fredag 5 juli 2013

Ett gammalt vykort berättar ...

Var kan man hamna om man bläddrar i en låda med vykort? Hos min lopphandlarvän fann jag igår detta märkliga vykort som föreställer Fiskartorget i Västerås. Jag var helt enkelt tvungen att köpa det då jag fastnade för det. På något vis ett ytterst märkligt vykort.


Ta vänstra sidan på det här vykortet. Den lilla biten känns snarare som om den var plåtad i Italien på 20-talet. Fullständigt stilla - men något ligger och mal, skaver. 


Det var kanske inte så sökt att konstnären De Chirico kom upp i mitt huvud när jag såg västeråsbilden. Så jag sökte i min dator och hitta följande verk som måste ha kittlat mitt minne omedvetet för fyra år sedan då den såldes 2009 på Sotheby's i London.

PIAZZA D'ITALIA áv de Chrico, såld Sotthebys 2009 för 325.250 GBP
"Tjuren" heter skulpturen som står på Fiskartorget. Är en italienare inblandad? Umberto Boccioni? Någon annan futurist? Nix, konstnären till verket är Allan Runefelt. Men torget då? Alltså den vänstra sidan. Finns inte det torget i en annan minnesbild från en annan bild inuti mitt huvud från Italien? Jo ... så mindes jag. Det är ju den här platsen nedan som gör sig påmind i mitt inre och trycker på och säger "likt, det är likt, dä ä likt". Vad är det egentligen för kemisk märklig process som går igång omedvetet när man minns? Men den Platsen här nedan - och tiden - är väldigt långt borta från det fridfulla lilla Fiskartorget i Västerås:


Likheten är knappast nära. Är det själva stämningen jag anar? Kan arkitektur skapa stämning? Jag finner ett slags tomhet. Ett vindsus som far över tomheten. Nu sökte jag efter EUR Rome på "wiki" o så slog det mig att jag väldigt ofta, allt för ofta kanske, refererar till denna plats i Rom där jag aldrig satt min fot. Kan jag det, tänkte jag? Vem är jag som sitter här och refererar och gör mig till om en plats jag bara sett på bild?

Nåja, bilden, inte platsen, får mig att känna tomhet. Fiskartorget har jag i alla fall passerat och även det är fyllt av tomhet på den ena sidan. 


Så kommer det en barnvagn bredvid stången. En ung kvinna skjuter den mot oss. En grön. Glömmer vi inte bort att den barnvagnen, då, var ny och att den idag är vintage ... som det nu heter? Man ser att hon går framåt. Hennes ena ben anas och hon går lite snett om vagnen. Det andra benet är också ... gående. Hon har en rosa klänning och en väska med lite saker som hänger på sidan av vagnen. Det kan vara i mitten eller slutet av 60-talet. Vykortet är i alla fall daterat den 18 maj 1971 och skickat till Stockholm. Här går den unga kvinnan mot den ljusa framtiden och bilden av henne skickas runt i landet ... Hon befinner sig utan att veta det mitt i toppen på välfärdssverige. Allt blir hela tiden bättre. Miljonprogrammet dundrar på och hus efter hus fylls med människor. Maskinerna och fabrikerna går på högvarv och någon oljekris har ännu inte inträffat och gamla kungen är kung - Gustaf VI. Hon kanske ska gå till varuhuset Tempo (1932-1985) och fika? Mannen är på sitt kontor eller jobbar på en mack och de bor med all säkerhet i en nybyggd miljonprogramslägenhet. Snart, mot slutet av 70-talet kommer de att bo i villa. Nu på ålderns höst bor de förmodligen i en nybyggd bostadsrätt nere vid hamnen som en gång användes som ... hamn ... och fabrikerna och maskinerna är tysta, här ...

Vid trädet sitter en man. Bortom mannen ligger den byggnad som fram till 2010 innehöll Västerås Konstmuseum. Idag är museet flyttat ... allt flyttar idag. Alla flyttar. Även hus försvinner men det här står kvar. Det gamla huset som vi ser var helt nytt 1860 och var dåvarande Västerås Rådhus. Även de flyttade från huset.  Ett virrvarr är det ... av flyttar. Hon tänker nog inte på det. Nu om hon finns kvar nu, så har hon en mobiltelefon eller Ipad. Det hade hon inte då. Inte han heller. Han satt bara där. År 2011, kan man läsa på "wiki" inrymde byggnaden en förskola. Det kanske hon aldrig hade kunnat gissa sig till där hon gick över torget. Nu ska det gamla huset byggas om till ett Komtek ... hm ... Komtek? Ett så kallat science center ... center ... tiderna förändras ... 


Till vänster anas fullmäktigeflygeln som var väldigt ny när bilden togs. Jag anar fotografens poäng. Han vill ställa det gamla mot det nya ... och fullmäktige ... undrar hur man känner sig när man säger att "jo, jag sitter i fullmäktige" ... blir inte rösten på sådana figurer lite som hos de där vilka säljer "Blandaren" på centralen i Stockholm?  Grötmyndig i bas "blaaaandareeen"... "fuuuullmäktigee".

I det hänseendet förändras lite i mänskliga tillvaron. Giv någon makt och han får en ny röst ... På "wiki" kan vi läsa att "Fullmäktigeflygeln mot Fiskartorget blev färdig lagom till dåvarande stadsfullmäktiges 100-årsjubileum den 12 januari 1963" och att Sven Ahlbom var arkitekt både över Fullmäktigeflygeln och hela Stadshuset ...

Där ser man ...

... vilket betyder att det i år är 150 år sen ...

Kanske hörde den unga klockspelet från tornet som då klingade nytt när hon gick där med sitt lilla barn? Kanske kvinnan som skrev kortet hörde klockspelet? Det vet vi inte men vi vet att tornet har 47 klockor ... varje klocka har ett poem ... ingjutet ... skrivet av Bo Setterlind som ligger begraven på Wallinska kyrkogården i Västerås ...


Tre år innan invigningen av Stadshuset, 1960,  togs det här kortet av poeten. Kanske kvinnan själv funderade i poetens fotspår  ... vem vet ...

Framme är vandraren 
Framme vid befrielsen 
Själen har fått se 
Var källan är.

... står det, säger dom som vet, på Bo Setterlinds gravsten i Västerås. Finns det någon klar källa i det här kortet? Detta urklipp av en kort stund av verklighet som inträffade en gång på Fiskartorget för mer än 40 år sedan? Nej, det finns ingen källa. Den, källan, kanske kommer när vi vandrat färdigt ...


Vem var nu Allan Runefelt som gjort denna tjur? På vykortet skriver hon som skickar vykortet att hon sitter på en "uteservering" och att "en bit härifrån" finns "Tjuren" och fortsätter: "det är väl allans om jag inte misstagit mig" ... med litet a. Den som fick vykortet och den som skickade det måste alltså känna Allan. Där ser man ...

Men det är en märklig tjur ... Ser mer ut, ursäkta Allan, som en kanin som försöker vara, en ... tjur ... Vinkeln är kanske lite skev för oss (men varför tog fotografen just den här bilden - han kan väl inte bara ha togit en bild?). Eller påminner den inte mer om en guldkalv. Allans mest kända skulptur är i alla fall enligt, wiki :-), "Gubben med geten" 1952. Den skulpturen kan man visst hitta lite här och var i landet: "Västertorps centrum i Stockholm, i parken till Karolinska Sjukhuset i Solna, Köpmansgatan i Båstad, Oxhagsvägen i Kristianstad, Drottninggatan/Norra Kungsgatan i Gävle samt mellan Örebro länsmuseum på Engelbrektsgatan i Örebro och Svartån.", enöigt "wiki".

Geten här nedan med gubbe är den i Västertorp och bilden har jag snott från "wiki" ...


Våran tjur däremot hamnade här 1963. Så på vykortet är också den splirrans ny och när hon skrev vykortet var den åtta år. Den är gyllene och denna gyllenhet för in oss på sidospår och ner i diket och ut i skogen och vi börjar nosa upp guldkalven. Trots att vi talar om en tjur som är lik en kanin så hamnar vi hos guldkalven. ... möjligen var tanken att västeråsborna skulle samlas här i ring... besjunga den och trumpetera den tillsammans med exempelvis Percy Barnevik ... men han försvann ju å andra sidan med svansen mellan benen från Västerås ... men det är ju glömt nu hos de stora hajarna ... så det kanske är lika tomt där på torget idag som då?



Eller var det kanske tänkt att de skulle dansas i Västerås som de gjorde här 1483? Men man får passa sig, Moses blev "bestört" på sin tid ...

Hade Allan gjort kalven i formalin och varit på rätt plats vid rätt tidpunkt och inte befunnit sig i sin tid och haft ett annat namn så hade han tjänat en rejäl slant på sin konst - typ 18,6 miljoner USD, den summa som Damien Hirst guldkalv gick för 2008 i London. Förmodligen dansade man efter den auktionen på Sotheby's ...


Då hade han haft en studio av det här slaget som herr Hirst ... alltså hans lilla ateljé i London ...


Nu blev det en tjur i Västerås och vi får nöja oss med det. "Ett gammalt vykort berättar" är över för den här gången - sov sött och dröm om guldtjurar nu ...

Peter Frisk

http://www.konstivasteras.se/ - en intressant länk ...

Inga kommentarer: