Strindberg på Liljevalchs: "En djefla utställning"

Rummet "Barnkammaren"
och "Underlandet" från 1894.

Uttrycket att kliva in i en tavla och försvinna har alltid väckt upp fantasin i mig. Idag fick jag förmånen att försvinna in i en tavla - nej, i två tavlor! Detta skedde på Liljevalchs nyöppnade utställning om August Strindberg som pågår 5/10 2012-6/1 2013.

Är det någon tavla som jag skulle trivas i, liksom känna mig hemma i, ja att försvinna bort i för evigt, så skulle det kunna vara en tavla av just Strindberg ... i brist på Rothko då, som jag egentligen ser som mitt slutmål på denna resa som vi alla gör i verkligheten. Nja, nu tog jag i, slutmålet är för mig Saltsjöns böljor och således dess botten. Som den käre Bellman sjunger i "Stolta stad": "i dessa böljor vill jag dö!".

Strindberg spelade gärna gitarr och sjöng. Men det sjöngs ingen Bellman. Han sägs ha hatat Bellmans låtar (vem hade inte det på hans tid? Det spelades Bellman överallt, närsomhelst, på varje krog, i varje källare, i hemmen, ja överallt i Stockholm på slutet av 1800-talet - en total överdosering rådde).

Däremot kom Strindberg att måla "böljor". Målningen "Staden" var med på utställningen. Där ligger inloppet till Stockholm (somliga säger Venedig men jag håller som några andra på Stockholm) och stadens ljus syns långt bort medan himlen förmörkas i konvulssioner. Inget är still. Rörelse. Oväder. "Staden" var det första strindbergsverk jag någonsin såg i mitt liv på Nationalmuseum i början av 90-talet. Det är ju en del vatten i Strindbergs verk. Hav. Stormar. Kaotism.

"Stora Grusharpans rum"
Matta av "Vågen IX, 1901. 

Inte så konstigt då att man kliver in i ett akvarium där det simmar abborrar och mörtar i ögonhöjd och att man plötsligt själv plaskar omkring mitt i konstverket "Vågen IX" från 1901. Nja, man befinner sig på botten. Tillsammans med två pianon som sjunkit ner i havsbotten. Fastnat. Tyvärr kunde jag inte ta till mig sagan om pianot som råkat hamnat på botten i "Stora Grusharpan". Att det är från havets botten som musiken kommer. Men då slumpen gjort så att jag just läste i en bok på väg ut mot utställningen om den tyska civilbefolkningens flykt över isen den iskalla vinter från Köningsberg (Kaliningrad) 1945 och hur många drunknade under flykten och vagnar, pinaler, värdsaker, bilder, minnen blev kvar där på isen och sedan när isen smälte undan på våren så försvann allt ner i havets djup där mycket förmodligen ännu ligger än idag. Jag hade därför svårt att finna musiken i verket, men det berodde ju på min subjektiva ingång och, så är väl livet? Vi kliver in i ett verk med olika ingångar.

Jag klev ut och in i ett annat rum.

Utställningen har 12 rum. Ingen informationstext. Den text som finns är Strindbergs egna ord. Informationen finns i ett häfte. Man gör som bäst att gå ett varv utan häfte. Bara suga åt sig utan att läsa en massa onödig information. Därefter tar man sitt häfte och sätter sig i caféet som givetvis heter "Röda rummet" och läser. Lägger undan häftet och går ett varv till. Sen kan man gå ut i höstsolen.
 
Dock bör man stanna till en stund i caférummet och titta på en liten underbar tavla som hänger där på väggen. En tidig Strindberg från 1873, från hans första målarperiod (hans perioder delas in i tre). En tavla som förbådar hela hans senare konstnärskap i komposition.

"Efter solnedgång under oväder på havet" 1873.

Strindberg är ung här. Han har ännu inte levt sitt liv. Han är i början. Det liv som skulle bli hans skulle kasta omkring honom på ett högst märkligt sätt. Man undrar ibland när man läser om honom om det var livet som kasta omkring Strindberg eller Strindberg som kastade omkring livet. Något svar lär vi aldrig få. Men kaotiskt var hans liv. När jag står och tittar på tavlan så minns jag en annan tavla som jag håller högt. En liten sak av Maljevitj som ska vara undanlagd någonstans på Erimitaget i St Petersburg. Jag vet inte vad den har för namn eller när den är målad med jag tänkte just på den när jag såg ovanstående Strindberg. Bägge handlar om rum. Om olika rum men ändå med någon gemenskap av nått ... fan vet vad ;-)

"Composition" Maljevitj, Erimitaget, St Petersburg.

För att återgå till Strindbergs lilla tavla med den brinnande himlen så trycks allt ihop av hotande mörka moln som pressar ihop tavlan, eller öppningen eller hålet mot horisonten, ett hål mot friheten? Detsamma gäller för havet som vaknar till liv av stormen och trycker sig uppåt mot de svarta molnen. Strindberg har många tavlor av den sorten där det finns flera fält som spelar mot varandra. En himmel. Ett moln. Hav. Strand.

Vill man leka lite kan man i ett av rummen där det finns ett annat rum, mörkrummet, ta en bild som blir som en strindbergstavla med olika fält. Här ser vi in i fotografens rike. Strindberg provade givetvis att fotografera. Karln provade ju det mesta som fanns i hans tid. Där inne finner vi bilder som är på på väg att bli bilder och till slut tynar dessa bilder bort och blir åter vita och det hela slutar med en tom plastlåda där vi väl alla s.a.s. till slut kommer att hamna när vårt ljus försvinner, i intet, i tomheten.  En kort sekund av ljus sen blir det mörkt. Den som förklarat det bäst (eller svårast) är väl Becket men det är en annan historia ...

Det vi har att arbeta med är ljus och mörker. De två som evigt spelar mot varann och dessa två skapar färgerna och livet och då ljuset försvinner är det ju slut för oss - men än får vi väl hoppas att det finns tid kvar och en strimma ljus så att ni som har tiden, besöker Liljevalchs utställning. Den var inte alls dum. Fundera då en extra stund på ljus och mörker, eller snarare: ljus och skugga - det är nämligen det materialet som Strindberg arbetar med.

 (film: från "mörkerrummet")

Text, bild, film: Peter Frisk

Press: SvD, DN,