måndag 24 juni 2013

Jag hitta hem igår ... i den sista matchen på Söderstadion ...

Jag hitta hem igår ...


Ja, så hemma som jag kände mig på Söderstadion igår har jag aldrig känt mig. Som den vilsna själen jag varit och till stor del fortfarande är, gick det sent som fan upp för mig - detta är ju mitt hem.

Jag har gått här och sparkat på gamla stenar, burkar, fimpar och papper i åratal. Beträtt var och varannan gata, krog, bergsknalle på den södra malmen men alltid sett mig som den landsortsgrabb jag ju är. Gång efter annan har jag hävdat att jag kan bara "sympatiserar" med det och det stockholmslaget då jag ju är från "bystan". Alltså att jag som landsortsgrabb icke kan hålla utan enbart sympatisera, på ett stockholmslag - att det är förbehållet stockholmaren, enligt mitt sätt att se på det.

Men igår kom jag fanimej hem. Där på läktaren fattade jag, det uppenbara uppenbarade sig, likt en solglimt mot Sofia kyrka, när "Just idag är jag stark" sjöngs av 15.000 ... att här, ja här, hör jag hemma och ingen annanstans. Hela mitt stockholmsliv målades upp för mig under den blåa söderstockholsmhimlen på Söderstadion.


Och plötsligt for minnena fram. Hela mitt vuxna liv om hur jag fick min första rejäla stockholmskänsla och fatta ett antal centrala begrepp genom exempelvis kalmariten Ola Magnells "Hos kuratorn" så kan jag klockrent skriva under på följande rader:

Men när jag bytte dialekt, sa polarn "Har'u feber
Du låter som en rixtassman, en bildad skånestreber"
Men jag stod på och käftade i banken och affären
Som en ara, som en byråkrat i karriären
Dom sa "Du som e från bystan, vaffö snackar'u sådär"
Jag sa "Jag älskar storstan, jag bor och jobbar här"

Här har jag som landsortsgrabb vacklande trillat upp på den öppna scenen på Mosebacke på 90-talet, sett Kenta på ett annorlunda 80-talskvarnen, sett min son döpas i Katarina kyrka och lämnat honom på dagis på Fjällgatan, bott på Katarinavägen, jobbat på Globen, Hovet, Söderstadion med ett skönt gäng som arbetskamrater med en massa minnen om just Söderstadion, Hovet och Globen. Degat på Giffi´s på Hornsgatan x hundratals gånger och lyssnat på infödingarna - som ännu håller till där en masse, sett snön falla sakta utanför Pelikans fönster under någon för länge sen gången vinternatt och snabbt dragit en gammeldansk, befunnit mig otaliga gånger i källaren på Lilla Maria, spelat och hängt på Snövit och Big Ben, berusat mig på Carmen, kommit in och inte kommit in på Krönet, varit packad på Gröne Jägarn, stått förundrad och älskat korsningen Götgatan/Folkungagatan, hängt på Svejks bar, suttit med ett glas vin på Blå Dörren och glott på trafiken, läst böcker på Medis Bibliotek, Lasse i Parken, suttit på det äkta Tjoget på Långholmsgatan, varit i Vitabergsparken och sett Carl Anton, tittat ut mot Maria kyrkogård med en bärs i handen på Söders Hjärta och tänkt på "Märk hur vår skugga" och drömt om döden, älskat Söderstopet, Dovas, lirat fotboll på Zinken med Punschpralinerna som skapades av Börje Dorch, hört berättelser från de som varit med och bott här sedan urminnes tider, saknaden över min förlorade balkong vid Skärmarbrink där tonerna från publiken hördes sommarkvällar, Tantogården där man fick sina rysningar av Eldkvarns "Söders kors" eller "Det regn som faller ner" med inledningsstrofen:

Det var nyårsafton på söder
jag seglade ner mot sta'n ...

.. och några rader ner då åtminstone undertecknad befinner mig i någon drömsk version av Götgatsbacken på väg ner mot Slussen medan snöglopen faller in i ögonen och hela kroppen är lätt och varm av sprit, vin eller glögg eller öl:

Plötsligt gick hon där bredvid mig 
genom snön på södermalm 
Hon sa: Jag har väntat länge 
inatt är du min man 
Vi dansade tillsammans 
våra tungor brann som eld 
Bara för en natt, bara för en kväll 

Eller så har jag stått ett hundratals gånger vid Zinkens T-baneuppgång vid Ringvägen 8 och funderat på den där romen som dracks i Tanto sjungit med i stroferna på Zinken "Rom i regnet" ... för att inte tala om Zinkens krog som man sponsrat och bergen, alla dessa visningar på bergen och Slussen, detta Slussen ...  

Nere vid Zinkensdamm en juninatt 
gick jag och undrade var jag hade vart. 
På Hornsgatans öde stråk mötte jag dej.

För att inte tala om Mariaberget och Ivar Lo's park där Johan Johanssons "Världens Bästa Dåliga Exempel" dundrar i huvet så fort jag kliver in genom trädörren från Bastugatan och ser ut över staden:

Jag sitter i en park och bredvid mig står Ivar Lo 
och jag jag skriver ner det här och Ivar bara glor 
och måsarna dom flyger ut mot skärgården på galej 
och jag ber att dom ska hälsa ut till dig.

En öppen fotbollsstadion, där ljudet från publiken hörs vida kring så man får den där känslan av ... match ... men nu byggs ljuden bort och det tycker jag är synd, men det är ju vad jag tycker ...

Eller en av de vackraste om staden och dess södra delar, Lasse Tennanders "Nu blåser vi ut ljusen (Stolta stad)"

Nyss gick Fredman med nattens drottning och nu går också jag.
Natten fylls av oro stadens hjärta har fått kramp.
Och framför Faggens Krog står Movitz kvar under nattklubbsröd neonljusramp

... och så kommer rysningarna:

Men där borta i dom vita bergen är det stilla mörkt och kallt. 
Det lyser svagt i tornet där men det är också allt. 
Men det är också allt.

Och jag mindes plötsligt där igår på Söderstadion bland halsdukarna hur det hela började ... på väg till en konsert på Hovet som 17-årig landsortsgrabb ... hur vi satt några stycken vid berget där vid tegelhusen som syns när man sitter på Södra läktaren och hur vi såg ut över Södermalm och hur jag redan då tyckte då att det var så jävla här och nu och det vackraste jag sett, ofångbart. Och en annan sommarglimt några år senare, en kvinna, som jag vaknade hos någonstans mitt i mitt 80-talet, vet ej nu var, kring Skanstull någonstans ... hur hon la på just en platta, ja ni vet, vinyl, av Mother's Finest, liveplattan - som jag precis hade köpt hemma - och en morgoncigg och en bärs och hur jag gick ut och mådde som en prins och hur sommarsödersolen slog emot mig vid korsningen Ringvägen/Götgatan ... jag visste inte var jag var ... då ...


Någonstans därborta bakom husen dracks det vin en gång på berghällen med utsikt mot Sofia kyrka ...
Hur skulle jag då förstå eller veta när jag gick på mina första bajenmatcher - som tyvärr blev för få - att jag många år senare skulle sitta med vännen Dan Rönnberg och snacka bajenminnen på den sista matchen på Söderstadion. Dan satt just här som kolt med sin mamma och såg brorsan, liraren, Micke Rönnberg debutera i bajen som 17-åring på det gröna gräset.

Peter, Dan och Joanna på hedersläktarn.
Men näst bäst av alla låtar är Kentas "Bajen Forever" ... den är grym :-) som allt annat ...

Bajenstege och Joanna mot himlen ... där Söderstadion lever for ever ...

En rörd herr Rönnberg tar sig en klunk för Bajen och Söderstadion

Så gick solen ner över Söderstadion och lite gräs, fotbollsgräs, fick man med sig 23 juni 2013.


Inga kommentarer: