torsdag 4 juli 2013

En kår på dekis ...

Jag har länge haft mina funderingar kring ämnet arkitektens förändrade yrkesroll. Vari den ligger och vad som är den bakomliggande orsaken till att vi ständigt får allt sämre byggnader. Varför vi lever i en tid där alla som har med hus och byggnader att göra ständigt måste snacka-upp-projekten med epitet som "landmärken", "ikonbyggnader", "märkesbyggnader" m.m. Vår tids hus klarar uppenbarligen inte av att stå på egna ben utan måste gång efter annan säljas in med stenhård pr-lansering ... med ord ...

I dagens SvD tar understreckaren upp den danske arkitekten Henning "Larsen - den siste arkitekten". Här refereras till Nils Ole Lund (som f.ö. har gjort en mängd underbara collage om arkitektur) som menar att hans bok om Larsen måste vara "en av de sidste arkitekturmonografier hvor det är muligt att skildre sammaenhangen mellem person och vaerk". Ett sammanhang, arkitekten/verket, som fullständigt försvunnit inom dagens arkitektur och värst tycks det, som alltid, vara i Sverige.

Yrket sägs ha blivit ett "teamwork" där slutresultatet beror på vem på kontoret som råkar bli nyckelperson för ett projekt. En annan komponent är förändringen hos dem som beställer byggnader: "den förstående byggherre er blevet aflöst af bureaukrater, handvaerkarene av totalentreprenörer og de skraeddersyede lösninger af katalogvarer" ... Det sista citat kan väl stå som en sammanfattning av allt som byggts i Sverige under de senaste, minst, 30 åren.

De välbyggda och välplanerade byggnadernas tid är vi långt ifrån idag. Antingen byggs exakt likadana kuber som ska fyllas med så många människor som helst eller så har vi "cirkusbyggnaderna", "luftslotten", de ordvrängarna och säljarna kallar "landmärken", "märkesbyggnader" och som mer påminner om nöjesfältens lustiga hus med den fundamentala skillnaden att de är fullständigt tomma på innehåll.

Vad gäller kvalité på byggnader får vi ta oss tillbaka till 1950-talets slut för att finna verkliga pärlor. Från ca 1960 och framåt finns det mycket få stjärnor på arkitekturhimlen. Tyvärr river vi mycket från epoken före 60-talet idag och ersätter välbyggda hus med mediokra katalogbyggnader av en, som det tycks för en lekman, klonad arkitektkår.

Man kan ju fundera på varför det är så svårarbetat i Sverige? I var och varannan artikel om arkitektur i vårt land så påpekas knepigheten med just Sverige. Det tycks vara något som är annorlunda här. Varför undrar man? Även den här understreckaren är inne på det fenomenet och något riktigt svar på frågan får man aldrig och ingen tycks göra något för att förändra problemet (där kanske kärnan i det svenska problemet ligger).

Det jag saknar är helt enkelt kvalité och en tanke bakom verken och: LÅNGSIKTIGHET samt en kunskap om platsens betydelse och tradition. Vi lever i en tid med sämre materialval (allt från fönsterkarmar, dörrar, handtag, kök, sten, etc, mm) där det billiga säljs dyrt med hårdsäljande reklam. Vi har uppskruvade byggtider, prefabricerat som sätts ihop likt byggsatser, tjänstemän som leker arkitekter, ett industrialiserat byggande och arkitekter som inte tänker själva utan gör vad de blir tillsagda och ritar så som "det ska vara nu" - alltså utan egna initiativ (förmodligen för att man är för dåligt utbildad och vet man inget så uppfinner man hjulet gång på gång). Arkitekterna, tycks det mig, sitter i sina kritvita kontor med exakt likadana skrivbord och samma Mac och tittar i sina arkitekturtidningar och ser där hur alla andra har gjort och gör på precis samma sätt - ungefär som inom klädmodet - en byxa slår och hela Stockholm är fylld av människor i likadan byxor.    

Vi kom långt bort från Henning Larsen och artikeln i SvD. Larsen ritade bl.a. Söders torn vid Medborgarplatsen som han inte vill bli sammankopplad med då byggnaden förvanskades när den kom på plats. Intentionen var en annan. Han låg också bakom Uppsala Konsert och Kongress (som förknippas mer med Johnny Svendborg). En byggnad som jag skulle vilja veta lite mer om. Hur fungerar den idag? Är den bra eller dålig? Bär den sig ekonomiskt? Fungerar den bra som konsertlokal och kongressbyggnad? Nog så viktigt för att göra ett omdöme om en arkitekts värv och storhet. Det skrivs långa analyser om byggnader just när de är nya men sällan efter ett par år med kritiska frågor om de fungerade bra.

Larsen kom också att utbilda många ur dagens danska arkitektgeneration. Dessa är idag hyllade i de vitfinslipade arkitekturmagazinen som "stjärnarkitekter". Jag tycker nog att även de kan klassas som cirkustältsarkitekter - som jag skrev ovan om tomheten - och passande är väl att tomma tunnor skramlar mest. Arkitekturkrisen är internationell och inget svensk fenomen. Över hela världen uppförs smaklösa cirkustält på rad utan annat innehåll än tomhet. Vad det beror på vet jag inte. Men det tycks som om vi lever i en räddhågsen tid där få vågar gå sin egen väg. Där kunnandet, hantverket, förlorats för andra krafter. För den riktigt kunnige räcker det att viska - han hörs ändå - medan epigonen och dilettanten skriker och ställer sig på tå (i vägen för andra) för att synas.

Artikelförfattaren Tomas Lewan som själv är arkitekt kan givetvis inget annat än hålla god min och menar att det är lätt att romantisera över dåtidens koppling till arkitektens och hans verk. För egen del ser jag det inte som ett romantiserande att spänna bågen och sikta mot en tid som skapade bättre arkitektur. Att lägga sig platt och bejaka vår tid där vi dränks av haverier och medelmåttighet bara för att det är så, är vår tid i ett nötskal. Arkitekten och byggindustrin har problem och de som får leva med detta problem är alla vi andra i samhället som antingen måste se, bo eller verka i de nya kataloghusen.

Det är dags att återupprätta arkitekturen med kvalité och långsiktighet. Vår tids arkitektur ingår i tidens slit-och-släng. Slit-och-släng är verkligen inte framtiden och vår tids arkitektur är definitivt inte modern. Den är ingenting och den säger oss absolut ingenting.

Det vore nog på sin plats att förbättra utbildningen för arkitekter, trycka i dom lite självförtroende och ge dom den kunskap som finns i traditionen och arbeta på att åter få - om så det stavas romantisering - ett sammanhang mellan person och verk. Eller ska vi låta kadern fortsätta med sitt legobygge och sina katalogkartonger till hus?

Peter Frisk

Inga kommentarer: