onsdag 21 november 2012

Barcelona - Mies van der Rohes ...

Mies van der Rohes paviljong i Barcelona
Paviljong ritad av Mies van der Rohes och uppförd 1929 till världsutställningen i Barcelona. Riven och återigen uppförd på samma plats som rekonstruktion 1986. Förmodligen den paviljong som klockrenast motsvarar begreppet "Less is more", "mindre är mer", en meta-arkitektur, lika med en arkitektur för sin egen skull.

Den har och hade, enligt i sin utmärkta bok "Rum tar tid" av Rolf Wohlin, ingen annan funktion än att vara en "absolut modernistisk rumsbildning, en funktionalism utan funktion, ett praktföremål och ett skrytbygge".

Tyvärr, får man väl säga, påverkas arkitekterna och mänskligheten av dylika fenomen där arkitekturen är till för "sin egen skull".

Foto och text: Peter Frisk

Gårdagens Barcelona ...

Barcelona, den 11 januari 2011

tisdag 13 november 2012

Ett fotografiskt geni har gått ur tiden ...

Fotografen Hans Hammarskiöld, född 1925, gick bort på måndagen. Hammarsköld var en fotograf vars bilder hade en sinnestämning av Chardins stillhet.

Som hyllning ett par favoriter ur hans livsverk:

Glödlampor, 1966

Barcelona, 1950

Det rosa huset, 1978

Utan titel, 1950
... och min favorit nr 1:

Stol






Christies mot Chritrs ...

I dagens nätupplaga av The Art Neewspaper kan man läsa att auktionshuset Christie's har stämt den kinesiska auktionsfirman Chritrs ... säga vad man vill om Kina, men kopiera ... det gör de väl knappast ...      





söndag 11 november 2012

Palace renoverat och invigt i Göteborg


När Carl Larsson 1899 åkte ut till Furusund på uppdrag av Bonnier för att måla av Strindberg påstås det att han var livrädd. De två hade en gång varit vänner men nu var man på väg att bli såta fiender. Väl där skissade Larsson upp ett porträtt och han visar det för Strindberg och tänkte väl fortsätta och färglägga porträttet då Strindberg säger "Ett mästerverk, får ej röras". Inget mer. Larsson får packa ihop sina målarpinaler och porträttet blev färglöst. Vissa som är kunniga på Strindberg säger att hans styrka var att veta när man skulle stanna till för att inte överlasta en tavla, eller en bok.

Jag tänker på episoden när jag sitter på ett nyöppnat Palace i Göteborg. Nyrenoverad och nyputsad . Efter att gjort mig hemastadd, beställt en öl vid bardisken på bottenplan, läst min medhavda papperstidning, funderat på Stalins not 1952 och funderat på om jag satt skönt eller inte, så sa jag till mig själv att "någon, ja någon, skulle ha sagt stop. Nu räcker det". Idén att använda sig av husets historia, att utgå från dess berättelse, är ju inte så dumt. Men tyvärr känns det som om man har tagit i för mycket, att det just blir överbelastat.

Källa bild: Wikipedia.
Palacehuset beställdes av handelsman N. Jacobsson som här skulle ha ett sockerbruk. Arkitekt var Carl Hårleman och kåken började uppföras år 1749. Fem år senare slutförde Carl Stockholms Slott och var även inblandad i nuvarande Storkyrkans karaktäristiska torn. I princip låg Hårleman bakom all byggverksamhet i Sverige under 1700-talets mitt. När Jacobsson fick igång sin sockertillverkning kallades huset kort och gott för  Sockerbruket

Det har brunnit och det har byggts om och det har byggts till under århundradenas lopp. Husets glansperiod, en tid som fortfarande staden Göteborg har nytta av och som man nu spinner vidare på, var den när Pontus Fürstenberg flyttar in med sin fru Göthilda. Hon hade ärvt en inte alls liten summa pengar av pappa och mamma som gladeligen Pontus satte sprätt på genom att köpa tavlor av tidens unga konstnärer. Göthildas familj sägs ha haft en lite annorlunda syn på det hela. Hur som helst, så kom han med all säkerhet i kontakt med den nya konsten (då, på den tiden, var den det senaste, hetaste ...) genom Ernst Josephson som var Göthildas kusin. Han blev mecenat och inköpte verk av de uppstudsiga yngre konstnärerna som Carl Larsson, Hugo Birger, Per Hasselberg, Anders Zorn m.fl. Huset kallades nu "Fürstenbergska huset". 

Kakel med "Seinens strand" 
Sitter man så vid baren som vetter mot Brunnsparken kan man ana i mörkret den fontän som Pontus vän Per Hasselberg utförde såningskvinnan som är det egentliga namnet på statyn men givetvis omdöpt till "Johanna" i den klämkäcka göteborgsfolkmunnen. När mecenaten dog 1902 testamenterade han konstsamlingen och palatset till Göteborgs stad. Staden lyckade givetvis schabla bort huset som man till slut sålde varvid Palace Hotell öppnade 1907 och som då var det ledande och flottaste hotellet i Göteborg. Konsten hamnade i det Ostindiska huset där konstmuseet höll till innan dagens museum i slutet av Avenyn öppnades 1922. Där kan man, vilket rekommenderas, än idag se Pontus tavlor och delar av inredningen från denna svunna tid som man nu försöker väcka. Hotellet stängde 1968 och tanken var att riva hela huset (denna ständiga svenska rivningssjuka) men Wermlandsbanken tog över huset och 1993 renoverades bygganden och nu 2012 har man åter renoverat. 

Lyckas man med sitt tema?      

Jag vet inte riktigt. Tyvärr blir det för mycket av "temat". Kaka på kaka. Man hitta ett temat och drar det så långt som det går - och lite till. Som gäst vill man kanske lägga till något själv. 

I den stora baren och matsalen har man i taket satt upp en slags kartong med bilder på konstnärer och en del statyer. Jag noterade Hasselbergs "Grodan" (som den stockholmska publiken kan se i Björns trädgård och då inte kroggrodan). Det kändes helt fel. Däremot passade de små karikatyrerna över tidigare nämnda konstnärer ovan baren perfekt. Verandan för tankarna, om man tar i lite, till Café Opera. Att sitta och se ut mot Brunsparken och Johanna och fundera på historien i höstmörkret är nog inte så dumt om man äter en bit.  

Staffliparad.
När jag så gick på toaletten möttes jag av tre målarstativ strategiskt utställda i en liten korridor. Japp, jag har hajat konceptet - gjorde det redan i baren ... Man kliver in på toa och där fortsätter det "Sienens strand" är skrivet på kaklet på väggen och "Beckers färg" i en annan toalett. 

Nå? "Seinens strand" undrar någon och kliver till höger in i "Salongen" och stockholmsguiden lyser upp, "Aha! Blanchs konstsalong!". "Salongen" påminner väldigt mycket om den gamla ärevördiga konstsalongen som fanns där idag Sverigehuset ligger vid Kungsträdgården i Stockholm - Blanch Cafe. Just där ställde "opponenterna" ut 1885 och utställningen kallades för "Sienens strand" (det kan vi se på muggen på Palace). I salongen poängteras det hela med en stor berömd bild på opponenternas kärna. Hurtigt står de i en annan tid och tjoar på oss nutidsfigurer från den lilla scenen. Vi ser också den blomsort som var så vanlig på restauranger i slutet av 1800-talet: palmen. Mig gör det ingenting då de första åren av 2000-talet har haft brist på grönsaker i sin inredning. Över palmerna och de mjuka sofforna och egenskapade "sullastolar" hänger tre gigantiska fezliknande lampor varav den ena redan är ihopbucklad (orientalismen var ju som alla vet het på 1800-talet och jag säger bara Delacroix). 

Pontus och Göthilda inramade på vägg.
Blanch Konstsalong 1883.
I mörkret fem opponenter.
Vad tjoar de då om de på bilden? Vi får lämna Palace en stund och gå bort till Sveriges äldsta hotell. På ärevördiga Eggers som ligger precis vid centralstation bildades "opponenterna" 1885. Bl.a. önskade de förändringar i den förstockade utbildningen på Konstakademin. Vi går tillbaka.

En av tre "fezer"
Jag tycker som sagt att idén är bra. Men man ska inte överdriva och det är det man gör - man går för långt. Det är lite det här jag oroat mig med trampolin. Ser man på tidigare projekt så är det likadant. Man finner ett tema och fyller varenda vrå med temat. Man måste som gäst kunna ta ett andetag. Låta publiken få lägga till. Att det är kitcsh får vi köpa. Men det hade behövts en Strindberg här som sållat. Frågan man ställer sig är om det håller i längden. Vi bor ändå i Sverige. Carl Larsson var svensk och det är lite svenskt IKEA över det hela tyvärr, IKEA:s tavelavdelning, medan jag anser Strindberg vara osvensk och han hade behövts här ...

Men jag lär återkomma.

torsdag 8 november 2012

vår ...

... i brist på vår och dess torra asfalt ...
... i brist på spänning ... i brist på oväntat slut ...

Gårdagens höst ...

Majorna, 26 oktober, kl. 14:20, anno 2012.


Kungsbacka torg och två skjul

Ibland undrar jag vad som gör att vissa platser och hus vinner arkitekturpriser. Jag var i Kungsbacka för en vecka sedan och såg några utskällda bodar som slagits upp och som det visar sig kanske vinner ett grandiost arkitekturpris den 16 november 2012 där dessa märkliga tingestar ingår i det nominerade förslaget.

Tidigare hade torget en parkeringsplats och den har man tagit bort och denna idé kan väl inte den "hippa" arkitektbyrån White, som ligger bakom torget, bli nominerade för. Utnämningen bör väl gälla utformningen av torget och just dessa två baracker. Vad gäller dessa skulle man ju direkt avfärdat torget som ett fullständigt misslyckande om man hade den minsta känsla i ämnet. Men icke. Torget med tillhörande friggebodar nomineras gladeligen till ett stort svenskt arkitekturpris. Det säger en hel del om situationen ang. vår nutida arkitektur.  





Som en gång utövande yrket byggnadssnickare är jag fullständigt säker på att vi aldrig hade fått gå ut vår utbildning, Bygg- och anläggning, genom att bygga ovanstående ... Det räcker med att se den nedre bilden. 

Vill man se hur fint det ser ut på arkitektfirmans Whites hemsida klickar man här. Vill man läsa Seinaprisjuryns beskrivning så klickar man här.

Låt oss fantisera bort de två kåkarna så får man ett vanligt torg helt enkelt. Var finns det märkvärdiga? Du kunnige i detta, var finns det märkvärdiga? Upplys mig. Ge mig nyckeln till er värld som jag inte har ...

Text och bild. Peter Frisk