Stadsflanören

Den förtvinnade morgondagens människa

2012-01-30T17:25:00.006+01:00

Vad är grunden för det mänskliga skapandet? Hantverket? Fingerfärdigheten? Tekniken? Är vi inte som vuxna skyldiga våra barn att lära ut möjligheten till olika sätt att uttrycka sig? Praktiskt och teorietiskt? I varje klass finns olika förmågor. Någon kan räkna bra, någon tecknar bra, någon sitter hela dagarna och illustrerar med sin "penna", någon är tekniskt intresserad, någon kommer att bygga hus och någon kommer att sitta hela dagarna framför en dator och någon kan tänka sig ett liv som tjänsteman. Innan dess kanske man måste ha möjlighet att prova sig fram? I ett pluralistiskt samhälle finns en utbildning som skapar möjlighet till pluralism. Att hitta sin inneboende kunskap, möjlighet, uttryck, var och ens inre ådra.

Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.

Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet. Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?

Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.

I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)

Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:

"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.

Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:

"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.

Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".

Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb ...

Peter Frisk

"Peredvizjniki" - rysk konst på Nationalmuseum, väl värt ett besök ...

2012-01-20T23:45:00.001+01:00

Besökte idag utställningen "Peredvizniki" på Nationalmuseum. Jag hade inte väntat mig en dylik utställning.

I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.

Man bör ställa sig och titta på varje gubbes uttryck när de drar och kämpar på eller tar det lite lugnare som killen med pipan och en som ser rakt in i betraktaren.

Det de här ryssarna lyckade med var blickarna. I fler av tavlorna är det fler händelser och tankar som pågår i en och samma bild. Ta t.ex. pojken som står på tröskeln till en skolklass (enligt utställningen väntar han på att börja i skolan medan jag nog tycker att att tittar in i en klass där han inte är tillåten att delta). Nåväl. Alla elever utom en tittar ner i böckerna och den som tittar kastar upp sitt huvud, han har lagt märke till grabben i dörren och funderar på varför eller vem som står där. Det är just dessa korta glimtar som jag tycker att de här ryssarna är bra på.

I Repins "Den oväntade återkomsten", målad under åren 1884-88, är scenen fullständigt dynamisk där blickarna kan tolkas på otaliga sätt. Ett mästerverk i komposition och rörelse. Bilden är frusen mitt i den sekund då det hela befinner sig mitt i händelsen, mitt i återkomsten. I alla figurer pågår något på flera olika plan, på en och samma gång. Hem kommer mannen. Förmodligen från något slags fångenskap. Bara där finner ryssen som ser tavlan en direkt empati, vare sig han levt i 1800-talets Ryssland, eller 1900-talets Sovjet. Hur ska han nu föra sig när han åter kliver in till dessa människor? Vad ska han säga? Vad kommer de att säga? Vem är man efter ca 6 år i fängelse? (han har ju barn, eller är pojken hans och flickan ...?). Vad ska han göra nu i det här läget? Bara kliva på, gå därifrån, krama sin fru? Han är ju skräckslagen i sin situation men ändå sökande. "Det är ju jag ...".

Hon som just reser sig upp, fortfarande i sorgedok, och stödjer sig mot stolen, chockerad, där säkert tusen tankar far runt i hennes huvud. Hur ska det bli nu? Varför idag? Är det han?

I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.

Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.

Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.

Peter Frisk
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)

En fin film om Slussen där undertecknad passerar ...

2011-12-16T13:30:00.002+01:00

Hans Sandström har gjort en film om Slussen. Det är inte ofta jag är nöjd med min insatts i livet men i det här fallet är jag mycket nöjd. Jag tycker också att Hans fångat det bra i filmen och hur många vandringar jag gått under de här två åren, det vet jag faktiskt inte. Men många har följt med och lyssnat och berättat sina egna historier om platsen. Jag har haft hur kul som helst. Tack alla som gått med! Ni har verkligen bevisat att Slussen är en älskad plats!

Slussen - hjärtpunkt / hjärtefråga from Hans Sandström on Vimeo.

Synd att det inte räckte ända fram. Men tiden är ännu inte ute och allt kan hända. Nästa år, 2012, finns möjligheter att göra mycket kul i Slussen. Boka en helkväll (eller heldag eller helförmiddag eller frukosttur eller nattvandring - allt kan ordnas) på och i Slussen. Jag visar runt och riggar mathak samt musik om så önskas! Läs mer här. På Slussenevent! Eller knata in på min hemsida peterfrisk.se

Peter Frisk

... Slussen - räkna med strul kära medborgare ...

2011-12-15T13:19:00.000+01:00

Jag är glad att jag inte tillhör Stockholms näringsliv. Stockholm kommer att stanna upp fullständigt i en gigantisk trafikpropp de kommande 25 år och framåt ...

Huvudproblemet: En vansinnig trafiklösning som kommer att ställa till ett gigantiskt kaos och som klubbats igenom pga av politisk prestige. Det räcka att titta på den här beskrivningen för att förstå var vi är på väg: Slussen - från problemlösare till problem.

Jag ska ta ett eget exempel där jag anser att vi saknar följdfrågor (dagens samhälle och debatt kännetecknas av att ingen längre ställer följdfrågor utan mest försöker vara lustig över just de få som försöker ställa följdfrågor). Sten Nordin och Kevius borde fundera lite över sitt ansvar (gäller även alla andra politiker i alla färger som inte satt sig in i problematiken). De säger att de tänker på stockholmarnas väl och ve. I dag skriver de båda i en artikel i SvD kallad ”Vi har lagt ännu en pusselbit” att det inom 10 år kommer att finnas 350.000 fler invånare i Stockholm än idag. År 2030 har staden även räknat ut att Stockholm kommer att ha 500.000 fler invånare. I förslaget som klubbats så ingår en stor bussterminal inne i Katarinaberget med en kostnad på ca 3 miljarder (kostnaden är utanför de 8 miljarder som Nya Slussen beräknades kosta 2006, dessa 3 ska SL stå för) som ska ta emot alla befintliga och nya stockholmare Man förmodar att det till denna bussterminal ska resa människor.

Det blir alltså fler resenärer/trafikanter som ska till Slussen. Var ska dessa sen ta vägen?

Nämnda ökning av människor och att Nacka-Värmdö växer bör således generera än fler resenärer till Slussen än vad vi har idag. Den stora bussterminal är väl tilltagen för att föra alla dessa till just Slussen. Frågan är då: Var ska dessa efter att de tagit sig till bussterminalen ta vägen sen? Dricka latte på något café? Nej, förmodligen ska de på smidigaste vis ta sig vidare någon annanstans i Stockholm.

De tar sig då till tunnelbanan som med dagens invånarantal är överfull vid rusningstrafik. Att få in fler avgångar på tunnelbanan är omöjligt. De tar sig då vidare upp till bussarna ovan jord (om man inte gjort någon hemlig busstunnel från bussterminalen över till Norrmalm som vi inte känner till). De nya resenärerna tillsammans med de gamla trycks således upp till busstrafiken ovan jord (och till de spårvagnar som det sägs att man planerar i framtiden). Detta betyder att busstrafiken ovan jord bör öka rejält. Beräkningar säger att ca 70 % av resenärerna som tar sig till Slussen i rusning en vardagsmorgon ska norrut. Med andra ord. Många fler blir det som ska ta sig från Slussen och vidare norrut när Nya Slussen står färdig.

Vad har då hänt ovan jord? Hur ser det ut där 2022? Där finns då en t-korsning och även en mystrappa för att man bestämt från stadens sida att platsen ska bli en mötesplats och absolut inte får vara en trafikplats (vilket den varit i över 700 år). För den som är lite intresserad av att Stockholms infrastruktur fungerar bör stanna upp en liten stund och fundera lite. Korsningen kommer fyllas av bussar. Näringslivets viktiga transporter kommer att påverkas långt bort från Slussen likväl som flertalet busslinjer.

Det galna i det nya projekt är inte gallerian, eller utsiktens förändring: det galna i det här är att kollektivtrafiken och nyttotrafiken i Stockholm kommer att försämras något vansinnigt. Vi bygger in ett stillestånd med stående bussar, lastbilar och privatbilar. Miljömässigt är det absolut inte. Infrastrukturmässigt fullständigt befängt.

Vad ni nu får käre medborgare och näringslivsrepresentanter är en byggperiod på 10 år. Därefter kommer vi får något som kommer att kallas "nya slusseneländet" med åtskillig väntan och frustration. Efter några år kommer med all sannolikhet ombyggnader att göras för att "rätta till" problemen och man kommer då åter att se vilket nav denna plats är för stockholmstrafiken.

Hur skulle man då ha gått till väga? Kanske funderat på att lösa problematiken snabbt, smidigt och på billigaste vis. Att först lösa trafikproblematiken. Inte ytan, inte skalet (samma dårskap skedde vid Tegelbacken där Waterfront byggdes innan man löst trafiksituationen och således målade in sig i ett hörn och man kan nu inte vara lika flexibel som om Waterfront byggts efter en ny trafiklösning).

Jag säger inte att man nödvändigtvis skulle rekonstruera Slussen så som den ser ut idag. Det jag säger är att det som löst slussenproblematiken har varit klöverbladssystemet. Katastrofen i denna process är att man inte använt sig av de erfarenheter vi fått av denna lösning. Beslutet att överge klöverbladsidén för en enda bro är det som skapar den kommande trafikkatastrofen.

Den som är det minsta intresserad av att Stockholms trafik ska fungera bör titta igenom Tor Edsjö och Bernt Lindgrens genomgång av trafiken och noga fundera i kritiska banor över det klubbade förslaget istället för att försöka göra sig lustig över de som arbetar med att kritiskt gå igenom Nya Slussen. Aldrig någonsin, tyvärr, har väl ordspråket "skrattar bäst som skrattar sist" varit så väl passande.

Visst. En pusselbit på plats. Men titta i kartongen Nordin och Kevius. Där finner ni ett fullständigt kaos. Ett pussel består av många bitar. Det blir ofta så när man ser det man vill se ...

Peter Frisk - fritänkare, stockholmsguide och historiker.
Chatt om nya Slussen - DN
Nya Slussen – det här återstår före byggstart
Vad vet du om Slussen?
Slussen: Så gick det
Jag står och blickar ut över Slussen
Ja till förslag om nytt Slussen

Debaser och den salta sjön ...

2011-12-14T23:49:00.002+01:00

Lokalen är inte stor. Står man under betongen tänker man inte på att nattens trafik rullar ovanför ditt huvudet. Eller att väggen, den ena som vätter ut mot Gröna gången, avskiljer två olika rumsligheter.

Så du går då lite halvberusad rätt genom lokalen och är snart vid den lilla baren som kallas DBF. Du ser därifrån hela Saltsjön ligga utflyten, ljusen från båtarna, Söders skimmer och du känner dig kanske överväldigad och att det hela är näst intill surrealistiskt i sin verklighet. Här, just här, skulle man kanske kunna säga att ”vattnet korsar bilderna”. Att här möts elementen som är Stockholm, att det kanske här ännu finns en sekund i legenderna inbyggd i känslans själ. Ja. En märklig dröm är livet. Vi flyter omkring i detta akvarium där du för ovanlighetens skull också kan beställa in öl och andra drycker och kanske frågar vi oss: flyger eller simmar fisken eller är det tvärtom? Eller har Ni spräckt Er fiskskål? Vi, i vår mänskliga inlåsta mentala ensamhet? Vad bryr sig de där målade sotsvarta betongbalkarna som tycks vara i gott skick här om det? Intet. Vid barens ände står jag. Den lämnar jag inte. Ölen är där. En vind drog in från dörren som öppnades. Jag såg en glimt av slusskanalen i natten och kände kort doften av Österjöns vatten och någonstans i rymden ovan de mörka Södra bergen bor Tranströmer, poeten, diktaren på stigens berg. Vart hän? Bartendern med en cigg i mungipan var överfylld av ölbackslass som han nu i denna sekund stuvar in som vilken vara som helst medan de förmodade taxibilarna drar över den nyblöta asfalten mellan Gamla stan och Södermalm. Jag drack ur min öl. Bandet hade inte börjat spela. Lokalen fylldes sakteligen med människor. Jag gick tillbaka mot saltsjösidan och DBF. Slog mig ner. Ett citat. Av argentinaren Borges for genom min ölindränkta hjärna: ”Liksom livet är en dröm i en dröm, är universum en reflex i en reflex”. Jag tog en klunk och kände att jag kommer att sakna den här platsen. På samma sätt som jag saknar den nedbrunna Tantogården. Som på sätt och vis var Debasers början och kanske också dess slut, dess förgrening, dess kommande nät … hur de två musikhaken satt ihop. Ihop av en livstråd av människor, de som var där då och nu möjligen är här nu eller sen? Tantogården är en reflex i min hjärna som har upphört att finnas till som verkligt fenomen förutom som namn, ord och som nu svävar som ett minne hos de som minns. Det jag ser och känner kommer att vara en dröm som drömts i en tid som inte är när vi hamnat i framtiden (tiden som inte finns). En synvilla. En dikt.

Likt glidande ringar på vattnet, på vattnet som glänste till och försvann och jag förstod att det var i dessa böljor han ville dö. Jag ser honom därute nu. Jag ser honom där, han står där längst fram i stäven och trotsar vågorna likt Don Quijote som kastar sig mot väderkvarnarna, så står han där och viftar mot vinden med sin brännvinsflaska, mot regn, mot snö, mot livets ALLA element, mot det där obevekliga hjulet som stavas tiden, som krossar allt, dödar, mot den, tiden och döden, hötter han sin knotiga näve och sjunger ut, vägrar besegras av verkligheten, han, den store drömmaren som står där i båten mitt i Saltsjön och bakom honom sitter hela gänget av drömmare och förlustar sig i livet med brännvin och sång: Ulla, Movitz, Mollberg och tidens mästare Fredman, representanter för alla kämpar ur enkelhetens folkdjup som livet igenom i historien stått med glaset höjt mot vinden, mot storm, mot natt för att leva, för att livet fan i mig är mer än den futtighet som vardagen ger i sitt tomma kärl. Hur de med fantasins hjälp – och väldigt mycket sprit - trotsat verkligheten, ger fan i realiteten, trotsar orättvisans jämmerdal och gett hin håle i den gråa vardagen för illusionen, för glädjen och för livet och allt i kontrast mot de sovande, de som vet hur allt ska var, de som vill reglera, samla i ladorna, lägga på hög, tänka på sin ränta och planera för oss andra, vad och hur vi ska göra, glädjedödarna, som säger sig alltid veta ... Så står han där, Bellman, i stäven i alla väder och skriker: ”ljug för mig, ljug för mig älskling!” med roddarmadammerna flinandes glatt med svarta gluggar i truten och de ror på med årorna i det mörka vattnet och festsällskapet försvinner bortom kastellet ut till lönnkrogarna och det hoglandska vinet på Djurgården där festen fortsätter i all evighets natt som fester alltid gör och deras eldar kommer att brinna genom de ständigt fyllda snapsglasen…

.... då mindes jag en egen kamp på Djurgårdsfärjan med gitarr i hand och egna drömmar om det som inte blev något, men drömmar som fanns, och hur glad jag fortfarande är över att drömmarna i alla fall får finnas och att de är vinstfria och jag mindes hur Totta Näslund tog min gitarr ifrån mig och spelade ”Felica försvann” på just dessa bellmanska böljor, på denna Djurgårdsfärja ”över Styx” över dessa ”skuggornas hav”. Hur jag där i min oskuldfullhet sa då jag inte visste att han var han att ”du spelar ju gitarr bra” och hur hans tjeckiska vackra kvinnliga sällskap – ja, hur det slog mig i denna korta sekund av liv att jag tänkte på Varats olidliga lätthet, Prag, stridvagnar, en hög hatt, Sovjet, öl, ost, Sabina och den tappre soldaten Svejk i en samma tanke - log lite överinseende mot mig. Hur jag först på Skeppsbrons kant kom på att ”det var ju för fan Totta som låna min gitarr” att jag fortfarande tjugo år senare är på drift utan mål vid en och samma kajkant utan möjlighet att ankra för vintern med samma gitarr och att jag fortfarande är lika husvill då som nu och just i denna tanke satte bandet igång och musiken träffade mitt öra och mitt inre med den kraft som musiken alltid träffat mig och slår omkull mig så jag gick längst fram, för att som jag alltid gör, kliva in i musiken och försvinna från verkligheten för en stund ....

Peter Frisk

Saga Sjöberg, Paris, KAOS och Gamla stan ...

2011-12-14T20:59:00.002+01:00

Jag minns mitt korta möte med vissångerskan Saga Sjöberg i Gamla stan i början av 90-talet. Det var en viskväll på Cafe Sten Sture. En gång kallades källaren för Kurbitz och de tunga visnamnen uppträdde här efter att den legendariska vispråmen Storken bogserats bort. Nu satt vi några stycken eftersläntrare i kölvattnet av en svunnen epok. Minns jag inte fel så var det vissångaren Ivan Dittmer som höll i kvällen och som hade lockat dit mig. Några damer satt i ett hörn och en äldre herre i skägg samt då denne, som jag tycket, elegante Sara Sjöberg. Jag visste inte då att Saga var en legend i visvärlden. Hon hade från 1965 till 1980 drivit den berömda viskrogen KAOS som då låg på Stora Nygatan 21.

Jag hittade en gammal bild på stället på min dator som jag tyvärr inte vet upphovsrätten till. Så här såg det i alla fall ut på gatan någon gång i slutet av 60-talet (notera att det tydligen fanns något som hette "Lilla KAOS" och att staden var något mer sliten ... kanske mänskligare?). Idag, 2011, ligger här en irländsk konceptkrog (globalisering kalas det visst ;-)

Stora Nygatan. Jag vet inte vem som har upphovsrätten eller årtal. Den låg arkiverad på min dator ...
Jag tippar på sent 60-tal - en talande bild från en annan tid ...

Nu satt hon där på caféet med en väldigt ostämd gitarr och sjöng en visa om Paris. Det lät inte bra. Men det var bland det finaste jag hade hört. Det jag fann vackert var den länk till något annat som hon förmedlade för mig och att Saga sjöng sin visa som om hon sjöng den för absolut första gången. Det var en magisk stund. Den gamla damen berättade saker som hon säkert berättat tusentals gånger men just där och då som om det var första gången. Var gång ordet "Paris" kom över hennes läppar glimmade ögat till där under de medeltida valven. Jag är inte riktigt säker på vad, men, jag lärde mig något den kvällen om livet.

Jag mindes åter den där episoden idag då jag lyssnade på visprogrammet Felicia. Den gode viskunnige Jan Hammarlund berättade då om Saga Sjöberg, Paris och om Kaos.

Lyssna gärna på det här:
Parisälskande vissångerska och grundare av visklubben KAOS - Saga Sjöberg

Lycka till ...

2011-12-13T10:22:00.006+01:00

Då har det klubbats, den Nya Slussen ska byggas. Jag gratulerar er stockholmare och resenärer. Efter att jobbat och gått i Slussen i två år och satt mig in i det Nya förslaget och ställ det mot nuvarande Slussen kan jag bara gratulera Er. Grattis till 10 års kaos. Grattis till 10 års trafikkaos för en tummetott ...

Jag älskar den här stan. Jag har inte gjort annat än vandrat dess gator och torg och berättat om denna stad i snart 13 år. Denna fantastiska stad som besöks för dess vyer och dess specifika karaktär.

Jag kommer att fortsätta arrangera mina vandringar här i 1 år till. Sen lämnar jag Er. Jag lämnar Er förbannade historielöshet. Jag lämnar Er Nya Sluss till Er själva. Där kan ni sen sitta på er trappa i blåsten med Er latte och planerade värld och stad och undra över trafikkaoset. "Dong, var det det här vi fick för alla pengarna och all byggkaos?" Jag vill inte vara med och ta den nota ni drar på Er. Jag vill inte bekosta Er leksak. Er Mötesplats. Er "trendighet". Er plastiga urvattnade "urbanitet" som är ljusår från stadsliv och kretativitet. Jag vill inte vara med om Era "visioner" och ert monolitiska tänkande. Jag vill inte stå där 2022 och trängas på en plats som inte kommer att fungerar där folk trängs och där bussar fastnar i köer och kostnaden för hela projektet sprängde alla budgettar och man fick en plats som inte fungerar.

Ja lycka till Ni. Jag vill inte se när denna stad grävs upp och krängs om till ett Sickla köpcentrum. Jag vill inte vara med när Ni skapar en förort av innerstadens liv. Så jag lämnar Er leksak. Eran planerade stad med Ert arroganta misslyckade flumstyre är inget för mig.

Jag vill inte bo i en stad som har mage att rösta fram sådana arroganta människor som Sten Nordin och Regina Kevius. Deras samhälle är inget för mig. Visst du nyinflyttad (jag är en bonnläpp från början men jag har alltid älskat lokalpatriotism och alltid trivts med innerstadstockholmaren) ... visst du nyinflyttad, Du tror att det att leva i en stad är att inte bry sig om något eller någon. Du tror att man stövlar på. Du har så fel och Du är en del i att Stockholm självdör. Ni talar om "världsklass" när det hela handlar om "världskass".

På många sätt är den här staden på väg att dö. Det var en levande stad jag kom till en gång. Men så här vill jag minnas dig, du "Mina drömmars stad" ...

Peter Frisk

Om gårdagens beslut här:
Plan för nya Slussen klubbades
Ja till förslag om nytt Slussen

Alvin och gänget ....

2011-12-09T10:54:00.002+01:00

Ibland behöver man inte säga mer ....

Som det så vackert står på deras Facebook-grupp: "#Stockholmsjul presenteras stolt av Stockholms Stad och City i Samverkan." heja, heja, sälj ut så mycket ni kan, vad här näst? Men kul skulle det bli tyckte Ulla ...

Sen togs den bort från Stureplan och Ulla visste inget och den, Alvinbubblan, dök upp på Norrmalmstorg ... vicket drama ... som det står på "Stockholmsjuls FB-sida :-) (som jag förmodar är ett initiativ av just Stockholms Stad och drivs av staden) "Idag får julinstallationen Alvin och gänget 3 ett nytt hem på Norrmalmstorg i Stockholm City. Installationen finns på plats till den 13 januari 2012."

Stockholmsjul står det skrivet ... och följande bolag som nu sitter i samverkan för att "skapa" sitt "city" till oss andra i symbios med politikerna har vi att tacka och buga för ... jo ni ... suck (Yule? ... va ... äh) .. det stinker ...

"#Stockholmsjul presenteras stolt av Stockholms Stad och City i Samverkan.

Partners är: Köpguiden,Coca-Cola, Clear Channel, Alvin och Gänget 3, MK Illumination, Elektroskandia.

Initiativtagare är: Vasakronan, Hufvudstaden, AMF Fastigheter, Diligentia, Fabege, Jernhusen, SEB Trygg-Liv, Fastighetskontoret, Statens Fastighetsverk, Drottninggatans Förening, Humlegården, Atrium Ljungberg, Byggnadsfirma Olov Lindgren, Vital Eiendom, Folksam, Stena Fastigheter, Axfast, Centrumfastigher, AFA Fastigheter, Familjebostäder

This season, the centre of Stockholm will be brightly illuminated with 671,647 LED lights. We call it Stockholm Yule and it will be hard to miss. Just raise your eyes and let the spirit of Yule embrace you."

Peter Frisk
(som önskar ett Stockholm som fungerar, trött på floskler ...)

En julsnyting och saknaden efter en ...

2011-12-07T13:30:00.002+01:00

Julen närmar sig och personligen brukar jag nås av den stora juldepressionen.

Då värmer det sinnet att läsa Slas i decembermörkret. I "Vad man ser och hedrar" berättar Slas om söderförfattaren Erik Asklund, killen från Hornstull som hade som tradition att dela ut årets "julsnyting".

Slas skriver hur Asklund till jul greps ”av en egendomlig vrede. Han ringde en taxi. For till Operabaren och gick in och gav den första han mötte en smäll. Vi visste det alla. Det var decembers stora samtalsämne på Operabaren när Erik Asklund skulle dela ut julsnytingen och vem han ansåg förtjäna den". Slas fortsätter och fortsättningen stämmer än mer in på vår nutid när händer är gjorda av silke och ord förfäras av rädsla och ängslan av risken, om man inte gör som man bör och ska, att inte få delta i det mediala finrummets värme - tv-soffan:

”Vilken författare har idag mod att dela ut en välförtjänt julsnyting till nån kollega. Ingen!” utropar han. Det klimat som vi befinner oss i idag, mer än 10 år efter Slas bok, är i stort behov av julsnytingar. Allt är sömngångaraktigt och helt enkelt fruktansvärt ängsligt i vår tids tid. Ja, uva, denna juletid av tradition ... det var allt bättre förr ... Så nu funderar jag på vem som ska få en julsnyting ...

Att vara 30-talshus har sina nackdelar

2011-11-30T10:16:00.000+01:00

Man flanerar runt i staden och funderar på de stackars 30-talshusen, funkishusen, som uppenbarligen inte tycks ha någon framtid för sig här i huvudstaden. Senast drabbat var det som stod på Grev Turegatan 8. Jag strosade förbi där i går. Där var nu en stor lucka där ett funkishus tidigare stod.

Grev Turegatan 8, 29 november 2011.

"Nu bygger vi 61 bostadsrätter samt butikslokaler för människor som vill leva kontemporärt cityliv i Stockholm"

"Kontemporärt cityliv"? Träd fram du människa som vill leva "Kontemporärt cityliv" ... du kontemporära människa. Och Wallenstam frågar Dig, mannen/kvinnan på gatan (because you worth it), "vilka butiker eller koncept saknar du på gatan idag?". Käre medborgare. Tror du att vår åsikt om det är önskvärd? Eller är vi inne på, som på så många andra håll, mumbojumbospråk?

Det var väl inte världens bästa Mongoliska restaurang som låg där men det var lite roligt att äta där i alla fall. Kocken stekte ihop allt mitt framför ögonen och den hade väl sin lilla topp där i början av 90-talet.

Vill man se bild på huset så har Lars Epstein skrivit om det hela i DN: "Grev Turegatan 8 rivs".

Peter Frisk

3-4/12 Rädda Slussen - Stor Konstutställning för Slussen!

2011-11-27T00:06:00.000+01:00

Det gäller stadsrummet! Det gemensamma offentliga rummet, för vem, för vilka intressen - hur och vad?!

Nej till "Nya Slussen"!

Måleri, grafik, fotografi, poesi, musik

DEMONSTRATION lördag 3 dec kl 16.00, Slussentorget / Ryssgården
Tal, musik, facklor

Lördag 3/12:
¤ Vernissage konstutställning i Café Lokalen, Blå bodarna kl 12
¤ Foto "Öppen Vägg Blå Gången"- en meter var, kl 12 - 18
¤ Musik Petter m.fl Stora Scenen på Kolingsborg kl 13-16
¤ Demonstration kl 16.00 på Slussentorget, tal, musik, facklor

Söndag 4/12
¤ Konstutställning Café Lokalen, kl 12-16
¤ Foto Öppen Vägg Blå Gången kl 12-16

Kafé med Slussenbullar, Kolingsborgskaka, Slussekatter,
en blandning av sött och salt

Slussenvisning med stadsguide, gatumusikanter, bokförsäljning, gatuteater med mera...

För mer info se www.slussen.nu

Egen notering - Polen och NATO

2011-11-24T11:24:00.000+01:00

En bra dokumentär om ur Polen gick med i NATO. Nedan länk till programmet som ligger fram till 20 december.

Så slutade kalla krigetPolsk dokumentär från 2011. Efter Sovjetunionens fall tycktes vad som helst kunna hända. Den osannolika historien om hur Polen, Ungern och Tjeckien blev medlemmar i Nato visar vad som pågick bakom kulisserna i det rämnande östblocket. Med humor och skärpa berättar de inblandande om hur det gick till när det kalla kriget tog slut en gång för alla.

tiden går ...

2011-11-21T07:08:00.002+01:00

Av någon märklig anledning syns inte hela filmen så klicka på bokstäverna i vänstra hörnet högst uppe ...

Gårdagens Rom

2011-11-21T05:13:00.003+01:00

En för tidig morgon i Rom för för länge sen ... när allt ska ske i realtid är det skönt att ligga några år efter ...

Rom, 29 november, 2005, kl.08.14 - kan det vara morgontidningarna som kommit tro ... yesterdays paper - gårdagens nyheter ... en annan dag, ett annat Rom

Vad skådar du varginna tro? Under din bål skymtas i skymningen två tvillingbröder varav den ena blir den kung som, ja, man vet det alltså på dagen när, grundade urbs aeterna, den eviga staden 21 april 753 f.kr. Romulus och Remus växte upp och Romulus blev sne och slog ihjäl sin bror Remus då de skulle bygga sig en stad och bråket handla om var murarna skulle stå. Jag så kan det gå och 2005 fanns de målade på asfalten i Rom någonstans och klubbemblemet äro A.S. Romas som bildades den 22 juli 1927. Kallas också "i Lupi" ...
Foto: P.F.

Gårdagens industri ...

2011-11-17T21:56:00.000+01:00

Hammarby Fabriksområde, 17 juli, 2011, kl. 14:23

Foto: P.F.

GAN i Norrköping - en utställning

2011-11-17T12:04:00.001+01:00

Var en kort sväng till Norrköping i går och hann med att slinka in på Konstmuseet där det var en stor utställning om GAN - Gösta Adrian Nilsson. En utmärkt utställning (Norrköpings Konstmuseum har ofta mycket bra utställningar). Så om ni passerar slink in, det är värt det.

Då kan man se denna härliga nattvandringstavla - som är en lisa för själen för oss mörkrets vandrare som står på den stenlagda gatan och ser in i de ljusa uppvärmda rummen och drömmer i vår melankoli :-)

"Skuggspel II," GAN. 1929. (Malmö Konstmuseum)

Det fanns många verk som var i "privat ägo". Sånt man sällan ser då det ju hänger hemma hos någon och de var kul att se. (läs lite mer här).

Peter Frisk

Hans Hammarskiöld

2011-11-17T00:45:00.003+01:00

Vissa bilder suger sig fast. Vissa fotografer har sin särskilda stil. Svår att förklara med ord. Men det, det sätter sig som en känsla i kroppen, när man ser deras bilder ...

För några dagar sedan var jag på Bukowskis. Jag ser en bild av ett vinterlandskap med ett hus. Ett alldagligt motiv. Inget speciellt egentligen. Jag fullkomligt fastnar i bilden. Därefter går jag runt på visningen och småtittar och fastnar för några bilder. Innan jag såg namnet på fotografen kände jag känslan. Det var något med de där bilderna. Just de där bilderna. En känsla. En känsla som förmedlades spikrakt in i själen. Jag får plötsligt en ny favorit: Hans Hammarskiöld.

Flundra, Gotland 1976

Dagen efter går jag på Stockholms Auktionsverks visning. Jag ser några fotografier som fångade mitt intresse och givetvis, ja självklart, var det av samma figur: Hans Hammarskiöld. Jag ser ett foto av en flundra. En fisk som ligger där på sandbotten och jag tänker: "det är något speciellt med den där bilden av just den där flundran": Hans Hammarskiöld.

Så tar jag mig till ett bibliotek och plockar fram en fotobok av nämnda fotograf och den heter: "Tiden och ljuset". Två huvudteman som jag gått ner mig i under de sista åren. Tiden och ljuset. Självklart, givetvis ...

Pontus Hultén, 1984

Något som slog mig när jag bläddrade i boken var att just de bästa fotograferna är också de som kan ta de bästa porträtten. De är i de flesta fall helt i symbios med den de porträtterar. Även personen som förevigas ingår i och förhöjer konstverket genom sin egen storhet i att avbildas. Det är inte bara så att fotografen tar en bra bild. Han har också den bästa modellen just för sin bild. Han tar fram det innersta i den han porträtterar. Det hela blir en spegelbild av fotografen i modellen och modellen i fotografen som slutar i en bild som speglar de två. En stor bild kräver ett samarbete mellan den avbildade och den som avbildar. Hans Hammarskiölds många porträttbilder är just så.

Det rosa huset, 1978.

Sist måste jag åter beskriva den bild på det hus jag nämnde. Jag repeterar vad jag skrev på ett annat ställe. En pärla av Hans Hammarskiöld som egentligen är fotograf och har här mixtrat ihop någon bild på något vis (det är nog ett foto). Jag gillar verkligen dylika motiv. Dysterhet. Det ligger lite snö och några gula förtorkade höstliga grässtrån tittar fram. En byggnad med värme i den råa hösten men med en ren luft att andas in och att fylla lungorna med. De spretande träden. Liv. Doft av höstlig jord som övergått, just precis i den här tiden till vinter, ett rangligt rostigt staket ... En liten bild/tavla som hängde gömd ovan en dörr på Bukowskis. Utförd på 80-talet.

Peter Frisk

I skuggornas landskap ...

2011-11-17T00:02:00.000+01:00

Slussen 15 november kl. 12:45

Mariatorget 9 september 2010 medan själva bilden i bilden som är Slussen är från 40-eller 50-talet ....

Foto (och foto av foto): P.F.

Gårdagens Slussen

2011-11-15T23:41:00.000+01:00

Slussen, 15 november 2011, 12:45 ...
Foto: P.F.

"Vi har en ny påve" - ett filmtips att ta vara på

2011-11-15T23:10:00.007+01:00

Oj. Vilken film! Alldeles bedårande. Det kunde likväl handlat om Högsta Sovjet eller de eviga EU-statssammankomsterna, eller de magiska toppmötena för att lösa den ekonomiska krisen med tusentals inblandade viktiga uppblåsta statsfigurer med ynka resultat - en liten rökpuff med nya lånemiljarder. Men filmen handla om Vatikanen och påven.

"Vi har en påve!" är en film som fångar hela mänsklighetens sorgliga tragik, komedi, dess värme och mänsklighetens kärlek till mänskligheten. (och det doftar Fellini, men det ingenting alls då det också osar rejält av Chaplin). Se filmen som är gjord av Nanni Moretti och han spelar även, inte direkt för ovanlighetens skull, en av rollerna. Den går på Victoria.

Se filmsnutt här ...

Maka er dit och se den, le åt dig själv, le åt mig och le åt alla de andra som "leker" och spelar med i detta skådespel som vi byggt upp och hittat på - världen. Hur vi, ja vi alla, spelar våra roller, påve, statsman, kommunalpolitiker, artist, aktivist eller kardinal, ekonom, säljare, luffare ... bakom maskerna finns väl egentligen alltid något annat, någon annan. "Nä, det där var inte jag". Hur den mäktigaste inom en viss sfär också är fullständigt fast. Hur omöjligt det är att försvinna från sin roll. Trots att man bara vill försvinna. "Nä, idag vill jag inte vara president, tack". Si det går inte. Vissa kan aldrig gömma sig Det kan vara en superstjärna, en kung eller som i det här fallet, en påve som inte vill vara påve ... Filmen är ett livspiller och speglar på något vis tycker jag nutiden fullständigt. Konsten står över religionen.

En passande textrad till det hela är av poeten Dan Andersson:

"Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud."

Peter Frisk

Gårdagens Södermalm ...

2011-11-15T00:55:00.000+01:00

Yttersta Tvärgränd, 24 juli, 2011, Kl. 14:21

Foto: P.F.

Café Valand ...

2011-11-11T11:59:00.002+01:00

Det finns inget mer fridfullt än att börja sin dag över några morgontidningar på Café Valand på Surbrunnsgatan. En helig plats helt enkelt. Om något skulle kulturminnesmärkas så är det ta mej tusan just den här platsen (både inredning från 1954 och personalen som startade stället 1954 och ... inredde :-).

Surbrunnsgatan, 11 november 2011, Kl: 10:02, och livet kan levas lite lättare ...
Foto: P.F.

Café Valand, 11 november 2011, Kl: 11:03. Ett stycke orört 50-tal ...
Foto: P.F.

Så gick man därifrån som en ny människa fylld av liv och kraft ...

Contemporary, Bukowskis hösten 2011

2011-11-11T00:28:00.006+01:00

Var på visning på Bukowskis idag. Noterade ned några verk som, om jag hade en slant, ja en rejäl slant, skulle köpas. Alltid kul att se vad man har för smak och vad man skulle vilja ha på sin egen vägg hemma. Här lite snabbt nerskissat på nattkröken. Den första jag föll för var en liten Öyvind Fahlström "Utan titel". (alla tavlor nedan länkade från Bukowskis)

386.Öyvind Fahlström 1928-1976Utan titel. (d)

Utropspris:SEK 10 000 - 15 000
Gick för 13.000.

Ola Billgren fanns representerad rätt väl.

370. Ola Billgren 1940-2001 "Stad vid flod (Heidelberg)" 1988.
Utropspris: SEK 2 000 000 - 2 500 000
gick för 1.800.000

Jag har alltid varit svag för Billgrens inflygningstavlor. Någonstans minns jag att han har beskrivit hur man möter en stad uppifrån, in i ett dis, när man far genom molnen för att landa. Förväntningarna. Den där märkliga overklighetskänslan där uppe i luften. Där man är någon slags prick och tittar ut ur det där lilla fönstret och ser något som är en stad. Ja, då är man inte stor. En liten plutt i skyn. Även "Cityscape - Hamburg" är intressant från 1988. Det finns en mindre tavla från 1964 som inte är dum och som skulle passa i min hall: "Interiör". Även den stora "Promenad" är häftig och Billgren är enligt mig den enda konstnären i Sverige som efter 1960 håller internationell klass - tekniskt.

428. Ola Billgren 1940-2001 "Promenad".

Utropspris:SEK 1 500 000 - 2 000 000
återrop

417.Igor Kopystiansky USA Född 1954"Doors" 1975/77.

Utropspris:SEK 125 000 - 150 000
återrop

Ryssen, numer amerikanen, Igor Kopystiansky, tillhörde under sovjetepoken "underground"-konstnärerna och nog andas den här tavlan onekligen en rysk doft. Jag gillar den skarpt (någon som vill sponsra?).

467. Leon Tarasewicz Född 1937"Nr 3". (d)

Utropspris:SEK 150 000 - 175 000
slutpris 140.000

Polacken Tarasewicz har en större tavla. Jag hade en nersparad tidigare såld tavla av honom från 2008. Gillar färgerna han använder sig av.

2008 gick det en annan av Leon Tarasewics på Bukowskis som jag gillade. Klubbad för 66.000.

271. Hans Hammarskiöld Född 1925"Det rosa huset", 1978. (d)

Utropspris:SEK 12 000 - 15 000
återrop

En pärla av Hans Hammarskiöld som egentligen är fotograf och har här mixtrat ihop någon bild på något vis (det är nog ett foto). Jag gillar verkligen dylika motiv. Dysterhet. Det ligger lite snö och några gula förtorkade höstliga grässtrån. En byggnad med värme i den råa hösten men med en ren luft att andas in och att fylla lungorna med. De spretande träden. Liv. Doft av höstlig jord och ett rangligt rostigt staket ... En liten bild/tavla som hängde gömd ovan en dörr på Bukowskis. Utförd på 80-talet. (som bevis på vad man kan köpa bra konst billigt är att denna bild blev osåld ...)

419. Henry Krokatsis Storbritannien Född 1965"Incorruptible". (d)

Utropspris:SEK 18 000 - 20 000
återrop

De två ovanstående är rena fynden. Bra mycket bättre än mycket av de verk som ska gå för större utrop på den här auktionen. Nästa blomma av Donald Baechler var inte så dum.

361. Donald Baechler USA Född 1956"Yellow Flower". 1908

Utropspris:SEK 280 000 - 300 000
250.000

432. Gunnel Wåhlstrand Född 1974"Looking at Paintings"

Utropspris:SEK 1 000 000 - 1 200 000
gick för 1.650.000

Avslutningsvis en riktigt bra tavla av Gunnel Wåhlstrand.

Visningen pågår nu 10-15 november 2011.

Peter Frisk

Hammarby Fabriksområde - en rest av det som varit ...

2011-11-10T22:09:00.000+01:00

Hammarby Fabriksområde, hus under rivning, 31 oktober 2011, kl. 11:22
Foto: P.F.

Gårdagens Stadsgård

2011-11-08T22:39:00.000+01:00

Stadsgården, 24 augusti, 2011, kl: 11:43.
Foto: P.F.

Trevligt boktips - "Staden mellan pärmarna"

2011-11-08T11:29:00.001+01:00

En bok som jag då och då kastar ett öga i och som är trevlig helt enkelt ... finns nog att få tag på i nån pockethandel ... den kom nog för mer än 10 år sedan ...

Peter Frisk

St Göran & Draken - Stockholm-Barcelona

2011-11-07T11:08:00.001+01:00

Gick en vandring här om veckan med en herre från London, Mr Ed. Ed blev synnerligen förvånad när jag visade St Göran och Draken och berättade dess historia. St Göran var för Ed helt kopplad till St Georgekorset i den engelska flaggan. Berättelsen om helgonet spreds över hela Europa. För att ta ett exempel av många så är St Göran är Barcelonas skyddshelgon. Man kan se honom och draken avbildad lite överallt. Likväl som i Stockholm. Bilden nedan är från korsningen Wollmar Yxkullsgatan/Björngårdsgatan.

Korsningen Wollmar Yxkullsgatan/Björngårdsgatan Foto: Peter Frisk

St Göran och Draken i Barcelona, 2011, Foto: Peter Frisk

Peter Frisk

Slussen - räckena som försvann

2011-11-06T23:25:00.003+01:00

Tyvärr är det så att det vi idag ser vid Slussen är ett förfall som pågått i snart 40 år. Underhållet av Slussen sägs försvinna någon gång i slutet av 60-talet. Under åren därefter förlorar sedan Slussen en mängd detaljer av olika art; originalarmatur, räcken, trappor, dörrar, glaskupol, handtag, skyltar etc.

Vid ett av klöverbladen fanns 1960 räcken mellan de gående och bilarna. Här på den svartvita bilden kan man se ett räcke som skyddar gångtrafikanterna från bilarna.

Slussen, 1960, Källa: Stockholms Stadsmuseum

Ser vi samma plats idag så är räcket borttaget. När det skedde vet ingen. På den nya bilden kan man se att det kommit till ett cykelfält utanför de gåendes del. Man har lagt till något. En cykelbana. Skulle man vid en rekonstruktion tänkt till på tex samma sätt som då, när dessa räcken fanns, så skull det givetvis ha gått att bygga tillbaka nya räcken och utveckla den här idén än mer. Med ett räcke som också skyddade cyklisterna. Här skulle man givetvis ha tre räcken. Det finns ett exempel på en sån plats på Slussen idag. På den västra sidan finns en kort snutt med tre räcken: en ränna för gående, ett räcke, en ränna för cyklande, ett räcke och sen bilar.

Klöverbladet 2011. Foto: Peter Frisk

En annan liten detalj som är väl uttänkt var den lilla böj på räcket man kan se på bilden nedan. Den lilla böjen gör att den gående förs in till den gång som går mot Gamla stan. Det finns fler liknande exempel på räcken som leder de gående rätt. Tyvärr är räckena borta och även de granitstenar som låg på den lilla rundade planen. Idag är det gammal trasig sprucken asfalt på platsen och grusupplag. Då fanns det cykelställ mot väggen ...

Slussen 1961. Källa: Stockholms Stadsmuseum.

Fästet där ett räcke en gång satt. Slussen 2011. Foto: Peter Frisk

Peter Frisk

Inslag i P1 om slussenvandringarna

2011-11-04T17:35:00.004+01:00

På morgonen den 26 oktober var det ett litet inslag om slussenvandringarna på P1.
Klicka på bilden för att höra inslaget.

Lyssna: Slussenvandring, reportage av Håkan Widman

För mer info om mina slussenvandringar se Slussen - en älskad plats.

Peter Frisk

En film om Slussen av Hans Sandström

2011-11-04T17:31:00.002+01:00

Hans Sandström har gjort en film om Slussen där undertecknad dyker upp i några sekvenser.

Slussen 2011-11-01 from Hans Sandström on Vimeo.

För mer info om mina slussenvandringar se Slussen - en älskad plats.

Peter Frisk

Städernas omvandling ... sätta "på-kartan-problematiken"

2011-11-04T12:30:00.003+01:00

I en understreckare i SvD idag skriver Erik Persson om städernas förändring och kopplingen till mediet film. Det är en mycket intressant artikel som inte är direkt förvånande för den som uppfattat den Gigantiska förändring som staden genomgått under de sista 10-15 åren. Det finns också många i vårt samhälle som inte uppfattat denna Gigantiska förändring som skett och sker i våra stadsrum och dessa kanske förvånar sig över en dylik artikel. De senare är allt som oftas de som inte lägger märke till att det stadsrum de besöker dagen innan ändrades, ombyggdes, gentrifierades och blev något helt annorlund än vad det en gång var. Dessa uppfattar aldrig att det där för bara några dagar sedan fanns en annan miljö, en annan befolkning. Dessa, som den gamle franske piaonistlärarinnan Nadja Boulanger möjligen skulle kalla de "sovande", är nu tyvärr i majoritet och kommer förmodligen så vara ...

Mycket av förändringens roll beror på förändringen i innehållet av staden. Vad staden anses vara. Vad man vill att den ska vara och vad man inte vill att den ska vara. Hur den beskrivs i våra medier, filmer och inte minst i turistbroschyren. Hur denna "bild" av staden kopplas ihop med de som planerar staden. Att "sätta staden på kartan"-syndromet. En symtom som i de flesta fall förstör och ruinerar det som just var det speciella med en viss stads karaktär. En plats i en stad som får ett uppsving anfalls numer direkt av horder som vill uppleva platsens genuina känsla och just dessa horder fångas upp av kommersiella intressen som "ordnar" till och "rättar" till platsen de anfallare så den genuitet man sökte gick förlorad i samma stund som anfallet inleddes. Man kan säga att den processen är gentrifieringens grundelement.

Och där är film- och turistindustrin stora aktörer i förändringen.

Persson har fångat lite av denna förändringsprocess och nosar verkligen på problematiken att förändringen skapas uppifrån. Absolut inte nerifrån. Inte från stadens gytter, inte från gräsrotsnivå, utan högt upp i planerarnas torn. Notera i hans text de områden som beskrivs i London som nu förändras inför Olympiska spelen 2012.

Läs den. Texten är mer förståelig än min :-) "Staden söker lyckan inom filmen", "Under strecket", SvD 4 november 2011.

Peter Frisk

Erik Asklund - Det ringde en söndagsmorgon

2011-11-02T14:03:00.035+01:00

Då har man gjort något, om än så litet, för litteraturhistorien – den svenska.

En tidig söndagsmorgon för någon månad sedan ringde en kvinna som deltagit i en av mina vandringar och frågade vad nu den där författaren hette som jag berättat om vid Yttersta Tvärgränd på Söder. Hon hade samtalat med sina kusiner om denne och kunde inte komma på hans namn. Namnet var som bortblåst. Jag gav henne namnet.

Författarens namn:: Erik Asklund.

Erik Asklund växte upp vid Västerbrons fäste och beskriver i några av sina böcker områdena kring Skinnarviksberget och väster ut mot Hornstull. I inledningen av mina stadsvandringar med namnet Söders Höjder som börjar vid Yttersta Tvärgränd brukar jag nämna just Asklund. Han bodde ett tag på den här gatan och sägs ha kallat den för ”gatan som slutar i himmelen”. Ett fint epitet på en gammal gatstump som tycks sluta långt ute i det blå över Riddarfjärdens vatten. På toppen av berget brukar jag rekommendera böckerna om ”Manne” eller ”En kille från Hornstull”. Om Per Anders Fogelström höll sig till östra delarna av Söder blev de västra i litteraturen inmutat av Asklund. Under sina sista år bodde Asklund i det s.k. ”ensamma huset” som fortfarande finns kvar på berget. Det sägs att Asklund som ofta satt på Den Gyldene Freden i Gamla stan inte gillade trappan som då gick upp från Gamla Lundagatan till berget. Taxin kunde inte ta sig ända fram till dörren på huset och Asklund var tvungen att promenera. Han klagade då till Stockholm Stad som till slut rev bort trapporna. Nu kunde författaren kliva rätt in i sitt trähus och några trappor finns inte på platsen idag.

Han skrev också några underbara böcker i vad man kunde kalla flanörstuk. En person går runt i sina stadskvarter och funderar över det som varit och vad som är. Genren är sällsynt idag men var vanligare under 1900-talet. Ett par läsvärda exempel är ”Ensamma lyktor”, ”Skeppsholmen” och den lilla boken ”Prosadikter” med underbara teckningar av Charles Gl. Behrens. I poetisk, filosofisk essäform strövar någon omkring i stadslandskapet, i sin hembygd och funderar över tillvaron. Ofta med stor kunskap om området och med en starkt känsla för sin egen stad. ”Ensamma lyktor” är nog den som påverkat mig mest. Så pass att jag lånade dess underbara titel till en av mina vandringar ("Ensamma lyktor"). En egen liten blinkning och hommage till författaren ur en annan tid.

Ett sista tips blir ”Bröderna i Klara”. Asklund tillhörde till viss del de s.k. klarabohemerna och beskriver hur det gick till i klarakvarteren på 30-talet innan allt föll för grävskoprorna. Det blev en trilogi i ämnet men där tycker jag att den första boken är mest läsvärd.

Ovanstående titlar är böcker som för mig fångar mycket av Stockholms grundsjäl. I dag tycker jag inte att man riktigt har den känslan. Är det kanske därför som det inte skrivs liknande kärleksböcker till staden Stockholm? En stad som förlorat sin själ kanske inte kan beskrivas? Å andra sidan har var sak sin tid och sitt utryckssätt. Det är en realitet vi människor får leva med. Men Asklund är ett bra tips när höstlöven faller ...

Peter Frisk

P.S. Jag fann en trevligt text här om Erik Asklund av en viss Hellbom. "Att Hitta på".

Svenska utställningspaviljongen i Barcelona 1929

2011-10-27T00:41:00.003+02:00

I går gick en liten akvarell på Bukowskis för 7.000 pix. Akvarellen som utfördes av arkitekten Peder Clason avbildar den svenska paviljongen i Barcelona på världsutställningen 1929. Clason ritade paviljongen och var son till en av våra större svenska arkitekter: Isak Gustaf Clason (ex Nordiska Museet, Hallwylska Palatset).

Bukowskis nr. 426: "Motiv från Svenska utställningspaviljongen i Barcelona 1929"

Den mest kända byggnaden från utställningen -29 är utan jämförelse Mies van der Rohe tyska paviljong som revs 1930 och som rekonstruerades av spanska arkitekter 1983-86.

Tyska Paviljongen, Foto: Peter Frisk

Hur gick det då för Peder Clasons paviljong? Den flyttades till den lilla staden Berga i pyrenéerna 1931 där den blev flickskola och sedan som kasern till Francos trupper. Huset var gjort av trä på Örbyhus Ångsåg i Tierp och stod nu i Berga fram till 60-talet då även den paviljongen revs. Invid paviljongen existerade under utställningen ett märkligt torn med Sveriges statsvapen (som inte syns på akvarellen). Vad det ska vara egntligen var det väl ingen som visste - ett rymdtorn för Blixt Gordon? Nej en fyr.

Tornet var alltså konstruerat som en riktig fyr som blinkande ut över Barcelona och kanske det möjligen har någon påverkan från Tatlin eller Bauhaus ... Nja ... Efter lite mickel och mackel (läs här) så invigdes i alla fall både torn och paviljong för några år sedan. I Berga i Katalonien. Så nu finns de bägge en gång rivna paviljongerna åter i den verklighet där du och jag just nu befinner oss.

Bild länkad från tidskriften "Arkitekten"

Pabellón de Suecia / Källa: Grandas, M. Carmen (1988). L'Exposició Internacional de Barcelona de 1929. Els llibres de la frontera, Sant Cugat del Vallès

Här kan man läsa om projektet och se det nya tornet.

Peter Frisk

Gårdagens Slussen

2011-10-25T15:50:00.000+02:00

Gårdagens Strömmingsvagn/Rest. Strömmen och speglingar. 19 aug. 07:00, 2011

Foto: P.F.

Gårdagens Slussen

2011-10-23T14:41:00.000+02:00

Slussen, 26 mars, 2007, kl. 05:46
Foto: P.F.

Gårdagens Slussen

2011-10-23T01:37:00.000+02:00

Slussen, 19 augusti 2011, kl. 07:08
Foto: P. F.

Gårdagens Gamla stan

2011-10-20T00:09:00.000+02:00

Här har man kopierat lite. Nu är en epok slut i Gamla stan. Förändringens vindar ... de som alltid drar ...

Gamla stan, 12 oktober, 2011, kl. 12:13
Foto: P.F.

Gårdagens Slussen - Glasbetong

2011-10-19T00:41:00.001+02:00

Det finns inte så många bilder med glaskupolen som släppte in ljus i gången "Blå bodarna" mellan Gamla stan och Södermalm. Här har jag i alla fall hittat en illustration. (SSM - Fotonummer Fa 10100)

En annan bild från 1935-36 sedd från Gamla stan-sidan. Notera armaturen till vänster. Den försvann efterhand och se ljusinsläppet från glasbetongen till höger i bild. (Foto: Almberg & Preinitz. Fotonummer Fa 50851 SSM)

Gårdagens Slussen

2011-10-19T00:17:00.001+02:00

Har jag nu förstått "creative commons" så har jag rätt att dela vidare den här bilden ur Stadsmuseets samlingar. Det intressanta med den här bilden från 1960 är Slussens icke-förfall. Tar man den runda slingan som syns högst upp på bilden så finns där räcken som skyddar gångtrafikanten mot trafiken. Dessa räcken är borta idag. Man kan se hålen där stolparna en gång stod med lit erostiga stumpar som sticker upp. Området som vi idag ser saknar mycket av originaldetaljer. Allt från räcken till armatur och färg. Under de sista 30 åren har det hela förfallit utan minsta underhåll. årens lopp.

Tittar man sedan på övergångsställena så är det en lucka i räckena där man tar sig ut och över gatan. Ser man den här platsen idag så är det rena kaoset. (jag ska få fram en liknande bild från samma vinkel för att visa hur det ser ut här idag). Fotograf: Lindgren, Herbert (1919-1987)

Text: Peter Frisk

hmmmm, gårdagens Södermalm, med döden i hälarna?

2011-10-18T12:03:00.000+02:00

Södermalm, 5 oktober, 16:47, anno 2011.

Foto: P.F.

Det händer ibland - dessa livets märkligheter - Sonja Åkesson

2011-10-18T11:49:00.002+02:00

Hade det inte varit så att jag inte tidigare varit med om dylika händelser så hade jag kanske tagit det som en ren tillfällighet. Men det händer lite för ofta och regelbundet för att vara tillfälligheter. Dessa högst märkliga kopplingar.

För några dagar sedan läste jag Carl Johan De Geers nya bok om barnprogrammet "Tårtan". Serien spelades in i början av 70-talet främst i Ellens Bageri på Hornsgatan 32 (nu ligger caféet Franzens där). I det första programmet kommer de tre sjöfararna Hilding, Janos och Frasse. De har mönstrat av från sitt sjömansliv (på Mälarsidan ...) och kliver in och träffar Ellen som driver konditoriet. Ellen har tappat sugen och ger bort hela verksamheten samt receptet till tårtan som är ledmotivet i serien.

Ellen spelas av Sonja Åkesson, poet, författare.

I söndags hade jag stadsvandring Söders höjder. Jag har nu gått den turen i snart 13 år. Jag brukar stanna till och tala om Tårtan vid det hus där Ellens Konditori och för första gången i mitt liv nämner jag det att det var Sonja Åkesson som spelade Ellen.

Nåväl. Inget speciellt med det. Ett kul instick i Söders historia.

Jag åker hem och tar min minsta grabb på en cykeltur. Vi åker till Skogskyrkogården och det slår mig att jag aldrig cyklat bort mot dess södraste del. Kan vara kul. Så jag cyklar längst ner i söder på kyrkogården och kastar upp en blick och ögonen fastnar just på Sonja Åkessons sten ...

Saken är den att jag råkat ut för flertal liknande stopp på kyrkogårdar och med liknande fall. Vad det handlar om det vet i f-n. Kosmiska störningar ...? Det är bara att plocka till sig det hela, suga åt sig, fånga livet fundera på att existensen man ingår i kan vara rätt spännande ibland. Hur ska jag säga?

Livet och världen bjuder på sig själv då och då.

Så man cyklar vidare. Ler lite. Om det var en blink av Sonja så tar jag den gärna ... vid sånna här tillfället fattar jag vinken (spelar ingen roll om den vinken var mitt eget huvud) och anar att jag bör förkovra mig i hennes dikter. Vilket jag gärna gör :-)

Natur och arkitektur i ett

2011-10-11T11:19:00.003+02:00

Ett gott exempel på en arkitektur som är integrerad i landskapet är Parc Güell i Barcelona som är skapad av Antoni Gaudí.

Här ser vi hur Gaudi använt sig av bergets form och hur ett träd följer inuti själva berget upp mot staketet och huset som tar vid och avslutar uppe på toppen. Natur och arkitektur i ett.

Jämför med dagens sätt i exempelvis Stockholm där man plattar ner, slätar ut ojämnheter och former som skapats av naturen för att bygga på enklaste simplaste sätt.

Text & bild:
Peter Frisk

En grön arkitektur - Patrick Blanc

2011-10-11T10:51:00.011+02:00

I en tid när vår arkitekturen rör sig bort från naturen mot stål, aluminium, plåt, glas och andra kalla material. Där formspråken är kantiga, färgerna ofta gråa och påminner om stealthbåtar så är det glädjande att det finns andra inriktningar i världen. Mer färgglada mjuka mänskliga inriktningar. Dock mycket ovanligt i det kalla kala Sverige där den s.k. svenska minimalismen är alenarådande. Mina egna favoriter inom arkitekturen är de som försökt införliva naturen i byggnationen, i arkitekturen, i formspråket och i materialen. Helst fyllda av grönska och färg inuti och utanpå (framförallt Gaudí och Hunterwasser - se länkarna för ex o jämför stealth).

Jag hävdar bestämt att det är den vägen vi måste ta för att klara oss i framtiden och på så sätt också bli lite gladare. Ett samspel med naturen. Ett samspelet som inte finns idag där vi gör allt för att frigöra oss bort från naturen. Det handlar inte om att flytta ut på landet med någon ny grön våg utan att i städerna skapa ur det befintliga och med tillägg en grön hållbar stad. Vi måste in och tillbaka till naturen. Samspela (ett gott exempel av Gaudi finns här).

Fransmannen Patrick Blanc (klicka på länk för lite bildexempel) är i mitt tycke fullständigt på rätt väg. Han klär in byggnader i grönska. Både utanpå och inuti och se gärna hans hemsida Vertical Garden här. Kan det bli bättre? Jag fann hans projekt läste i en artikel om honom i tidningen Disajn (som för det mesta kör kantiga vita-svarta-kök-stuket) som jag kopierade:

Väldigt långt från svensk arkitektur idag och stadsbyggnad trots tal om miljövänlighet ...

Peter Frisk

Gårdagens Södermalm

2011-10-11T10:17:00.000+02:00

Skinnarviksberget, 25 september kl. 11:18

Foto: P.F.

Stor uppslutning vid dagens slussenvandring.

2011-10-06T17:21:00.010+02:00

Trots regn och busväder kom det nästan 60 personer till dagens slussenvandring. Verkligen roligt med detta stora intresse.

På vägen dök det upp två politiker varvid en av dessa stannade ovan oss i närheten av båten "Flyt". Det visade sig vara en högst intressant karaktär. Jag står och berättar för min grupp som jag har framför mig medan politikern, som jag förmodar är van att berätta hur det "är", sticker emellan och meddelar hur det "egentligen är". Han var väldigt stilfull och avbröt mig så pass många gånger att jag lät honom tala ostört.

Vad fick vi då höra?

Jag talade vid tillfället om svårigheten att lösa höjdskillnaden mellan Gamla stan och Södermalm. Jag menade på att arkitekterna löst den biten mycket bra med den nuvarande Slusskonstruktion vi har. En mjuk övergång från de olika sidorna ner och upp och där alla trafikslag kan passera utan att stanna. Båtarna åker under och bilar, gående och cyklar har inga större problem. Man behöver inte stanna till och vänta.

Jag jämförde då med den nya idén. Det som snart ska klubbas igenom. Se bild - klicka på den för större:

Vi står alltså lite ovanför vattenytan. Vi ska till Södermalm. När vi nu går så kan det tänkas att man ska ha en Slussning. Vi får vänta en liten stund. Broarna faller ner och vi kan nu promenera eller cykla. När vi så kommer över på den andra sidan kan vi antingen ta trapporna, 93 steg, eller hissar alternativt rulltrappor inne under Södermalms torg. I min värld så tycker jag nog att det försämrar framkomligheten. Idag behöver jag inte vänta på en slussning. Jag kan gå ovanför denna slussning. Men nu kom vår politiker med motdraget. Man ska ha tider när man inte får slussa och då försvinner det problemet med att man möjligen får vänta. Det var ju bra. Så då ska båtarna samlas upp ute i vattnet sommartid i väntan på att slussningen inleds.

På den punkten tyckte politikern att det blev bättre. Jag tycker det blir sämre. (och vi talar nu om den här biten, en av många märkligheter där jag tycker att Nya Slussen blir en sämre plats).

I denna dag som är behöver inte gång och cykeltrafikant bry sig om båtarna. Som båttrafikant behöver jag inte bry mig om trafiken ovanför. Jag kan slussas var 12:e minut sommartid. Men visst. Det är en förbättring att stänga av båtslussningen för att möjliggöra att gång- och cyklisterna här ska kunna ta sig mellan Gamla stan och Södermalm.

Eller?

Vad gäller politiker nummer två så kom han på hoj och förklarade att "det är bara att riva" och att vad som helst är bättre än det här. Jag bjöd in honom och att han skulle hänga på och därefter bilda sig en uppfattning om vad jag talar om och möjligen därefter säga vad jag inte ska säga eller säga elller vad jag menar och hävdar. Men att se saker från olik avinklar är kanske inte vad man ska göra som politiker? Vad vet jag? Dock en mycket intressanta upplevelser må jag säga .. :-)

Peter Frisk (vandringar varje tisdag & torsdag kl 13:00 t.o.m. sista november)

Vi fortsätter tjata ekonomi och banker ...

2011-10-06T16:46:00.005+02:00

Att Sverige ligger bra till ekonomiskt i världskrisen får man nedtryck i halsen dagligen från de ekonomiskt ansvariga i Svedala. Stämmer det? Eller sitter vi inte med en riktig pösmunk till bubbla på G?

I går skrev jag "Vi hittar på några miljarder till - det är ju kris" efter att läst artikeln "Från guld till skuld" i SvD i fredags. I dag kom en annan spännande artikel med lite banksiffror som man kan lägga till i högen av kommande krisproblem - "Bolånebuffert kan bli dyr för banker". Vi befinner oss i en kris skapad av de s.k. "samhällsansvariga", representanterna för den fria marknadens väldigt religiösa tro på dess ekonomireligion - på enbart siffror. Det hela liknar numer en smitares väg rakt in i en bergvägg i 200 blås.

Bankerna som lånar ut pengar måste ju täcka upp sina lån till sina kunder (låntagarna) med en slags garanti (händer det något oförutsett måste det finnas täckning även på banken). En svensk bank stoppar, enligt dagens artikel i SvD, undan "3360 kronor i eget kapital för att låna ut 2 miljoner kronor till ett bostadsköp". De som lägger undan mest i buffert är "Nordea använder sig av 17 procent när banken reserverar kapital". Vilket bör bli 170.000 per utlånad miljon. Den bank som har "lägst buffert kopplad till bolånen är Handelsbanken samtidigt som banken har den näst största bolåneportföljen, nästan 800 miljarder kronor."

800 miljarder ... enbart i den banken.

SEB:s VD Annika Falkengren säger följande enligt tidningen: "–Vad händer om vi faktiskt får en bobubbla? Ja, då kanske vi inte är fullt så överkapitaliserade som ögat tycker".

Till denna lekstuga med pengar och det samhällsoansvar som pågått under 20 år kan tilläggas att bankerna ska ligga på en avkastning på 15 % per år i vinst medan tillväxten ligger på 2-3 %. Den som kan ett uns av ekonomi fattar direkt att att vägen mot bergväggen är spikrak och att smällen lär kännas. Tyvärr är det inte bara galningen vid ratten som skadas utan smällen sprider sig till hela samhället runtomkring.

Vi kan ta en sista siffra från fredagstidningen: "sedan år 2000 har den globala skulden dubblats från 78000 miljarder till 158 000 miljarder dollar. Pengar som ska betalas tillbaka med ränta. I länder som USA och Storbritannien har skulderna under lång tid ökat snabbare än ekonomin."

Vi, nja de som leker bank och ekonomer etc, hittar på pengar, strör ut dem genom ökad utlåning som sen ger en avkastning till bankerna på 15 % och dessa pengar som har inte skapas av tillväxt då den ligger på 2-3 %. Till detta ger man sedan i vissa länder skattelättnader för hög- och medelinkomstagare, som i de flesta fall lever sina liv på lån, genom speciella bidrag så som ROT och RUT. På sina håll sägs det att vi gått in i en annan ekonomi, i en ny. Vi har inte hamnat i någon annan ekonomi. Vi befinner oss precis i en och samma ekonomi som vi gjort under lång tid och som just har kapat den situation vi befinner oss i nu. Den kan inte räddas med ett krispaket här eller där. Den kan bara räddas med en fullständig ändring i västvärldens livsmönster.

Lånekarusellen är allt en märklig värld. Samhällsansvarigt? Icke.

Peter Frisk

Vi hittar på några miljarder till - det är ju kris

2011-10-05T14:31:00.006+02:00

Det hängs allt som oftast medaljer och band på de "samhällsansvariga" (ofta av kungar och kommunalråd). Det sägs vara dessa som håller upp civilsamhället, de samhällsansvariga. De som ansvarar över det viktiga i samhället, de "närande" med fötterna på jorden, läser Chef, ingår i diverse nätverk och skjuter älg i skogen och finns i "näringslivet" och kan "ekonomi" och sin aktiemarknad - man är samhällsansvarig. Ser till, jo så kan man säga, landets bästa ... Är det verkligen de s.k. "samhällsansvariga" som är just samhällsansvariga? Den frågan kan man ställa sig när nu lånekarusellen står inför sin domare - tiden och historiens realitet.

Ekonomijournalisten Andreas Cervenka är en av de mer klarsynta skribenterna i ämnet skrev en artikel i SvD i fredags "Från guld till skuld". En informativ folkbildande text om hur pengar skapas i vår tid. Vi fick följa med upp till Riksbanken (där man kan tänka sig att det "samhällsansvariga" ses i större flockar än på andra håll) och se hur man gör när man lånar ut pengar och var de kommer ifrån. Förr tryckte man upp mer pengar nu går det med ett litet "klick".

"Under krisen skapade Riksbanken pengar genom att i flera omgångar låna ut flera hundra miljarder kronor till de svenska bankerna. De fick lämna in värdepapper, till exempel obligationer, som säkerheter. Sedan satte Riksbanken in pengar som hamnade på bankernas konto i Rix. Men hur går det egentligen till?

– Såhär, säger Per Kvarnström och knäpper med fingrarna i luften.

Kollegan Pia Metz Kronestedt visar på en skärm vad han menar. Där kan hon öppna ett banks konto, knappa in en siffra följt av några nollor och sedan trycka på Spara. Vips så skapas ett antal miljarder kronor. För att det ska ske på riktigt krävs först ett beslut av Riksbankens direktion med Stefan Ingves i spetsen."

Låter ju smart.

Ett annat litet fiffigt knep är att när banken lånar ut 1 kr så sker en intressant märklig dominoeffekt som i det finansiella "systemet" (man säger "systemet" det låter lite mer "samhällsansvarigt" och vuxet) utvecklar sig till 10 kr mer skapade pengar.

"En klassisk beskrivning hittar jag i häftet Modern money mechanics från Federal Reserve i Chicago. Där visas hur till exempel 10000 nya kronor som en centralbank skapar och skjutsar in i ekonomin leder till födseln av 100000 nya kronor när de fortplantat sig ute i banksystemet."

Med andra ord. Kan inte banken låna ut mer pengar utan måste få in mer pengar för att kunna låna ut så går man till Riksbanken och dessa lånar ut till bankerna så att de ska kunna fortsätta att låna ut till de behövande och på så sätt så ökar ekonomin från 1 till 10 vid varje transaktion från i det här faller Riksbanken.

Jag ska ta ett exempel. I Stockholm säljs allmännyttan ut. Hyresrätter blir bostadsrätter. En hyresrätt har inget värde. Den kan inte säljas. I dagarna har man i vårt hus bildat en förening som vill ombilda till bostadsrätt. Vi kommer att få köpa vår bostad till ett fiktivt värde (vi människor skapar ju värdet själva, hittar på det efter omständigheterna och det kallas att marknaden sätter priset). Låt oss säga att vi får köpa för 1 miljon (som vi inte har och som inte finns). Den miljonen finns alltså inte nu men kanske i morgon om vi ombildar. När vi sedan skriver under köpekontraktet skapas den miljonen med ett pennstreck. Vi får plötsligt låna pengar av banken för att betala Familjebostäder som är ägare (Stockholms stad) och pant för lånet blir vår bostad 8som vi även sen kan låna vidare på om vi vill, nytt kök, Thailandsresa etc, platt-TV). Banken räknar ju kallt med att bostaden kan säljas om vi inte kan betala våra lån då det alltid bara kan gå uppåt (aha ...). De pengar vi nu får låna generar alltså ett extravärde, bara för vår lägenhet på 10 miljoner som nu slussas ut i det finansiella "systemet". Den lyhörde kanske säger: "det var inte mycket produktivitet bakom de där 10 miljonerna". Nej, så kan man nog tycka. Men pengarna dök upp. De 10 miljonerna som vår lägenhet skapat kommer alltså att användas till konsumtion, köp av aktier, kanske en tavla på Bukowskis, en större pool, av de som hanterar dessa pengar i den finansiella sektorn. Till detta kommer den miljon som vi betalar till Familjebostäder för lägenheten. Denna slant slussas sedan vidare till Stockholms stad som för att klara sina rullande utgifter måste sälja sina tillgångar och på så sätt får in pengar i sin kassa och kan visa plusresultat (ekonomin är god säger man). Staden går numer runt på att sälja ut sina tillgångar. Vad som händer när det är slutsålt kan man bara spekulera i. När påsen är tom är den ... tom. Men många har skott sig under tiden och många har förlorat.

Kvar sitter då vi med vårt lån eller om vi nu var snabba att sälja lägenheten och lät de som kom att bo kvar betala för renoveringarna som var tänka att göras av allmännyttan.

Utan att vi ville det var vi med om att spä på lånekrisen. Vettigt? Samhällsansvarigt? Vi kanske ska passa oss för att skratta eller kasta skit på grekerna ...

Tycker man det verkar tråkigt kan man alltid lätta upp sitt sinne med det här radioprogrammet: "Statsskuld och privat skuld är kommunicerande kärl"
Lyssna: Obs

Peter Frisk

Lindgården - ett minne blott ...

2011-10-04T22:12:00.000+02:00

Lindgården ... dess sista ... suck ...

"The sun is the same in the relative way but you're older

Shorter of breath and one day closer to death" Time, Pink Floyd

Foto: Peter Frisk

Gårdagens Djurgården

2011-10-04T21:44:00.000+02:00

Djurgårdsvarvet, 16 juli, 2011 - ett minne blott ...

Foto: P.F.

Slussen nätas in ... det "ängsliga" samhället sprider sina klor

2011-10-04T21:31:00.007+02:00

Flanerade över Slussen i solskenet idag och upptäckte att man nu var i full fart med att näta in räckena. "Aha, man förberede sig för någon slags rivning eller annat pyssel", tänkte jag och frågade killarna som jobbade med stängslet vad det var till för. Fick ett vänligt svar att man gör det för "att ingen ska ramla ner [sic]" ....................? Just 2011 har dessa räcken blivit en säkerhetsrisk.

Mig veterligen har ingen stadsbo, barn eller turist under de dryga sjuttio år som räckena existerat trillat ner.

Nu har någon tjänsteman fått för sig att den risken finns. Att man på det högst provisoriska stängslet kan skära sönder fingrarna en lördagsnatt är däremot en ny risk som vi får leva med.

Det påminner mig Beckholmen. Ön skulle bli mer tillgänglig (den var verkligen tillgänglig) och skapade ett promenadstråk varvid torrdockorna plötsligt blev en risk. Man kunde ju ramla ner. Vad jag vet har ingen någonsin ramlat ner i dessa dockor - men nu uppkom en risk. Så man stängde av en större del av Beckholmen med två grindar och skapade en pyttestig långt bort från det som var intressant - att se på och lukta på båtarna som låg upplagda i dockorna för reparation. Så var det med den tillgängligheten ...

Innan "promenadstigen" anlades gick det att gå runt på en större del av Beckholmen. Att stå på våren och speja ner i "östra" och "västra dockan" var sannerligen ett livets fludium.

Nu möts man av en grind efter att man ökat "tillgängligheten".

Stadsflanören stannade till och begrundade och funderade på vad de ska hitta på härnäst vid Slussen. Under tiden fortsatte näten att täcka de gamla räckena från 1935 och plötsligt kände sig stadsflanören som en skugga av sig själv. En skugga på en plats, en stad, ett land som var på väg att snabbt tyna bort i den nya ängslighet ...

Man kanske kan stänga av hela stan med nät och eliminera alla risker.

Text & bild

Peter Frisk

"Flanörens blick"

2011-10-03T00:03:00.003+02:00

En trevlig liten bok som fångade "Stadsflanören" veckan som gick. Om städer och om att flanera... Om en annan tid men då jag läste den nu (eller för ett par dagar sen, snart då) så kom den just att handla om detta nu trots att den skrevs i den där andra tiden ... ett slags då. Hur då blir nu och ... %&%&¤¤""(/!

Skriven (1993) av "bildningskonsulenten" och "flanören" i litteraturen och gränderna och torgen och bakgårdarna: Ulf Peter Hallberg.

Turner, Monet, Twombly ...

2011-10-02T23:41:00.002+02:00

Nog är affischeringen för kommande utställning på Moderna rätt lyckad ... här på Medborgarplatsen

Turner, Monet, Twombly öppnar 8 oktober ...

Debaser - Fritz Corner ...

2011-10-02T22:59:00.002+02:00

För ex antal år sedan trilla jag rätt ofta in på Debaser vid Slussen. Gick ofta på känn. På så sätt kan man finna på ett band som visar sig vara bra. De dyker liasom bara upp ... Så det var rätt länge sen jag trillade in i betongkonstruktionen som snart är ett minne blott.

Men det skedde i lördags. Det gäller verkligen att passa på nu innan allt slår igen och rivningarna av Slussen inleds. Men innan dess finns i alla fall möjlighet att kika in på en riktig rockklubb av rang. Sliten, skitig, rå och helt enkelt underbar. Av olika anledningar har livet tagit en sväng för mig, en gir, och det är dags att försöka roffa åt sig lite livsljus. Det fick jag på Debaser i lördags kväll. Ett jäkligt bra göteborgs(live)band lirade precis den musik som funkar i min kropp (musik ska helt enkelt tryckas in i kroppen). Pen Expers var det krut i. Kul med ett band med karaktär.

Synd bara att vi har en publik här i stan som är fullständigt "stiff". Spikrak, stilla blick och en bärs i handen och inte en rörelse - det är ju musik för böveln! Lev.

Jag puffar gärna en smula. Här ett album på Spotify: "Dirty Tender Love" - Pen Expers

Strindbergs måleri ...

2011-09-12T00:00:00.001+02:00

Livet är märkligt. Fick en förfrågan i veckan om att föreläsa om Strindbergs måleri, om hans konst ...

... och än märkligare, jag svarade ja på förfrågan ...

.. det är så man lär sig saker, genom att läsa in ...

... och i detta kulturella c-(eller ö)-u-land som tror att livet enbart är BNP, modernt, modernt och framtid måste man, så mycket man bara kan och ork, höja kulturens fana högt. Det räcker med att se hur lite som görs inför 2012 för att lägga en rejäl spya på denna ibland, allt som oftast, patetiska B-nation. Läs: "Strindbergs stjärna bländar alla utom svenska staten".

Tegnerlunden, 7 maj 2010.
Foto: P.F.

Gårdagens Slussen

2011-09-03T15:13:00.000+02:00

Slussen - gör sig väl i skugga - 3 september 2011 - kl. 09:53
Foto: P.F.

Gårdagens järnsmide ...

2011-09-03T15:08:00.000+02:00

Hantverk ...

Vitabergsparken, Södermalm, Kl. 11:23 den 24 augusti 2011

Foto: P.F.

Dagens lilla färgklick ...

2011-09-03T14:56:00.000+02:00

Kungsträdgården, Café Söderberg, kl: 10:27 den 3 september i nådens år 2011

Foto: P.F.

Gårdagens Södermalm - eller just nu dagens

2011-09-02T18:34:00.000+02:00

Eriksdalsbadet, 2/8 2011, kl: 10:52
... kan inte annat än hålla med ...

Stadsplanering och dess tråkiga planering ... varför?

2011-09-01T20:24:00.003+02:00

I senaste Arkitektur anmäldes en avhandling med namnet "Planerat, alltför planerat : en perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer" av Sara Westin. Jag har ännu inte läst boken men ska ta och låna den, då det tycks som om författaren har en del likartade åsikter som mig själv om det som växer fram i dagen städer. Jag fann en artikel om boken i "Bygglo" och saxade några citat:

"Dagens stadsplanerare betonar allt som oftast det visuella och ordnade i försöken att bygga "stadsmässiga" miljöer. Men det resulterar inte nödvändigtvis i levande urbana miljöer. Det menar kulturgeografen Sara Westin som i sin avhandling framför en radikal kritik mot detta perspektiv."

Jag är ju fullständigt inne på att man håller på att planera sönder härliga städer - tex Stockholm. (man talar om promenadstad, jag talar om pensionärsstaden, en stad som skapas för människor i 35-60-årsåldern som vill leva sina liv likt pensionärer) ...

Bakgrunden till avhandlingen "Planerat, alltför planerat. En perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer" är aktuella försök att bygga "stadsmässiga" miljöer och som exempel står Hammarby Sjöstad i Stockholm. För att närma sig sitt ämne tar Sara Westin hjälp av Friedrich Nietzsches perspektivism och Sigmund Freuds psykoanalytiska tanketradition och ställer frågan hur stadsplanering och arkitektur - dessa mänskliga aktiviteter präglade av omtanke och välvilja - kan producera miljöer som får en att känna sådant obehag. Frågan ses som en variant av Freuds undran: Hur kommer det sig att människan har en tendens att göra sig själv olycklig?

Sara Westin säger själv:

- Jag menar att den moderna stadsplaneringen är neurotisk, eftersom den tränger bort mycket av det som traditionellt förknippas med det urbana: det oordnade och det svårgripbara, kroppen och dess begär, säger Sara Westin.

Jag kan inte annat än hålla med. Att den moderna stadsplaneringen "tränger bort mycket av det som traditionellt förknippas med det urbana" vilket jag tjatat om på mina stadsvandringar och här på min blogg.

Peter Frisk

"Destination Slussen"

2011-08-29T10:39:00.001+02:00

Det uppstår visionärer och företag som vill "hjälpa" till och "skapa" nya "mötesplatser". Förmodligen enbart för att vara "snälla". En "aktör" inom "utvecklingen" av Slussen för dig och mig och oss andra är den s.k. "Destination Slussen". Bakom detta namn ligger två företag. Det ena är Folksam Fastigheter som äger Katarinahissen och fler fastigheter i dess närhet. Folksam Fastigheter som vill utveckla saker och ting och låter därför bli att underhålla saker och ting - som exempelvis Katarinahissen. En hiss som numer turisterna vilka besöker Sverige får se en röd lapp på dörren att det hela är stängt (vi har inte råd ... - ett fattigt land, tyvärr kära turister, ni har kommit fel, men vänta, i framtiden, ja då ...):

Det är ju inte lika kul att förvalta saker som att hitta på nya saker och att ändra om till något annat. Det man har vill man inte ha. Nu vill dessa även hitta på en ny destination. Som om Slussen aldrig existerat innan dessa "kreativa" figurer i företagsledningen fixade till sin hemsida och nu berättar för oss andra hur Slussen och Södermalm ska utvecklas (för vår skull ... eller för vems? Deras?).

Den andra "aktören" bakom "destination Slussen" är KF Fastigheter som ingår i Kooperetiva Förbundet.

Numer ska utvecklingen och kreativiteten inte handhas av olika sorters människor på olika sätt utan helst av de stora företagen som vet hur man utvecklar "handeln" och vad Södermalm "behöver". Denna "utveckling" driver man igenom med andra som vet vad befolkningen önskar sig: Stockholms stads politiker och tjänstemän. Således har man redan genomfört ett markanvisningsavtal med Stockholms stad:

"KF Fastigheter och Folksam Fastigheter tecknade år 2008 ett markanvisningsavtal med Stockholms stad avseende totalt 35 000 kvm kommersiell yta ”under” Slussen. Samma år bildades det gemensamma bolaget Destination Slussen AB med uppgift att utveckla, genomföra och senare förvalta dessa ytor."

Hur man vill ha det kan man läsa här i deras faktablad. Tack Folksam och KF att ni finns och vill gör adet bra för oss andra ...

Peter Frisk 29 aug. 2011

Slussen - från en urban anatomi - David Molander

2011-08-26T02:27:00.001+02:00

Utställning på Konstnärshuset, Smålandsgatan 6. 26 aug - 10 september.
Se även DN 28 november 2011 "Slussen - bit för bit"

Francis Alÿs ...

2011-08-25T13:33:00.000+02:00

Francis Alÿs en rätt intressant belgare som verkar i Mexico City.
I stadsflanörbranschen, på sitt sätt, kan man säga ...

Thor Richters bok "Slussen Då, nu ... och sedan?"

2011-08-25T11:36:00.003+02:00

Det har kommit en ny fotobok utgiven på Trafiknostalgiska förlaget sammanställd av Thor Richter - "Slussen Då, nu ... och sedan?" Inledning är skriven av Nils Ahlberg. Vill man, säger Nils, behålla Stockholms alldeles enastående kvalitéer bör man "utforma nytillskott så att de inte slår sönder och lägger sig i vägen för eller hindrar förståelsen av de historiska sammanhangen". Ahlin ser en väl "sammanhållen bebyggelse i en enhetlig skala" som "skänker Stockholm en prägel som blir allt enastående och intressant internationellt sett" och "på många håll byggs detta bort idag".

Nils skriver följande om Slussen och jag håller med om varje stavelse: "Anblicken från öst, antingen man kommer med Djurgårdsfärjan" eller går på Skeppsholmen "hör till det mest storslagna man kan tänka sig". Ser man hur planerna för framtiden ligger så tycks inte alla se på det storslagna på samma vis. Turisterna och de som älskar Stockholms speciella karaktär anser det storslaget medan de som vill förändra har en annan syn. Dessa borde då inte vara inblandade i en sådan viktig plats och dess framtid där många ser dess stora nuvarande värde. Ahlin säger följande om den historiska kopplingen av dagens Slussenområde: "Stormaktstidens utbyggnad av Stockholm skänker större delen av innerstaden dess grundprägel och slussenområdet med Södra Stadshuset och Södermalmstorg utgör, som utgångspunkt för hela Södermalms gatunät, en i högsta grad betydelsefull del i detta".

Det finns en risk nu för städer som har något väldigt speciellt att de i rädsla för att komma efter och inte vara tillräckligt attraktiva internationellt och att just det gör att många städer likriktar sig efter den senaste mallen efter "hur det ska se ut". Ahlin menar, och det är oerhört viktigt, att man "genom att utgå från och bygga vidare på stadens egen identitet, det som gör Stockholm speciellt och intressant, kan Stockholm bli en internationell förebild i stadsbyggandet. Alltför många städer är blinda för sina egna kvalitéer och faller för den senaste internationella trenden i sin strävan att öka sin attraktivitet och 'placera sig på kartan' men om man gör 'som alla andra' är risken stor att man blir som alla andra' en utslätad kopia."

Avslutningsvis avslutar Ahlin sin inledning med att säga att det grundläggande problemet med Fosters + Partners förslag i samarbete med Bergs arkitekter är "att man helt missförstått Stockholm". Vi är många som håller med Nils Ahlin om det.

Jag kommer under mina slussenvandringar under sept-okt-nov att sälja Thors bok.

Peter Frisk

Låt arkitekterna räkna tyngdfasthet - fram med graffittimålarna

2011-08-24T22:52:00.001+02:00

I förra veckan trilla jag in på Kulturhuset där Stadsbyggnadskontoret hade en utställning under Kulturfestivalen. Längst inne stod två stycken personer från Stadsbyggnadskontoret (förmodar jag) och talade med ett större sällskap. Man talar stadsplanering. Hur vill medborgarna att staden ska se ut. En distingerad herre i medelålder i publiken gav en liten kommentar om att han ser på Stockholm genom den litteratur han läst och genom vad konstnärer har uttryckt i tavlor om staden. När han tänkte på Stockholm var det genom litteraturen. En speciell vy, en intressant vinkel och han tycket att man skulle tänka på dessa vid stadsplaneringen. Att det finns platser som är direkt kopplade till olika verk, och det väldigt starkt (man kanske kan säga att en del i detta är uttryck för vad vissa kallar stadens själ), och att platserna får sin speciella rikedom i och med dessa böcker, beskrivningar och motiv och man skulle givetvis också kunna koppla filmen (som mannen inte nämnde). Det finns således värden som enligt vissa är sammankopplade till dessa vyer och utblickar och han undrade om det inte vore bra med en läskurs för Stadsbyggnadskontoret.

Tyvärr är vi fängslade i hur det ska vara. Arkitekten ritar hus och filosofen fundera på filosofi och bartendern blanda drinkar. Vi tror på det stenhårt idag att arkitekten ritar hus och gör det med en konstnärlig botten, med estetiskt kunnande, med en blick för proportioner ... men icke. Vi bedrar oss. Arkitekten är en tjänsteman, ingenjör och ett slags industriarbetare. Denne producerar färdiga lösningar som finns tillhanda i ett datorprogram. Han har ingen koppling längre till konsten. Arkitekten vet inget om konst eller estetik eller design. Detsamma gäller stadsplaneraren. Vi tror att denne planerare kan planera städer men det är tyvärr helt fel - stadsplaneraren är lost. Stadsplaneraren tillhör släktet som är på fel plats. Var som helst i samhället vore han rätt än den platsen att planera städer. Det blir bara fel, hela tiden, fel. Ingen stadsplanerare har någonsin lyckats.

Nej, det borde bli ombytta roller. Vi borde ha människor med fantasi och med egen initiativförmåga, våghalsiga människor som vågar ta ut svängarna utanför normen. Inte några klonade egenförmodade-innerstadstrendiga-boboianer som vill bo och leva sina liv i ett kylskåp eller en obduktionssal. Vad vi skulle behöva är mer graffittikonstärer på arkitektkontoren. Här har vi människor med konstnärligt sinne och med färger och former. Låt dessa rita våra hus och göra dem vackra medan arkitekten gör det han kan. Räknar på hållfastheten och möjligheten att förverkliga det graffittikonstnären eller konstnären kommer på.

Varje arkitektkontor borde ha 4-5 graffittikonstnärer, några författare, poeter, musiker etc. som tillsammans kom på idéer och ritade det nya. Ingenjörerna = arkitekterna skulle vara de som förverkligade möjligheten tekniskt.

Men tyvärr är verkligeheten medioker och vi får leva med fantasilösheten.

Peter Frisk

Cirkus byggs åter till trots att den ligger i Nationalstadsparken

2011-08-24T21:36:00.003+02:00

Utbyggnader och ombyggnader i känsliga områden fortsätter. Djurgården som ingår i Nationalstadsparken och som givetvis klassas mycket högt som ett viktigt kulturellt område att bevara är på gång att bli rena byggarbetsplatsen. Rivs det inte brutalt så är det märkliga tillbyggnader och hårdhänta "renoveringar" och ombyggnader på löpande band. De tillståndsgivande tycks ha öppnat alla slussar på vid gavel och nu tar vi åter en repa till på cirkusbyggnaden (man kan ju fantisera lite och fundera på hur den här byggnaden kommer att se ut om 50 år om tillbyggnadstakten fortsätter på samma sätt som det gjort sedan byggnaden blev byggnadsminnesmärkt 1983 - vad kommer att vara kvar av det byggnadsminnesmärkta? Ett vagnshjul och en halv häst?).

Rivningen av Lindgården var inte början utan en fortsättning av rådande likriktighetstrend där politiker utan minsta estetik eller historisk känsla tillsammans med arkitekter utan minsta kunskap i form, färg och proportioner tillsammans med de stora fastighetsbolag vars enda kulturella känsla ligger i att tjäna så mycket pengar de bara kan och det i känsliga områden och det hela kan enbart bli pannkaka och förstörelse och sterilitet ... Under sista tiden har flertal byggnader på Djurgården tillåtits, trots att området klassas som en mycket kulturkänslig miljö, märkliga om- och tillbyggnader. Idén med byggnadsminnesmärkning är ju att bevara byggnaden så som det ser ut nu till framtiden. Grundidén med byggnadsminnesförklaringar är att ingen generatioen ska förstöra för nästkommande. Alltså, en lågstående tid ska inte ha möjlighet att förstöra för framtiden genom att ge sig på byggnadsminnesmärkta byggnader. Så är grundidén och den tanken har fullständigt släppts loss för helt andra idéer. Lagar och regler har slutat gälla och det av de som oftast skriker mest efter hårda lagar - Alliansen med Moderaterna i spetsen. Värre kulturfiender får man leta efter.

Vad gäller Cirkus nya utbyggnad så kan man väl bara säga att "ack, ack, ännu en märkvärdig byggand får en dussinarkitektur fastklistard på sig likt en molusk och den dras ner mot en lägre primatnivå".

Nutidens stil suger helt enkelt.

Jag har skrivit det förut. Kniven är satt i Djurgården och dödskampen har inletts. Nu är det White Arkitekter som ritat tillbyggnaden och återigen bevisat (jag vet inget tråkigare gäng ... det skulle vara den totalöverskattade Wingårdh som kan slå White möjligen och i och för sig 25 kontor till ... - alla ritar ju samma sak) på vilken nivå det arkitektkontoret befinner sig på. White har ritat en byggnad som möjligen skulle passa i ett köpcentrumområde men som här är fullständigt felplacerat. Kan man inte rita hus ska man framför allt inte stövla in ,med sina dataprogram, i känsliga områden. Gärden har vi gott om i Sverige. Bygg där. Men spar för guds skull det som är värdefullt åt framtidens människor.

Läs DN:s artikel med bilder och skiss på det nya här.

Ansvarig för text i snabbformat:
Peter Frisk

Klubbkungen och Lopphandlaren Eddie Grahn af Gamla stan

2011-08-24T20:52:00.001+02:00

23 augusti 2011 - Gamla stan, Stockholm ...
Av: Peter Frisk

Gårdagens Gamla stan

2011-08-23T21:48:00.000+02:00

Österlånggatan, Gamla stan, 10 augusti kl: 08:52, anno 2011.

Foto: P.F.

Gårdagens Höstkänning ...

2011-08-23T21:40:00.002+02:00

Av någon märklig anledning är det just den plattan som blänker mot mig ... en mycket bra platta och regniga höstvägar är inte alls dumt för sinnet och tanken och ledan ... det står en hög och liksom väntar ... vet inte varför jag tänker på Gunnar Ekelöf när jag ser den där plattan ...

... och jag har verkligen tänkt tanken att införskaffa mig en grammofon, saknar det ... raspet ... och lugnet att glo ... på ett fodral ...

Gårdagens Djurgården

2011-08-23T06:40:00.000+02:00

Lindgården, Djurgården, 31 juli 2011, kl. 14:24

Foto: P.F.

Vem ska få finnas till?

2011-08-22T17:01:00.003+02:00

Läste en artikel i DN nu på morgonen: "Jesper är alltid så närvarande i stunden". I grunden tar artikeln upp värdet av mänskliga olikheter och faran med ett samhälle där avvikande redan innan födelsen kan väljas bort för "friska" individer. Jag tycker nog att de s.k. "friska" i vårt samhälle har mycket att lära av de som vi i samhället ofta kallar de "sjuka" och att många borde fundera på synen på "hur allt ska vara". Livet kan vara på så många olika sätt ...

Jag har haft förmånen att träffa en del med Downs syndrom och de lärde mig mer om livet än vad någon s.k. "frisk" person utan Downs syndrom någonsin gjort. Min personliga erfarenhet här i vårt jordeliv är att de s.k. "friska" i samhället beter sig som de mest "sjuka" och att de s.k. "sjuka" är de mest "friska".

Nu gör man tester för att kontrollera avvikelser på fostren för att vara säker på att få "friska" barn. Vem vet vad man förskjuter och vem vet vilken nytta och glädje dessa ickfödda skulle kunna ge oss?

Det är en farlig väg man går om man börjar selektera för mycket. Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" borde många reflektera över. Faran att vårt samhälle går åt fullständigt fel riktning ... "men skulle inte du göra så då? Alla vill väl ha friska barn", säger kanske någon. "Nej, det gjorde jag inte med mina barn, fosterdiagnos, och jag skulle aldrig göra det, visst vill man att barnen ska vara friska men om de inte är det, får de då ovärdiga liv? Absolut inte!". Vi hade älskat våra barn hur och vilka de än hade blivit och det anser jag vara den stora poängen här i livet. Jag tycker att det är ledsamt om man ser på livet på ett annat sätt.

Är det något vi behöver i världen så är det människor som är lite annorlunda. Vi behöver ett samhälle som ser det som ett stort värde i att vara annorlunda och ett samhälle som ger det annorlunda stor acceptans (exempelvis blanda upp i skolorna så att alla har möjlighet att gå i samma skola, det skulle de "friska" och "sjuka" tjäna på). Vi behöver killar och tjejer som Jesper.

Peter Frisk

Någon bygger lego här i stan ...

2011-08-21T17:39:00.005+02:00

Jaha, så byggs det låda på låda på Norrmalm - Lådklara ... På Kulturhuset under Kulturfestivalen kunde barn bygga sitt eget Stockholm på sitt eget vis med lego (där fanns nog en önskan från stadens tjänstemän från stadsbyggnadskontoret att barnen skulle bygga högt ... som alla barn alltid gör och sånt glädjer säkert stadens tjänstemän som vill leva i framtiden där allt är byggt på höjden för det är enligt tjänstemännen modernt och något annat vill man inte vara än - modern, som då är lika med, just högt, för barn som har framtiden för sig och man vill ju bygga för framtiden och barn kan ju inte annat vara än moderna då de är framtiden och dessa vill tjänstemännen blidka med sitt eget ego och bygga högt. Men vem vet, kanske de där barnen har en annan uppfattning i framtiden, när de vuxit upp och sett all denna dussinarkitektur och får höra att det byggdes just för deras skull ... men vem vet ...) och inte anade man att arkitekterna gjorde likadant ...

Nu ska det byggas på höjden. Jaha ... och vi får byggfuttar på taken.

Peter Frisk

Lousiana Danmark 2005

2011-08-20T10:19:00.000+02:00

Konstmuseet Lousiana, Danmark, sommaren 2005
Foto: Peter Frisk

Gårdagens Rom

2011-08-20T09:56:00.000+02:00

Rom, 30 sept 2005

Foto: Peter Frisk

Gårdagens Rom

2011-08-20T09:49:00.000+02:00

Gårdagens spegling, Rom, 30 sept 2005.
Foto: Peter Frisk

Gårdagens Rom

2011-08-20T09:41:00.000+02:00

Rom, 29 sept, 2005.
Foto: Peter Frisk

ang artikeln "Här råder djungelns lag", bostadsombildningar, den ekonomiska krisen och varför ...

2011-08-19T13:04:00.001+02:00

Jag har under en längre tid funderat på ett bokprojekt, en slags essäysamling, med arbetsnamnet "Stockholm - en döende stad". Hemma har jag fyllt pärmar efter pärm om tiden 1998-2011. Om stadens förändring. Titeln är delvis snodd från Thåströms låttitel "En vacker död stad" som jag tolkade in, säkert fullständigt felaktigt (men det spelar ingen roll), på Stockholm. Fel eller inte så passar det klockrent på dagens Stockholm som för varje dag som går enligt min mening - dör.

Vad jag menar beskrevs i en artikel av Julia Svensson; "Här råder djungelns lag", i DN den 9 augusti mycket bra och sammanfattande.

I slutet av 1990-talet jobbade jag på en dementavdelning på Kungsholmen. En morgon öppnade en sjuksköterska morgonkonversationen med hur ledsen hon numera var och att hon knappt ville gå hem. Eller rättare sagt, hon oroade sig om att gå över gården där hon bodde. Varje gång och kom hem satt ett gäng av hyresgäster på uteplatsen som plötsligt blivit väldigt aggresiva. Något hade uppenbarligen hänt. Huset hon bodde i ingick i allmännyttan och var nu inne i en ombildningsprocess och gänget på gården var för att bilda bostadsrättsförening. När hon passerade kastades ord som "kommunistkärring" och "inte fan ska några skitkärringar stå i vägen för att att jag ska få chansen på ett av mina största klipp" och liknande ur sällskapet av vuxna människor med "viktiga" jobb.

Det var min riktigt första direkta kontakt med ombildningsvärlden av bostadsrätter i Stockholm och det var i dess begynnelse. Hon avslutade sin berättelse med att säga att "jag har inga politiska åsikter, det enda jag vill är att bo i lugn och ro i min hyresrätt som jag alltid gjort". Vad som sedan hände vet jag inte men med all sannolikhet blev huset bostadsrätt och jag antar att uteplatsherrarna tog hand om styrelsen och att sjuksköterskan kom att lämna sin lägenhet rätt snart.

Det här var alltså tidigt i bostadsrättsombildningens historia. För lite mer än tio år sedan. Med andra ord inte länge sen. Tio år senare var staden fullständigt förändrad och det är den perioden, från den tidpunkten till nu, som ligger i mina pärmar. En tioårsperiod som inte bara förändrat Stockholm utan Sverige och Europa och världen fullständigt. En förändring som jag tror väldigt få ännu lagt märke till. En förändring som förmodligen kommer att göra sig påmind med en motreaktion på ett eller annat sätt inom en snar framtid. Ja visst, förändringen har varit global. För den något mer vaksamme, den något mer reflekterande (och då menar jag de ytterst fåtaliga som följer nyheter och händelser kopplad med en tendens att fundera på historiens gång och dess förändringar samt kommande konsekvenser långt mer än att enbart läsa dagens senaste rubrik i en dagstidningen) över nutiden så bör man lagt märke till att åren mellan 2000-2011 förändrat världen fullständigt på alla plan. Tyst, smygande och omärkbart snabbt så att många känner det som om inget har hänt.

Vi börjar med den "döende staden" och vi inleder med stadsdelen Södermalm. En stadsdel som bör vara den stadsdel som bytt ut störst del av befolkning under kortaste tid i Sverige (ang det ämnet har jag inte sett en enda tillförlitlig undersökning eller analys om denna rätt gigantiska folkomflyttning).

En hyresrätt ombildas. I vissa fall har man lyckats köpa den billigt och sålt den dyrare än vad man köpte den för. Många som bott hela sitt liv på Söder kom att sälja sina lägenheter vid ombildningarna från hyresrätt till bostadsrätt och i flera fall drog man från stan och kanske slog sig ner i Mariefred eller Trosa eller ännu längre bort när priserna där sköt i höjden. Vissa ville kanske bo kvar men kunde inte annat göra än att sälja och flytta. I vissa fall tömdes hela hyreshus på de som bott där tidigare, som haft sina rötter här, genom att de sålde och flytta någon annanstans. In kom andra utan dessa rötter och man bör komma ihåg att även stora städer har människor som har sin hembygd just där. Nåväl. Människor, boende, med kunskap om sitt område och med trådar bakåt angående dess historia kom att flytta ut. In flyttade människor från alla håll. Dessa hade nu köpt sig en bostadsrätt. Inte fått ett hyreskontrakt genom någon slags kö. De hade med "sina" slantar köpt sitt boende och det dyrt då fler ville bo på en och samma plats. De såg sig nu som ägare av något som nu blivit "status". De som flyttat hade haft lägenheten som sitt hem och det var liksom inget mer med det. De som flyttade in såg på sin bostad med andra ögon - som en investering. Ett objekt att förädla. Ett objekt som kunde få sitt värde att öka genom olika ingrepp. Ett nytt kök, ny inredning, ny dusch m.m. ... Om det nu utanför försvann ett träd, en park eller uppfördes ett märkligt hus så brydde sig inte den nya hyresgästen inte om det. Förändring kunde inte ske då de inte visste hur det sett ut innan. En slags likgiltighet tilltog i deras närområde och om man förtätade staden märkte dessa inget av denna förtätning. "Så här var det i en stad" menade de. "Så går det till, helt enkelt". Dessa kunde inte begripa att det fanns folk som protesterade och många av dom gick med i nån klubb, typ YIMBY (Yes In My Backyard). Plötsligt började ord som "urbant" dyka upp och man döpte till slut mataffärer som var kombinerad till krog till namn som "Urban Deli". Att staden var stad räckte inte man var så osäker på det så man var tvungen att verkligen poängtera det. Den tidigare befolkningen hade inte haft samma osäkerhet. Dessa hade bott och befunnit sig där de var och levt just som de storstadsmänniskor de var. De behövde inte manifestera vad de var. De tidigare boende fanns och bodde och verkade på något vis utan räsla eller osäkerhet över om de var stadsfähiga eller inte. De var bara helt enkelt. Nu svämmade denna oro över till stadshuset och till politikerna som skulle skapa mer "stad i staden" och på stora vepor på byggställningar stod att man byggde "mera stad" och man gjorde det för den "urbana människan" som ville ha mer "stadsliv" vilket var i deras ögon lika med shopping och kaffelattedrickning. I tidningarna talades om "de trendiga cafeerna" men vad det betydde fick man aldrig veta. Bara att det låg en massa "trendiga cafeer just där eller här. I staden innan existerade en större pluralitet än den som kom och som prisades som så fantastisk. Men det "passade inte in" nu, här, i den här stan, nix.

Så vad förde denna snabba omförflyttning med sig?

Dyrare hyror för de som hade lokaler i fastigheter som blev bostadsrätter. Plötsligt fick butiker, caféer och teatrar problem och andra som haft sin publik från de förra, de som flyttat ut, de som gått på ställena och trivts där, eller rättare, bara varit där, hade nu flyttat ut och man fick nya kunder som såg lite annorlunda på det här och det började talas om "sunk"-ställen och nya kvastar dök upp och framför allt nya färgpytsar som var fyllda av vit färg. Bara vit färg. Ren färg. Absolut ingen sunk (ett ord som spritt sig över allt det som inte är så som det "ska vara" idag). Vit ren färg och ljusa väggar utan något på. Nu menade man att en stad enbart kunde vara "modern". Att det var just stadens djupaste innehåll. Nu höjdes hyrorna och många lade ner sina gamla verksamheter som nu sågs hos den nya befolkning som icke stadsmässig. Ej urban. Nu kom konceptcaféerna som av någon anledning var förvillande lika överallt. Plötsligt, på bara några år, var hela stan fylld av klonade inrättningar. Inte nog med detta, mitt i detta, hade de nya som flyttade in fått en annan idé som låg i tiden - ombyggnadsnojan. Man skulle bygga om och framför allt skulle man bygga om köket. Ut med det gamla (med ordet sunkiga) och in med det nya (med ordet, modernt, trendigt). Vare sig om man nu var stenrik eller enbart lånade upp sig till någon slags rikedomen så såg köken identiskt likadana ut. Svarta. Fyrkantiga. Med vita väggar. Köksföretagen talade om lyx medan och kunde sälja en masse till folk som trodde de nu var speciella och uttrycken och estetiken var exakt likadana för alla (mest trist borde det ju vara för de rika som alltid vill sticka ut men det fattade inte de rika något av). Ett slags låtsatslyxigt svenssonkök som alla gick på. I tidningarna använde mäklarfirmorna en och samma identisk bild till alla bostadsrätter i hela Stockholm. Orkideförsäljarna gjorde stora vinster.

Ekonomiskt var det nu så fiffigt ordnat att denna fors av frisläppta hyresrätter som inte givit något värde alls då de var hyresrätter (ja, det hade någon märkligt värde för de som bodde och trivdes där men det kunde man ju inte räkna i siffror och gillades inte av de nya kvastarna) plötsligt fick ett ekonomiskt värde och att man kunde "sätta ett värde" på dessa lägenheter och i stora klumpar släpptes dessa ut på den "fria marknaden" där man nu kunde använda dessa lägenheter som "säkerhet" för att få lån. I stället för att man hade en lägenhet som man "bodde i" så hade man över en natt, då överlåtelsen var klar, blivit ägare till sin egen bostad som nu var "värd" allt från 1 till 2 till 3 till fyra eller mer miljoner. Från ett värde på intet, 0 kr (kan man inte sälja en sak har den inget värde helt enkelt - men man kan ju sälja svart säger då någon, jo ja, om man har värden på sin sida och kan krångla så värdet är 0) till miljoner över en natt. För er som inte förstår hur pengar kan skapas ur intet, hur kapital dyker upp ur det tomma rummet, så är det just på ett sånt här viset det går till - vi människor hittar helt enkelt på ett värde beroende på omständigheterna och i vår tid säger vi att det som hittar på det hela är den s.k. "marknaden" - den (eller rättare sagt människorna, något annat kan det ju inte vara, hittar på det där värdet som står i tidningar och annonser).

Plötsligt satt så en kille där med sin pytteliten etta som varit en lya att bo i och som han då och då betala sin hyra i tid och där allt rullat på till att plötsligt över en natt, genom ett pennstreck, vara värd ca. en miljon. Vid besöket på banken behandlades han helt plötsligt som en mycket respekterad person. Man log mot honom bakom disken och vädrade en viss provision. Man frågade om han ville ha kaffe. Man upplyste honom om möjligheten att låna på sin bostadsrätt som nu hade "det och det" värdet (man pekade på några diagram) och att det är alltid var "bra med lån" och nu hade han ju en "säkerhet" och allt och "ni vill kanske renovera lägenheten lite, det höjer ju värdet ännu mer" sa den unga propert klädda tjejen på halländska bakom disken med en puffande blink i ögat. Plötsligt uppstod en ny möjlighet. Den lägenhet som tidigare varit en plats att bo i och leva i hade nu också blivit ett investeringsobjekt med möjlighet att gå utanför hans vanliga gränser. Han var med i matchen helt enkelt. Han fick möjlighet att konsumera. Man gav honom också små andra välvilliga tips: "kanske en pensionsfond?" "eller vad sägs om aktier? Alltid en säker sparform och för att få Dina pengar att växa. Öka dess Värde". Man gav också förslag på möjliga resor "för det var han värd" som hon uttryckte det. Hur det nu än var så var det viktigt att "hans" pengar slussades ut i något av dessa "ekonomiska system" och började "växa". Han behövde ju inte lägga allt "i samma korg" utan "sprida sina risker" men också vara väl medveten om att "värdet" på bostaden bara skulle "öka". Hon avslutade det hela med ett leende.

Plötsligt hade han "valfrihet". En mängd val låg nu framför honom. Första frågan var om han ville gå omkring och loda här på Söder som han gjort i så många år utan flis. Visst, det var charmigt och han var ju född här men det var ju under förändring. Inget var längre som det hade varit och många flyttade iväg och nytt folk dök upp och hejade glatt och "urbant" och satt på de nyöppnade caféerna som om de alltid suttit där och gamla kvarter fick nya namn som satte sig efter en kvart och blev "trendiga". Att gå här och lida när man kunde sälja den där kvarten och få ut alla pengar ... som ju var "hans" pengar ... Han slog till och sålde. Då han köpt den billigt och värdet var högre dagen efter än vad priset satts fick han 400.000 i vinst - i reda pengar (här mina herrar har vi de skapade pengarna som kom ur ingenstans - men nu, nu skulle de in i systemet). Han satte i gång att konsumera. Han skaffa en liten hyreslägenhet i en mindre ort i närheten av Västerås och inledde en del resor utomlands, Thailand, New York och han köpte elektronik. Dator. PC. TV-spel. Platt_TV. Ja han verkligen hjälpte till så gott han kunde för att få Kina på fötter med "sina" pengar och var till viss del en liten bit i det stora hela som låg bakom undret i Asien.

Lägenheten hade han sålt till en kille på 21 år från Härnösand. Pojken hade inga problem att köpa lägenheten då föräldrarna sköt till den lilla insats som krävdes och när han fick nycklarna log den lille fjunige gossen som var student samtidigt som han sa att "den kan bara bli värd mer och mer, en investering helt enkelt".

Nu hade vi 400.000 som släppts loss från ingenstans plus härnösandsgossens lånade pengar och de pengar han sedan kunde låna på de lånade pengarna och vi ska också ta in de pengar som banken fick in i olika provisioner samt att de fick låna ut pengar och på sätt sätt kunde visa att de hade än mer tillgångar i sin bank. Alltså fler pengar släpptes loss ut i det "ekonomiska systemet". Vår vän i Västerås konsumerade nu inte bara förgänglighetsprodukter. Han lade även in pengar i några pensionsfonder. Dessa kom att stiga då de som handlade och ökade dessa fonder spekulerade i fastigheter som enbart kunde stiga i värde. Detsamma gällde kille från Härnösand. Alltså. De pengar som inte fanns när lägenheten var hyresrätt, då den var värd 0 kronor hade nu satt fart på ett hjul som rullade av sig själv. Inget hade producerats men pengar hade skapats och ... allt kunde väl bara vara bra? Alla tjänade ju på den här historien. Kina fick sälja grejer. Banken fick in pengar. Vår gamla söderbo fick förverkliga några drömmar han hade och den unga kille från Härnösand var ju nöjd. Så var finns problemet?

I huset där detta hände sålde 13 stycken sina lägenheter efter ombildningen. På hela Södermalm ombildades mängder av hyresrätter och på olika vis frisläpptes kapital som inte skapats genom produktivitet. Dessa pengar blev till en stor slant. Miljarder av "skapade pengar ur intet" flöt ut i det "ekonomiska systemet".

Staden förändrades. Attityder förändrades. Miljöer förändrades. Någon ekonomisk kris kunde det aldrig bli tal om ...

Peter Frisk

Gårdagens Slussen - på hoj o hoj!

2011-08-18T23:55:00.003+02:00

Drömmarnas backe i mina drömmars stad ... 18 aug 2011 ...

Det finns inget bättre i livet ... backen ner för Götgatan, ner för Slussen och Gamla stan tronar upp sig och allt är rörelse, liv, stad ... inget stillestånd ... cykla, cykla nu, cykla på som fan, innan stilleståndsavtalet sluts och vi alla blir sittande som tidigtblivande pensionärer och suger på en latte och glor på varann bland glas och gallerior och tänker och undrar och fattar inte riktigt vad som skulle vara så märkvärdigt med allt det här nya som ska till: "och nu då, sen då, varhän?"

Gårdagens Gamla stan

2011-08-18T20:40:00.001+02:00

Riddarholmen, Riddarholmskyrkans torn, eller ... är det inte bara dess skugga ...en illusion ... en bit skymd sol? 4 aug, Kl. 12:01 Foto: P.F.

En solig parad Anno 1999 - en text.

2011-08-14T17:34:00.003+02:00

För ca 15-16 år sedan försökte jag mig på konststycket att skriva en roman. Det hela gick givetvis åt helvete. Nu i morse läste jag i morgontidningen om en parad och det slog mig att jag skrev en liten sak om en parad nån gång 1994-95 (nånting) till denna bok som skulle ha namnet "Lindansarnas Tröslöshet". Paraden i fråga skulle vara ett slags framtidsvision (år 1999 och jag tror också att jag lagt till ett och annat under 90-talets slut). Texten har sina ljusa stunder trots sin pubertala ton - längre än så kom jag aldrig i min utveckling. Trots att det berättelsen luktar vattenfestival, EU-snack, midi nittital, Bingo-Lotto och annat i tiden så har den faktiskt sina poänger år 2011. Det här är innan prinsessabrölopp och internet och aktieboomen och bostadsmarknadsboomen. Texten är möjligen inte direkt välskriven. Men orkar man sig igenom den, kan man finna en och annan roliga detalj att suga på och kanske även ta sig en funderare över.

Peter Frisk

"Solen började att visa sig i öster. Himlen var blå som den endast kan vara i detta nordliga Venedig. Denna stad mellan broarna, denna fordom av sjömän kallad den "gula staden", detta Stockholm som nu låg likt en kvinnas guldlockiga hår över Mälarens stränder som en oplockad oskuld, högtidsklädd, en morgon i juni. Vattnet glittrade, duvorna kuttrade under taksprången. Frukt och ölbilar svängde upp på torgen för att lasta av sina produkter. Staden vaknade. För att vara en sådan tidig morgontimma så sjöd livet i staden mer än vanligt; och det med en beslutsamhet som man bara kunde skåda i detta Svenska Rike. Det putsades och det fejades på allt som kunde bli blankt. Hela vägen som den stora paraden skulle utnyttja glänste likt det vackraste smycke som drottningen kunde uppbåda. En underbar dag låg framför nationens, och dess ledares, fötter.

Norr om staden, närmare bestämt vid den anrika Hagaparkens stora fält rullade kompaniförband efter kompaniförband in. Dessa ställdes omsorgsfullt upp efter noga planerade linjer. Spikraka rader i millimeterprecision. På vissa håll uppstod små irritationsmoment, man hade inte fått bort all den byggnadsmaterial som låg utspridd i parken och med ett raskt mod skickade man efter åkare och maskinmedarbetare, för att på så sätt, få en viss ordning i denna nyss uppkomna oreda. Man hade inte kommit längre än att plana ut parken, fällt träden, och rivit de minsta byggnaderna. Endast vissa markarbeten var påbörjade vilket gjorde att man hade en förträfflig grusplan till sitt förfogande. När det mesta röjts undan kunde man ställa upp sina fordon på ett tillfredsställande sätt. Överbefälhavaren tog sig en sista rundtur för att försäkra sig om truppernas utomordentliga kondition. Allt syntes vara på sin plats. Alla enheter var samlade. Från olika håll hördes trumpeter värmas upp, någon slog på en trumma, vapnen sågs över en sista gång, uniformer rätades till. Dagen i fråga var den 6 juni 1999 och för första gången hade man stängt av hela innerstans biltrafik. Inte en bil, förutom polis och militär, tog sig igenom tullarna. Och inga protester hade hörts! Där trupperna skulle marschera fram hängde vimplar och flaggor om vartannat, gula och blåa riksflaggor vajade för den tunna morgonbrisen, och guldsjärnsprydda Europaunionsflaggor med blå botten kantade den välputsade asfalten.

Vid halvtolvtiden rullade femton mörka limosiner och tolv polispiketer in genom den norra Hagaparkens vackert ornamenterade grind. Med en rasande fart for dessa förbi det nedmonterade Chinatältet, vilket väntade på transport till Skansen, och vidare fram till de väntande kalescherna som stod upputsad och granna längst fram av detta skådespel. Vårt älskade kungapar med sina små duvor runt omkring sig - dessa kurrade ljuvligt och kastade konfetti till de uppstramade soldaterna - gled elegant ut ur den bepansrade bilen och hjälptes upp i vagnen av en ung och vacker löjtnant ur Svea Livgardes Kavallerikår. I de efterföljande åkdonen uppsteg efter rang värdighet och prestige: Statsministern, Försvarsministern, Utrikesministern, EU-Kontaktministern, EU-Presidenten, EU+NATO-ministern för den Europeiska Försvars och Krigsorganisationen, och därpå hela Riksrådet och i den absolut sista vagnen, men i samma sällskap fick oppositionens representanter tränga in sig.

Paraden skulle gå igång prick tolv. Det var tänkt att dessa dignitärer skulle ha en timme på sig att komma till den vackert estetiskt utformade läktaren som uppförts på Lejonbackens topp. Framför den norra sidan av det befintliga Kungliga Svenska Slottet. Hans Majestäts Livgarde, och en Musikpluton, var kommenderade att stå och förnöja den månghövdade publik som tidigt försäkrat sig om bra platser vilka man sedan sju på morgonen hade spelat olika svenska marscher för dessa glada svenska morgonfåglar. Framför riksdagshuset och vid Norrbro hade en av Vattenfestivalens mycket behändiga läktare inlånats och monterats upp; allt för att de tusentals och åter tusentals hitresta parlamentariker och kommunalpampar, lobbyister, fackledare, högre tjänstemän inom den statliga förvaltningen och Generaldirektörer tillhörande en nyutnämnd Fallskärmsjägardivision samt deras fruar skulle få plats.

Några kilometer norrut började saker och ting att röra på sig. På storbildsskärmen visades nu kortegen från allehanda vinklar och det gick ett lätt sus över nejden. Först ut genom Hagaparkens södra grindar var Kungliga flottans musikkår i toner av Viktor Widqvists marsch; "Under blågul fana", därefter Svea Livgardes Kavalerikår i sina välkända uniformer, pampigt ridande på kritvita hästar, och snart nog kom de kungliga med Svea Livgarde för fot efter sig, bakom dessa ytterligare en tropp Kavalleri, därefter Statsminister med anhang (ministrar och ministrar), och bakom dessa ännu en musikkår med en infanterikår bakom sig. Och sist, men inte minst. Polisen.

Den blomsterbeströdda vägen kantades av ett mycket stort antal människor, trottoarerna var överfulla och polismakten hade med stor möda omdisponerat Svea Rikes alla tillgängliga kommuners polismedarbetare. Det var en stor ynnest att få stå häck en sån här viktig och vacker dag. Kortegen passerade Sveaplan, gled upp på Sveavägen; vid Wennergrenscentret tog hyllningarna fart rejält och mängder av entlediga kontorsmedarbetare hängde likt klasar ut ur byggnadens fönster, blommor kastades, vimplar fladdrade, rop hördes. Vilken fest och vilket väder! Mången var det av åskådarna som mindes ishockeylandslaget triumfer vid Sergels torg, fotbollslandslagets dundersucceér i Rålamhovsparken, etc etc och etc och ännu mer etc. Ja tårar rann på mången kind och stoltheten kom tillbaka, man gladdes åt festen och att få överglänsa grannländerna, som varit så sturska de sista åren. Här fick de allt se på yra! När man kom ut på Sergel torg slog folkhavets starka vrål upp mot dessa glimmande betslar, trumpeter och putsade kaskar, sträckta kragar, guldknappar och ordnar; musiken drunknade i oljudet och konfetti ströddes över allt och alla. Näst intill varje litet prång var ockuperat av någon; här och där stacks näsor ut; från skraporna, från bankpalatsena, från det i folkmun omdöpta "Tukthuset" (omdöpt efter den stora jakten på svikarna) - tidigare Kulturhuset - i vilket man gjort vissa marginella förändringar. Dessa små detaljer inskränkte sig till en breddning av gatan upp mot Brunkebergs torg för att därigenom få en galant paradgata som länge saknats i staden och ner till Strömmen och Norrbro. I nyss nämnda hus, Kulturhuset, hade man placerat kommissionen för EU-frågor (KFEUF). Där fanns nu goda möjligheter, genom det väl utbyggda informationsnätet att integreras i Europa, att gå igenom de senaste offentliga besluten, att gå igenom de senaste omröstningarna i Bryssel, att få en uppfattning om Madrids syn på vinkontrollen, att spekulera om den Italienska hundskattens införande i ett svenskt perspektiv, m.m. Här fanns även mycket kompetenta EU-analytiker, informationsassistentsmedarbetare, IT-experter och annat väl utbildat folk väl tillgängligt. Biblioteket hade omorganiserats, moderniserats, utökats och specialiserats; på EU-frågor, EU-litteratur, EU-kuriosa, EU,s motorvägssystem, EU,s flygplatser, lokal stadsplanering, samt att Vattenfestivalens delkontor för tillståndsprövning av kommersiella utbud låg på övervåningen med magnifik utsikt (förövrigt så hade man monterat en gul jätteanka på taket - vilket blivit en ny symbol för staden). Givetvis fanns där nu också en börssal där man kunde inhämta de absolut senaste händelserna inom den världsliga marknaden med omnejd. Vid Åhléns stora tegelvägg hängde en banderoll som gjorde reklam för programmet "Storstora pengar". Prydligt och stilla gled kortegen igenom den krans och flaggprydda glasomfattande porten under Kulturhuset, förbi Riksbankens mäktiga byggnad, upp på drakens rygg och vidare ner mot Malmtorgsgatan, som även den nyligen breddats, så att den löpte vackert ut mot Gustav Adolfs torg. Där hade en liten omdisponering gjorts för att få ett nordiskt Champs-Ellyseés; man hade helt enkelt flyttat den ärevördiga Gustav II Adolf närmare den kungliga operan, och ansåg detta vara en smärre pettitess som inte borde störa "Lejonet från Norden" i sitt himlaspel. När allt nu kom ikring, så gjordes ju allt detta för att glädja och prisa vår gamla krigarkonung. Nog skulle väl en sån hjälte vara positivt inställd till paradgator och allt vad detta förde med sig.

De fint utpyntade celebriteterna for nu i godan ro ut på Norrbro, över Norrström där publiken nu reste sig upp för att vinka; Kungen och Drottningen viftade med sina behandskade lemmar, deras små duvor vinkade även de, men då givetvis med en viss värdighet och grace. På läktarna runt om i staden svimmade en och annan pensionär av den upphetsande synen - ja, för en del blev det på tok för mycket yra. Man närmade sig nu den svåraste passagen på denna resa; det gällde den korta bit på Slottskajen och bort mot Lejonbackens östra sida och den skarpa sväng som hästförarna där skulle göra med sina vagnar. Ett sus gick genom staden när dessa lyckades beundransvärt med sina uppgifter, och vagn efter vagn rullade sakta upp mot toppen. På storbildsskärmen som stod vid Stallkanalen, samt på tio andra platser i staden, visades nu närbilder på var och en av de höga som steg ner från sina vagnar och upp på den kungliga läktaren. Nationalsången spelades. Kungssången spelades. Och någon lyckades till och med att pressa in Bellmans "Gustafs skål!" i detta crescendo av nationell yra. Ett bravurstycke! Och innan man visste ordet av så steg några marscher till väders, några högstadieflickor gjorde akrobatiska övningar, några scouter sjöng "Imse vimse spindel"; ovanför det hela svävade helikoptrar, flygplan och luftballonger med banderoller av alla de slag, såsom: "Se TV 11 den bäst markbundna kanalen" "RBS 56 BILL slår igenom... Bofors AB." "Vi avslöjade Palmes mördare, Tjatterbladet" "Vi avslöjade alla som inte mördade Palme, Sexpressen" "Nationaldagen, våran fest! Svenskan." "Vi löste krisen, Dagens Hemskheter" "Lesbos -99 i Älvsjö". Dessa mediakämpar hade tillstånd att visa upp sina kunskaper till klockan två, därefter skulle flyguppvisningen ta vid, och därefter hade de åter fritt spelrum. När musiken för en stund tystnade, så hörde man i fjärran ett motorbuller som ökade och ökade i intensitet och omfång; det var dagens riktiga och stora begivenhet som nu satt igång. - Försvarsmakten visar upp sig!

Först kom givetvis en musikkår spelandes marschen "I flaggskrud". Trampande i tät följd av ett specialregemente Norrlandsjägare, därefter, tre svarta öppna Volvolimosiner med, i tur och ordning: Överbefälhavaren av Europeiska Nordliga Fördelta Frihetsarmen´ av Svensk Stat (ENFFSS), i andra bilen; Överbefälhavaren av Södra Indelta EU (SIEU), Västra Indelta EU (VIEU), och Östra Indelta EU (ÖIEU), och i tredje bilen en General och två stycken Viceamiraler, vidare två kompanier jägare och bakom dem stridsvagnar av märket Centurion, behängda med fanor och blågula band. Därefter de nyinköpta tyska stridsvagnarna Leopard 2 S 122. Dessa var nymålade och de karakteristiska tre kronorna glimmade i solen (skrapade man lite på lacken så kunde man se det tyska korset). Efter detta dunder kom artilleriet, A1, A7, A3, med den egenhändigt producerade 15,5 cm artilleripjäsen M77, dragna av Terrängbil 40. Dessa uppskattades till ett trettiotal och bredvid dem defilerade servicen i nyinköpta paraduniformer från Österrike; på riktarplatserna satt gruppcheferna i stram givakt och gjorde ståtliga honnörer upp mot den kungliga hedersläktaren där den militära personalen och Försvarsministern i spetsen snabbt besvarade hälsningarna - man kan också i förbifarten tillägga att det kittlade till i byxorna på dessa höga herrar av denna, för dem, underbara syn. Bakom dessa kom: motorcyckelordonanser och jeepar, en stor öppen buss med sex Generallöjtnanter och sjutton Generalmajorer behängda med olika medaljer av alla de slag. Bakom dem kom FN-personal ur olika enheter i - märk väl - klatschiga ljusblå träningsoverållsjackor, vilket man snabbt som ögat kunde läsa vart någonstans vederbörande varit i stora världen och gjort sin tjänst. Då och då kom det olika Musikkårer; såsom Flottans Musikkår, Flygets Musikkår, Lottornas Musikkår, Armens Musikkår, Scouternas Musikkår, och det fanns även en kull söndagsskolebarn representerade, dessa sjöng med hög klar stämma mot sin åldriga lärarinna: "Jesus älskar alla barnen". På dessa mängder militärer, hög som låg, hade man varit så generös att man sytt på en liten söt svensk flagga ovanför regementsmärket på den khakifärgade vapenrockens vänstra arm, och detta, så att ingen skulle få för sig, eller tro, att det fanns utländska soldater i det svenska landet, eller uti den svenska hären. I slutet av denna långa rad kom representanter för Kavalleriklubben, Sveriges Unglottor, Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjövärnskårens Riksförbund, samt några ledamöter från styrelsen för Sveriges Nationaldag. Efter dessa kom några hemlighetsfulla män från (KSI), Kontor för Särskild Inhämtning, (FRA), Försvarets radioanstalt, dessa hade direktkontakt med två av de amerikansktillverkade "Gulfstream 4" planen som kretsade över staden, och som inköpts bara för några år sen. Sist av alla kom representanter från den svenska vapenindustrin; SAAB Defense, Bofors Weapons AB, Bofors Missiles, Bofors Carl Gustaf AB, Bofors Explosives AB, Bofors Underwater system AB, Celsius Industrier AB, Celsius Tech AB, Celsius Tech Electronics AB, Celsius Tech Systems AB, Hägglunds Vehicle, SAAB Missiles AB, några av de utländska delkontoren; Bofors Norge A/S, Bofors Australia, samt en och annan samarbetspartner, som t.ex.. Deutsche Aerospace. Tyvärr kunde inte de Franska samarbetsföretagen visa upp sig, men dessa skickade ett postogram i stället:

Kära Svenska vänner

Trevlig nationaldag. Det långsiktiga samarbetet mellan Bofors och oss på GIAT med det nya artillerisystemet går som smort.

Hälsningar GIAT

Och betänk, allt detta gjorde man för att slippa mer krig. Vi måste vara tacksamma.

På läktare och trottoarer runtom i staden sågs unga snaggade värnpliktiga promenera och diskutera, i sina egeninköpta sportjackor, än om en granat, än om ett automatvapen På ryggen av dessa modemedvetna ungdomar var påtryckt, regementssigill och regementsnummer, ned till lägsta malaj i Berga socken.

När så trupperna defilerat färdigt och JAS-planen spytt ut sina olikfärgade rökmoln ställde sig ett hedersregemente i givakt framför tribunen och den Kungliga läktaren. Fanfar blåstes av Kungliga Livgardets Dragontrumpetkår. Hans Majestät och tillika "General and Admiral of the Swedish Forces" steg upp för att läsa sitt tal till det Svenska Folket på dess egen högtidsdag:

"Vi ärar den store Gustaf Wasa som med sina trupper tågade in den 6 juni 1523 i denna stad och..." han läste vidare och människomassorna jublade, vilket folk! Efter denna monark steg Statsministern upp på podiet med sitt tal till de svenska väljarna på ett folkligt och lättförståeligt sätt. Och efter henne; Försvarsministern - med mungiporna fastnitade vid öronen, så glad var han denna dag - för att hålla sitt tal till de svenske värnpliktiga, svenske yrkesofficerare, svenske Lottakåren, de utländska delegationerna, vapenhandlarna och det Härjedalska spelmanslag som stod uppställt framför riksdagshusets gräsmatta med knätoffsar, till åminnelse om hur det en gång sett ut här i landet, och för att visa vilka framsteg som gjorts av detta folk. När alla tal och hedersbetygelser var överstökade sköts 21 salut från Skeppsholmen. De fartyg ur den svenska armadan som låg ankrade framför Gamla Stan stämde även de in i denna konsert så att fönstrena skakade runt Saltsjön. På den Södra malmen stämde Katarina, Sofia och Maria in i denna kakofoni med klockspel, Stadshuset spela, Klara slog, Storkyrkan klämta, men Tyskan höll av någon anledning tyst... Den månghövdade publiken stämde återigen in i Nationalsången, nu tillsammans med U21-landslaget i fotboll som hemkommit med en femteplats i ungdoms-VM; dessa satt uppflugna på ett lastbilsflak och kastade kexchoklad till alla barn och från Skansen hördes studenter sjunga och den nyligen flyttade Riddarholmskyrkan slog för första gången från toppen av Skansen. Efter det lilla raset hade man byggt upp den igen och i solgasset såg den ut som ny - och de anrika kungarna fick nu vila i ro. Under sprängningarna för tredje och fjärde spåret hade den skadats något, ja, rasat lite, men nu fick den stå i fred på Skansens höjder och Banverket arbetade för fullt med sina fyra nya spår. Ett tag så hade det talats om att försöka behålla och bevara de gamla byggnaderna medan ekonomi och framåtskridande sågs som det viktiga i den tid som gällde - nuet - vi var ju faktiskt på väg in i 2000-talet! Hela stan kunde ju inte gärna bli till ett museum!

Och snart skulle dragningen på det stora nationallotteriet - "Moder Svea ger" som det hette - tillkännages av de kändaste och mest upphöjda i landet - lekledarna! På Strömbron låg mediacentret inhyst och intervjuerna stod som spön i backen:

- Jaha du, Leffe "På spåret", vad anser ni om paraden då?

- Jodå, vårt program har ju faktiskt flest tittare i etern och bör således vara ett av de bästa, om nu inte det bästa. Jo, jag är ju bara programledare jag, inget mer, förstår du. Jodå, alla ska ha ros för våra program. Och absolut mest rosor till de som arbetar ideellt (mer pengar till min ficka!). Och det för att jag vet att det frodas en massa avundsjuka bland vissa människor här i landet, såna som inte har lärt sig att glädjas åt andras framgångar. Denna avundsjuka som jag ser som ett av våra största problem här i landet och som jag jobbar för fullt med att få bort. Som tur är, så är de ju i minoritet. Och inte gör det saken sämre för oss att denna kulturelit tror sig vara något speciellt ... snobbar är dom, avundsjuka snobbar, nog tänker dom på pengar också! Besserwissrarna! Men vi, vi på Zingo-Brotto tillsammans med Puckoläsk, har bestämt oss, vi ska inte längre krypa, nu är vi rumsrena och kan faktiskt sträcka på oss lite extra. Och med de tittarsiffror vi nu har så törs jag sticka ut näsan och hävda att de som inte ser på oss förkastar ungdomsidrotten och är högfärdiga! Detta därför att vi vet att vi producerar vad folk vill ha. Är det inte vi som har höjt upp televisionen från att ha varit ett passivt tittande, till ett deltagande tittande och det på bästa sändningstid! Du förstår, hela familjen får ju ut någonting av våra program, och tänk, tänk på de gamla! Det är därför som vi stödjer tillställningar som denna; för de gamla, för de unga, för hela familjen, för alla! Just för att vi tror att många kommer att glädjas av en sån här parad så är vi positivt inställda, och inte att förglömma, vi har till och med en som ska få träffa kungen som pris - det du! - samt en som vann förra veckan och kom att få sitta på hedersläktaren bredvid en minister från Bryssel, vilken också har chans på hjulet i kväll som är uppe i tjugonio miljoner! Det du!

- Varför ser man inga invandrare i soffan?

- Lugn, vi är ett genuint program och har så att säga valt en smal grupp till tittare; man kan ju inte få in alla i samma garderob som det heter, he he.

- Jaha, och ni, vad tycker ni om paraden?

- Jodu, utan någon som helst svensk blyghet och tillbakadragenhet som ju utmärkte oss här uppe i nord i tidigare tidsepoker, så anser jag, jag jag, som en av de största opinionsbildarna, så anser jag, om oss, här i landet... och, ser oss givetvis som det mest objektiva och sanningsfrämjande journalistiska mediahappenings - vi var de första på internet - vilket ju inte kan ifrågasättas! Ta en titt på våran upplaga, ta en titt, och ifrågasätt oss sen. Visar den inte klart och tydligt på våran legitimitet att anse oss som de sannaste och det bästa - kan vi ljuga med en sådan upplaga? Nej och åter nej! Finns det blod och detta blod spills, så måste vi ju givetvis visa detta blod. Det är vår skyldighet, banne mig - vi får inte ljuga eller blunda för alla sanningar som måste fram hur obehagliga de än är! Skulle nu någon oskyldig komma i kläm för det vi skriver så får vi ta såna smällar (finns det överhuvudtaget några oskyldiga?!). Du förstår, vi samlades en gång och ställde oss frågan: Är inte sanningen den viktiga? och vi svarade: "Jo så är det!" Och just därför så kan vi faktiskt inte tänka på någon enstaka "oskyldig" när vi släpper vår tidning först och snabbast på morgonen innan nån annan, som ju existerar och finns till för allmänhetens bästa, och ingenting annat. Det är en tuff tid vi lever i idag, och då får man inte vara blödig, tiden måste dokumenteras och nedtecknas av proffs! Om inte vi gör det så dyker det snart upp någon annan som gör vårt jobb - givetvis sämre än oss, men ändå! - vi gör det för att få en bättre framtid, och det tror jag att våra läsare förstår - de är inte dumma! nej du, våra läsare är inte dumma, nej du - det är därför våran tidning finns, som en spjutspets för demokrati och sanning, ja rätt in i sanningen, det är så vi känner oss - på redaktionen! Om inte vi fanns, så fanns ju risken att sanningen missbrukades av till exempel makthavare och annat löst padrask - vi på Sexpressen vill: Visa allt som händer, allt som sker, och detta absolut först av alla! Vi vill ju få ut allt så fort som möjligt för att våra egna läsare ska få ut största möjliga glädje av sin läsning - och det får ju den som läser en nyhet först, gamla nyheter stinker! Allt för våra läsares skull som ju är den största läsande gruppen av en enda tidning i landet, och således i majoritet. Och eftersom majoriteten bestämmer i en demokrati som vi ju lever i, så kan ju inte vi undanhålla våra trogna läsare saker och ting som dessa anser sig kunna tillhanda ta som en rättighet i ett fritt land, där de anser sig vara normgivare om vad som bör och får läsas! Då får vi inte, eller kan vi inte, i sanningens tjänst som vi arbetar under, lyssna på enstaka individers veklagan när de råkar ut för - tyvärr - någon olycka såsom en katastrof eller några brutala mord, eller andra exceptionella händelser som ba-a-a-a-ra måste ut till allmänhetens kännedom! I såna lägen kan vi inte hålla oss tillbaka för att invänta en liten grupps sorgearbete, bara för att de råkat illa ut - de får ju komma i tidningen! Det vet ju alla; att man inte kan få tag i någon nyhet där ingen människa är inblandad i, absolut omöjligt! Bara tanken är befängd. Det är därför vi ibland måste använda oss av så kallade "oskyldiga". En och annan måste offras för det stora flertalets skull, för våran demokratis... skull. Så är det.

- Jaha.

- Va bra, nu fick jag komma in, vi på Tjatterbladet har i princip samma åsikt som Sexpressen i de demokratiska frågorna. Givetvis, givetvis! Men eftersom Sexpressens upplagor sjunker som stenar i havet och våra stiger som svalor i skyn måste ju sanningen finnas att få i våran tidning, va! Jag är inte den som ska stå här och förringa den största draken här i landet med att dra dess namn i smutsen - det finns ju faktiskt en mängd människor som läser bägge tidningarna, och dessa blir ju så att säga dubbelläsare och går inte att göra något åt - men, ett och annat utan verklighetsförankring verkar ju faktiskt då och då kunna slinka in i deras, som de säger, finmaskiga tidningsnät - däremot våran tidning som klättrar snabbt-snabbt i upplagetabellen är helt utan klander, och den kommer snart att passera Sexpressen som den störste och sannaste tidningen. Då kommer vi att bevisa, som Sexpressen så nådigt säger; att vi är den bästa tidningen i landet och därmed har de bästa journalisterna! Att vi ger folk vad de vill ha, och att vi kan jämföras med sanningen som dess spegelbild... Vad vi tycker om paraden? Om paraden tycker vi givetvis. Det är vårt yrke att tycka till om saker och ting... om paraden tycker vi helt enkelt, ja helt enkelt ... om. Det är ju ett liv och en stämning som man inte skulle vilja vara utan, mycket folk, organisationen är prickfri - vi är ju i Sverige - alla kommer till tals, mycket försäljning, snurr på pengar, ökad tillväxt, trevligt trevligt. Ja bara bra! Konsumtionen måste ju ökas på alla sätt! Många här som ni ser som åskådare är ju våra läsare, och det måste vi ju ta hänsyn till, och spegla den här händelsen efter deras tycke och smak - läsarnas alltså - man får inte underskatta läsarna! Och eftersom alla verkar att trivas här idag så kommer vi givetvis att spegla den här paraden i positiva ordalag i morgon bitti, före Sexpressen. Vi får aldrig i dessa tider av öppna gränser och gemenskap folk emellan glömma varifrån vi är komna, och vilka olika kulturella egenskaper vi är behängda med. Ni kan ju själv se att det är ministrar från alla möjliga håll och kanter inom unionen representerade här, ingen av dem har ju några argument om den nationella yran, de ser den ju som fin och vacker och upplyftande. Vi ska inte hänga läpp bara för att de bor lite flott och går på otvivelaktiga ställen om kvällarna, ministrar är också människor. Det är våran egen yra vi ska fira idag, och det anser vi på Tjatterbladet vara ett sundhetstecken, nationen går framåt, titta vilka vältränade gossar som marscherar förbi oss... vilka kroppar! Det är ett sundhetstecken på unionens fördelar att vi inte har blivit likadana och likriktiga i vår unga union, som den där skrämselpropaganda lät av de där rödingarna före valet för fem år sen, djävla kommu... förlåt mig, yran sliter tag i en gammal man. Ja, vilken yra. Ja visst, så är det, regionerna måste ju få roa sig inom EU,s gränser, glädja sig och fira de nationella färgerna och den heliga fanan...

- Men tycker ni inte att det finns en fara i detta, vad en del kallar militäriserande?

- Min bäste vän och medarbetare, vi är ju från samma planet och allt. Inte tycker jag att en ung och intelligent människa i era kläder ska gå på sån där skrämselpropaganda från enstaka glädjeförstörare; detta elitiserande som kommer från de där troende kulturexperterna som aldrig skitat ner sig, detta pack som tror att man kan bygga en värld på blommor och kärlek, gamla förlegade flumtankar, tvi! Styrka handlar det om! Marknadskrafter! BNP! Produktionstillväxt! Där har du sanningen. De försöker sig bara på att vara finare och bättre, tror sig stå över vanligt folk som behöver arbete och något att roa sig med ibland; och då passar en parad tamejfan ypperligt! Om de visste hur det är för vanligt folk, om de någonsin varit på en fackexpidition, va fan vet de om folkets vilja!

- Och ni, vad säger ni, världsreportern, som gått och blivit "underground"?

- Allt som är fritt är bra och allt som är bra är fritt. Allt för friheten! Usch, för det statliga - speciellt de statliga Tv- kanalerna, mera tuttar! Usch! Makthavare har vi nog av. Vi måste sparka! Och ska vi sparka så kan det bara bli åt en riktning - neråt! Jag som håller på folket anser att många kanaler och fria kanaler är bra för folket, man måste få se vad man vill, vi vanliga människor (där jag är ett språkrör bara, inget känt namn) klarar av att se allt, det är frihet det, som i USA, som i USA, ja, som i USA, där är det bra, det vet jag - jag har nämligen varit där, många gånger, är till och med medborgare där, men Sverige, nä nä. Desto mer kanaler, desto större konkurrens och tuffare tag rensar bort de dåliga programmen som ingen tittar på, såna där som ingen vill ha i 2000-talets Sverige.

- Hur menar du då?

- Ja vanligt folk fattar. Vi får en bättre TV, publiken väljer, och publiken är inte dum, fråga Leffe "På spåret" om det, han vet. Och jag tror att svaret på frågorna kan sammanfattas i två punkter: Ett: Det fria är bara bäst, och det för att jag säger det, jag vet. Två: Efter att talat med en av de största bankmännen i landet så kan jag bara säga, efter denna superinformation som han delgav mig: Paraden är bra för ekonomin, och därför positiv för Sverige.

- Men fick inte du sparken?

- Dumheter, en politisk komplott!

- Men...

- Frihet!!!

- Jaha ja, vi tackar dessa män som varit så tillmötesgående mot oss och låtit sig intervjuas en sån stor dag som idag och lånat oss sina ansikten för våran obetydliga lilla statskanal. Vi återgår till Bengt Karlsson uppe i tv-tornet för vidare bilder från paraden och hedersläktaren. Mer musik!

Vid Carl XII,s torg stod en liten grupp demonstranter med vinglas i ena handen och banderoller i den andra, dessa motades snabbt och effektivt iväg av Staten inkonsulterade Securitasvakter bort mot Kungsträdgårdens T-banestation för vidare transport ut mot Råsundastadion för rannsakning. Detta avskrap, som man givetvis kallade dem; detta de svagas styre, hade överträtt Mötes och Demonstrationsindragandet För en Glad Nationaldags Framåtskridande (MDFGNF), som godkänts hösten 1998, och fick nu sin välbehövliga vila. Dessa antidemokrater som genom förbjudna demonstrationer inte fattade att majoriteten inte ville ha dem rännande fritt här och således hade röstats bort härifrån av de röstberättigade, i ren demokratisk frihetlig anda.

Vid slottet inträffade nu följande: för Kungligheter och andra högdjur på hedersläktaren skulle en specialvisning av viss material ske på inre borggården, samt ännu ett tal av Hans Majestät från dennes balkong. Därefter skulle det bli bal i stadshuset. Medborgarna skulle också få sitt; med skådespel, dans, öltält, kontinental stämning, surströmming o kräftor, snapsar, Rock´n Roll, extra billig Mc Donalds, dansk korv, tunnbrödsrullar, happy hour, EU-priser, pannkaka, turkiska köttbullar, få pissa i rabatterna, spotta snus, Kebab, sydländsk stämning, skrän typ; We are the Vikings!, köra barnvagnar, vara europé, sjunga på krogen, gå på O. Learys, dricka pint, kasta Dart, raggla in på Hard Rock Cafe´, gluffsa i sig helt hemskt, bli dretfull, prata politik, halsa Explorer, samla burkar, fylleköra, satsa på sig själv, åka Volvo, va sig själv, spela tennis, gå på Globen, inte vara kriminell, bara fiffla lite, ha hus, inget bus, rappa, spela fia, Techno, äta Tacos, gilla Taube, sjunga Änglamark, hoppa högt, se på Robban i trean, älska reklam, köpa Via, läsa Sexpressen, lämna tips, deala knark, spela trav, se på Leffe "På spåret", ropa börshaj, säga Bingo, ha festival, ha festival och festival, ropa hej, se på mig, han är dum jag är snäll, etc., etc., etc och etc.

Så höll man på och firade sin nationaldag, detta nådens år, 1999, när Dennispaketet snart var färdigbyggt, där OS-byn nu byggdes med full fart ute vid Hagaparken, där Arlandabanan sköttes av ett privat utomordentligt duktigt engelskt bolag i ytterligare trettiofem år med statligt stöd; där människor for med sina bilar, flygplan, snabbtåg och elektroniska motorvägar fram och tillbaka, hit och dit, och där jag tog min tumme för att lifta hem till min nya lya i Köpenhamn, där jag kunde få ta mig en gammeldansk i glada vänners lag och fråga varför dessa gått ur unionen."

Gårdagens Norrköping ...

2011-08-13T18:28:00.000+02:00

"Antikvariatet", Norrköping, 4 augusti 2011 ... här, ja här, vill man slå sig ner och läsa ...
Foto: P.F.

Gårdagens Slussen

2011-08-04T19:35:00.004+02:00

Glasbetong ... ett intressant material ... fanns i Slussens kupol och finns fortfarande under lager av annat ting ...

Hittade denna lilla skatt när jag flanerade runt på Norrköpings gator ... på Antikvariatet ....

Så är det nog ... tyvärr.

Peter Frisk

Så blev det bara en grushög av Lindgården från 1930

2011-07-31T18:13:00.017+02:00

Passerade Lindgården i dag söndag. Där fanns nu bara skrot och grus. När jag stod inne bland rivningsmassorna kände jag för första gången, riktigt på riktigt, att fan vet om jag vill fortsätta och leva i den här stan. En stad som är på väg mot någon vision som jag inte är så säker på att jag vill möta. Planen är att fly innan den fullständigt gått under och dött ... men där stod jag alltså och funderade på arroganta politiker med slags förakt mot sina medborgare (den här historien är rena snurren från början och slut och är inte direkt den enda märkligheten i Stockholm idag).

Nu är det här ett ganska litet hus på en liten plats i en Nationalstadspark och kanske inget stort i det stora världsliga hela. Värre saker sker. Men någonstans i Lindgårdens senare historia finner jag en stark koppling till mycket i tiden vi lever i. Gör man som man behagar och ger tusan i lagar och regler får man fri lejd och kan t.o.m. tjäna en rejäl slant på kalaset. Det kanske inte är så underligt att man då kan känna en märklig känsla av ilska hängande i luften över hela vårt samhället? Jag tror att det är mycket som hänger ihop helt enkelt ...

Stockholm i världsklass ... jo, jag tackar ... kass snarare.

Lindgården 31 juli 2011.

Bakom rivningsmassorna skymtar Liljevalchs.

Det hela är ju mest en pina och varför jag står här och trycker och självplågar mig själv ... är en gåta. Men någon måste ju dokumentera eländet.

Vad som komma skall får vi väl se men jag tippar att det blir en kub. Sen kommer kuben att vinna någon arkitekttävling och prisas. Kuben kommer sedan bli en byggnad som visar att "man vågar" och fler byggherrar och stadsplanerare kommer stå i kö för att visa att även de "vågar" bygga i känsliga kulturmiljöer och vi kommer översvämmas av kuber och de vanliga flosklerna trots att det som nu idag byggs är rena rama dyngan.

Den kvalitén på virke får man leta efter. Inget fel på de här träbalkarna.

Från den lummiga gården inne på Blå Porten har man tidigare suttit och drömt sig bort i idyllen. Men idyll och lugn ska utrotas för någon slags vision och snart lär det stå en byggnad som skyltar om den vackra utsikten (alltså in till Blå portens trädgård) på Lindgårdens tomt. Från Blå Portens håll lär det nog se annorlunda ut ... å andra sidan ska det grävas upp sägs det för ett garage så även Blå Portens lummiga gård ska väl moderniseras vilket är lika med steriliseras.

Det blev rätt tomt utan Lindgårdens fasad ... tycker jag ...

Men jag vill minnas platsen så som den en gång var. En av flertal pärlor på Djurgården. Men nu har man alltså satt kniven i en klassiker: Lindgården, den sista byggnaden från Stockholmsutställningen 1930. Lyckat drag Stockholm, bra gjort ... vilka visionärer ...

Lindgården.

Text och foto: Peter Frisk

Se också: En liten film om Lindgården:

Lite artiklar och länkar och bakgrund till Lindgårdens öde. Läs även här om skandalen.

Gårdagens Gamla stan

2011-07-29T09:47:00.006+02:00

Man bör då och då enligt mitt sätt att se på saken anamma det gamla talesätten att "vid ett fönsterbord på Zum Franziskaner börjar Stockholms skärgård". Att slå sig ner på det sista sekelskiftesbierstubbe vi har i Stockholm och svinga en bägare helt enkelt. (för man kan aldrig veta när konceptkrogsmarodörerna sätter kniven i stället) ... allt är bara ... tidsfrågor, tid ...

Zum Franziskaner, Skeppsbron, Gamla stan, 23/7 2011, kl: 16:19.

Foto: P. F.

Utkast: Sean Scully, Malevitj, dörrar och spån om konst på nattkröken ...

2011-07-27T23:33:00.020+02:00

Jag är ingen målare. Men, jag funderar ofta på hur jag skulle måla om jag nu målade själv. Hur jag skulle uttrycka mitt innersta. Ett sätt för mig att förstå vilka konstverk och konstnärer jag gillar är att fantisera om hur jag skulle måla om jag var målare.

Det är ett sätt för mig själv att förstå vad jag själv egentligen tycker om. Det är inte alltid jag vet det. Jag är glad och tacksam över att inneha den bristen. En brist som jag tror för med sig ett öppet sinne. Att låta saker ske och det får mig att leva. Man ska vara rädd om öppna sinnen. I majoriteten av fallen, ja i stort sett 100 %, kan jag inte rationellt och medvetet säga vad som får mig att gilla ett visst konstverk. Vissa konstnärer kan för mig i långa tider vara totalt ointressanta. I flera år. Men så plötsligt ser jag någon okänd tavla som jag aldrig tidigare sett och det smäller till, knakar, brakar, vrider runt nått, i tysthet, och plötsligt fattar jag. "Men det här är ju bra" ... och jag inser att konstnärens andra tavlor som för mig varit fullständigt ointressanta och obegripliga är bra. Jag får en puff och ser dom från en annan vinkel, från ett annat perspektiv, i ett annat ljus. Det hela måste komma in bakvägen. Från sidan och det sker när jag är oförberedd och ouppmärksam. Det överrumplar.

Så det kan vara nyttigt att ibland släppa loss så-skulle-jag-vilja-måla-nerven och sedan låta den styra iväg på sin märkliga resa fullständigt fritt. Flera av mina verkliga favoriter (en del har jag uppskattat under flera år och en annan någon vecka men de flyter ihop till en och samma kladdiga tid och rymd på något mystiskt sätt ....) har dykt upp rent slumpmässigt utan min egentliga vetskap.

Konstnären Sean Scully är nu en sådan artist som korresponderar till något inne i mig.

Sean Scully "Hiddensee", Mark Rothko "No 10 1950", trädörr Gamla stan 2010, plåtdörr Slussen 2011.

Vad som korresponderar och slår mot vad vet jag inte, lika lite som jag inte vet varför jag fullständigt avgudar Mark Rothko och därav inte förmår att läsa en rad om honom eller varför jag kan finna glädje i en rostig ståldörr vid Slussen eller provisorisk trädörr på ett bygge i Gamla stan. Jag vill av någon märklig anledning inte veta något om Mark Rothko eller varför jag får en upprymd känsla av en rostig plåtdörr vid Slussen. Tavlorna räcker fullständigt. Lika lite önskar jag veta något om Bonnard. En konst som säger mig allt ... fullständigt. Helt utan ord. Ja, en tyst konst. Vuillard är en bättre och mångsidigare (men det är inte tyst i hans konst - ett evinnerligt prat, där sitter tysta tanter i gungstolar i fyllda rum av ting rum helt tysta men det är inte tyst, ett babbel pågår konstant, hos B. är det tyst) konstnär men Bonnard säger mig mer ... Kalla det inte magkänsla, ett ord som får mig att spy då ordet påminner mig mer om lotteri än att ha "en aning" om något, ja ordet känns som en tillfällig nyck. Kalla det ingenting, nada. Det handlar kanske bara om att låta de inre känslorna flöda som de vill i en kreativ fantasi. Vad vet jag, kanske åt det Jung kallar en "aktiv fantasi". En "aktiv fantasi" som plötsligt dyker upp på en vägg vid Kindstugatan i Gamla stan och namnet Jean Dubuffet dyker upp ...

Jean Dubuffet "Miss Araignée", väggklotter i Gamla stan 2010.

Visst, långsökt ... men vad gör det? Det är sent på jorden nu ... Den sista stunden som alltid nuet är leker med oss i natten ... så ... flyt ...

Jag undrar: "vad får mig att känna mig upprymd av att se en målning av", låt oss säga Kazimir Malevitjs "Composition"? (En tavla som man får slita häcken av sig för att överhuvud finna på nätet. Den ska hänga på Erimitaget - jag såg den i någon dokumentär bara glida förbi av någon intendent - men det kan man aldrig riktigt veta, vad som finns på Erimitaget ... Ryssland är dunklet, Gogol, Bulgakov, kan ske vad som helst ...). Nu vill jag inte veta längre, vad, och jag har slutat att bry mig, jag bara gillar det ... punkt.

Bilden saxad ur den här rullen på "tuben":

"Sean Scully. You never get to Nirvana"

Men du kan ta en utsikt från en åkande bil. Exempelvis den vy som Sean Scully talar om när han ser ut ur sin bil här ovan. Där finner man dessa fält, hans fält, nu i vintertid. I fantasin kan de likväl vara ett sommarlandskap, i realitet är de det, om vi får finnas till nästa sommar, med horisonter och fält i andra färger än vitt och grått. Kanske som Malevitjs abstrakta tavla ovanför, som kanske inte är så abstrakt som man kan tro, beror ju på betraktaren, kan vara dragna linjer och färgfält eller så drömmer sig betraktaren bort till ukrainska vetefält vilka böljar svagt i sommaren när tåget passerar och där konstnären en gång föddes (man passerar på något märkligt vis inte ett fält i Ukraina med bil utan med tåg ...)

Ur dessa fragment blir inget vettigt sagt och nedan kan man se några filmklipp med och om Sean Scully.

Några ord om förflyttningen från New York, vad en ung konstnär borde ta sig för. Till Berlin.

Metropolitan Museum och MoMa NY

2011-07-23T23:10:00.003+02:00

Två upplyftande filmer på 50 min vardera, med perfekt bild och ljud, om två av världens mest intressanta muséer: Metropolitan och MoMa. I brist på möjligheten att vara där ... kan men se på det här ...

Peter Frisk

Minnen, Torgny Lindgren

2011-07-23T20:20:00.006+02:00

Underbar uppläsning och fantastiska texter och reflektioner. Torgny Lindgren läser sin bok "Minnen":

Lyssna: Radioföljetongen : Minnen

SR har programmet fram till 19 aug 2011. Alla avsnitt finns här.

Läs gärna Sara Danius recension i DN 4/10 2010, här.

Peter Frisk

nu får det va ...

2011-07-22T16:30:00.005+02:00

Nu orkar jag inte med allt jox, jag tar min kamera och går ur bild helt enkelt ...

Bilden tagen av min käre syster, tack ska du ha! Det var allt en kul fotodag vi hade! Bäst att ta så länge allt finns kvar. Nu är det fredag och man kan ta sig ett glas vin!

Foto: Karro Pettersson

Artiklar och länkar om sorgebarnet Lindgården som nu rivs

2011-07-22T15:02:00.011+02:00

Jag har skrivit en del om Lindgården på Djurgården som just håller på att rivas. Nu har jag hittat fler artiklar och länkar om Lindgårdens öde. (I skrivande stund hitta jag Staffan Rahms hemsida och där han har en bild av vad som händer just nu, idag (22/7 -11), när klocktornet lyfts ner. Se bilderna här.

Jag skrev tidigare att det bara fanns en bild att få tag i på ang. den byggnad som är tänkt att uppföras. Det finns fler och de kan man se här: ”Insyn Stockholm”. Där går att läsa om kommunstyrelsens utlåtande och vad de beslutat. Jag fann länken på den mycket stockholmsinformativa hemsidan Stockholm Skyline som har ett par intressanta artiklar i ämnet. Där skriver Matti Shevchenko Sandin uttömmande om "Lindgårdsdramat" (16/7 -11), dess bakgrund och vad som är tänkt att byggas på platsen. Han har även skrivit "Lindgården akt 3 -bevara?" (22/7 -11) på samma sida.

Av ren okunskap trodde jag att jag var den enda som klättrat in och fotograferat Lindgården precis innan rivningen. Detsamma har även Henrik Nerlund från Skönhetsrådet (som har en helt annan syn på byggnaden än jag) gjort, och de bilderna kan ses här: "Lindgården från insidan" (10/3 -11). Är man intresserad av mina finns de här: "Lindgården under rivning 10 juli 2011"

ABC hade reportaget "Lindgården rivs utan lov" (18/7 -11). I DN skrev Fredrik von Feilitzen att ”Lindgården är Stockholms värsta skandal” (14/7 -11) i Epsteins STHLM, DN:s nätupplaga, skrev Lars Epstein "Nu rivs restaurang Lindgården på Djurgården" (7/7 -11).

På Östermalmsnytts nätupplaga finns ett forum med kommentarer "Är det rätt att riva Lindgården?", med för eller emot.

Här finner man det jag skrivit om Lindgården här på Stadsflanören.

Det finns fler artiklar om Lindgården och kan sökas på nätet. Nu tappa jag sugen när jag såg bilderna på klocktornet som togs ner ... rullgardin ner för Stockholm.

Peter Frisk

Inte höghastighet

2011-07-22T12:05:00.001+02:00

inte höghastighet
men stillhet
lugnet
att hinna med
sig själv
i det djupa allvaret att undersöka mellanrummen
fickorna i tiden
ja jag skriver för att komma ihåg
att jag lever
att minnas mitt jag
i svarta anteckningsböcker fragment utdrag bilder
citat om ett ihärdigt jagande efter vind i tid i rum

här ligger en låda oförbrukade ting
ting som skjuter undan medvetandet
som inte längre syns
arkaiska kulturer som snabbt eroderar
försvinner
blir till grus

Peter Frisk

Ett inlägg om rivningar och förlorade möjligheter

2011-07-22T01:02:00.001+02:00

Ett litet ihopklippt bildspel med kommentarer om rivningar, graffiti och förlorade möjligheter.

Sammanställd av Peter Frisk

Conny

2011-07-21T13:20:00.013+02:00

Det var en sen sommarnatt, klockan var närmare fyra och jag kom som vanligt gryningsfull gående på den centrala tomma gatan i den lilla staden som jag är uppvuxen i. En bit bort såg jag en lång smal kille spelandes en blues på ett munspel i den karaktäristiska läderjackan med fransar, slitna jeansbrallor och det stora burriga håret fladdrande under cowboyläderhatten och med sin specilla slöa gångstil. Jag kommer aldrig att glömma den bilden.

Jag stanna till. "Conny", sa jag "så länge sen" och han log det där leendet som var så speciellt för Conny och fråga om jag "lastat dom där bananerna?", han förde munspelet mot munnen och blinkade till, började åter spela sin blues och gled vidare nerför gatan bort till någon annanstans ... Det var mycket som var speciellt med Conny.

Vi gick i samma klass från 4:an till 9:an. Under de där åren deltog Conny inte på en enda gymnastiklektion. Det ingick inte i hans världsbild. Han chockade en gång vår rätt neurotiska mellanstadielärarinna med att springa över skolgården - en gång. Jag minns hennes blick när hon hosta fram: "kan du springa Conny?". Annars var det skralt med kvicka rörelser hos Conny. Mitt minne, min bild av honom, var just burret av krulligt hår, ett par smala armar innanför den slitna fransiga jeansjackan med peace-märket och huvudet nedpressat i skolbänken sovande. Alltid sovande. Det fanns helt enkelt inget man kunde göra. Det enda ämnet då episoden inte upprepades var musiklektioner. Där fick Conny och en till gå in i ett speciellt rum och göra precis vad de ville med instrumenten.

Jag har några saker att tacka dig för Conny. Framför allt den där gången i 5:an som du introducerade Jimi Hendrix för mig hemma i din källare. Givetvis "Hey Joe". Redan i 4:an såg du ju ut som Hendrix. Du var nog född att se ut som Hendrix för att ni skulle känna igen varann däruppe, för finns det en himmel så sitter ni nog och jammar just nu, du med munspelet och han med gitarren ... om några är värda det så är det ni två.

Jag var en rätt osynlig figur i plugget men du mindes bananerna. Det måste varit kort innan du gjorde din högst egenartade sorti ut ur vår klasss. Rektorn som hade klippkort till vårt klassrum skrek "vad ska ni göra med era liv, ser ni inte att ni förstör för er själva!" och vi skrattade och han blev vansinnig och pekade på första bästa "och Du", han pekade på mig, "vad ska du göra med ditt liv!", jag som aldrig varit någon kvick figur hosta med stolthet i rösten att "jag ska lasta bananer i Brasilien" vilket fick hela klassen att drypa och rektorn att lämnade salen uppgiven och högröd med en gigantisk smäll.

Du mindes ...

Några veckor senare chockade du vår geografilärare med att räcka upp handen på frågan "om någon kunde peka ut på kartan var Budapest ligger". Jag hade aldrig sett vår geografilärare och tillika den som var ansvarig för våran klass så glad när han överlämnade pinnen till dig. Du stod där en kort stund framför den nedrullade stora kartan över vår kontinent. Han överräckte pinnen och du tog ett steg fram när du skrek "det ligger precis här" och samtidigt tryckte med all kraft in pinnen i Europas hjärta och släppte pinnen och gick för evigt bort och ut ur vår klass för alltid. Jag har aldrig sett en snabbare skiftning från vitt till rött. Jag har aldrig sett någon så arg och jag hade aldrig någonsin hört vår klass skratta så mycket som den gången.

Efter den episoden sågs vi inte så ofta. Vi möttes då och då i livets villervalla. Det näst sista jag hörde om dig var att du och några till kuska runt på gatorna i det Europa som du en gång stuckit hål på som gatumusiker. Ett Europa som inte gjort annat än att slå ihjäl varann.

Nu idag kom det för mig att jag för tjugotre år sedan nämnde något om dig till någon som då svarade "men begravningen var ju för ett halvår sen". Jag missade din begravning och det är jag fortfarande ledsen över.

Mitt sista minne av dig Conny är när jag sitter hemma hos din syster och hennes man för tjugo år sedan och ser ut över dina tjugo proppfyllda backar med lp-skivor som de ärvt. Jag frågar om det var sant, om den där lappen som du lämnade efter dig, den jävla dagen då du lämnade allt det här - livet: att du, som hatade krig så in i helvete, inte kunde stå ut med att leva i den här världen och därför tog livet av dig? Jag undrade vad som stod i brevet och vet du vad det jävliga är? Det är att jag idag inte minns vad din syster och man svarade ... jag minns att de visade brevet ... men jag var för full ...

Men du är saknad. Det finns för få av din sort här nere ... tack för att du fanns Conny, nu sätter jag på "Hey Joe" och tänker lite mer på dig.

Peter Frisk

dagens dazzfunderingen

2011-07-21T11:48:00.002+02:00

Vid morgonens första besök på hemlighuset råkade jag i farten fånga "Montaigne's Essayer Bok 2" och bläddrade förstrött i den under mitt värv och fann följande text understryken av mitt forna jag:

"Eudoxos bad till gudarna att han en gång skulle få så se solen på så nära håll att han kunde fatta dess form, storhet och skönhet, även om det medförde att han omedelbart blev ihjälbränd. Med livet som insats ville han skaffa sig ett vetande, vars bruk och innehav han skulle berövas i samma stund som han fick det, och för denna snabba och flyktiga kunskap skulle han gå miste om alla andra kunskaper som han hade och kunde skaffa sig senare."

Det blev något att fundera vidare om i den fortsatta stunden som nu är ...

fritt fall

2011-07-21T00:09:00.001+02:00

Slottet i fritt fall ... go natt

I den dubbla skuggans landskap

2011-07-20T23:00:00.019+02:00

I den dubbla skuggans landskap
där vitt är vitt och svart är svart
finns ett dubbelhetsperspektiv
en sanningen som inte är sann
sida vid sida med en falskhet som inte är falsk
där är det uppenbart självklara inte självklart
i motpolernas krig med varann

Under skuggans öde källa vilar
solstrålar i ett eget bedrägligt ljus
förvillar förbländar lurar
i ett tunt mörker där uppriktigheten finns
allt är svart där mitt i jorden
i diset och oklarheten
finner du kanske det källklara glittrande
där frågan är viktigare än svaret
och den som vet är farligare än den som inget vet

Där förgör maktens despoter för sin stora Sak
och ställer heller inga frågor och de tvekar aldrig
eller står stumma i begrundan över sin egen makt
utan ser den helt enkelt som allom given i sin helighet
och föraktar de frågande och undrande så som svaga

Det är det stora mot det lilla
det sprängda och brända
mot det skapade förlösta växande
i konstanta antipoder av oändligheter
som i ständiga kollisioner förstörs för evig tid

För påstår de inte att Du ska gå den smala vägen?
När livet tycks öppna sig genom den breda som De stängt?
Där den starke med sin kategoriska sanning gör det enkla
medan den förundrande och nyfikne beundrar det svåra

Peter Frisk

Kan det vara Stockholms minsta skylt? Sivletto ...

2011-07-20T12:22:00.008+02:00

Passerade Malmgårdsvägen 16-18 efter tips från min kära syster. Här kan man allt tala om hål i vägga. Kan det var Stockholms minsta skylt tro? Trycker man sig sedan ner i källaren genom spiraltrappan finner man på en massa kul saker på Rockabillystället Sivelletto. Värt ett besök.

Peter Frisk på plats den 18 juli 2011

Gate to Götgatan? Va?

2011-07-20T12:07:00.004+02:00

"Jaha, var har du dina lokaler?" "Jo, me håller to på Gate of Götgatan" [?]

Hornsgatan 1, 19 juli, 2011, i nådens år ...

Foto: P.F.

Stockholmsprofilen - Göran Josephzohn

2011-07-20T08:11:00.005+02:00

En av de stora stockholmsprofilerna är modellbyggaren Göran Josephsohn. Patinans mästare. Med öga för det gamla, slitna, märkta, använda och levande här i livet och framför allt det som karaktäriserat Stockholm. Se det här härliga reportaget om Göran från ABC och hur man skapar korrigerad rostig plåt av en bortkastad ölburk.

Jag är verkligen glad att det finns människor som Göran. Tyvärr är det för få av den arten numer. Fortsätt kämpa därborta på Östermalm Göran!

Se även bloggen "goosevisionen".

OBS, reportaget är inte färskt så det är ingen utställning på lördag som sägs i slutet på reportaget.

Peter Frisk

En dag i sol och sorg och glädje 19 juli

2011-07-19T23:23:00.008+02:00

Efter att cyklat runt och sett rester av Lindgården på Djurgården och plåtat nya som gamla hus kan man alltid glädja sig med en kopp kaffe på Sturekatten. Denna oas på Riddargatan med hemtrevnad. Smaka på det ni med era kala väggar och svarta och vita kuber till stolar och bord. Hemtrevnad!

Man slår sig ner, sjunker ner i nån gammal sliten fåtölj, läser lite, knaprar på en bulle, glor lite och bläddrar i tidningen, tiden försvinner och man trycker i sig ex antal koppar java och känner att livet är rätt gott ändå att leva och man funderar lite ... över tillvaron ... ser ut genom fönstret ... tar en kopp till ... funderar om man kanske ska gå på en bio eller sitta kvar och så, kanske, går man på bio ... La Prima Cosa Bella ... en hyfsad, inte super, men bra film ...

Så man tar sin cykel och tar sig till Zita och innan filmen har man en liten stund till övers som man med glädje slösar på Rönnells Antikvariat på andra sidan gatan. I lugn och ro synar man hyllorna utan att söka något och med hopp om att något bara dyker upp ur det där tomma intet, som är varje sekund innan den sekunden vi är i just nu, sekunden och ögonblicket som verkligen gör livet värt att leva, den där sekunden, stunden, momentet, förändringen i tillvaron, som vi inte vet något om och som kan överaska oss med en bok, en titel, en ny författare (eller ett ögonkast, en blick) som plötsligt står där i hyllan och fångar vår nyfikenhet och som sedan vänder vårt liv åt något annat håll i en annan riktning med någon ny insikt och en annan framtid ...

... och efter filmen cyklar man genom ett sommarstockholm söderut mot sitt lilla hyresrättsparadis mitt bland miljonsockerlådorna i Tallkrogen och öppnar en påse OLW chips ... grön påse ... och kokar lite kaffe ... och dagen är slut.

God Natt.

Peter Frisk

Gårdagens Drottningatan ...

2011-07-19T23:08:00.003+02:00

Centralbadet, 19 juli 2011, 15:04

Foto: Peter Frisk

Reportage idag om Lindgården

2011-07-19T21:29:00.001+02:00