fredag 26 oktober 2012

Mod och feghet ...

I ”Blandade kort” skriver Gunnar Ekelöf om att den franske målaren ”Lautrec var frisk i sin själ och hans olycka hindrade honom i varje fall inte att njuta av livet” .

Henri Toulouse-Lautrec kunde inte gå ordentligt och var invalidiserad efter att brytit sina bägge ben som liten. Trots sitt handikapp blev han konstnär och levde i bohemkretsarnas och festade runt i Paris och skapade ting som långt efter hans död glädjer mänskligheten.

Tidigare i veckan, innan jag läste meningen, hade jag funderat på en s.k. broiller. Låt oss säga, för att parafrasera en visa och på ett visst sätt broillerns själv, ett fullständigt "slöseri av protein". Jag var på stan och passerade ett muskelpaketet som stod med sin tjej i ett gathörn i vimlet. Samtidigt rullade en kille i rullstol förbi. Livet hade för killen i rullstolen blivit på ett annat sätt än för de flesta av oss andra. Han var väldigt illa däran. Hur som helst, slöseriet med protein vänder sig då, utan att tänka givetvis, till sin tjej och säger högt, utan minsta tanka givetvis, att ”tänk, sånna där låter man leva”.

Tyvärr hinner man inte alltid plocka saker och ting på volley. Givetvis skulle jag klämt ur mig något men ögonblicket försvann lika snabbt som det uppstod. Jag förbannar mig själv än idag att jag inte tryckte in en låda bananer i denna förmodade ”skapelsens krona” och därefter sparkat fanskapet i den berömda röven.

Nu gjorde jag tyvärr inte det.

Det finns rätt många förutfattade meningar om hur en människa ska vara och hur en människa inte ska vara. Broillerismen har tveklöst fått företräde i vår tid. Köttet har företräde för tanken. Köttet tror att en fullkomlig kropp är det viktigaste och att en idé, en tanke, i en icke fullkomlig kropp är värdelös. Som tur är så finns det en del bevis för att en inte fullkomlig kropp kan göra mer än ett muskelpaket av broillertyp.

Kan räcka med att säga Stephen Hawking.

En tanke kan vara tusen gånger mer nyttig än en muskel. Min erfarenhet från livet är att de med musklerna oftast, inte till 100 %, men nästan i alla fall, ofta är fega stackare. Medan de med tanken och ofta en skrall kropp är de verkligt modiga och de riktigt tuffa människorna.

Jag ska ta ett exempel. Jag arbetade en gång på ett hotell som nattreceptionist. Hon som lärde upp mig i yrket berättade då en liten historia som precis hade inträffat på hotellet. Det hade varit ett stort mästerskap för bodybuilders och hela hotellet var fyllt av biffar. På kvällen hade det varit fest och en av bjässarna hade fått tokspelet. Muskelpaketet piskade på sin tjej som enligt den som berättade historien var än mycket tunn och smal och liten tjej (modigt, tufft gjort …). Under denna misshandel stod nu ca 40-tal kolosser i +100-klassen och glodde som fågelholkar. Ingen gick emellan. Den som fick gå och bryta det hela var receptionisten som väl är ca 165 hög. Tuffa killar … Modiga grabbar.

Det är klart att det finns undantag.

Men enligt min erfarenhet så är majoriteten av de som många tycker är tuffinger krakar. Det är min absoluta uppfattning. Jag skulle kunna dra upp hur många exempel som helst om tuffingar som skiter på sig (eller gör något tillsammans med andra mot en) medan det plötsligt i de farligaste lägen dyker upp en liten tunn figur och är verkligen modig, tuff (och försvarar en person mot femton "tuffingar"). Tyvärr är de flesta så blinda att de missar de riktiga hjältarna. Men mänskligheten är i vissa lägen ett fegt släkte. Där de flesta ingår i gäng, i grupper och är tuffa i sina gäng – ensamma är de flesta rätt beskedliga. Ja, nästan patetiska.

Några få står ut.

Det är väl därför jag har så svårt med alla gängbildningar. Fotbollsfans, hojklubbar, kompisgänget på jobbet. Jag tror på killen i rullstolen, hon i receptionen och krymplingen Lautrec. De är alltid i min värld större en broillern med sitt uppumpade protein. Vilket är detsamma i min värld som att fegheten och fjantarna till stor del har tagit över den - men det finns ju hopp.

Eftersom jag inledde med Ekelöf kan jag ju lika väl avsluta en bit ur en dikt av denne poet:

"Jag tror på den ensamma människan 
på henne som vandrar ensam 
som inte hundlikt löper till sin vittring, 
som inte varglikt flyr för människovittring:"

Peter Frisk

Inga kommentarer: