söndag 30 juni 2013

Ett av Majornas vackraste hus ...

Granne med mitt kvarter där jag bor i Majorna ligger ett fantastiskt hörnhus från 1908. Ett av mycket få bevarade klättrande landshövdingehus i Göteborg. Givetvis en gång rivningshotat av någon surpuppa.


Huset var under 1980-talet i bedrövligt skick då fastighetsägaren (som vanligt, dessa fastighetsägare) helt enkelt gett fan i att underhålla huset. Här ville han ha, fastighetsägaren, en P-plats eller, jo, det står faktiskt så, ett skyddsrum på tomten ... Man blir väl inte förvånad om de boende protesterade (tänkte inte på dom tänkte väl då fastighetsägaren) då deras hem skulle försvinna (man kanske skulle utbilda fastighetsägare att husen de äger allt som oftast innehåller människor som har husen som sina hem).


Efter en flera år lång kamp - han gav sig givetvis inte direkt - fick de boende köpa fastigheten 1986. Vi som inte bor i det vackra huset som är väl underhållet kan hur som helst glädjas var gång vi passerar och småle och fundera på människors kamplust. Vad resultatet av en sådan kamp kan bli - bevarade hem.

Var gång jag passerar med mina barn på väg till skolan så tänker jag: här har möjlighetsmänniskor besegrat omöjlighetsmänniskor.

De gamla gårdshusen är kvar.

Från google gatuvy ... jag vet, jag orka bara inte gå ut nu ...
Peter Frisk

fredag 28 juni 2013

"Fyra av tio ­cyklar till jobbet år 2070" skriver DN i en artikel ...

Man kan ju fundera på hur de tänkte 1913 om 1970 och vad som skedde däremellan - man kan exempelvis läsa "Mannen utan egenskaper" o fundera därom, sen vore det kanske bra om experterna lärde sig förutse lite kortare, exempelvis morgondagen, just nu är inte experternas bästa sida precis ... vilket gör att inte en enda expert någonsin förutsett det minsta om framtiden, de som ofta haft rätt fingertoppskänsla är många ggr författare, tyvärr frågar man inte dessa, utan experterna, och då blir det alltid prognosfel ... så, vad hände mellan 1913 och 1970 ... inga problem typ?

Så såg jag den här liraren prata om vår oförmåga att göra
långsiktiga prognoser. SVT - Kunskapskanalen.
Det var ju inte de skarpaste knivarna inom framtidsforskningen som gaddat ihop sig: "stadsbyggnadsexperter från byggkoncernen Skanska, konsultföretaget Sweco och MTR" Skanska bygger hus som håller i ett par år, MTR, tja, va fan ska man säga, siktar dom in tankarna på 2070 så fattar jag varför det sinkar ibland me tågen, Sweco , ack ack ...

Ok, för att vara allvarlig, för att förutse framtiden kan man inte ha enbart stadsplanerare. Det är det som är problemet. Där måste det finnas historiker, ekonomhistoriker, filosofer, idéhistoriker, litteraturvetare tillsammans med stadsplanerare ... problemet är att de som planerar inte fattar att just framtiden är kopplad till dåtiden ... där är de där tre fullständigt fel ute att göra prognoser om just framtiden - men vi lever i tro, planerartron.

Skulle vara kul att veta vad de hade för titlar de som satt i den här expertisgruppen.

Peter Frisk
Här artikeln i DN.

Hela världen håller andan ...

... det är dom där stunderna man vill ha för evigt, man ligger på kvällen och samtalar med sin sjuåring som frågar frågor om varför vi lever och vad allt egentligen är för något - och man vill hålla stunden kvar, så länge man kan, men likt fågelungar så ska de också någon gång flyga ut, men stunderna, om än så korta, om än så intet i ett universum, är livet ... det enda jag kan svara är att ingen egentligen vet, att vi alla bara tror ...

... och när man ligger där i nattens mörker med läslampan och en liten näsa som sticker ut från kanten av våningssängen och man tittar på varann - just då håller världen andan en stund ... och man tänker i sitt vilsna pappasinne, flyg min son, flyg rätt, men flyg, pröva dina vingar :-)



Peter Frisk

Vår tids helvete ...

... man har monterat in ett nytt belysningssystem i källaren där husets tvättstugan är - vi utvecklas ... eller vad man ska kalla det. Nåja. Så nu stod jag där halvvägs ner i underjorden och veva med armarna för att hitta censorn, få den att notera att, jo jag är här nu, halloj!

Men man var tvungen att kliva in i mörkret, in och ned mörkret helt överfylld med smutsiga strumpor, kalsonger, tvättmedel och handdukar ... en fem-sex steg fick jag alltså stappla mig ner innan det hela satte igång, ljuset kom, lite spännande, lite som att kliva ner i helvetet - faller jag eller faller jag inte var är jag vem är jag ...

... påminner mig om de gånger man numer sitter på ett skithus i godan ro och gör det stora och så råkar man sitta för länge och lampan släcks ...

... där sitter man i mörkret och börjar vifta med armarna i sin ensamhet på jorden ... ibland tänds lampan och ibland är det fortsatt mörkt, man får med brallorna på halvstång huka sig bort mot knappfan som befinner sig 5 meter bort ... jag tror att helvetet är på så sätt funtat, man kommer dit, viftar med sina armar för att få ljus, men det är bara mörkt och man är ensam där, i mörkret och någon anonym hemlig röst ropar djävulskt smeksamt:

"vi har gjort allt det här för din skull" ... "så vifta du" ... "vifta du bara ..."

Peter Frisk (text & bild)

Kärleken till livet ....

... dessa visdomsord kan läsas på Klara kyrkogård ...


Jag stod och tänkte lite på döden, jag gillar att leka med den ibland ... fundera på den ... kom då att tänka på en strof av Lasse Tennander - jag vet inte egentligen, att vara rädd för den, sin egen död är som att vara rädd för sin egen skugga ... därför bör man kanske leka med dom lite, med skuggan och med döden ... värre är det ju med sina nära och kära ...

På väggen står:
Hör Wandringsman statt stilla och bida 
här ligger drängen vid herrens sida 
estu så kloker och mycket förfarit 
Säg mig: hvem herren ell tienaren varit 

.... innerst inne är vi alla lika, människa som människa ....

Vad var det då för låt som jag tänkte på, jo den här:


... strofen bör inmundigas tillsammans med ett glas rött på en balkong mot en kyrkogård ... jo, jag bor så, med utsikt mot en sådan :-)

"och min kärlek till livet
som är så skrämmande stor att jag ibland måste leka med döden
för att min själ ska få ro
bara en sak vet jag min älskade son
vi kommer aldrig levande härifrån"

Peter Frisk

måndag 24 juni 2013

Jag hitta hem igår ... i den sista matchen på Söderstadion ...

Jag hitta hem igår ...


Ja, så hemma som jag kände mig på Söderstadion igår har jag aldrig känt mig. Som den vilsna själen jag varit och till stor del fortfarande är, gick det sent som fan upp för mig - detta är ju mitt hem.

Jag har gått här och sparkat på gamla stenar, burkar, fimpar och papper i åratal. Beträtt var och varannan gata, krog, bergsknalle på den södra malmen men alltid sett mig som den landsortsgrabb jag ju är. Gång efter annan har jag hävdat att jag kan bara "sympatiserar" med det och det stockholmslaget då jag ju är från "bystan". Alltså att jag som landsortsgrabb icke kan hålla utan enbart sympatisera, på ett stockholmslag - att det är förbehållet stockholmaren, enligt mitt sätt att se på det.

Men igår kom jag fanimej hem. Där på läktaren fattade jag, det uppenbara uppenbarade sig, likt en solglimt mot Sofia kyrka, när "Just idag är jag stark" sjöngs av 15.000 ... att här, ja här, hör jag hemma och ingen annanstans. Hela mitt stockholmsliv målades upp för mig under den blåa söderstockholsmhimlen på Söderstadion.


Och plötsligt for minnena fram. Hela mitt vuxna liv om hur jag fick min första rejäla stockholmskänsla och fatta ett antal centrala begrepp genom exempelvis kalmariten Ola Magnells "Hos kuratorn" så kan jag klockrent skriva under på följande rader:

Men när jag bytte dialekt, sa polarn "Har'u feber
Du låter som en rixtassman, en bildad skånestreber"
Men jag stod på och käftade i banken och affären
Som en ara, som en byråkrat i karriären
Dom sa "Du som e från bystan, vaffö snackar'u sådär"
Jag sa "Jag älskar storstan, jag bor och jobbar här"

Här har jag som landsortsgrabb vacklande trillat upp på den öppna scenen på Mosebacke på 90-talet, sett Kenta på ett annorlunda 80-talskvarnen, sett min son döpas i Katarina kyrka och lämnat honom på dagis på Fjällgatan, bott på Katarinavägen, jobbat på Globen, Hovet, Söderstadion med ett skönt gäng som arbetskamrater med en massa minnen om just Söderstadion, Hovet och Globen. Degat på Giffi´s på Hornsgatan x hundratals gånger och lyssnat på infödingarna - som ännu håller till där en masse, sett snön falla sakta utanför Pelikans fönster under någon för länge sen gången vinternatt och snabbt dragit en gammeldansk, befunnit mig otaliga gånger i källaren på Lilla Maria, spelat och hängt på Snövit och Big Ben, berusat mig på Carmen, kommit in och inte kommit in på Krönet, varit packad på Gröne Jägarn, stått förundrad och älskat korsningen Götgatan/Folkungagatan, hängt på Svejks bar, suttit med ett glas vin på Blå Dörren och glott på trafiken, läst böcker på Medis Bibliotek, Lasse i Parken, suttit på det äkta Tjoget på Långholmsgatan, varit i Vitabergsparken och sett Carl Anton, tittat ut mot Maria kyrkogård med en bärs i handen på Söders Hjärta och tänkt på "Märk hur vår skugga" och drömt om döden, älskat Söderstopet, Dovas, lirat fotboll på Zinken med Punschpralinerna som skapades av Börje Dorch, hört berättelser från de som varit med och bott här sedan urminnes tider, saknaden över min förlorade balkong vid Skärmarbrink där tonerna från publiken hördes sommarkvällar, Tantogården där man fick sina rysningar av Eldkvarns "Söders kors" eller "Det regn som faller ner" med inledningsstrofen:

Det var nyårsafton på söder
jag seglade ner mot sta'n ...

.. och några rader ner då åtminstone undertecknad befinner mig i någon drömsk version av Götgatsbacken på väg ner mot Slussen medan snöglopen faller in i ögonen och hela kroppen är lätt och varm av sprit, vin eller glögg eller öl:

Plötsligt gick hon där bredvid mig 
genom snön på södermalm 
Hon sa: Jag har väntat länge 
inatt är du min man 
Vi dansade tillsammans 
våra tungor brann som eld 
Bara för en natt, bara för en kväll 

Eller så har jag stått ett hundratals gånger vid Zinkens T-baneuppgång vid Ringvägen 8 och funderat på den där romen som dracks i Tanto sjungit med i stroferna på Zinken "Rom i regnet" ... för att inte tala om Zinkens krog som man sponsrat och bergen, alla dessa visningar på bergen och Slussen, detta Slussen ...  

Nere vid Zinkensdamm en juninatt 
gick jag och undrade var jag hade vart. 
På Hornsgatans öde stråk mötte jag dej.

För att inte tala om Mariaberget och Ivar Lo's park där Johan Johanssons "Världens Bästa Dåliga Exempel" dundrar i huvet så fort jag kliver in genom trädörren från Bastugatan och ser ut över staden:

Jag sitter i en park och bredvid mig står Ivar Lo 
och jag jag skriver ner det här och Ivar bara glor 
och måsarna dom flyger ut mot skärgården på galej 
och jag ber att dom ska hälsa ut till dig.

En öppen fotbollsstadion, där ljudet från publiken hörs vida kring så man får den där känslan av ... match ... men nu byggs ljuden bort och det tycker jag är synd, men det är ju vad jag tycker ...

Eller en av de vackraste om staden och dess södra delar, Lasse Tennanders "Nu blåser vi ut ljusen (Stolta stad)"

Nyss gick Fredman med nattens drottning och nu går också jag.
Natten fylls av oro stadens hjärta har fått kramp.
Och framför Faggens Krog står Movitz kvar under nattklubbsröd neonljusramp

... och så kommer rysningarna:

Men där borta i dom vita bergen är det stilla mörkt och kallt. 
Det lyser svagt i tornet där men det är också allt. 
Men det är också allt.

Och jag mindes plötsligt där igår på Söderstadion bland halsdukarna hur det hela började ... på väg till en konsert på Hovet som 17-årig landsortsgrabb ... hur vi satt några stycken vid berget där vid tegelhusen som syns när man sitter på Södra läktaren och hur vi såg ut över Södermalm och hur jag redan då tyckte då att det var så jävla här och nu och det vackraste jag sett, ofångbart. Och en annan sommarglimt några år senare, en kvinna, som jag vaknade hos någonstans mitt i mitt 80-talet, vet ej nu var, kring Skanstull någonstans ... hur hon la på just en platta, ja ni vet, vinyl, av Mother's Finest, liveplattan - som jag precis hade köpt hemma - och en morgoncigg och en bärs och hur jag gick ut och mådde som en prins och hur sommarsödersolen slog emot mig vid korsningen Ringvägen/Götgatan ... jag visste inte var jag var ... då ...


Någonstans därborta bakom husen dracks det vin en gång på berghällen med utsikt mot Sofia kyrka ...
Hur skulle jag då förstå eller veta när jag gick på mina första bajenmatcher - som tyvärr blev för få - att jag många år senare skulle sitta med vännen Dan Rönnberg och snacka bajenminnen på den sista matchen på Söderstadion. Dan satt just här som kolt med sin mamma och såg brorsan, liraren, Micke Rönnberg debutera i bajen som 17-åring på det gröna gräset.

Peter, Dan och Joanna på hedersläktarn.
Men näst bäst av alla låtar är Kentas "Bajen Forever" ... den är grym :-) som allt annat ...

Bajenstege och Joanna mot himlen ... där Söderstadion lever for ever ...

En rörd herr Rönnberg tar sig en klunk för Bajen och Söderstadion

Så gick solen ner över Söderstadion och lite gräs, fotbollsgräs, fick man med sig 23 juni 2013.


måndag 17 juni 2013

Dansmuseets nya lokaler på Drottninggatan - ett förmodat lyckokast ...

Det är inte alltid det går åt pipan när saker flyttas och ändras. Passerade Dansmuseets nya adress på Drottningatan 17 och blev glad. En trevlig restaurang och cafédel och snart öppnar själva museet i den gamla maffiga banklokalen.

Huset i sig är ju en pärla som uppfördes 1906-08 åt Sundsvalls Handelsbank efter Thor Thoréns ritningar. Det var byggnader av den här arten som revs under klararivningarna. Som tur var så blev några kvar.

Sundsvalls stadsvapen ovanför entrén. 


En stor svensk dansare - Jean Börlin.

Text & Bild.


Svartbyggen vi minns - Tredje spåret

Önskar man se ett svartbygge av klass tar man sig lämpligen till Söder Mälarstrand. Här kan skådas en stump av det s.k. berömda Tredje spåret. En gång en stor spårfråga i Stockholm.

Ett stort känt svenskt byggföretag byggde på eget initiativ för säkerhets skull ett brofäste och en början på ett tredje spår innan det fanns några beslut därom. Man tänkte väl att om vi nu har en början så lär de väl inte backa ... ingen blev väl straffad för det ... kan man tro. Men tji fick man. Något tredje spår blev det inte.

Men nu står vi där med en liten bit av en bro som kan beskådas än idag - ett rejält svartbygge är det i alla fall som kan vara intressant att skåda ... eller hur man nu ser på saken ... Jag undrar vem som fick betala stumpen?

 14 juni, 2013 ...
... i, har jag nu lärt mig, folkmun kallad "bockfoten"

Peter Frisk

lördag 15 juni 2013

Dessa märkliga planerare med sin obefintliga samhällsplanering - Nya bostäder på tidigare förskolemark

Jag läste idag i Direktpress Göteborg (Majorna) att man nu ska bebygga en tomt på Allmänna vägen. Det handlar om ett kvarter med enbart kulturhus.

På tomten ligger ett hus som står tomt och som har varit förskola. Där finns också en stor gård som passar utmärkt som en förskolegård med en liten mindre insats med en upprustning. Det hela ligger skyddad och inom grönska och just här är trafiken minimal.

Huset till vänster har varit förskola och det finns en stor utegård - bild tagen idag 15/6 2013.
Här ser vi samma hus till vänster och två nya hus som inte kommer att få så värst mycket gård - men förtätningsmänniskan behöver inte sånt - han är "urban" . 
Trädet på denna datoranimering är inte detsamma som ovan då det givetvis är flyttat (och ett annat). 
Två parkeringar har man i alla fall fått in ... 
Platsen idag ovanifrån - det lär inte bli mycket plats för de boende i de nya husen precis. Men va fan, de kan ju fika på Zenit. Hipsters vill vi ju ha och de hänger inte på gårdarna. De går å dricker latte ...

Hela Majorna - egentligen hela Göteborg - skriker idag efter förskolor. Kommunen har bl.a. (här i stan vimlar det av förskolebaracker) vid korsningen Tellgrensgatan/Amiralitetsgatan på parkmark uppfört rätt rejäla baracker som det nu är förskolor i. De byggdes i vintras. Där sprängdes ordentligt med berg bort och man gick hårt åt kanten av parken och uppförde alltså icke-permanenta baracker. Jag förmodar att dessa kostar en bra slant att uppföra och de är inte bestående (se bild nedan).

Innan man byggde barackerna såg det ut så här i parken:



Nedan efter. Ungefär här ligger de nu förskolebaracker i två våningar (en tom barack står kvar till vänster i parken, man ser fyrkanten. Den är stängd men har stått där tom nu i 6 månader, min son gick där innan de flytta till ett permanent dagis i början av januari - men baracken är kvar och jag förmodar att kommunen hyr den av någon ... som tar betalt antar jag ...):


Samhällsplaneringen är inte dagens stora grej längre. Det visar det här exemplet. Vi har alltså en stadsdel där man måste uppföra baracker för att kunna hålla dagisplatser till alla barn som bor där. Vi har också en stadsdel där man måste dra ner på utgifterna - det räcker inte till. Vad gör man då?

Jo, i ett hörn där det varit förskola och där man verkligen skulle kunna skapa en förskola - där är perfekt. Där ska det kommunala bostadsbolaget uppföra nya hus, nej, klämma in, nya hus för ca 40-50 personer till (jag förmodar att en del av dem som flyttar dit har barn vilket då medför än mer baracker ....).

Alltså. Att skapa skola, omsorg och dagis är inget man planerar. Vad man planerar är att få in mer folk. Var dessa sedan ska ha sina barn spelar mindre roll. Inte nog med det så har det varit protester om att just bygga där i just det kvarteret av alla. Planeringen i vårt samhälle suger helt enkelt. Det här är en liten detalj i mängder av liknande fall i de städer jag kan rätt bra - Stockholm och Göteborg. Samhällsplanering finns inte på kartan.

Här har vi ett kommunalt bolag som ägs av kommunen som med lite samhällsplanering - men vi har ju inte det då allt är bolagiserat och alla leker affär - som med lite planering skulle kunna ordnat en befintlig förskola med en perfekt gård med grönska i lugn och ro och samtidigt bevara kulturkvarteret intakt (det står ett litet ovanligt gårdshus på gården som skulle kunna vara - ett mysigt - lager för leksaker och trehjulingar etc - nej. lekstuga skulle det givetvis vara! Ett Petssonhus!) och där grannarna hade blivit glada på de ansvariga att de lyssnat på dom och att man sluppit att bygga någon barack mindre i någon park i staden.

Men går det till så idag? Nä. Man gör precis tvärtom och enligt artikeln så vet man inte vad man ska göra med det gamla huset men det blir ju 22 nya lägenheter och ...


Men där har funnits gnällspikar, sådana som YIMBY hatar, de som tänker på sin egen hemmiljö. 


Vare sig man förstör kulturmiljö eller inte så är planeringen fullständigt galen. Man bygger förskolebaracker i parker och klämmer in hus där man skulle kunna ha förskola - där det har varit förskola - och får än mer folk till stadsdelen och måste bygga än mer baracker i parker och ....
Här är artikeln 15/6 2013.

Jag vet inte men det tycks som allt vettigt folk bytts ut på våra viktiga plaster i samhället och samhället befolkas av pellejönsar. Fram för lite mer samhällsplanering tack. 

Kulturguide och samhällsdebattör - boende några kvarter bort och ett av mina barn har varit barackbarn i nämnda park.

Här lite om baracknojan.

Några fler bilder:





torsdag 13 juni 2013

Det möjligas konst - tal vid Slussen 3 juni 2013

Nedan det tal som hölls vid Slussen 3 juni 2013 och som reviderats något för att vara någorlunda läsbar.

Stockholms historia och framtid är en kamp mellan omöjlighetsmänniskan och möjlighetsmänniskan.

Under 1900-talets början inleddes en hård sanering av Gamla stan. Det ansågs omöjligt att bevara. Som tur var fanns det en ja-sägare som såg ett värde i stadsdelen. Kulturguiden Vera Siöcrona såg möjligheter där nej-sägare enbart såg omöjligheter. Hon sa: ”ja”, det är möjligt att bevara 1600- och 1700-talshusen till framtida generationer. På så sätt gav hon dig och mig och alla besökande turister möjligheten att gå runt i ett intakt historiskt Gamla stan. Genom sitt agerande gav hon med sitt ja, Stockholm stora ekonomiska inkomster genom de turister som idag besöker den historiska stadsdelen.

På 1930-talet var det absolut omöjligt att bevara de äldre delarna på Mariaberget. ”Nej”, det var omöjligt. Det skulle rivas. Som tur var klev ja-sägaren Anna Lindhagen fram och såg möjligheten att bevara området för framtidens människor. Hennes ”ja” gör det möjligt för oss att än idag strosa runt i Lilla Skinnarviksgränd och bland kulturhusen på Mariaberget. På liknande sätt räddade hon den hotade bebyggelsen på Fjällgatan. Enligt Anna var det möjligt att rädda det som omöjlighetsmänniskorna ansett som helt omöjligt att rädda. Anna sa ja till möjligheten och ja till framtiden.

Fråga gärna turisterna som stannar med sina bussar på Fjällgatan om de ogillar att den gamla bebyggelsen finns kvar? Fråga om de tycker att bebyggelsen är värdelös och om den borde rivas? Ställ även den frågan till de som fikar i gröngräset i Ivar Los Park eller promenerar utefter Monteliusvägen om det var ett misstag att området bevarades?

När den nuvarande Slussen uppfördes på 1930-talet var arkitekten Tage William-Olsson tvungen att anpassa sitt klöversystem till det Södra Stadshuset. Byggnaden från 1674 skulle rivas i början av 1900-talet för att realisera de första slussenombyggnadsförslagen. Det var stört omöjligt att bevara Södra Stadshuset. En protestvåg såg möjligheten och sa ”ja” till att bevara. Idag finns Stockholms Stadsmuseum i den bevarade byggnaden. Tage William-Olsson förstod värdet i huset och anpassade klöversystemet till den befintliga miljön och vi fick ett treklöver.

På 1950-och 60-talen revs Klarakvarteren. Politikerna och experterna ansåg det som totalt omöjligt att bevara stadsdelen. Ättlingar till den tidens omöjlighetsmänniskor skanderar än idag att det var omöjligt att rädda dessa byggnader. De menar att det inte fanns några andra val än att tyst ”acceptera” läget. Att se en lucka, en möjlighet till något annat, existerade inte. Det enda alternativet – det ansågs inte finnas några andra - var att riva. Som tur är finns Köpenhamn. Där kan vi idag se möjligheten och ett alternativ till rivning. Vi kan 2013 åka till Köpenhamn och uppleva dess intakta 1800-talsinnerstad. Det var alltså möjligt att i modern tid bevara det gamla och lägga till nytt utanför innerstaden. De som minns gamla Klara hävdar att Köpenhamn idag inte alls är så olik det Klara som försvann. Köpenhamn såg möjligheten. Stockholm det omöjliga.

Hornsgatspuckeln med dess 1700-talshus skulle på 70-talet sprängas bort och rivas. Den tidens expertis sa att det var omöjligt att bevara. Inte ett år till skulle husen klara sig – ”nej, det går inte, omöjligt”. Mot dessa omöjlighetsmänniskor stod ja-sägare som åter såg möjligheten. Rivningsbeslutet var taget. Människor hade evakuerats från de nedgångna byggnaderna som ingen ville renovera då de ju ändå skulle rivas. Byggbodar var på plats och man stod redo för rivning. Då insåg även de ansvariga möjligheten. De ändrade sig och lyssnade på vad ja-sägarna hade att säga och sa ja till ett bevarande. Mer än 40 år senare kan vi se verklighetens realitet – puckeln och 1700-talshusen står fortfarande kvar.

I slutet av 50-talet beslutade omöjlighetsmänniskorna att Södra Teatern på Mosebacke skulle rivas. Att bevara var inte möjligt – ”nej, det går inte, omöjligt – för dåligt skick!”. På tomten planerade man en hög kontorsbyggnad. Vissångaren Evert Taube såg saken på ett annat sätt. Han sa: ”ja”, det går att bevara ”Södran”. Med ett plakat på bröstet ställde han sig utanför teaterns entré med en bössa i handen – en insamlingsbössa - och sa ”ja!” till Södra Teatern. Man rev upp beslutet och såg möjligheten. Hade
omöjlighetsmänniskorna fått råda med sitt ”Nej” hade vi idag haft en kontorsskrapa uppe på Mosebacke och det hade varit omöjligt att besöka Södra Teatern. Kontorshuset var möjligt att flytta och hamnade vid Stadsgården.

I Kungsträdgården var det på 70-talet absolut omöjligt att bygga någon annanstans än just där det stod almar. Att ändra sig var omöjligt och att rädda almarna var omöjligt. ”Nej, omöjligt, den måste byggas här och almarna kan ej sparas”. Ner skulle dom. Till varje pris. Men verkligheten visar att det var möjligt att bevara almarna - de står ju där idag (med minnesmärken från omöjlighetsmänniskornas motorsågar). Hade omöjlighetsmänniskan fått råda med sin destruktiva och fantasilösa omöjlighetstanke hade vi idag haft en betongbunker mitt i Kungsträdgården …

När det nya Moderna Museet byggdes på 1990-talet ansågs det som hart när omöjligt att rädda den byggnadsminnesmärkta Skeppsholmsbron. Det var nu fullständigt nödvändigt att få ut en dubbelriktad trafik till och från ön. De som protesterade mot idén om det omöjliga menade att det givetvis var möjligt att bevara den kulturminnesmärkta bron genom att restaurera den. Och visst var det möjligt. Vi, du och jag, har år 2013 möjligheten att gå över den bro som funnits där sedan 1861.

I dag påminner omöjlighetsmänniskorna oss dagligen om omöjligheten att bevara Slussen. Redan på 70-talet dök de första slussen-nej-sägarna upp och la en död hand över området: ”Nej, omöjligt att bevara”. Staden slutade underhålla platsen med förfall som följd. År efter år upprepades mantrat: ”nej, det går inte, det är omöjligt”. Vi har blivit övergödda av omöjligheter. Har det funnits brist på möjligheter? Inte. Hela tiden har det funnits möjliga alternativ som beaktat den kulturhistoriska miljön och samtidigt önskat göra platsen bättre för alla. Dessa idéer har notoriskt mött ett och samma motstånd: ”nej, riv allt, det är omöjligt!”

Givetvis är det möjligt att modernisera den nuvarande Slussen och försiktigt bevara kulturhistoriken och utsikten och skapa en väl fungerande mötesplats och trafikplats. Ja-sägarna hävdar också att det går att bygga billigare och snabbare samtidigt som de kulturella värdena bevaras. Gång på gång har möjlighetsmänniskorna visat på nuvarande Slussens möjligheter. Gång på gång har svaret varit från de ansvarig: ”omöjligt, nej, det går inte”.

Vi lever i en fantastisk stad som betraktas som en av världens vackraste huvudstäderna. Som vi alla också vet är inte städer eviga – de förändras. En stad är, som också demokratin, alltid hotad. En stad kan förstöras och förfulas eller underhållas och förfinas. Man kan ta hand om det som anses värdefullt och underhålla det. Man kan också jämna den med marken. Hur städer förändras är inte genom någon dold magiskt kraft som kallas den obönhörliga utvecklingen eller en marknad som anses leva sitt eget liv. Städer förändras av människor och människor kan göra skillnad. Människor kan förändra. Människor kan förneka eller bejaka, se det omöjliga eller det möjliga. Människor kan riva bort eller ta till vara och bevara. Givetvis kan vi bestämma hur vi vill ha vår stad. Det existerar inga naturlagar som bestämmer utvecklingen där vi enbart kan flyta med och bara ”acceptera” en marknadens eller utvecklingens lag. Omöjlighetsmänniskan hävdar att vi inte har något val – möjlighetsmänniskan visar att vi kan välja.

Detta gäller givetvis även vår demokrati. En demokrati är ständigt hotad och måste ständigt försvaras. Vi kan välja att kämpa för den eller sätta oss platt ner och ge fan i vår uppnådda demokrati och säga att ”det är omöjligt, det spelar ingen roll”. Man väljer. Man kan välja att slåss för demokratin och man kan välja att sitta passiv. Att bry sig handlar om att välja möjligheter. Man kan välja att säga ”ja” som i de ovanstående exemplen eller man kan säga ”nej, det är omöjligt, vi kan inget göra”. Klart vi kan. Människor gör skillnad.

På samma sätt som att vår demokrati inte är oss given som gåva för alltid så måste vi även ständigt kämpa för de platser som vi anser värdefulla. Vad vill vi har för stad? Vem bestämmer hur staden ska se ut? Ska vi förstöra det som visat sig lyckat i våra städer enbart för en tro på någon slags lagbundenhet? Ska vi lägga oss platta och hålla med om att vi inte har en egen vilja? Ska omöjlighetsmänniskan eller möjlighetsmänniskan styra? Att se möjligheten är att visa hänsyn och att se möjlighetens luckor i tillvaron. Se skillnader, olikheter, mångfald. att visa hänsyn till de kommande. Taube, Lindhagen och Siöcrona tänkte på framtiden. De tänkte på oss. Inte på sig själva. De visade hänsyn. Vilka tror ni de som vill riva och bygga om hela Stockholm tänker på? De kommande?

Att gå hårdhänt fram, utan hänsyn, är att tänka på sitt eget nu, på sig själv. Helt enkelt ge fan i framtiden. Omöjlighetsmänniskan är fokuserad på sitt eget projekt. Stör en ek omöjlighetsmänniskans tänkta raka väg så sågar han ner eken. Han drar sin väg rakt fram och river det som står i vägen och kallar det rationellt och tar inte den minsta hänsyn till det som stod i vägen. Möjlighetsmänniskan däremot tycks ana andra värden i det existerande. Att det som är värt något är mer värt än en spikrak väg eller fyrkantiga platta kvarter. Det sägs att vi bygger för framtiden. Kanske vi också skulle börja tala lite mer om spara till framtiden och ta hand om det vi har. Det vi ärvt från tidigare generationer och sluta slösa. Gamla stan sparades för framtiden. Det var om något ett modernt, smart, mänskligt och inte minst ett väldigt rationellt ekonomiskt beslut.

Att ta hand om sin stad och bevara det som varit och lägga till nytt med finess görs alltså inte för de som en gång bott eller bor här utan för de kommande. Att vara försiktig med sin stad är att tänka på framtidens människor och bevara deras möjlighet. Att visa hänsyn till en stad är att visa hänsyn till dess befolkning. De som säger att allt är omöjligt, med sina nej, har en envägskommunikation. Allt är omöjligt utom just deras idé som just de tjänar på … just nu.

Före vår tid har människor kämpat, sett möjligheter, visat hänsyn och räddat Gamla stan, Södra Stadshuset, Mariaberget, Fjällgatan, Hornsgatspuckeln, Södra Teatern, almarna i Kungsträdgården, Skeppsholmsbron (listan kan göras mycket mycket längre än så). De har möjliggjort för min son som är 7 år att uppleva miljöer i en blandad stad med inslag från olika tidsepoker. Förhoppningsvis kommer han i framtiden att tacka de som levde nu för sin framtid. Att vi varsamt tog hand om denna vackra stad. Tyvärr ser samtiden mörk ut. Vid exempelvis Slussen planerar omöjlighetsmänniskorna att riva bort precis allt från Gamla stans fasader, till Slussens T-entré, till Birkaterminalen och Hilton. Inte en spik ska vara kvar av det som varit. Tydligen önskar även vår generation skapa det omöjliga. Men vi kan ändra på det. Genom vår vilja att skapa det möjliga.

Evert Taube, Vera Sjöcrona och Anna Lindhagen och väldigt många andra gjorde skillnad – de brydde sig. Idag hade de gått under epitetet kulturelit och bakåtsträvare. Vad de gjorde var att göra det omöjliga möjligt och de skapade framtiden. Att bevara handlar inte om att spara för det som varit utan för de kommande.

Än är det möjligt att rädda Stockholm.

Peter Frisk
Kulturguide och samhällsdebattör.

onsdag 5 juni 2013

Gårdagens affisch ...

Det är ju bara så häftigt - egentligen - 
hur vissa saker bara blir av sig självt ... vackert. 
... förstorar man den - bilden
blir det ju en häftig tavla ... 
,,, vad läckert det är med livet egentligen :-)
med själva existensen ...

Centralbrons fäste, Södermalm, 14 april, 2013, kl:11:38

En liten pärla på Regeringsgatan 88 ...

Första gången jag var här var 1988. Jag kan med all säkerhet säga att jag inte minns själva huset när jag klev ner i källaren till den berömda svartklubb som låg i huset. Den så kallade 88:an som mitt då inte hade den blekaste aning om vad det var för hus - bara att svartklubben var öppen natten igenom. Det räckte för mig på den tiden ...


Så sitter jag nu idag, i mitt andra jag, och bläddrar i Eva Erikssons Den moderna stadens födelse och det lilla bostadshuset dyker upp. Ritat redan 1906-07 av George. A. Nilsson (1871-1949). Här har vi en verklig pärla i sin enkelhet av denne Nilsson som enligt Eriksson var en försynt och tillbakadragen person. Nog kan man känna hans karaktär i byggnaden. Inga stora gester utan enkelt och försynt, med stil. För det mesta ritade Nilsson skolbyggnader på sin tid i ganska traditionell stil. Ibland fick han dock något ryck, som här, och föregrep arkitekthistorien med si så där 20 år.

Huset på Regeringsgatan 88 är ett nästintill ett modernistiskt hus och doftar helt klart funkis. En stil som slog igenom först 1930 i Sverige. Se bara på balkongen längst upp som följer hela huset. De svängda hörnen som mjukar upp slutet av byggnaden.



Eva Eriksson skriver att huset är "respektlöst förvanskat". Det är verkligen synd på en sådan märklig och tidigt annorlunda byggnad där G. A. Nilsson själv bodde.

Där trilla man ner om man skulle ner och steppa loss på svartklubb på det glada 80-talet ...

Nilsson ska tidigt ha orienterat sig mot Wien och nog känns huset mer centraleuropeiskt än svenskt sekelskifte.

En annan byggnad som ritades av Nilsson, eller snarare fasad, kan ses på nuvarande Drottninggatan 33. Fasaden fanns tidigare på ett hus på Regeringsgatan 9 och det kallas för Klarahuset och återuppsattes här 1989 och ett arkitekturpris - Kasper Salinpriset. Förmodligen hade det varit tvärtom idag. Att om man rev bort den gamla fasaden och byggde en betonglåda med glas i så hade man fått ett Kasper Salinpris och beröm av Stockholm Stad ... tiderna förändras nämligen  ...

Text & bild: