tisdag 30 juli 2013

Det s.k. Chicherin House i St Petersburg och Anna Achmatova

Såg en dokumentär (visas f.ö. idag kl. 12:20) om Anna Achmatova där såg man i slutet hur man rev ett äldre 1700-talspalats i centrala St Petersburg. Byggnaden var det gamla Chicherin House som stod färdig 1771 och som plötsligt revs 2007. Jag måste ha passerat byggnaden där vid Mojka flera gånger utan att begripa att den en gång i framtiden skulle rivas.


Mellan 1919-23 fanns här det s.k. "Konstens hus" som etablerades av Maxim Gorkij där bl.a. tidens stora Achmatova, Blok, Majakovskij och Belyj höll till. Från 1923 fanns biografen "Barrikada" i byggnaden som blev berömd för att den höll öppen under hela Leningrads belägring.

Mer om byggnadens historia finns här: Chicherin House, artikel på wikipedia.

Biografen slogs igen i slutet av 1980-talet då huset var i dåligt skick. Den renoverades och 1998 öppnade man åter biografen och 2006 stängdes den för "rekonstruktion". I juni 2007 revs plötsligt hela byggnaden och en ny byggnad uppfördes som såg i princip likadan ut som den gamla. Vissa menar att man rev den och byggde upp en likadan bara för att kunna få in en pool på taket för hotellets gäster - inte helt omöjligt om man känner till 2000-talet och vet lite om Ryssland ...

Inredningen från den gamla byggnaden försvann helt vid rivningen. Idag inhyser den nya byggnaden Taleon Imperial Hotell. Lite intressant är det ju att se att det inte står något om rivningen på deras hemsida Däremot skriver man väldigt mycket om byggnadens långa historia ...

Peter Frisk

söndag 14 juli 2013

Gårdagens färgsättning och dagens, Gustaf Adolfs torg, Göteborg

Gick förbi Göteborgs rådhus som nu rustas för att bli Stadshus och förundrades lite över den nya färgsättningen. Jag har alltid uppskattat både Nicodemus Tessins d.ä:s byggnad från 1672 och Gunnar Asplunds tillbyggnad från 1935 som genialisk (jag vet en del som tycker tvärtom men så är ju livet).

Det kanske berodde på färgsättningen ... nu tycks de, husen, bli mer ... fadda ...

I min värld harmoniserar de två byggnaderna just genom dess färgsättning. Den gula och vita färgen som verkligen låter bägge husen skina och markerar vissa partier så att det blir liv i de båda husen - och att man därigenom kan finna likheter trots olikheterna. Nu har man tydligen ändrat på det och nu ser man enbart olikheterna.

Först en bild på byggnaderna i vitt och gult och därefter hur det förmodligen kommer att te sig i nyrenoverat skick:

Tessins och Asplunds byggnader 12 mars 2012. Foto: Peter Frisk
Tessin och Aspluns byggnader 14 juli 2013. Att de ska måla i vitt är ju ganska otroligt då ställningarna plockats ner ... Foto: Peter Frisk
Man har alltså ändrat färgsättningen. När jag gick förbi idag hade man täckt av Asplunds byggnad och färgen var fullständigt entoning och påminde om färgsättningen som man ser när man ser gamla filmer från 60-talets 1600-talspalats i Stockholm (lite mörkbrunröda och dassig som i och för sig kan beror lite på filmfärgen). Vad det är för färg är jag för dålig på att veta, den är mörkare och inte gul (ser den gul ut på min bild så stämmer det inte alls mot verkligheten där färgen är mycket mörkare - mer sandröd). Men att det förstör byggnadernas samverkan och Asplunds själva idé är ju fullständigt självklart. Jämför man med Tessin d.ä:s domkyrka i Kalmar så har ju den samma färgsättning som sonens två kyrkor i Karlskrona; Trefaldighetskyrkan och Fredrikskyrkan, så anar man kanske var idén om färgen har kommit (fast Tessin d.ä:s byggnad här i Göteborg kommer att bli mörkare såvida det nu inte handlar om en grundfärg vilket ju är mindre troligt). Å andra sidan hade de ju kunnat titta på Sjöfartshuset vid Skeppsbron i Stockholm som har samma färgsättning som Göteborgs rådhus hade 2012 - se här (med den risken att man nu målar om Sjöfartshuset i den färgen som man tagit fram i Göteborg ... men det är ju å andra sidan osäkert om Tessin rita huset vid Saltsjön ...). 

Kalmar Domkyrka, Tessin d.ä. - Foto: Peter Frisk 2006
Fredrikskyrkan i Karlskrona, Tessin d.y. - 2006 - foto: Peter Frisk
Trefaldighetskyrkan i Karlskrona, Tessin d.y. - 2006 - Foto: Peter Frisk
Nu är det väl som det brukar vara. Gamla hus byter färg titt som tätt vid varje renovering då det dykt upp en ny färgexpert och nya rön har förts fram genom något nytt pigment som man hittat i nått hörn (eller, för att vara ärlig - ekonomi). Det räcker med att vandrat runt på Riddarholmen under några årtionden och sett 1600-tals-palatsen byta färg gång efter annan och hört färgexpert efter färgexpert säga att "nu har vi funnit rätt färg så som det var" ... å så kommer det en ny och färgen ändras ... igen ... å igen ...

I ärlighetens namn så var det bäst med gult och vitt på de där husen ... men det är klart, nu ska politikerna in så då gäller det ju att tråka till det ... och ska rätt vara rätt så ska ju huset inte ha en gul färg som ju är en 1700-talsfärg. Men jag gillar ju gult ... Stockholm kallades ju en gång den gula staden :-) Men Göteborg är å andra sidan inte Stockholm och å andra sidan så är inte Stockholm så gul heller ... numer ...

Återkom gärna - så ska ni se att jag har ändrat i artikeln ett par tre gånger :-)

Gårdagens Bangata, Göteborg

Jag bor i slutet av Bangatan i Göteborg, där den går ihop med Djurgårdsgatan och har ju anat att det någon gång i vår historia fanns en äldre bebyggelse på gatan. Vilket det givetvis fanns.

Bangatan 1938 ungefär vid nr 35-36. Foto: Otto Thulin
Bangatan 2000-talet vid nr 36. Foto: Hitta.se
Ser man på bebyggelsen på det gamla kortet från 1938 när man drar spårvagnsspåret genom Bangatan så är det en blandad bebyggelse med träkåkar och hus i sten och mycket snickarglädje. På vissa platser i Majorna kan man än idag se spår av dessa områden. Det var väldigt nära att även de områdena revs under rivningsvågen på 60-talet. 

Längre bort på Bangatan mot Stigbergstorget - givetvis under rivningshot - finns det ännu några partier kvar av det gamla Göteborg och sekelskiftets Majorna.

I början av Bangatan ligger ännu en äldre blandad bebyggelse. Foto Peter Frisk
Stenhus och trähus. Foto Peter Frisk
Gårdar och på toppen Masthuggskyrkan. Foto Peter Frisk
Detaljer ... Foto Peter Frisk
Tyvärr är givetvis byggnaderna inte underhållna då man inväntar rivningar. Den gamla vanliga taktiken för att riva. Låt förfallet pågå och säg sen att de är för förfallna och ... det går inte. Givetvis rena skitsnacket. Man vill tjäna deg och då ger man fan i att arbeta på att ha en levande blandstad och önskar fyrkantig likadana klossar över hela landet och lurar i befolkningen att det är modernt, så ska du bo medborgare. I ett nytt hus och hålla käft. Foto Peter Frisk
Ett av sorgebarnen på Bangatan 10. Fastighetsägaren gör allt för att få riva. Foto Peter Frisk
Inne i trapphuset på Bangatan 10. Foto Peter Frisk
Ser man hur Bangatan såg ut 1938 och idag så bör man rimligtvis göra allt man kan för att bevara den del av gatan som speglar sekelskiftets Majorna. Det bör ett rikt land som Sverige ha råd med. 

Från mitt fönster ser jag dagligen turistbussar glida ner för Djurgårdsgatan och spana runt i Majorna. Jag tror inte att de stannar till vid de nya husen och står som fågelholkar. Vad de tittar på är den gamla bebyggelsen. Alltså finns det verkligen ett stort värde i att bevara.

Häng gärna med på mina kulturguidningar som inleds i Majorna i slutet av juli på cykel. Läs mer här.

Här finns en artikel att läsa om Bangatan: "Bangatan 10 i väntan på tvångsförvaltning" (där kan läsas, 2012, att man i byggnadsnämnden skulle titta på hela Bangatan till hösten -12, undra om det blev av ...?)

lördag 6 juli 2013

En tripp med den Kulturmärkta ångbåten Blidösund ...

Hade förmånen att få hänga med på en lite tur på Blidösund som ett slags matrospryo. Skutan är från 1911 och tuffar ännu på till glädje för Stockholms Skärgård och för alla människor ... (läs om Blidösunds fantastiska historia här)

Blidösund, från 1911 - laddar upp för avfärd.
Maskinisten - som jag, usel som jag är på namn, har glömt namnet på ...
Däremot var herrn en urgöteborgare och från Majorna! Så med säker hand tuffa vi iväg.
Kapten Lennart Ehrgård håller koll på apparaterna.
Kulturförfall i detta "rika" land - dock ej rikt på att ge kulturen flis - Saltsjön ligger still ...
Vi stävar ut från ...
... och passerar Ånedinlinjens "Birger Jarl" som samma dag gick i konkurrs ...
I detta "rika" kulturland ...
Vi lyckades göra något för Gamla stan genom att ta med
en grändgubbe från loppisen Loppman - Dan Rönnberg. 
Den unika Kvarnholmen passeras och här byggs det för fullt.
Fyrkantiga lådor med front mot norr och baksidan, söderut, mot ett berg ...
Med en parkering framför ... lite ljus på kvällen får de ... och berget kyler väl ner gott.
Märkliga kåkar i ett fint läge som man kollrat bort ... 
Vi lämnar eländet. Notera att fasadens ut mot Skärgården som borde vara
guld att använda som .. inte har ett fönster ... bästa utsiktsplatsen i kåkarna har
arkitekten stängt - smart ... 
Blueslegenden Roffe Wickström. Härligt att höra då det var ett tag sen jag såg en
konsert med denne lirare.

Ack, denna Skärgård ...
Strålkastare måste man ha ...

K-Märkt!!!!!!!! Ge pengar till Blidösund, så jävla lätt är det inte
i detta U-land för kultur. Värna vår kulturskatt!
Någonstans på skeppet gled den gamle OS-boxaren, brons 1988
och Punschpralinen Lars Myrberg omkring och vi hann att
spåna lite om vår bejublade "fotbollslandskamp" mot The Royal Houseguard" i London 2010 ...
Den matchen är värd att ta i nån annan tråd någon annan gång ...  
Tillbaka till Skeppsbron och Stockholms Slott ...
Kapten Ehrgård efter ett väl utfört arbete åter tillbaka till hemmahamnen.
Åk Blidösund och lyssna på musik. 
Stadsflanörens pojkdröm slog in - att ratta en ångbåt :-)

Gårdagens Ragvaldsgatan 21, Södermalm ...

Mot Södra Latin till ligger på Ragvaldsgatan 21 ett väldigt vackert och välgjort hus. Jag har försökt att på nätet få fram vem det var som ritade huset. Men inte ett spår. Har någon därute i cyberrymden någon susning så - hjälp. Gärna också byggnadsår. Det anas likheter med Carl Westmans Svenska Läkaresällskapets byggnad (1904-1906) på Klara östra kyrkogata 10. Men jag tror inte att arkitekten Westman låg bakom det här huset på Ragvaldsgatan 21.

Byggnaden i med all säkerhet uppförd efter Westmans hus. Kanske två-tre år senare. Bägge är i stil en blandning av nationalromantik och jugend.

Jag fick nedanstående av Ann-Britt Rosdahl:

Hej,
Jag såg att du skrivit om Ragvaldsgatan 21 men att du saknade vissa uppgifter. Jag bor här sedan 14 år tillbaka och följande information finns på vår bostadsrättsförenings hemsida. Kanske av intresse för dig.

Flerbostadshuset på Ragvaldsgatan 21 uppfördes mellan 1913 och 1914 av byggherren och arkitekten W Nyberg. Den nationalromantiska exteriören är väl bevarad med bl.a. målningar på burspråkens bröstningar. Portalen i entrén är rundbågig, gjord i natursten, med kraftig profil omkring. I slutstenen finns ett kerubansikte. Fasaden består i övrigt av tegel och puts. Mot gården gul slätputs. 
Den ursprungliga påkostade inredningen i lägenheterna, bl.a. snickerier finns till viss del bibehållna, och - i trapphuset – målning, snickerier och blyinfattade fönster med blommotiv, är väl bevarade. Vid en restaurering av de ursprungliga takmålningarna i entrén rekonstruerades dessa med linoljefärg. Ca 50 procent av originalmålningarna finns bevarade under den nya målningen.

Stadsmuseet har i sin kulturhistoriska klassificering av Stockholms bebyggelse markerat fastigheten Östergötland 12 grön. Det innebär att den är särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. 

Vänliga hälsningar/
Ann-Britt Rosdahl






Bild & text.



  

fredag 5 juli 2013

Ett gammalt vykort berättar ...

Var kan man hamna om man bläddrar i en låda med vykort? Hos min lopphandlarvän fann jag igår detta märkliga vykort som föreställer Fiskartorget i Västerås. Jag var helt enkelt tvungen att köpa det då jag fastnade för det. På något vis ett ytterst märkligt vykort.


Ta vänstra sidan på det här vykortet. Den lilla biten känns snarare som om den var plåtad i Italien på 20-talet. Fullständigt stilla - men något ligger och mal, skaver. 


Det var kanske inte så sökt att konstnären De Chirico kom upp i mitt huvud när jag såg västeråsbilden. Så jag sökte i min dator och hitta följande verk som måste ha kittlat mitt minne omedvetet för fyra år sedan då den såldes 2009 på Sotheby's i London.

PIAZZA D'ITALIA áv de Chrico, såld Sotthebys 2009 för 325.250 GBP
"Tjuren" heter skulpturen som står på Fiskartorget. Är en italienare inblandad? Umberto Boccioni? Någon annan futurist? Nix, konstnären till verket är Allan Runefelt. Men torget då? Alltså den vänstra sidan. Finns inte det torget i en annan minnesbild från en annan bild inuti mitt huvud från Italien? Jo ... så mindes jag. Det är ju den här platsen nedan som gör sig påmind i mitt inre och trycker på och säger "likt, det är likt, dä ä likt". Vad är det egentligen för kemisk märklig process som går igång omedvetet när man minns? Men den Platsen här nedan - och tiden - är väldigt långt borta från det fridfulla lilla Fiskartorget i Västerås:


Likheten är knappast nära. Är det själva stämningen jag anar? Kan arkitektur skapa stämning? Jag finner ett slags tomhet. Ett vindsus som far över tomheten. Nu sökte jag efter EUR Rome på "wiki" o så slog det mig att jag väldigt ofta, allt för ofta kanske, refererar till denna plats i Rom där jag aldrig satt min fot. Kan jag det, tänkte jag? Vem är jag som sitter här och refererar och gör mig till om en plats jag bara sett på bild?

Nåja, bilden, inte platsen, får mig att känna tomhet. Fiskartorget har jag i alla fall passerat och även det är fyllt av tomhet på den ena sidan. 


Så kommer det en barnvagn bredvid stången. En ung kvinna skjuter den mot oss. En grön. Glömmer vi inte bort att den barnvagnen, då, var ny och att den idag är vintage ... som det nu heter? Man ser att hon går framåt. Hennes ena ben anas och hon går lite snett om vagnen. Det andra benet är också ... gående. Hon har en rosa klänning och en väska med lite saker som hänger på sidan av vagnen. Det kan vara i mitten eller slutet av 60-talet. Vykortet är i alla fall daterat den 18 maj 1971 och skickat till Stockholm. Här går den unga kvinnan mot den ljusa framtiden och bilden av henne skickas runt i landet ... Hon befinner sig utan att veta det mitt i toppen på välfärdssverige. Allt blir hela tiden bättre. Miljonprogrammet dundrar på och hus efter hus fylls med människor. Maskinerna och fabrikerna går på högvarv och någon oljekris har ännu inte inträffat och gamla kungen är kung - Gustaf VI. Hon kanske ska gå till varuhuset Tempo (1932-1985) och fika? Mannen är på sitt kontor eller jobbar på en mack och de bor med all säkerhet i en nybyggd miljonprogramslägenhet. Snart, mot slutet av 70-talet kommer de att bo i villa. Nu på ålderns höst bor de förmodligen i en nybyggd bostadsrätt nere vid hamnen som en gång användes som ... hamn ... och fabrikerna och maskinerna är tysta, här ...

Vid trädet sitter en man. Bortom mannen ligger den byggnad som fram till 2010 innehöll Västerås Konstmuseum. Idag är museet flyttat ... allt flyttar idag. Alla flyttar. Även hus försvinner men det här står kvar. Det gamla huset som vi ser var helt nytt 1860 och var dåvarande Västerås Rådhus. Även de flyttade från huset.  Ett virrvarr är det ... av flyttar. Hon tänker nog inte på det. Nu om hon finns kvar nu, så har hon en mobiltelefon eller Ipad. Det hade hon inte då. Inte han heller. Han satt bara där. År 2011, kan man läsa på "wiki" inrymde byggnaden en förskola. Det kanske hon aldrig hade kunnat gissa sig till där hon gick över torget. Nu ska det gamla huset byggas om till ett Komtek ... hm ... Komtek? Ett så kallat science center ... center ... tiderna förändras ... 


Till vänster anas fullmäktigeflygeln som var väldigt ny när bilden togs. Jag anar fotografens poäng. Han vill ställa det gamla mot det nya ... och fullmäktige ... undrar hur man känner sig när man säger att "jo, jag sitter i fullmäktige" ... blir inte rösten på sådana figurer lite som hos de där vilka säljer "Blandaren" på centralen i Stockholm?  Grötmyndig i bas "blaaaandareeen"... "fuuuullmäktigee".

I det hänseendet förändras lite i mänskliga tillvaron. Giv någon makt och han får en ny röst ... På "wiki" kan vi läsa att "Fullmäktigeflygeln mot Fiskartorget blev färdig lagom till dåvarande stadsfullmäktiges 100-årsjubileum den 12 januari 1963" och att Sven Ahlbom var arkitekt både över Fullmäktigeflygeln och hela Stadshuset ...

Där ser man ...

... vilket betyder att det i år är 150 år sen ...

Kanske hörde den unga klockspelet från tornet som då klingade nytt när hon gick där med sitt lilla barn? Kanske kvinnan som skrev kortet hörde klockspelet? Det vet vi inte men vi vet att tornet har 47 klockor ... varje klocka har ett poem ... ingjutet ... skrivet av Bo Setterlind som ligger begraven på Wallinska kyrkogården i Västerås ...


Tre år innan invigningen av Stadshuset, 1960,  togs det här kortet av poeten. Kanske kvinnan själv funderade i poetens fotspår  ... vem vet ...

Framme är vandraren 
Framme vid befrielsen 
Själen har fått se 
Var källan är.

... står det, säger dom som vet, på Bo Setterlinds gravsten i Västerås. Finns det någon klar källa i det här kortet? Detta urklipp av en kort stund av verklighet som inträffade en gång på Fiskartorget för mer än 40 år sedan? Nej, det finns ingen källa. Den, källan, kanske kommer när vi vandrat färdigt ...


Vem var nu Allan Runefelt som gjort denna tjur? På vykortet skriver hon som skickar vykortet att hon sitter på en "uteservering" och att "en bit härifrån" finns "Tjuren" och fortsätter: "det är väl allans om jag inte misstagit mig" ... med litet a. Den som fick vykortet och den som skickade det måste alltså känna Allan. Där ser man ...

Men det är en märklig tjur ... Ser mer ut, ursäkta Allan, som en kanin som försöker vara, en ... tjur ... Vinkeln är kanske lite skev för oss (men varför tog fotografen just den här bilden - han kan väl inte bara ha togit en bild?). Eller påminner den inte mer om en guldkalv. Allans mest kända skulptur är i alla fall enligt, wiki :-), "Gubben med geten" 1952. Den skulpturen kan man visst hitta lite här och var i landet: "Västertorps centrum i Stockholm, i parken till Karolinska Sjukhuset i Solna, Köpmansgatan i Båstad, Oxhagsvägen i Kristianstad, Drottninggatan/Norra Kungsgatan i Gävle samt mellan Örebro länsmuseum på Engelbrektsgatan i Örebro och Svartån.", enöigt "wiki".

Geten här nedan med gubbe är den i Västertorp och bilden har jag snott från "wiki" ...


Våran tjur däremot hamnade här 1963. Så på vykortet är också den splirrans ny och när hon skrev vykortet var den åtta år. Den är gyllene och denna gyllenhet för in oss på sidospår och ner i diket och ut i skogen och vi börjar nosa upp guldkalven. Trots att vi talar om en tjur som är lik en kanin så hamnar vi hos guldkalven. ... möjligen var tanken att västeråsborna skulle samlas här i ring... besjunga den och trumpetera den tillsammans med exempelvis Percy Barnevik ... men han försvann ju å andra sidan med svansen mellan benen från Västerås ... men det är ju glömt nu hos de stora hajarna ... så det kanske är lika tomt där på torget idag som då?



Eller var det kanske tänkt att de skulle dansas i Västerås som de gjorde här 1483? Men man får passa sig, Moses blev "bestört" på sin tid ...

Hade Allan gjort kalven i formalin och varit på rätt plats vid rätt tidpunkt och inte befunnit sig i sin tid och haft ett annat namn så hade han tjänat en rejäl slant på sin konst - typ 18,6 miljoner USD, den summa som Damien Hirst guldkalv gick för 2008 i London. Förmodligen dansade man efter den auktionen på Sotheby's ...


Då hade han haft en studio av det här slaget som herr Hirst ... alltså hans lilla ateljé i London ...


Nu blev det en tjur i Västerås och vi får nöja oss med det. "Ett gammalt vykort berättar" är över för den här gången - sov sött och dröm om guldtjurar nu ...

Peter Frisk

http://www.konstivasteras.se/ - en intressant länk ...