockar direkt och går tillbaka till depån och publiken kastar så mycket skit man kan mot honom. Vinnare blir Ronnie Peterson, på samma bana som kommer att bli hans öde och Lauda kommer fyra (3p).
(61-56)

Nu har man ett möte i Paris angående racet i England och det beslutas att Hunt ska diskas och lauda blir segrare. Ställningen ändras från 61-56 till 64-47 och det ser nu mörkt ut för Hunt att kunna ha en chans att vinna mästerskapet. Hunt sägs nu koncentrera sig på nöjen ...
(64-47)

Lopp 14 (Canada)
... och vinner i Canada (9p) och Lauda kommer på 8:e plats.
(64-56)

Lopp 15 (USA öst)
... och vinner även i USA (9p) och lauda kommer 3:a (4p)
(68-65)

Vilket gör att det skiljer tre poäng inför sista tävlingen i Japan där man för första gången någonsin ska sända ett Formel 1 lopp live över hela världen. Mycket pengar är inblandat i det hela och arrangörerna ser sig tvungna att köra loppet och det öser ner regn över banan och inga förare vill köra ...

Lopp 16 (Japan)
Det fullkomligt öser ner och alla förare vill ställa in. Pengar står på spel. Loppet skjuts upp i två timmar och sen beslutar man sig för att köra. Man ser inte bilarna. Hunt tar ledningen direkt. Lauda får Nürnberg i tankarna och kör in i depå. Vägrar köra en meter. Det finns en bild från depån där ögonen stirrar ut i panik. Hunt vägrar byta däck och får punktering på bägge. Åker in för att byta när det är fem varv kvar och mästerskapet tycks vara utom räckhåll (han måste komma minst trea). På sista (jag är osäker där) men på någon av de sista varven kör han om och hamnar 3:a. Lauda säger i en intervju att när loppet nästan är slut går han ner i en tunnel och hör att han är mästare och när han kommer ut ur tunneln - som gjort att han inte hörde speakern - så hör han att Hunt är världsmästare. Hunt vet inte själv att han vunnit efter loppet då han svär och är förbannad. Men 1976 års Grand prix vinns av James Hunt efter en otrolig säsong.

Skit i filmen om den säsongen. Se de här dokumentärerna som är mer spännande. Hunt sa själv att om man skrivit ett filmmanus om den här säsongen hade ingen trott att det skulle kunna hänt på riktigt.

Hunt och Lauda var goda vänner och egentligen borde nog bägge ha blivit mästare 1976 ... men så går det inte till i sport, någon måste vinna.


  

Svd 1.