måndag 21 oktober 2013

Clas på Hörnet, hög diplomati och en Kolja på tallriken ...

Dagens lunch inmundigas på Clas på hörnet. Så bör man helt enkelt förhålla sig om man ska gå med lite glada pensionärer runt "Sibirien" i Vasastan. Där hamnade jag onekligen i ett hörn på "hörnet". Koljan kom in och det gamla golvet knarra där det sägs att Fredrik I dansat efter att Hedvig Taube, älskarinnan hans, avlidit och att han den kvällen fann en Beata att trösta sig med. Nu var klockan runt två och det var nästan helt tomt i salen förutom tre herrar som satt och konverserade på engelska. Mycket intressant (jo, jag är en nyfiken figur och att äta själv har sina fördelar om man är en lyssnare).

Hur som ... Nu började min egen gissningslek att lista ut vad de var för ena. Den ene var onekligen diplomat. Var den andre svensk? Var det ett affärsmöte? Kanske ryss? Den tredje hade en engelska som påminde om en slags finsk koppling. Något mer släpande och saktmodigt i sitt tal. Jag kom att tänka på Marquis de Norpois i Proust "På spaning efter den tid som flytt". Norpois som var diplomat och att diplomater sällan talar om människor, personer, utan om länder så som personer eller var deras utrikesdepartement har sin adress. Dessa herrar var Norpoislika och talade om länder. Jag tänkte på min kolja och min vandring och de talade om länder och andra diplomater och den stora världen. Olika falla en servett inne på Clas på hörnet där två världar satt på samma krog i samma tid.

Efter 45 minuter hade jag till slut luskat ut var de kom ifrån och vilka det var. Våra baltiska grannar helt enkelt.

Tidpunkten för mitt arbete närmade sig och jag var tvungen att bryta upp för att möta min grupp ute i Monica Zetterlunds park och jag var tvungen att passera herrarna. Det kändes nu lite märkligt att bara gå förbi då jag var den ende som suttit därinne och hört deras mycket intressant samtal.

Så jag tog av mig min hatt och ursäktade mig att jag störde dom men ville bara som en obetydlig svensk medborgare (när jag sa det for en tanke i min skalle till Evert Taube av alla, hm ...) meddela herrarna att jag är en mycket stor vän av era tre länder och skulle vilja ge er denna komplimang (detta sagt på engelska på något vis). Inte helt oväntat, jag hade gissat mig till det, sken alla tre upp och tackade hövligt, en på någon slags svenska (saken är ju den att alla tre, tyvärr, allt för ofta negligeras i historien och hamnat under en del ångvältar och där mitt eget lands invånares kunskap om deras historia, våra grannars, är lika med noll, ja, lite under noll vilket givetvis är bedrövligt och det är klart, vet man inget om sitt eget lands historia ... så, blir det bedrövligt ... och att en svensk skulle uppskatta dessa så här fanns förmodligen inte på deras kartor).

De tre mycket välklädda ambassadörerna (japp, har alltid intresserat mig för östersjöregionen, dåtid som nutid) tackade allra ödmjukast och jag sa att det var mycket trevligt och att jag tyvärr hade lite bråttom till andra sysslor och sa så värdigt jag kunde adjö till sällskapet som jag förstod hade mycket mer viktigare saker att ta hand om.

Jag har nu, på minimalistisk droppnivå, varit en del i de internationella förbindelernas positivitet och förväntar mig nu en, åtminstone, klapp på axeln av vår egen Norpois på Quai d’ Gustaf Adolfs torg ....

En liten sak. Vad de talade om håller jag för mig själv.

Inga kommentarer: