torsdag 13 juni 2013

Det möjligas konst - tal vid Slussen 3 juni 2013

Nedan det tal som hölls vid Slussen 3 juni 2013 och som reviderats något för att vara någorlunda läsbar.

Stockholms historia och framtid är en kamp mellan omöjlighetsmänniskan och möjlighetsmänniskan.

Under 1900-talets början inleddes en hård sanering av Gamla stan. Det ansågs omöjligt att bevara. Som tur var fanns det en ja-sägare som såg ett värde i stadsdelen. Kulturguiden Vera Siöcrona såg möjligheter där nej-sägare enbart såg omöjligheter. Hon sa: ”ja”, det är möjligt att bevara 1600- och 1700-talshusen till framtida generationer. På så sätt gav hon dig och mig och alla besökande turister möjligheten att gå runt i ett intakt historiskt Gamla stan. Genom sitt agerande gav hon med sitt ja, Stockholm stora ekonomiska inkomster genom de turister som idag besöker den historiska stadsdelen.

På 1930-talet var det absolut omöjligt att bevara de äldre delarna på Mariaberget. ”Nej”, det var omöjligt. Det skulle rivas. Som tur var klev ja-sägaren Anna Lindhagen fram och såg möjligheten att bevara området för framtidens människor. Hennes ”ja” gör det möjligt för oss att än idag strosa runt i Lilla Skinnarviksgränd och bland kulturhusen på Mariaberget. På liknande sätt räddade hon den hotade bebyggelsen på Fjällgatan. Enligt Anna var det möjligt att rädda det som omöjlighetsmänniskorna ansett som helt omöjligt att rädda. Anna sa ja till möjligheten och ja till framtiden.

Fråga gärna turisterna som stannar med sina bussar på Fjällgatan om de ogillar att den gamla bebyggelsen finns kvar? Fråga om de tycker att bebyggelsen är värdelös och om den borde rivas? Ställ även den frågan till de som fikar i gröngräset i Ivar Los Park eller promenerar utefter Monteliusvägen om det var ett misstag att området bevarades?

När den nuvarande Slussen uppfördes på 1930-talet var arkitekten Tage William-Olsson tvungen att anpassa sitt klöversystem till det Södra Stadshuset. Byggnaden från 1674 skulle rivas i början av 1900-talet för att realisera de första slussenombyggnadsförslagen. Det var stört omöjligt att bevara Södra Stadshuset. En protestvåg såg möjligheten och sa ”ja” till att bevara. Idag finns Stockholms Stadsmuseum i den bevarade byggnaden. Tage William-Olsson förstod värdet i huset och anpassade klöversystemet till den befintliga miljön och vi fick ett treklöver.

På 1950-och 60-talen revs Klarakvarteren. Politikerna och experterna ansåg det som totalt omöjligt att bevara stadsdelen. Ättlingar till den tidens omöjlighetsmänniskor skanderar än idag att det var omöjligt att rädda dessa byggnader. De menar att det inte fanns några andra val än att tyst ”acceptera” läget. Att se en lucka, en möjlighet till något annat, existerade inte. Det enda alternativet – det ansågs inte finnas några andra - var att riva. Som tur är finns Köpenhamn. Där kan vi idag se möjligheten och ett alternativ till rivning. Vi kan 2013 åka till Köpenhamn och uppleva dess intakta 1800-talsinnerstad. Det var alltså möjligt att i modern tid bevara det gamla och lägga till nytt utanför innerstaden. De som minns gamla Klara hävdar att Köpenhamn idag inte alls är så olik det Klara som försvann. Köpenhamn såg möjligheten. Stockholm det omöjliga.

Hornsgatspuckeln med dess 1700-talshus skulle på 70-talet sprängas bort och rivas. Den tidens expertis sa att det var omöjligt att bevara. Inte ett år till skulle husen klara sig – ”nej, det går inte, omöjligt”. Mot dessa omöjlighetsmänniskor stod ja-sägare som åter såg möjligheten. Rivningsbeslutet var taget. Människor hade evakuerats från de nedgångna byggnaderna som ingen ville renovera då de ju ändå skulle rivas. Byggbodar var på plats och man stod redo för rivning. Då insåg även de ansvariga möjligheten. De ändrade sig och lyssnade på vad ja-sägarna hade att säga och sa ja till ett bevarande. Mer än 40 år senare kan vi se verklighetens realitet – puckeln och 1700-talshusen står fortfarande kvar.

I slutet av 50-talet beslutade omöjlighetsmänniskorna att Södra Teatern på Mosebacke skulle rivas. Att bevara var inte möjligt – ”nej, det går inte, omöjligt – för dåligt skick!”. På tomten planerade man en hög kontorsbyggnad. Vissångaren Evert Taube såg saken på ett annat sätt. Han sa: ”ja”, det går att bevara ”Södran”. Med ett plakat på bröstet ställde han sig utanför teaterns entré med en bössa i handen – en insamlingsbössa - och sa ”ja!” till Södra Teatern. Man rev upp beslutet och såg möjligheten. Hade
omöjlighetsmänniskorna fått råda med sitt ”Nej” hade vi idag haft en kontorsskrapa uppe på Mosebacke och det hade varit omöjligt att besöka Södra Teatern. Kontorshuset var möjligt att flytta och hamnade vid Stadsgården.

I Kungsträdgården var det på 70-talet absolut omöjligt att bygga någon annanstans än just där det stod almar. Att ändra sig var omöjligt och att rädda almarna var omöjligt. ”Nej, omöjligt, den måste byggas här och almarna kan ej sparas”. Ner skulle dom. Till varje pris. Men verkligheten visar att det var möjligt att bevara almarna - de står ju där idag (med minnesmärken från omöjlighetsmänniskornas motorsågar). Hade omöjlighetsmänniskan fått råda med sin destruktiva och fantasilösa omöjlighetstanke hade vi idag haft en betongbunker mitt i Kungsträdgården …

När det nya Moderna Museet byggdes på 1990-talet ansågs det som hart när omöjligt att rädda den byggnadsminnesmärkta Skeppsholmsbron. Det var nu fullständigt nödvändigt att få ut en dubbelriktad trafik till och från ön. De som protesterade mot idén om det omöjliga menade att det givetvis var möjligt att bevara den kulturminnesmärkta bron genom att restaurera den. Och visst var det möjligt. Vi, du och jag, har år 2013 möjligheten att gå över den bro som funnits där sedan 1861.

I dag påminner omöjlighetsmänniskorna oss dagligen om omöjligheten att bevara Slussen. Redan på 70-talet dök de första slussen-nej-sägarna upp och la en död hand över området: ”Nej, omöjligt att bevara”. Staden slutade underhålla platsen med förfall som följd. År efter år upprepades mantrat: ”nej, det går inte, det är omöjligt”. Vi har blivit övergödda av omöjligheter. Har det funnits brist på möjligheter? Inte. Hela tiden har det funnits möjliga alternativ som beaktat den kulturhistoriska miljön och samtidigt önskat göra platsen bättre för alla. Dessa idéer har notoriskt mött ett och samma motstånd: ”nej, riv allt, det är omöjligt!”

Givetvis är det möjligt att modernisera den nuvarande Slussen och försiktigt bevara kulturhistoriken och utsikten och skapa en väl fungerande mötesplats och trafikplats. Ja-sägarna hävdar också att det går att bygga billigare och snabbare samtidigt som de kulturella värdena bevaras. Gång på gång har möjlighetsmänniskorna visat på nuvarande Slussens möjligheter. Gång på gång har svaret varit från de ansvarig: ”omöjligt, nej, det går inte”.

Vi lever i en fantastisk stad som betraktas som en av världens vackraste huvudstäderna. Som vi alla också vet är inte städer eviga – de förändras. En stad är, som också demokratin, alltid hotad. En stad kan förstöras och förfulas eller underhållas och förfinas. Man kan ta hand om det som anses värdefullt och underhålla det. Man kan också jämna den med marken. Hur städer förändras är inte genom någon dold magiskt kraft som kallas den obönhörliga utvecklingen eller en marknad som anses leva sitt eget liv. Städer förändras av människor och människor kan göra skillnad. Människor kan förändra. Människor kan förneka eller bejaka, se det omöjliga eller det möjliga. Människor kan riva bort eller ta till vara och bevara. Givetvis kan vi bestämma hur vi vill ha vår stad. Det existerar inga naturlagar som bestämmer utvecklingen där vi enbart kan flyta med och bara ”acceptera” en marknadens eller utvecklingens lag. Omöjlighetsmänniskan hävdar att vi inte har något val – möjlighetsmänniskan visar att vi kan välja.

Detta gäller givetvis även vår demokrati. En demokrati är ständigt hotad och måste ständigt försvaras. Vi kan välja att kämpa för den eller sätta oss platt ner och ge fan i vår uppnådda demokrati och säga att ”det är omöjligt, det spelar ingen roll”. Man väljer. Man kan välja att slåss för demokratin och man kan välja att sitta passiv. Att bry sig handlar om att välja möjligheter. Man kan välja att säga ”ja” som i de ovanstående exemplen eller man kan säga ”nej, det är omöjligt, vi kan inget göra”. Klart vi kan. Människor gör skillnad.

På samma sätt som att vår demokrati inte är oss given som gåva för alltid så måste vi även ständigt kämpa för de platser som vi anser värdefulla. Vad vill vi har för stad? Vem bestämmer hur staden ska se ut? Ska vi förstöra det som visat sig lyckat i våra städer enbart för en tro på någon slags lagbundenhet? Ska vi lägga oss platta och hålla med om att vi inte har en egen vilja? Ska omöjlighetsmänniskan eller möjlighetsmänniskan styra? Att se möjligheten är att visa hänsyn och att se möjlighetens luckor i tillvaron. Se skillnader, olikheter, mångfald. att visa hänsyn till de kommande. Taube, Lindhagen och Siöcrona tänkte på framtiden. De tänkte på oss. Inte på sig själva. De visade hänsyn. Vilka tror ni de som vill riva och bygga om hela Stockholm tänker på? De kommande?

Att gå hårdhänt fram, utan hänsyn, är att tänka på sitt eget nu, på sig själv. Helt enkelt ge fan i framtiden. Omöjlighetsmänniskan är fokuserad på sitt eget projekt. Stör en ek omöjlighetsmänniskans tänkta raka väg så sågar han ner eken. Han drar sin väg rakt fram och river det som står i vägen och kallar det rationellt och tar inte den minsta hänsyn till det som stod i vägen. Möjlighetsmänniskan däremot tycks ana andra värden i det existerande. Att det som är värt något är mer värt än en spikrak väg eller fyrkantiga platta kvarter. Det sägs att vi bygger för framtiden. Kanske vi också skulle börja tala lite mer om spara till framtiden och ta hand om det vi har. Det vi ärvt från tidigare generationer och sluta slösa. Gamla stan sparades för framtiden. Det var om något ett modernt, smart, mänskligt och inte minst ett väldigt rationellt ekonomiskt beslut.

Att ta hand om sin stad och bevara det som varit och lägga till nytt med finess görs alltså inte för de som en gång bott eller bor här utan för de kommande. Att vara försiktig med sin stad är att tänka på framtidens människor och bevara deras möjlighet. Att visa hänsyn till en stad är att visa hänsyn till dess befolkning. De som säger att allt är omöjligt, med sina nej, har en envägskommunikation. Allt är omöjligt utom just deras idé som just de tjänar på … just nu.

Före vår tid har människor kämpat, sett möjligheter, visat hänsyn och räddat Gamla stan, Södra Stadshuset, Mariaberget, Fjällgatan, Hornsgatspuckeln, Södra Teatern, almarna i Kungsträdgården, Skeppsholmsbron (listan kan göras mycket mycket längre än så). De har möjliggjort för min son som är 7 år att uppleva miljöer i en blandad stad med inslag från olika tidsepoker. Förhoppningsvis kommer han i framtiden att tacka de som levde nu för sin framtid. Att vi varsamt tog hand om denna vackra stad. Tyvärr ser samtiden mörk ut. Vid exempelvis Slussen planerar omöjlighetsmänniskorna att riva bort precis allt från Gamla stans fasader, till Slussens T-entré, till Birkaterminalen och Hilton. Inte en spik ska vara kvar av det som varit. Tydligen önskar även vår generation skapa det omöjliga. Men vi kan ändra på det. Genom vår vilja att skapa det möjliga.

Evert Taube, Vera Sjöcrona och Anna Lindhagen och väldigt många andra gjorde skillnad – de brydde sig. Idag hade de gått under epitetet kulturelit och bakåtsträvare. Vad de gjorde var att göra det omöjliga möjligt och de skapade framtiden. Att bevara handlar inte om att spara för det som varit utan för de kommande.

Än är det möjligt att rädda Stockholm.

Peter Frisk
Kulturguide och samhällsdebattör.

5 kommentarer:

Michael Berglöf sa...

Bravo!!!

M1 sa...

Lysande!

Anonym sa...

Oh, vad bra!

Jan sa...

Ja! Tack!

Anonym sa...

Kommer Vera Siöcrona att få det lilla torget intill Sven Vintappares gränd, där hon bodde, uppkallat efter sig? Poltikerna verkar vara historielösa.