Nyår i St Petersburg på 90-talet

Vissa matupplevelser är något alldeles extra. En av de mest minnesvärda stunder jag varit med om var en natt i St Petersburg i mitten av 90-talet. Snön låg vit och gatlyktornas ljus var gula och det var som sig bör iskallt. Precis så vill man ha det om man är i St Petersburg och det är nyårsafton. Jag hade fått för mig att lära mig ryska och hade hoppat på en tvåveckors språkkurs. Vi var sju studenter och nu hade vi kommit överens om att fira själva nyårskvällen tillsammans på restaurang Landskrona. Ett nyöppnat ställe på Nevskij Prospekt (osäker på om stället finns kvar idag).

Nåja vi åt en rejäl bit mat (det var billigt då för oss svenskar). När vi satt och tandpetade oss kom en av studentvännerna på att vi var inbjudna till hennes värdinna om vi kände för det. Det ville vi och det var inte långt från Landskrona. Gatan låg bakom Nevskij, jäms med helt enkelt. Vi klev in i ett gammalt härligt pre-revolutionärt hus från 1800-talet och kom in i en annan värld, ett Ryssland 70 år tillbaka i tiden. Vår värdinna var en äldre charmig gråhårig dam på kanske 75 år instoppad i någon slags filt. Det hade dukats upp som sig bör vid en rysk nyårsfest och runt bordet satt en härlig samling av hennes vänner - många skägg. En hade arbetat inom kärnvapenindustrin och en var pianist (denne spelade senare några slingor på pianot i vardagsrummet när snöflingorna föll utanför i det gula ljuset efter att Jeltsin haft sitt nyårstal och någon hade deklamerat Pusjkin medan man väntade på att Dostojevskij skulle visa sig i hallen där vi svenskar hade trasslat in oss bland de lånade tofflorna). Vi blev dock trakterade kyckling, kompott, kötträtter, inlagd fisk, vodka och vin och jag har väl aldrig stoppat i mig så mycket som den kvällen.

När vi rullade hemåt var vi helt fyllda. Jag gick mot min studentplats till min familj och trodde att de somnat - klockan var nästan halv fyra på natten.
Tji.

Där satt man och väntade på mig. De hade inte börjat äta sin nyårsmiddag då de väntade på mig. Så nu höggs det in igen. Efter det blev det charader och sen gick man till sängs. Nu sprängdes jag nästan. Jag fick sova i en och en halv timme då jag väcktes av att frun i huset hade lagat en frukost. Då sa jag:
njeeet...

Kosmos i Helsingfors

Ett av de absolut trevligaste ställen jag besökt är Kosmos på Kalevankatu 3 i Helsingfors. Det var med några arbetskamrater för några år sedan som vi hamnade på restaurangen och åt ställets klassisker som var något som Mannerheim ofta åt (namn efter honom i alla fall - det exakta namnet har jag nu glömt). En av dåvarande jobbarkompisarna var från Finland och han visste vad som gällde här.

Restaurangen öppnade 1924 och har alltid varit ett ställe för konstnärer, författare och politiker. Vissa ställen man besöker har egentligen inget speciellt i inredning, något spektakulärt, men har "det" ändå så att säga. Kosmos är en sådan plats. Det ligger lite lätt avsidigt och är en diskret restaurang.

Andra gången var jag där själv och åt en härlig trerätters och vid bordet bredvid satt fyra storvuxna finnar och smörjde kråset och rökte. Det verkade ytterst trevligt men. Den äldre kvinna som då serverade såg precis ut som den unga kvinna jag såg på en svartvit bild i broschyren som jag fått hos garderobiären. Jag frågade henne om det var hennes mor som stod bredvid och hon log, gav mig en minnesknapp från året innan, då Kosmos firat jubilum.

"Jag var ung då" sa hon och log.

Kosmos har ett "helsingforskök" som är en blandning av det svenska, finska och det ryska. En spännande blandning. När man ätit, tagis sin sup, så går man uppför backen och tittar på Torni. Ett klassiskt hotell med en sorgsen historia. Här satt sovjetryssarna och gjorde upp efterkrigstidens Finlandspolitik.

(fortsättning följer)