BAR x 2

Greenwich Ave ...

Den hängde lite snett, det gjorde den. Men budskapet var klart och tydligt: BAR.

Det är sällan man numer i Stockholm möter det enkla ordet BAR. Men här på Åsögatan ligger ett enkelt hål i väggen där skylten hänger lite på trekvarts. Men det gör inget för det står BAR och då vet man vad som gäller. Jag var tvungen att ge ägaren min syn på saken, min uppskattning, så jag gick in och smakade hans fludium.

I dessa tider när allt heter allt annat än just BAR är det tryggt att se denna kulturinsatts. Man kan faktiskt bli räddad av sådanna skyltar. I New York var jag på väg att försvinna bort i en snöstorm, en s.k. blizzard, när jag i snödiset såg något rött glimma till och det gick att utläsa BAR. Jag gick mot ljuset och kom in i värmen - räddad. Där stod ägaren och torkade sina glas i värmen och det var bara att slå sig ner. Det small till i dörren och snön yrde återigen tillsammans med två kvinnor som även de sett den röda räddningsskylten och gått hit för att finna skydd. De var ett lesbiskt par från Philadelfia. Tjejerna hade gjort vad som brukligt är när man bor i närheten av en stor stad och det är lördag, de hade tagit sig en lördagstripp. "Det gör alla i Philadelfia", sa den ene.

Vi blev kvar därinne hela eftermiddagen medan snön gjorde New York kaotiskt. Det bästa sättet att lära känna folk är under ett kaos och i en BAR som enbart heter BAR.

Så jag slår ett slag för hålet i väggen på Åsögatan med sin snea BAR-skylt!

Elbutiken som försvann.

Jag vet inte hur länge de hade sin affär. Men jag tror att det var länge. I hörnet av korsningen Tjärhovsgatan/Östgötagatan klev man in i en butik med oljiga små motorer, generatorer, elsladdar, strömbrytare, relän, kontakter och skruvmejslar. Väl därinne mötte man två äldre herrar som snackade stark- och svagström. Var det något trassel med någon gammal elektrisk tingest kunde man få hjälp här. I hela Stockholm hitta jag ingen sladd till min gamla dator men det fixade elgubbarna på Tjärhovsgatan.

Häromåret hade man flyttat ur den stora butiken.

Dock fanns man kvar på samma gata, inte långt från korsningen. Man hade minskat på butiksytan, trappat ner. I skyltfönsterna där man tidigare sett säkringar och dylikt låg nu vita handukar och på skyltfönstret stod "Södermalms Spa". Jag undrade då hur länge de skulle finnas kvar med sin lilla butik bredvid "Södermalms Spa".

I förra veckan gick jag förbi och nu var även den lilla butiken tom. Elbutiken hade gått i graven och därmed en epok av Södermalms historia. Det var fram till bara några år sedan vanligt med små elbutiker och verkstäder. Nu har marknaden dött för en elbutik där man lämnar in sin radio eller hittar en gammal sladd. Man köper helt enkelt nytt.

Däremot har en annan marknad fått fart och det är skönhetsvården. I de gamla lokalerna på Söder målas väggarna vita och in stuvas kvinnor som putsas upp, kammas, klipps, rakas, masseras, målas. Öppnar man inte skönhetsvårdsaffär så är det kontor och då gäller samma färg, vitt. Samt att det ska vara minimalistiskt, då är man fräck. Trendig och helt rätt. Men om nu alla gör likadant? Blir det inte tråkigt då? Fantasilöst?

Det slår mig hur fort Södermalm har förändrats, hur fantasilöst det blivit.

Drottningatan x 2

I flanörens födelsestad, en mindre ort i södra Södermanland, kunde man förr gå Drottninggatan fram och i fonden av gatan se stadens äldsta kyrktorn - i den kyrkan är underteckan ävenledes döpt.

I det Stockholm som flanören verkat som flanör kan man promenera Drottningatan ner och långt borta i perspektivet se Katarina kyrka resa sig högt på det södra berget - där är förövrigt flanörens son döpt.

I den stad som flanören döptes i och där han växte upp kan man idag inte se någon kyrka om man går Drottningatan fram. Man har där placerat ett hus. Ett hus som perfekt stoppar all perspektivsyn.

Förr i tiden hade man en styrka i att se det långa perspektivet. Man utnyttjade utsikter, gatuperspektiv och höll dem öppna. Man stängde inte igen dem. Det finns rätt många exempel på sånna platser. Exempelvis Hantverkaregatan på Kungsholmen där man ser Stadshuset i fonden. Bara en galning skulle flytta ut en huskropp och ställa den i vägen för en lyckad utsikt.
Det gjorde man i flanörens födelsestad. Man ställde ett nybyggt hus i vägen. Man tänkte kanske "även om jag inte ritar vackra hus så kan jag bygga det så ni inte kan se det vackra bakom mitt".

Så går du Drottninggatan fram i Katrineholm i dag så möter man således ett stort 90-talshus som stänger den öppna vy som tidigare fanns där. Går man fram och till höger kommer man ut till stadens stora torg. Torget var en gång charmigt och pittoreskt och byggdes givetvis även det om på 90-talet. Efter ombyggnaden fick torget ett arkitektpris.

Numer ser det inte klokt ut, men det är prisat.

Det säger en del om våra arkitekter och de som delar ut priser.

Förvanskningen av historiska miljöer

Trenden med att bygga om och ändra gamla byggnader fortsätter. Numer är det legio att göra en tillbyggnad till gamla värdefulla kulturbyggnader. Den tillbyggnaden ska helst sticka ut. Den ska se helt annorlunda ut än den byggnad som stått på platsen. Att försöka inkorporera med samma formspråk så byggnaden behåller sin gamla stil är ingenting för mänskligheten på 2000-talet. Att anpassa sig till rådande miljö är inget för den "moderna människan". Man kastar sig på datorn och vips poppar det ut en glasbyggnad som är fyrkantig i stål. På det här sättet har många byggnader förstörts och fler lär det bli.

Nästa kåk för avrättning är Riksdagshuset.
Artikel i SVD 12 juni 2007.

Mall of Scandinavia

För några år sedan bodde jag i Solna. Här ligger Råsundastadion. Ett vackert klassiskt namn som doftar fotboll. Nu planeras en ny nationalarena som kommer att få namnet Swedbank Arena. Namnet får man tycka vad man vill om och nån doft av fotboll avger det inte.

Nå väl. Man ska i alla fall bygga ett nytt område med arena, givetvis hotell och vår tids måstebyggnad: en galleria. Denna galleria ska ha plats för 230 butiker och hela konkaronget ska kallas Mall of Sweden. Här ska det shoppas loss och som man kan se på bilden har arkitekterna gått loss i sina dataprogram. Så här ser framtiden ut (i vissa fall är den redan här).

Mall of Sweden?

Jag förmodar att man här i "Mall of Sweden" kommer att kunna köpa swedentröjor till matcherna. Höra "We are the Champions" dunka ut över Swedbankstation innan landskaperna. Man åker ut med tunnelbanan där utropen låter "Solna mind the gap". Jag hoppas också att man byter logga på vårt landslags tröjor och skriver Sweden istället för Sverige nu när vi bor i The Capital of Scandinavia. Här flaneras inte, här ska shoppas bland glas och betong i denna kalla arkitektur får vi vad vi förtjänar - kalla människor.

Ursäkta, finns det ingen ände på tokerierna?

Nej, jag åker till Globen och ser på Three Crowns.

The McSorley Poems - if walls could speak

Tänkte på gamla katter jag haft när jag i januari 2005 klev in på McSorleys mittemot den ukrainska kyrkan, adress 15 E. 7th Street, Manhattan, NY.

I ett hörn låg en rätt fet katt omslingrad runt den gamla kaminen som stod på de slitna golvtiljorna fyllda av sågspån. Jag beställde en Ale och fick två. Så var det bara, och så hade det alltid varit här, "inte för att du är speciell eller nått, här får alla två öl och så har vi alltid gjort här" sa bartendern.

McSorleys är en gammal irländska arbetarpub och numer en turistfälla enligt de gamla suputerna i området. Fälla är kanske inte rätt ord för stället. Dock instuvad i de flesta guideböcker. Det märktes inte den här vardagseftermiddag då den kändes väldigt lokal. Min åsikt om livet är att man ska gå på en pub runt tre på eftermiddagen. När solen sakta dansar in genom fönstren och när stillheten och lugnet råder. Denna publag, att sitta där på eftermiddagen när det är halvtomt, gäller gamla ålderstigna pubar och ölhallar från Pelikan på Södermalm till Tri Medviki i Prag vidare till McSorleys i New York. Vid denna tid på dygnet möter man de mest spännande människor - de lokala originalen. Det är den stunden på dagen då det finns tid för historier, berättelser och rejäla skitsnack - innan pöbeln inträder. Man stöter då oftast på en lokal person som förtäljer saker som inte finns i kåseriböckerna.

Senare, på kvällen, kommer de som pratar men inte hörs. Denna eftermiddag i New Yorks värsta oväderstider fanns det i alla fall rejält med plats. Jag slog mig ner vid ett runt träbord, tog en soppa varvid en äldre herre presenterade sig och berättade om sin tid i flygvapnet under kriget. Han pekade på senapen som stod på bordet och förklarade för mig att den tillverkas på plats i källaren. Likväl som ölen som jag hade framför näsan. Gubben hade gått hit sedan 1963 och senapen var lika het nu som då, menade han. Han pekade vidare på några pinaler som hängde i taket, "lyckoben" sa han och fortsatte: "Gosse, där hänger lyckoben som grabbarna, vilka bodde i det här kvarteret, hängde upp innan de skickades iväg till Europa och 1:a världskriget". Över zinkdisken hängde kalkonfötter i en gammal gasollampa. De symboliserar en död av de som haft McSorleys som sitt eget hak och här hade de hade tagit sin sista öl innan de for till Europa, till den stora slakten. Kalkonbenen var önskeben, en önskan att komma tillbaka från skyttegravarna. "Det var inte många som kom tillbaka", tillade han och fortsatte "förövrigt var det precis här utanför de stora upproren var under inbördeskriget utspelade sig och faktum är att vi är mest lokala jeppar som går hit". Han pekade på en sadel som hängde i taket, den var från någon general eller president, likväl som den hästsko som hängde på väggen och suckade över att till ännu en oförstående turist förklara ställets inneboende storhet ...

Det knastrade till i kaminen, katten vände på sig sakta, någon kom in genom dörren skavd av 151 års knuffande. "Jag är född här" sa gubben, "och här ska jag dö, New York är mitt liv".

Hit in på Mc Sorleys har presidenter till generaler, Woody Guthrie med gitarr i handen, boxaren Jack Dempsey, Babe Ruth och John Lennon slunkit in på ett par ale. Vid senaste renoveringen när det skulle bytas detaljer var man noga med att behålla så mycket som möjligt. Absolut inget av inredningen fick bytas ut hur gammalt och trasigt det än var, myndigheterna var stenhårda. Det var förbjudet för kvinnor att gå hit ända till 1970 och när de tilläts komma hit efter ett domstolsbeslut uppstod problemet med att det inte fanns någon damtoalett - det löstes med att damer och herrar delar på samma.

Jag lämnade gubben vid sin katt och kom åter tillbaka några dagar senare. Nu på kvällen. Det var mer folk. Ett yngre klientel och jag ställde mig vid baren. Bartendern började berätta dess historia och det visade sig att han var poet och arbetat här i trettio år. Diktboken han gett ut handlade om alla de som haft Mc Soleys som sitt stamlokus; vietnamveteraner, hippies, lodare och annat löst folk i området beskrivs i denna utomordentliga bok: Mc Sorleys Voices from New York Citys Oldest Pub. Man får verkligen hoppas att stället klarar sig från modernitetsivrarna och minimalisterna som vill erövra alla gamla härliga ställen.

Mitt historiska tips, Mc Sorleys, besök stället ... runt tre på eftermidadgen.

McSorleys Old Ale House ... if walls could speak ...