onsdag 20 mars 2013

"tomrummets och det uteblivnas estetik" ...

Läste Ulf Erikssons understreckare i SvD idag "En vindlande undersökning av försvinnandet". Om
Joaquín Pérez Azaústres nya roman ”Los nadadores” (Simmarna).

Jag förbannar mig alltid för att inte kunna spanska då det språket just i vår tid lyckas få fram de mest intressant författarna som tycks passa åtminstone mitt sinne. Det tycks finnas en underbar fascination för tomrummen och mellanrummen i den spanska romanen ...

Här i artikeln nämns "tomrummets och det uteblivnas estetik" ...

"Det handlar om tomrummet i livet" skriver Eriksson. Jag fattar detta tomrum i livet som själva livet och än mer liv blir det när så många försöker fylla ut de där tomrummen i sina liv. För mig är tomrummen i livet de stunder då jag verkligen är - de stunder vi verkligen är ... mig/oss själva för en kort stund.

Låt mig ta ett exempel: De gånger, och de sker kanske oftare i mitt liv (om jag då jämför med de betraktelser jag gör av andra i samma läge i livet), då mina barn har något som händer, lucia, julavslutning, m.m. etc. Jag frågar då deras mor när en sådan händelse hänt om hon möjligen tog några kort och hon skakar på huvudet och säger, "nej, varför då, tog du några?", "nej, givetvis inte" ... och just när jag fattar vad jag egentligen svarat på och vad hon svarade på så ger det mig en stor lyckokänsla - som lyder, jag/vi var där - jag/vi var med (ja, jag ser det verkligen så).

Vi bekräftar inte tomrummet med att sätta tomrummet på pränt och på så vis missa denna ficka av glädje i livet genom att försöka fylla det med intet ...

Jag tror att det är i mellanrummen jag lever. I fickorna av det man tror är det viktiga i livet kan man finna överraskningen - det viktiga. Jag tror mycket på den synen. Det är ungefär på samma sätt som när jag går i en stor stad, en myllrande metropol, hur jag flyter fram i rummet, känner hur allt annat glider fram i tiden och är i detta rum och känner att min kropp och mitt sinne är just där. Allt är otroligt vackert och mitt behov av att avbilda detta vackra är fullständigt obefintligt. I dessa stunder, i detta mellanrum, lever jag fullständigt och det är dessa stunder som åtminstone får mig att leva. Då kan jag också sitta ner still - om jag kan se på detta myller. På ett café, eller en bänk, eller en trapp ...

Dessa stunder kan inte avbildas. Enbart beskrivas i text och det gör de bästa författarna. Beskriver sånna upplevelser i text. Därför läser åtminstone jag ...

Förmodligen är det vad Ulf Eriksson i sin artikel benämner "rummets existentialism" i denna rörelse. Passar mig perfekt då jag enbart känner att jag lever när jag är i rörelse eller om rörelsen finns kring mig - i ett stadsmyller. Intressant att notera är huvudpersonen i romanen som Eriksson skriver om är fotograf. Jag har ju fått den känslan av att när vi fotograferar idag så förevigar vi inte utan vi slätar ut oss själva och vi försvinner fast vi kanske tror att vi bevarar ...

Om jag inte tar en bild och är med, finns till, är närvarande, då finns minnet starkare kvar i mig ...

... det är min tro ...

Om vi nu ska tala vatten, simning, boken handlar ju om det. Finns det egentligen något som är mer existentiellt än att dyka ner i vattnen? Det första dyket. Innan man är blöt. Hur man känner hur hela sin kropps omsluts av ett annat element, vattnet. Där om någonstans är man utanför sig själv för en kort sekund.

På samma sätt kan jag känna om jag går i en stor stad där myllret blir elementet och att jag omsluts en stund av detta annorlunda element ...

... då tänker jag på filosofen Bachelard :-) (exempelvis "Vattnet och drömmarna")

Peter Frisk

Inga kommentarer: